Hoppen brann i hennes bröst. Hon lade ihop de få, otydliga pusselbitarna hon fick under resans småprat till en ofärdig bild. Jämförde den med De Vita. Där fanns likheter. För många för att vara ett sammanträffande. Det fick inte vara det.
    Efter ett antal timmars vandring hade solen sjunkit tillräckligt mycket för att himlen skulle färgas i rosa och orangea nyanser. Mot bergets bakgrund var det en vacker syn. Patrullen saktade in och bad henne att vänta. Tålmodigt satte hon sig ner. Nervositeten spred sig likt en löpeld i hennes inre. Det fick inte vara ett sammanträffande.

Det tog inte lång tid innan de återvände. Oreliels ögon vidgades. Hon kunde knappt tro det. Individen de hade med sig... hon hade sett honom... nej, inte honom. Det här var en tik. Likheten var skrämmande. Ett brett leende hon inte hade kunnat hålla tillbaka om hon ens hade försökt spred sig på hennes läppar. Det var dem. Vid allting som var heligt, det var dem! Tikens min var misstänksam. Även det tog henne tillbaka.
    "Du vet vem jag är?"
Hennes röst var allvarlig och krävde ett svar.
    "Jag misstog dig först för honom." sade hon mjukt. "Deran."

Det gick inte att missa hur främlingens anlete formligen sken upp i igenkänning när hon lade ögonen på Dimitrij. Det var blicken hos någon som återsåg en gammal vän. En vän som varit försvunnen länge, eller kanske rent av död. Blicken hos någon som just sett en dröm besvarad. Dimitrij hade ingen aning om vem främlingen var. Hennes blick smalnade av som reaktion på främlingens öppna leende.
     ”Du vet vem jag är?” Frågan var mer ett påstående, eller kanske ett kommando, än en faktisk fråga. Vem är du? Främlingen svarade mjukt, stämman fylld av nostalgi.
     ”Jag misstog dig först för honom. Deran.”
Dimitrij kände sig själv dra ett ofrivilligt djupt andetag. Hon stelnade till, klar förvåning speglande för ett ögonblick i hennes ögon. Deran. Av allt som kunnat lämna främlingens mun så var-
     ”Hur känner du honom?” Orden lämnade henne i en rapp, nästan hotfull ton. Hennes hållning var varnande när hon klev fram till främlingen. Blicken, åter smal och tydligt misstänksam, svepte snabbt över den större vargens skepnad.

Förvåningen som sken i hennes ögon slocknade i samma andetag och ersattes av misstänksamhet. Rösten som tidigare krävs ett svar var nu mer aggressiv, på gränsen till hotfull. Egentligen borde hon inte vara förvånad, men hon hade inte varit beredd på den fientliga förändringen.
    "Deran ingick i den första patrullen jag mötte."
Han hade inte varit gammal då. Ingen av de fyra hon mött hade varit mycket äldre än den flerögde blå hon träffat tidigare under dagen, och som nu stod snett bakom vikaan-tiken.

Dimitrij visste ännu mindre hur hon skulle reagera när främlingen berättade att hon mött Deran i patrull. Den första hon mött. Hon kände sig handfallen, och det eggade bara på den aggressiva misstänksamheten som fyllde henne. Utan tvekan, och utan förvarning eller frågor, slog Dimitrij ut med sina mentala trådar, och dök. Och dök, och dök. Trådarna spelade ut i främlingens sinne, först ytligt, men snabbt djupare. De spred sig som rötter, sökande efter information bland för många minnen. För många namn. För många platser. För mycket av allt. Dimitrij hade läst av många sinnen, lika många med lov som utan, men hon hade aldrig mött någon som hade så mycket med sig. Många hade erfarenheter, stort som smått, men det här var inte bara erfarenhet. Det var tid. Mer tid än vad någon borde ha. Det var något som väckte rädsla inom Dimitrij. En rädsla som lika snabbt ersattes av fler, överväldigande känslor när hon fann det hon sökte.
     Det hela var över på inte mer än ett ögonblick, och när Dimitrij drog tillbaks sitt sinne så slöt hon det instinktivt hårt. Den tidigare ilskan rann nästan fysiskt av henne, och lika plötsligt som misstänksamheten slagit till så kändes det som att hennes kropp blivit flera gånger tyngre. Hon stödde vingarna i marken, och sökte snabbt främlingen – Oreliels – blick.
     ”Du kände dem”, andades hon, hotet i hennes röst ersatt av något hon inte kunde sätta ord på. Det var för många känslor, insikter, som motsade varandra för att hon skulle ha varken ork eller tid att organisera dem. Hon avskydde det, hur förlamande det kändes, och hon tvingade sig själv att pausa ett ögonblick för att tvinga undan känslorna igen innan de kunde dränka henne helt.
     ”Du kände-” fortsatte hon. Hennes andetag var, trots det snabba försöket att lugna sig, snabbare och ytligare än förut. ”Deran var min farfar.” Hon höll den andras gula blick. Tunga, outtalade ord vilade i Dimitrijs skarpa ögon.

Känslan av att någonting tryckte på hennes sinne kom över henne, och lika snabbt som den hade uppenbarat sig försvann den. Oreliel behövde inte fråga var det var: hon kände igen det allt för väl. Hennes minne hade blivit undersökt mer än en gång.
    När tiken framför henne verkade ha funnit det hon sökte var det uppenbart att hon inte visste vad hon skulle känna. Alla känslor låg blottade att se, men de var så många att eldaren inte var säker på var den ena började och var den andra slutade. Försiktigt tog hon ett steg närmare när det såg ut som att den andre skulle falla ihop. Oroligt såg hon på henne, men hon verkade sakta återhämta sig.
    "Deran var min farfar."
Ett leende som tycktes sprida sig genom hela hennes kropp föll på de mörka läpparna. Deras släktskap förvånade henne inte.
    "Han var en fin varg. Både han och Ivane."
Hela flocken hade varit fina individer.
    "Vi är kanske inte många som minns dem längre, men de är och förblir saknade." sade hon med sorgsen röst.

Vi är kanske inte många som minns dem längre.
Dimitrij drog ett par djupa andetag. Nej. Nej de var inte många kvar. Hon hade trott-
De är och förblir saknade.
Hon samlade sig själv, tillräckligt för att iklä sig i ett tunt lager av lugn. Bräckligt, jämfört med hennes vanliga yttre, men bättre än inget. När hon tog till orda igen så var det med en metodiskt låg ton. Hon ville inte riskera att rösten brast.
     ”Jag trodde jag var ensam.” Orden lämnade henne långsamt. Hon hade trott, i så många år, att hon varit ensam kvar att minnas dem. Den sista av de Vita. Oreliel hade inte varit en av dem. Dimitrij hade känt hennes namn om så varit fallet. Men hon hade känt dem. Hon mindes dem. Dimitrij hade berättat om de tidigare vampyrjägarna – om sin familj, de familjer hon förlorat – för flocken, men det var ingen av dem som mindes de Vita så som hon gjorde. De kunde känna till dem, känna till hennes berättelser om dem, men de hade aldrig sett dem. Hade aldrig träffat dem, eller känt dem annat än i återberättade minnen.
     ”Vilka..?” Dimitrij pausade. Rynkan i hennes panna djupnade något, osäker på hur hon skulle ställa frågan. ”När? Hur länge sedan kände du dem?” Oreliel var dödlig, precis som Dimitrij själv och de antagna runtom. Men den svarta tiken var gammal. Ofantligt mycket äldre än vad hennes utseende gav sken om. Dimitrij hade känt det, i hennes sinne. All den tid hon haft.

Ett mjukt leende föll över hennes läppar, men ögonen förblev sorgsna.
    "Jag också." svarade hon.
Hon hade mött flera som hört talas om De Vita, men det var inte längre någon vid liv som kunde säga att de känt dem. Oreliel kunde se tiken framför henne kämpa med att finna rätt ord. I tålmodig tystnad väntade hon på henne.
    När? Hur länge sedan kände du dem?
Sättet hon uttryckte sig på var talande. Hur länge sedan. Det kändes både som en hel livstid sedan och som om det var igår.
    "Deran, Ivane, Ilya och Ilari kan inte ha varit mycket äldre än Oberon när jag mötte dem första gången."
Hon såg på den flerögde hannen. Det var svårt att sätta en faktiskt ålder på honom, men hon trodde inte att skillnaden var speciellt stor åtminstone. Hennes gulgröna blick sökte sig tillbaka till tikens grå.
    "Så det var en tid sedan."
Flera livstider sedan i deras räkning.

En tid sedan. Länge nog för att Dimitrijs far och morföräldrar fortfarande skulle varit unga vargar. Knappt gamla nog att ha prövats för höjningen än. Längre sedan än hennes föräldrars födelse, än mindre hennes egen. Trots det inte så skrämmande många år sedan som det kunde varit, med den tid Oreliel verkade ha haft.
     Dimitrij slöt ögonen för en sekund och andades in. När hon öppnade dem igen var hon utåt åter samlad, som om de gångna ögonblickens bräcklighet aldrig funnits där. Känslorna undanstoppade i fack som hon kunde se över senare, under ett sedvanligt strängt lugn. Hon kastade en blick över de antagna runtom, innan hon såg tillbaks på Oreliel. När hon tog till orda igen så var orden till en början fortfarande något långsamma. Trötta. Men rösten stadgades snabbt i en invand säkerhet.
     ”Jag är Dimitrij Yaakov. Dotter av Vartina, av Tatiana och Adarin, och Eron, av Ivane och Deran. Den sista av de Vita.” Hon höll stadigt Oreliels blick. ”Jag är ledsen att du kanske inte får den återförening du hoppats på. Det är som det är.”

För ett kort ögonblick höjdes hennes ögonbryn, men de fanns mycket snart sin rätta plats igen. Vartina och Eron. Ett kunnande leende spred sig på hennes läppar.
    "Jag minns dem väl. Såg man den ena var den andre inte långt borta." sade hon med ett lätt skratt.
Egentligen borde hon nog inte varit förvånat att de blivit ett par, men det var en glad överraskning trots det.
    Jag är ledsen att du kanske inte får den återförening du hoppats på.
Oreliel skakade vagt på huvudet.
    "Jag råkade, av en slump, vandra rakt in i ett bränt område. Stanken av död låg tungt i luften, och det var som att jag bara visste." en djup sorg speglades i hennes ögon. "Jag förnekade att alla jag kände förlorat sina liv vid samma tillfälle så länge det gick. Till sist fick även jag inse att de var borta."
Hon höjde den glansiga blicken och mötte stadigt Dimitrijs. Trots den sorg som högg i hennes bröst log hon.
    "Så det här är mer än vad jag vågat hoppats på."
Hon tvekade ett ögonblick, men slöt sedan med lugna, om än försiktiga, steg avståndet mellan henne själv och vikaanen.
    "Dimitrij Yaakov. Du är kanske den sista av De Vita, men du är inte den sista."
Mjukt tryckte hon sin panna mot hennes.
    "Tack. För att du fortsatte kämpa."

Det var som att jag bara visste.
Det var länge sedan nu. Minnen äldre än vad de flesta av Dimitrijs Jägare hade funnits i den här världen. Bilder av blod och eld, skräck och sjudande vrede. Gamla ekon av skrik och barska order. Misstag. Handfallenhet. Ensamhet. Ett annat liv. Det var Dimitrij som hade bränt dem efter deras sista strid. Allihop.
     Dimitrij drog ett djupt, stadgande andetag när Oreliel pressade sin panna mot hennes. Nej, hon var inte den sista. Inge längre. Hon slöt ögonen, och släppte ut luften ur lungorna igen.
     "Tack." Varken mer eller mindre. När Dimitrij drog tillbaks sitt ansikte så fanns det en lättnad i hennes blick. "Kom, så får du träffa de andra."
 
[Avslutat]