Skymningen hade dragit sig in över skogen. Månens skepnad blev allt tydligare på himlen i takt med att solen gjorde sin resa ner under horisonten. Det hade börjat bli allt svalare, speciellt om kvällarna, vilket vittnade om att en ny årstid var på intågande. Även om förändringarna inte var lika påtagliga i den här skogen som på andra platser hon bott så fanns det vissa små tecken på att det nu var höst. Den västra delen av skogen smälte allt mer samman med den närliggande Höstskogen, färgerna i träden blev mer varierade och temperaturen lite svalare. 
En förändring som den grå honan välkomnade. Det var nog ansträngande att röra på sig just nu utan att ha fuktig värme som extra irritationsmoment. Hon tyckte att det hade gått fort, från att vara tillfreds med dräktigheten, till att nu mest vara besvärad av den. Hon anade att det inte var länge kvar nu, det hoppades hon åtminstone. Hon ville så gärna träffa de små liven, och det vore skönt att kunna röra sig mer obehindrat igen.
Även om hon inte längre kunde hitta någon bekväm ställning oavsett vad hon gjorde så älskade hon det samtidigt. Det var en sådan underlig känsla när hon kunde känna valparnas rörelser och sparkar. Och förväntningarna om att få träffa dem och lära känna dem var så stora.
Hon kunde dock inte undgå att känna en viss oro. Tänk om hon inte visste vad hon skulle göra när det väl var dags? Hon hade hört att det kom instinktivt, men tänk om det inte gjorde det? Tänk om hon gjorde något fel och det resulterade i att något hände de små? Tanken fick henne att rysa.
Blicken vändes bak mot magen där hon låg vid den sprakande lägerelden. Just nu skulle hon verkligen vilja ha sin moder eller farmoder där, de två honorna hon litade på mest som hade gått igenom det hela. Om så bara för att kunna lätta sin oro för en stund, få höra att allting skulle ordna sig.
Med en djup suck så lade hon ner huvudet över framtassarna och fäste blicken vid de flammor som i stillsamma rörelser svepte framför henne. Hon visste att det var önskningar som inte skulle gå i uppfyllelse, tyvärr.

| Paxat till Achilles |

Achilles hade betraktat henne en lång stund. Hon var alltid så vacker och han hade fortfarande svårt att helt förstå att han fick vara med henne. Den enda som under lång tid nu hade varit en konstant i hans liv. Men nu, i flammornas sken, bärandes hans framtida valpar så var hon vackrare än någonsin. 

"Vad oroar dig?" 

Han behövde inte vara tankeläsare för att förstå att de var något. Nog för att han ofta kunde höra på någons andetag eller hjärtslag, de små ljuden kroppen omedvetet ger ifrån i olika känslolägen sig som han så lätt kunde göra, men med Filia behövde han inte ens lyssna. 

Han satte sig intill henne vid elden.

Hon hade varit medveten om att Achilles varit i närheten en stund, hade väntat för att se om han skulle komma fram till henne. Om det varit någon annan än honom så hade hon nog känt sig obekväm med att bli iakttagen. Nu var det mest betryggande.
Då han slutligen kom fram och slog sig ner bredvid henne så mötte hon honom med ett leende och sträckte ut ena framtassen för att lägga den över hans.
''Allt och ingenting'' svarade hon med en låg suck. ''Hur allting ska gå, om jag kommer veta vad jag ska göra, om de kommer överleva, och så vidare''
Det började verkligen närma sig nu, och för var dag som gick så verkade oron bli allt större. Samtidigt så älskade hon ju det hela och såg fram emot det.
''Å andra sidan så längtar jag enormt mycket till att få se dem''.

Achilles var tacksam över att Filia inte kunde höra Achilles hjärtslag då dom han kunde höra hennes. Hon hade antagligen hört hans oro då, men han ville verkligen inte skrämma upp Filia med hans egna farhågor i det här skedet. För han insåg att vad som oroade honom mest inte nödvändigtvis var samma som det Filia oroade sig för. Föräldraskapet i sig var inget som stressade honom. Han var ganska självsäker ändå på att han kunde bli en rätt bra far. Han var verkligen inte orolig för om Filia kommer bli en bra mor. Nej det enda som egentligen oroade honom var allt som kunde hända valparna om han själv skulle misslyckas helt som ledare. De hade förlorat Turbo under oförklarliga omständigheter, vem säger att det inte kan hända igen? Han ville inte ens föreställa sig vad deras fiender kunde tänka sig göra med nyfödda valpar. Deras säkerhet och öde skulle i slutet helt vila på hans beslut som ledare. Han svalde och log.

”Du har inget att oroa dig för. Det finns ingen som kommer göra ett bättre jobb än dig. De kommer växa upp med den bästa förebilden med dig. ” Achilles flinade och såg mot hennes mage. Han kunde höra deras starka små hjärtslag när han ansträngde sig. ”Det känns som att jag redan kan se dem.”


Självklart var Achilles orolig för allt annat som också kunde gå snett, men han kände nu mer än någonsin tidigare att sånt han inte kunde påverka fick han helt enkelt ta med ro.

Hans ord var väldigt trygga och uppmuntrande. Det fick henne att må bättre då han försäkrade henne om att hon skulle klara det hela galant. Kanske hade han rätt. Kanske skulle allt gå bra för dem alla, att de skulle tillåtas leva i en idyll, åtminstone för ett litet tag. Må gudarna veta att de behövde lite lugn och ro från alla dramatiska och tragiska händelser som jämt tycktes hemsöka dem på ett eller annat sätt.
''Tack Achilles. Jag behövde höra det. Och du kommer bli en fantastisk pappa, det är jag säker på''. Hon lutade huvudet mot honom, njöt av hans närvaro. Njöt av lugnet innan deras dagar skulle fyllas av livliga små. Vad hon längtade.
''Ja, jag undrar hur de kommer se ut och hur många det är...'' svarade hon och drömde sig bort lite. Det kändes som många, hur många visste hon inte, men det var rätt tydligt att det inte var en jätteliten kull då man såg på henne. 
''Vi har inga namn! Vad ska vi döpa dem till?''. Den plötsliga insikten fick henne att sätta sig upp. De var snart här och de hade inte ens pratat om vad de skulle heta. Nu kände hon sig nästan stressad istället. 
Han log mot henne, ''Jag har funderat lite. Vad sägs som att vi kombinerar namnen från våra närmsta släktingar?''. Det tog henne några sekunder men sedan nickade hon med ett leende på läpparna. ''Det vore fint''.

Avslutat