Vad som bara skulle varit en kort utflykt till Civitas hade övergått i en betydligt längre vistelse. Vasilisa hade tappat räkningen på hur många dagar det hade gått, och hon var inte heller säker på hur många dagar hon pendlat mellan medvetslöshet och medvetandet. Hade det inte varit för att Tenn funnits där vid hennes sida dag som natt, var hon inte säker på att hon skulle överlevt.
    Vasilisas steg var långsamma, svaga där hon gick i solens svaga sken. Trots att hon ville springa, kunde hennes kropp inte fysiskt förmå det. Skadorna hade blivit omhändertagna av helare i Civitas, men dem var långt ifrån fullt läkta. Såren var utbredda osammanhängande över hennes kropp i olika storlekar. Det sved och värkte vid minsta lilla rörelse.
    Färden som egentligen inte var speciellt lång hade tagit dem flera dagar då de varit tvungna att övernatta och vila. Tenn hade varit tveksam inför att de skulle bege sig hemåt så tätt inpå slagsmålet, men Vasilisa hade insisterat. Hon var fortfarande inte helt övertygad att hon skulle överleva det här, såren kunde ge svåra komplikationer och skulle hon stå inför sin död… ville hon göra det tillsammans med sin familj. Hon fick helt enkelt inte slösa dyrbar tid.
    Solen hade nästan gått ned när paret anlände till Cirkelns inre revir. Vid åsynen av stenfästningen lades ett lugn över henne. Skulle hennes kropp ge med sig här, var hon åtminstone hemma.
    “Moi deti…” Mina barn. Hennes röst var hes och låg. Det värkte fortfarande efter Varyas grepp och tog emot när hon talade, vilket gjort att hon mestadels förblivit tyst. Dessutom hade hon inte riktigt varit säker på vad hon skulle och inte skulle säga till Tenn. Efter mycket övervägande hade hon dock berättat allt för honom, om vad som hänt och vem det varit som utfört attacken. Tenn hade svurit på att inte berätta för Kolzak; det skulle hon själv göra när tiden var inne.
    Utanför huvudingången gav hennes tassar vika under henne och hon föll ihop i en hög, svårt utmattad av den långa färden, men vid medvetande.
    Där växte ett litet leende fram på hennes läppar när hon kunde höra ljudet av små tassar som slog mot det hårda stengolvet. Hennes mål var uppfyllt. Hon var hemma nu.

[Öppet för alla i Cirkeln att reagera, detta är precis efter att hon återvänder från Civitas.]

Ayira satt framför den varma elden och pillade med sina torkade örter då hon längre bort kunde uppfatta någon som närmade sig fästningen. Vem eller vad det riktigt var kunde hon inte känna, med en mjuk och lugnande blick såg hon ner på Lev och valparna som hade blivit lämnad här. Dom alla låg mer eller mindre och sov så hon passade på att resa sig upp och började gå emot huvudingången. Lev var snabbt upp på benen och följde efter. Ju närmare dom kom ingången så började Ayira uppfatta vilka det var som hade närmat sig. Snabbt kunde hon känna att någonting var fel och stannade Lev innan han sprang ut. "Lev, jag måste få be dig och dina syskon att hämta vatten ifrån trädgården. Det är mycket viktigt!" det var sällan Ayira talade med en hårdare röst men denna gång kunde vem som helst höra och se på henne att det hon sa gällde. 
När Lev motvilligt hade get sig av skyndade hon sig ut emot Vassya och Tenn, Ayira stannade inte fören hon befann sig bredvid dom båda. Trotts att hon var blind så kunde hon se att Vassya var illa däran, om än inte döende så var det illa. Utan att säga eller fråga något så sprang hon snabbt in igen och kom snart dragandes på en liten bår med små hjul på. Det var tydligt att hennes syster inte skulle orka ta sig in på egen hand. "Tenn, hjälp henne upp och hjälp mig att få in henne till medicinrummet!"

När dom väl hade kommit in och Vassya hade lagt sig på dom mjuka varma hudarna så satt Ayira bara tyst framför elden och gjorde i ordning ett av sina teer. Hon ville fråga vad som hade hänt men nu behövde dom vila, landa och hela ihop. Hon räckte Tenn ett litet fat med det varma örtvattnet och sen Vassya en. "Drick, det kommer hjälpa er att slappna av och läka era sinnen. Era valpar kommer vara här alldeles snart."

Det var som att hela atmosfären i hemmet förändrades på ett ögonblick. Visst var det fortfarande sorgetid i Norspiret, men nu gick det genast från nedstämd vila till ångestfylld stress. Tenn och Vassya hade kommit hem, de hade dröjt länge än väntat och Lune hade oroat sig även om hon inte visat det för valparna. Men det verkade som att känslorna var berättigade för hennes syster var skadad, allvarligt. Skulle olyckan aldrig upphöra?
Ayira tog ledningen och hon följde gärna, såg till att valparna inte stressade upp sig för mycket och hjälpte Lev med bördan att samla ihop alla. Hon kallade också på Kolzak så att alla föräldrafigurer skulle vara närvarande som stöd för de små. Sedan steg hon in i lyan dit Ayira och Tenn just hjälpt Vassya. Syster såg, kortfattat, för jävlig ut. Hon hade illa läkta sår över hela kroppen och verkade otroligt utmattad.
Hennes agerande nu var självklart, det gick som på automatik. Detta var en av de hemska saker som hon som en av flockens schamaner var tränad inför. Och att ofta över på vad hon skulle göra ifall det värsta hände var det enda som höll hennes återkommande katastroftankar stången. Med mjuka steg tog hon sig in i lyan och lade sig mellan Vasilisa och den bortre väggen. Mjukt började hennes döda måntecken glöda i en orange nyans då hon delade med sig av sin energi till syster. Till en början bara tillräckligt för att honan skulle orka dricka Ayiras te. Hon behövde hushålla med energin, kunde inte skänka bort för mycket, utan tog en paus och fokuserade på att lugna stämningen i hemmet. Försöka skapa en samklang mellan alla närvarande, utöver sina krafter tog hon också hjälp av en sång. Mjukt nynnade hon en av hennes bästa godnattvisor för att undvika panik från att sprida sig i flocken.