Tiden som passerat sedan Vassya återvänt till flocken var svår att få ett grepp om. Det kändes som årtionden sedan allt vändes upp och ner, sen hela hennes värld förändrades i grunden, och ändå var sveket så färskt. Ibland ifrågasatte hon om hennes forna nordstjärna kommit hem över huvud taget.. I sina mörkaste ögonblick önskade hon att hon inte gjort det. Både då sorgen fick henne att drömma sig bort från vad som blivit hennes verklighet, och då hatet låg så tjockt att hon inte kunde tänka. Då det inte fanns andra känslor än vreden.
I verkligheten hade det bara gått några dagar, och Lune hade arbetat febrilt under den tiden. Hennes första prioritet hade ständigt varit att alla flockens unga skulle hållas så trygga som möjligt i situationen. Både av genuin oro och en desperat vilja att inte skada mer än vad som redan skett, men också utifrån en småsint bitterhet. Hon ville göra det tydligt för alla, men framförallt Vassya själv, att hon minsann prioriterade de yngre först. Att hon minsann var den goda i den här situationen. Hon hade också pratat så mycket hon kunde med alla hon kunde. Både sökt stöd hos vissa, tröstat andra och konspirerat med somliga. Trodde sig ha en skaplig överblick över hur hela flocken kände i situationen.
Överlag hade fästningen varit tyst och stämningen stel. Deras vanligtvis så varma och välkomnande hem kändes inte längre som något sådant. Det var inte ett hem. Det var bara ett iskallt hål i berget. Ett mörkt och ekande tomrum.

Hon hade kallat till flockråd.
Som rådgivare stod det i hennes makt att göra det helt egenhändigt men denna gång hade hon flera bakom beslutet. På dagordningen stod att reda ut vad som hänt och besluta om Vasilisa fortfarande hade flockens förtroende som ledare. Det var Lune personligen som tydligt lyft det sista. Som ifrågasatt sin flocksysters trovärdighet, hennes förmåga. Och ikväll skulle mötet äga rum.
De alla satt samlade i den stora salen, alla som ville och fick delta iallafall. Helst hade Lune besparat alla yngre medlemmar smärtan men Vassyas barn och adoptivbarn hade en rätt att vara här. Fay var en nyckelperson i dramat så att hon och därmed Gary skulle vara välkomna om de ville var därför självklart. Lurlei hade passionerat argumenterat för att hon och syskonen var gammal nog och Lune kunde inte protestera. Så till slut var det mest bara Fiir som besparats att delta i flockens bråk och drama, och Muriel som sov så tryggt han nu kunde. Och så alla som inte var på plats på reviret med dem, de allra flesta på grund av själva situationen som skulle diskuteras. På grund utav Vasilisa.

Månvargens vanligtvis matta tecken strålade av en onaturligt rödaktig glöd. Hennes arga energier gick inte att dölja och hennes vanligtvis så milda uttryck var nu förstelnat. Trotts att hon försökte hålla sig lugn var det omöjligt att inte låta ilskan ta över, då hon såg på Vasilisa så såg hon rött. Samtidigt vägrade hon se bort. Det var Vassya som skulle vika med blicken, som skulle skämmas och vrida sig bortåt. Lune var stel och kall. Beslutsam. Helt utanför sig själv, sina egentliga känslor och behov. Kvar fanns bara vrede och förakt.
”Som grundande medlem och Rådgivare i Cirkeln deklarerar jag min misstro.”
Tog hon till orda då alla samlats.
”Vasilisa, du har förlorat mitt förtroende som ledare.”
Inte en sekund slösades innan hon gjorde tydligt vad som stod på spel på mötet i hennes ögon.
Orden möttes av blandade reaktioner men snabbast var ett högljutt grymtande av missnöjdhet från Lurlei.
”Låt henne förklara.”
Yttrade den unga togon med bestämd röst. Achak stämde viskande in, ord kanske menade ett lugna, mildra konflikten.
”Hon är familj.”
Men det hela fick inte önskad effekt.
”Familj ljuger inte!”
Bet Lune kort tillbaka och för ett ögonblick kunde man kanske skymta sorgen och sveket inom henne. Men sen vred hon sin mörka blick emot ledarhonan.
”Men ja, förklara.”
Hon svalde. Var inte redo att yttra orden hon visste behövde komma härnäst. Inte redo att presentera den insikt som fått henne själv att så tydligt komma till sitt ställningstagande. Både för att hon inte ville att det skulle vara sant, hon ville inte att de i flocken som inte redan förstått det skulle behöva genomgå smärtan. Och hon ville inte veta vilka som trotts detta skulle ställa sig bakom hennes forna syster.
”Förklara varför du ljög för oss, för mig?”
Rösten skar sig lätt på det sista ordet men hon repade sig snabbt.
”Förklara varför Lev verkligen attackerade dig, varför han inte är här just nu.”
Spänningen mellan de två honorna var tryckande.
”Han fick reda på det, eller hur?”
Hon var bara avsky. Hela hennes väsen. Det fanns inget annat.
”Och när det försvann i raseriet så lät du honom bära på den skulden helt ensam. Ditt eget barn.”
Vassa hörntänder blottades då hon grimaserade av avsmak.


[Privat för Cirkeln. Alla som är på reviret dagarna efter att Vassya återvänt får hoppa in.

Sammanfattning: Några dagar har gått sen Vassya kom hem med Fay och Muriel. Lune har kallat till flockråd för att reda ut vad fan som hänt och om flocken fortfarande har förtroende för Vas som ledare. Lune tycker inte det oavsett vad som hänt.]

Vasilisa hade hållit sig undan de senaste dagarna. Dels för att hon behövde vila efter den långa färden, dels för att hon inte kunde förklara sig än. Hon hade vilat tryggt i sin lya, med sällskap av Muriel. Då och då hade någon kommit och hälsat på, men det hade för det mesta bara varit de två.
    Dagarna och nätterna hade känts oändligt långa, och de tider som Muriel sovit hade hon funderat och tänkt på allt som skett. Mest av allt hade hon tänkt på Midir. Hur kärleksfull han varit mot henne, hur trygg han fått henne att känna sig. När allt raserade runt omkring henne hade han varit där för att ge henne en glimt av hopp och glädje. Han hade lovat att aldrig lämna henne. Ett löfte som han brutit. Det hela hade bara varit en illusion av vem han egentligen var. Midir hade lurat henne. Han hade lyckats tränga igenom sig hennes mur hon byggt upp efter Tenns försvinnande, för att sedan jämna den till marken och lämna inget mer än spillror bakom sig.
    När beskedet om flockråd nått henne växte sig klumpen av ångest större. Hon visste att det berodde på henne, och Muriel.
    Vasilisa satt därför tyst kring den runda salen, väntade på att stormen skulle härja fritt. Spänningen var laddad och hon visste helt ärligt inte vad hon skulle förvänta sig av mötet.
    Tätt intill henne låg Muriel vid hennes framtassar, sovandes. Hon gjorde allt för att hålla honom nära. Han var hennes trygga punkt. För honom var hon tvungen att vara stark och hålla modet uppe, men hon visste att även för honom så sprack masken då och då. Muriel förtjänade en säker framtid, och han förtjänade inte det öde hans helsyskon mött. För honom skulle hon korsa alla vägar.
    Så när Lunes blick sökte sig till hennes egna stod hon fast kvar. För bara ett par dagar sedan hade hon vikt undan med blicken, bett om ursäkt för allt ont hon framkallat. Vasilisa hade funderat på om hon behövde bryta ihop framför dem, visa sin sårbarhet och be om förlåtelse. Men hon hade gråtit färdigt, det enda hon kunde göra nu var att bli bättre. Och hon var säkrare på vad hon var tvungen att göra - och säga för att få dem att förstå.
    Under tystnad lät hon Lune tala. Hatet gick nästan att ta på, som om den smekte hennes kind med en varsam men hotfull hand. Det gjorde ont i henne att se Lune på det här viset, så uppfylld av ilska och hat. Det var Vasilisas eget fel, men trots att en del av henne ville avbryta Lune behöll hon lugnet. Fram tills att hon nämnde Lev.
    Vasilisas stadiga blick flackade för ett par sekunder till. Hennes barn hade alltid varit hennes svaga punkt, och skulle alltid vara det. Det hon gjort mot Lev… hon skulle aldrig förlåta sig själv - och var inte säker på om han skulle det heller. Därför kunde hon inget annat än att försöka skydda den enda dyrbarheten hon hade kvar vid sin sida; Muriel.
    Vasilisa tog ett par djupa andetag. Hon skulle förklara sig.
    “Jag gjorde allt - allt för att skydda er.” Hennes röst var skrovlig från alla skador, men stadig. “Det ni har sett är min son. Och jag förstår att ni har skapat er en egen uppfattning om hur det gått till. Kanske tänker ni att jag varit ute och roat mig, haft det trevligt.” Hennes blick vandrade med alla längs med rummet, tills den landade på Lune igen. “Men jag har haft motsatsen till trevligt.”
        “Jag trodde att du, som själv varit med om så mycket skulle tänka efter innan du yttrade dina ord.” Vasilisa kände hur hennes egen ilska börjades bygga upp, en ilska för att skydda de som stod henne allra närmast.
    Vasilisa pausade och svalde hårt. Hon fick inte bryta ihop, men nu när hon skulle berätta sanningen började minnena att flyta samman. Hur hade den där kvällen egentligen gått till? Han hade lovat henne… nej, det hade varit ett hot. Han hade fått reda på allt som skett, och hotat henne. Hennes familj skulle komma till skada, om hon inte ljög, hade han sagt. Han hade dödat hennes valpar, framför hennes ögon. 
    “Jag träffade någon.” Hon blickade ner på Muriel. “Han fick mig att tro… att allt skulle bli bra igen. Att jag skulle hitta Tenn, hitta mig själv… Men det var bara lögner. Och när det väl var försent, så hotade han att skada er. Han visste exakt vilka mina svagheter var, och visste hur han skulle få mig att vara tyst. Det var ett misstag att ens tala med honom, men efter det hade jag inget val än att göra honom till lags.”
    Vasilisas röst hade börjat darra. Bara tanken av Midir fick henne att bli nervös. Det hon gått igenom… det var hans fel.
    “Han har redan dödat sju av mina barn. Muriel var den enda överlevaren.” Hon ville inte att de skulle tycka synd om henne, hon ville bara att de skulle förstå. Förstå varför hon gjort som hon gjort. “Det var aldrig min mening att ljuga för er. Det jag utsatte Lev för var fel. Kanske kommer han aldrig förlåta mig, men huvudsaken är att han är säker och inte en utav mina förlorade barn.”
    Minnen från den kvällen spelades upp framför hennes ögon, och hon hörde ljudet av gråtande valpar, Fays röst, Midirs röst. Det blir en del av ditt straff.

Stämningen låg tung över de som samlats i rummet. En stimmig oro låg över Alek, även om han försökte visa sig lugn och samlad. Han bar allvaret på sitt ansikte liksom alla omkring honom.
     Flockråd. Den här gången med det djupaste allvar han någonsin sett Cirkeln. När han lät blicken svepa över sina flockbröder och systrar visste han inte vad han skulle känna. Han ryggade nästan för Lunes vrede - han hade aldrig sett henne såhär förut.

Men blicken landade till slut på Vasilisa. Tetya. Alek älskade henne djupt, det hade inte förändrats, skulle aldrig förändras - hon var familj. Hon hade varit hans enda trygga punkt i så många år nu när allt annat omkring honom tycktes rasa samman. Den tryggheten löstes upp nu, i små, tunna trådar. Det som tidigare ankrat honom i jorden, trots allt hemskt som hänt omkring honom, höll inte längre honom kvar. Det kändes som han kunde sväva bort i ett ändlöst mörker.

Men hon var fortfarande ett ljus. Hon var familj. Alek stod inte ut med att förlora en till. Så han valde att tro, även om han insåg det grava allvaret i det hon gjort. 
     "Vas kunde själv ha dött," talade han efter en stunds tystnad. Han försökte samla orden. "Ja, tetya begick ett farligt misstag. Hon ljög. Bröt vår tillit. Och det hon gjorde var inte rätt mot Fay. Men-" Andas. "Men har hon inte fått betala priset för det redan?" Han ljög för henne, dödade hennes valpar, vem det än var. Det knöt sig i magen när han tänkte på de små valparna, Muriels syskon, döda. Avrättade. Hans småkusiner. Alek tog ett darrigt andetag, försökte trycka undan vreden. Varje ord han yttrade kändes bräckliga, men även om rösten brast bar hans övertygelse. "Vi är familj. Sem'ya. ska vi då vända henne ryggen, när hon behöver oss?" Andas. "Då sviker vi allt vi står för!"
     Alek såg ut över rummet, innan han slöt upp nära Vasilisa. Hans ståndpunkt i frågan var tydlig. "Det tänker inte jag göra. Jag tänker inte förlora någon mer."

“Jag trodde att du, som själv varit med om så mycket skulle tänka efter innan du yttrade dina ord.”
Ledarinnans ord fick en iskall smärta att sprida sig igenom kroppen. Varenda muskel spändes och adrenalinet suddade ut allt logiskt tänkande. Om det funnits ens ett litet fragment av tillit kvar till hennes forna vän, syster, nordstjärna, så försvann det i den sekunden. Hon hade ingen rätt att använda det hon sagt i förtroende emot henne, hade ingen rätt att slänga hennes egna trauma i ansiktet på henne.
"Du har ingen rätt..."
Närmast morrade hon men kroppen darrade så pass att hon inte kunde fortsätta. Tillslut gav beslutsamheten vika och hennes blick sjönk till marken. Det enda hon höll henne kvar på platsen var Rhys lockar som slöt upp tätt intill henne.
Vassyas ord ekade i hennes huvud, studsade emot alla minnen och förvrängdes. Men en glasklar skärpa tog sig igenom allt.
"Du har ingen aning om Lev är säker!"
Protesterade hon.
"Ingen av oss vet, för han är inte här. Precis som Gast. Det enda hotet mot deras säkerhet uppstod när du kom hem igen."
Hon fnös. Det enda hotet emot alla deras barn hade uppstått på grund utav Vasilisa. Hon hade inte skyddat dem emot något, hon hade lett dem rakt in i fiendens klor. Hon var hotet. För några ögonblick tycktes det blixtra som av elektricitet runt ledarinnan. Hennes varma fäll ersättes av kallt grått och vitt. Men blicken var densamma. Det fanns ingen skillnad mellan hennes och Tica. Vad hon utsatt sina barn för, det var oförlåtligt.
Lune mindes hur hon brottat ner sin mamma. Bitit henne i strupen. Hoppat på hennes bröstkorg tills den brast. Hon hade återerövrat sin makt med Cirkelns stöd, bara för att svikas igen. Luras in i exakt samma dynamik. Adopteras av en ny familj lika skadlig som den första. Hon var så korkad som fallit för det, som låtit sig själv hamna här igen.

Rhys fortsatte vara det enda som grundade henne på platsen. Hans varma närhet och aktivt lugna andetag. Han hade lärt sig genom nätterna och hon hade fått in vanan att imitera honom. Följa hans rytm.
Hon kunde inte bryta ihop nu. Hon kunde inte fly. Hon behövde vara här. Hon behövde ta ställning och skydda de som behövde henne. De som inte bar någon skuld. Så hon tillät sig känna tassarna mot marken. Luften i sina lungor. Hon behövdes här. Hon kunde inte brinna ut.
En tystnad spred sig i fästningen innan Alek tog till orda. Ett fladdrande öra ryckte till och vinklades emot honom men hon klarade fortfarande inte av att lyfta blicken. Bara hörde vad han hade att säga. Hans demonstrativa rörelser.
Han var som Chander. Som Rihannon. Som hon själv en gång varit. Lurad, blind. En mal, lockad av ljus och värme rakt in i brinnande flammor. Men hon kunde inte klandra honom, han hade inte varit här. Han hade inte sett.
Samtidigt talade hans ord till en del av henne. Den delen hon just nu föraktade nästan lika mycket som Vassya. Den tillgivna, trogna delen. Den som funnit hopp och vuxit i Cirkeln. Den som åter lärt sig värdera familj.
Om vad hon gjorde var för de unga, borde hon då inte lyssna på dem? Det var inte likt henne att tro sig veta bättre. Det var inte sån hon var, ville vara. Hon bet ihop. Tankarna rusade innanför skallbenet. Tusen frågor och minst lika många känslor. Tillslut kom hon till någon form av beslut.

Hennes ögon var våta av tårar då hon såg upp.
"Familj" hon la en djup vikt bakom ordet då hon uttalade det "ljuger inte för varandra. Familj finns där för att skydda, stötta. Familj skadar inte varandra."
Vid varje andetag skälvde hennes underkäke så pass att tänderna skallrade.
"Det du gjort fel är inte att du fallit för någons lögner, Vasilisa. Men du har brutit vårt förtroende genom att ljuga för oss. Du ljög för Lev. Du ljög för mig, din rådgivare, förvägrade mig att uppfylla den roll jag är satt till i flocken. Du ljög för Ez, hindrade honom från att ta rättvisa beslut som ledare genom att undanhålla sanningen."
Hon svalde.
"Familj skyddar varandra. Familj litar på varandra. Vi litade på dig. Vi hade skyddat dig. Vi hade löst det tillsammans."
Huvudet rörde sig långsamt från sida till sida.
"Men du litade inte på oss, du ljög för oss. Du utsatte Fay för livsfara. Du stötte bort dina egna barn från under vårt beskydd. Så uppför sig inte en ledare."
Orden var hårda, slutgiltiga. Detta var hennes fasta åsikt. Blicken flackade för ett ögonblick till de som backade Vassya.
"Jag ifrågasätter inte att du är familj."
Orden var sura att uttala men innerst inne visste hon att det var sant.
"Du har varit min sestra sen vi var unga, men du är ingen Nordstjärna längre. Du är ingen ledare."


[Lune bryter ihop men Rhys hjälper henne samla sig lite. Hon står fast vid att Vassya inte är en bra ledare eftersom hon ljugit för flocken, sin medledare och rådgivare och utsatt unga medlemmar för livsfara. Men erkänner att de alla är familj.]

Spänningen hemmets tjocka murar hade varit så pass tjock och påtaglig att Ayira hade försökt söka sig undan det hela. En stressande oro att allt skulle falla sönder under hennes tassar skar hårt och djupt inom henne. Hennes familj, hennes första säkra trygghet i livet föll ur hennes grepp likt sand.
Trotts sin oro så hade hon försökt hålla en lugn och samlad min kring sina barn och försökt berätta så gott hon kunde för dom att allt kommer bli bra, att familjer ibland har tuffa tider. Tider som gör att man knyts starkare. Men i självaste verket var hon så rädd att hela kroppen vibrerade och okontrollerat gråtit när ingen sett. Hon måste göra något, hon måste försöka rädda sitt hem och sin familj. Dem var alla bättre än såhär och skulle ta sig igenom allt. Ingen skulle kunna stoppa Ayira från att ta sin familj framåt.

Lunes rop om gruppråd hade fått Ayira att spänt röra sig fram. Vad som skulle komma visste hon inte men en tung känsla låg i luften och vad det än var så skulle det inte bli ett lugnt och sansat möte. Lugnt satte hon sig i den tysta spända ringen med sina döttrar vid vardera sida. Vad dom än hade att säga så skulle hon stå vid deras sida om än deras val och känslor var motsatta. Hon tänkte inte förlorar sina barn som Vasilisa hade tappat sina, det var nog på grund av alla dessa incidenter som hon bestämde sig för att göra allt för att hålla dom nära. Om än dem inte kommer stå bredvid henne resten av livet så tänker hon inte släcka banden mellan dom och skulle slåss för det tills hon inte andas längre.
Lune tog till ord och Ayira lyssnade spänt och lät dom ljusa ögonen falla över alla i rummet, även när Lurlei tog till ord satt hon med högt huvud bredvid sin dotter och log stolt. Helst hade hon inte velat att dem vad med alls men även Ayira hade varit tvungen att inse att hennes barn inte är små längre. Dem hade en röst och hon tänkte inte tysta dem.
Luens vassa ord fick den silvriga varginnans kropp att vibrera, en kall och obehaglig känsla växte fram och Ayira ville ta sig härifrån men hennes egna tjurskallighet fick henne att sitta kvar, sitta och ta in alla ord från alla håll. Hon kunde inte se sin familj på detta vis, trasig och nästan bruten. För några ögonblick slöt hon dom ljusa ögonen för att känna stämningen istället för att se den men markens vibrationer var starkare och vildare än luftens sega luft. "Bruten." viskade hon fram med en darrande röst när tystnaden låg i luften. Hon tvingades åter öppna ögonen av den brännande känslan, tunga tårar rann ner för dom rostiga kinderna. Det var inte fören nu hon insåg att hennes viskade inte hade varit låg nog och dem hade hört henne. Hjärtat bultade så hårt bröstkorgen att det gjorde ont och Ayira ställde sig upp för att kunna ta ett djupt andetag. "Ni sa att vi aldrig skulle kunna brytas, men allt jag ser idag i detta rum är en bruten cirkel. Vår cirkel." Trotts att hela hennes kropp talade tydligt om att allt gjorde ont så lyckades Ayira hålla en rak hård ton. "Ja Vasilisa har gjort fel, hon har ljugit för oss, hon har utsatt många för livsfaror. Men hon är här och vid liv!" med tårfyllda ögon tittade hon på Lune och Vas. "Du har ljugit för oss alla, ni sa att Cirkeln håller ihop, att inget kan bryta oss." utan att tänka efter gick hon några steg in i den samlade gruppen. "Jag vet att du är upprörd Lune, det är vi alla men du kan inte låta dig styras av affekt. Men fortsätter allt som det gjort fram till nu så kommer Lev och Gast att komma hem till en bruten familj." den silvriga  kroppen vibrerade hårt och den ljusa blicken föll på Vas. "Vi trodde alla på dig, jag vill fortfarande tro på dig men förändringar måste ske. Förtroende kan falla isär men det går alltid att bygga upp, starkare än förr. Jag vill tro på dig, jag vill tro på er alla men det går inte så länge det långsamt medvetet smulas ner." med ett tungt andetag skakade hon långsamt på huvudet och kollade med trötta blöta ögon på sin rådgivare och ledare. "Vi är bättre än såhär." med det var hon tvungen att lämna rummet en stund för att få samla sig igen. Hon yttrade sig sällan då det aldrig har behövts men idag hade hon fått nog.

Det var en sammanbiten Ezekiel som satte sig i ringen i stora salen, som på grund av den spända tystnaden plötsligt kändes väldigt mycket större och ensligare än den brukade fast så gott som hela flocken var samlad. Luften verkade vibrera av känslor och med en orolig tyngd i magen lät han blicken vandra över alla ansikten. Försökte förutspå utkomsten av mötet genom att läsa deras miner, om så bara för att förbereda sig på vad som kunde hända.
    Så länge han kunde satt Ez tyst och lät de andra fälla sina åsikter, följde diskussionen under bekymrat rynkade ögonbryn. Han förstod Lunes ilska och hennes besvikelse - hade han inte själv känt samma sak när Vasilisa kom tillbaka och avslöjade att allt hade varit en lögn, att hon medvetet hade tagit med sig Fay på ett sådant uppdrag? Hade han inte känt sig oändligt dum som hade gått på det och utan protester låtit dem ge sig iväg så snart, och därför dessutom på något märkligt sätt nästan var medansvarig i deras skador? Du ljög för Ez … När Lune yttrade hans namn suckade han och vände blicken mot Vasilisa för att se om hon skulle se honom i ögonen. Det var sant. Hon hade ljugit och lögnen sved. 
    Men lika mycket som han förstod Lune förstod han också Vasilisa, och han förstod hur mycket det måste tära på henne att sitta här och berätta om sina döda valpar och samtidigt möta anklagelserna om lögner och oansvarighet. Som att klösa i ett öppet sår. Familj. Ständigt återkom det ordet, igen och igen. Ez tänkte på Muriel och den orättvisa röra han hade fötts in i; han tänkte på syskonen som gått ett ännu värre öde till mötes. Han tänkte på Lev och Gast, båda ivägstormade därför att de kände att familjen inte räckte till. Och han rörde till och med hastigt vid minnena av sin egen familj, den som han en gång hade förlorat därför att han inte hade agerat. Han tänkte inte låta det hända igen.
    “Ingen förnekar att Vasilisa har gjort fel.” Ez såg på de samlade. “Många och allvarliga fel. Ni behöver inte höra mig upprepa dem.” Han tystnade och vände sig till Vasilisa, mötte hennes blick med innerliga ögon. “Lune har rätt. Vi hade kunnat lösa det här tillsammans om du hade vågat anförtro oss det. Det smärtar mig att du hellre valde att göra som du gjorde än att ta hjälp av oss. För tro mig, vi skulle ha hjälpt dig.” 
    Fakargen svalde. Känslorna låg som en propp i halsen och gjorde det svårt att få fram orden, men han måste fortsätta. “Kanske ... kanske är det så att Vas inte borde vara ledare just nu. Inte bara på grund av hennes misstag, utan också för hennes egen skull. För att kunna vila och återhämta sig. För att sörja.” Han tystnade ett ögonblick. Han hoppades att hon inte skulle ta det alltför hårt utan inse att han också tänkte på henne när han uttryckte sin åsikt. Efter allt som Vasilisa hade gått igenom vore det inte konstigt om hon behövde en paus från det ansvar och de beslut som följde med ledarrollen. “Men Cirkeln är inte heller en flock som vägrar ge någon en chans att komma tillbaka. Om man har visat att man förtjänar det.”

Ezekiels ord som ledare borde kanske varit de avgörande, men tjafsandet fortsatte efter dem. Lurlei var snabb med att protestera, både mot sin egen mor och sin ledare.
"Det är ju ni som bryter cirkeln!"
Fräste hon frustrerat och Lune kände ilskan flamma i bröstet över orden. Hur kunde de vara så blinda? Hur kunde de inte se att det var Vassya som var orsaken? Ärret av en bruten Cirkeln i hennes panna kändes som en nästan komiskt uppenbar symbolik. Tillslut kom förslaget att de skulle rösta om det, och med ens blev det väldigt tyst i salen.
Lune svalde skarpt och såg sig om, plötsligt osäker på vilka i hennes familj hon kunde lita på. Men det skulle visa sig snart. Ezekiel fick ansvar som rösträknare och då alla hade sagt sitt var de på något vis ännu länge ifrån lösningen. Oavgjort. Helt jämnt. Vad var oddsen? Hela hennes kropp skakade okontrollerat vid det här laget. Hon visste inte om hon någonsin skulle kunna förlåta varken Vasilisa eller de som fortfarande trodde på henne. Hon kände sig inte trygg här, inte säker, inte hemma. Hon skämdes för att hon fört den sårade Fiir in i det här kaoset. Hon skämdes för att hon någonsin litat på vargar som kunde förlåta en mor som skadat sina egna barn. Hon orkade inte ens försöka se på det nyanserat längre, det fanns inga förmildrande omständigheter, ingen förlåtelse. I Lunes ögon hade Vasilisa lika gärna kunnat bita ihjäl sina valpar helt själv. Ett djupt mörker rörde sig i hennes bröst, en känsla hon inte känt sedan dagen Eirocalyphtica tagit sitt sista andetag. Det var hat. Hon hatade dem. Och hon ångrade att hon ansträngt sig för att hjälpa Vassya läka. Hon önskade att Lev hade lyckats, hon önskade att hon dött.

Lune sjönk allt djupare in i sig själv, försvann bort från verkligheten under kraftiga skälvningar, tills dess att ett yl och ljudet av rörelser väckte henne till liv igen. Chockad såg hon mot Rhys och Achak, försökte avgöra om de också hört eller om det bara var hennes minnen som spelade henne spratt som vanligt.

Det hade varit länge sedan han rört sig bland dessa steniga sluttningar, bland de vassa spjut av berg och djupa klyftor som gjorde Norspiret till en farlig plats för de som inte kunde vägen.
     Men även om tid hade passerat, visste Kolzak vägen. Tassarna kunde terrängen och han rörde sig vant genom det steniga landskapet fylld och driven av en stark och varm känsla. En känsla som brann trots tvivlet och oron. Känslan av att komma hem. Kolzak ylade, lät sin röst stiga till skyn, för att låta dem veta. Han var på väg.

Borgen tornade upp sig framför honom. Det väldiga hem han varit med och grundat, byggt upp från den första stenen. Det stod kvar, och där inne väntade hans hem. Hans familj. Hans barn, Vasilisa och hans systerbarn, alla han någonsin anförtrott sig till och fullhjärtat litat på. Alla han svikit. Alla han övergett. Efter sprinten genom bergen stod han först andfådd och tog in vyn, samlade sig för det som väntade. Än visste han inte vad han skulle säga. Hur han skulle förklara. 
     Kolzak såg sig över axeln. Från höjden han stod kunde han blicka ut över Ötamon, och landskapen bortom. Där ute, någonstans i Numoori, var alla de andra han svikit. De han inte funnits där för och de han inte visste om han någonsin skulle se igen. De som inte längre var kvar, på grund av honom. Maksim. Lev. Tenn. Tankarna drogs till Nephania och han kände ett stygn av sorg.
     Men nu kunde han bara se framåt.

Stegen vägde tyngre när han rörde sig framåt, mot ingången. Den släta stenen var sval mot hans tassar. Framför väntade den stora salen, inifrån var han hörde röster. Valvet till salen kändes som att den höll en oviss framtid innanför. Kolzak visste inte om de skulle bli glada att se honom, eller om han fördrivit sina chanser. 
     När han klev in landade blickar från både bekanta som nya på honom. De han sett som små valpar och ungdomar var nu vuxna. Rummet var laddat med en spänning man kunde ta på, men när Kolzak såg på varenda en av dem kände han trots stämningen både hopp och en lättnad. Blicken gled över Aleksandr, över Lune, Ayira. Rhys, och Achak. Ezekiel. Till slut landade den på Vasilisa. 
     Så mycket fanns att säga. Ändå var Kolzak tom på ord. Han var förvirrad, och fick något frågande i blicken när han såg alla samlade såhär. Vad hade de samlats för, vad pratade de om? Det fanns frågor som hängde i rummet, något viktigt diskuterades och han började få en aning om vad det rörde sig om. Kolzak behövde säga något, ge ett svar, be om en förklaring vad som försiggick, och ändå famlade han efter ord. Han stod tyst en lång stund och betraktade varje ansikte i rummet. Hans familj. Endast tre ord gick att finna.
     "Jag är hemma."

Lune frigjorde sig från Achak och Rhys och rusade fram mot Kolzak. Det kändes som att all världens tyngd hade lyfts från hennes axlar då hon kastade sig in i hans famn med tårar rinnande längs kinderna. Hennes bror. Hennes ledare. Hon hade väntat på den här stunden sen sekunden de skiljdes åt i arenan.
"Du är hemma."
Viskade hon, kunde knappt tro orden själv. Hennes svans viftade på ett sätt den inte gjort sen innan Levs attack och hennes tecken glödde varmt gyllene. Lättnaden i hennes bröst gick inte att beskriva. Äntligen, äntligen var han hemma. Äntligen skulle allt bli som vanligt igen. Som förr. Då allt var bra och tryggt och som det skulle vara.
Efter att vid upprepade tillfällen åter ha hållit om honom, desperat som för att försäkra sig att han verkligen var där, dragit in hans doft djupt i sina lungor och viskat små affirmationer som bara han kunde höra, vände hon sig motvilligt mot flocken igen.
"Det blev jämnt men det spelar ingen roll, vi behöver inte ta något beslut. Kol vernet sebe vlast'!"
Det tog henne ett ögonblick att inse att alla inte var lika lyriska som henne, och att många - speciellt flockens yngre -  gav henne misstroende blickar. Och det dröjde inte länge innan den första invändningen kom.
"Vänta lite här..."
Yttrade Brann av alla, hon som varit med så länge, som borde förstå att de behövde gå tillbaka. Hon såg sig förvånad omkring men det var få i salen som mötte hennes blick. Till och med Ez såg tveksam ut. Ez!
Ingenting gick ihop för Lune. Varför kunde inte allt bara vara bra nu?


[Översättning: Kol återtar makten. Aka Lune är en helt delulu hycklare.]

Kolzaks ankomst förvånade Aleksandr. Han stod tyst en lång stund och bara stirrade på sin pappas ansikte, annorlunda från när han såg honom sist. Men vad som förvånade honom mer var Lunes reaktion. "Kol vernet sebe vlast'." Kol återtar makten. Märkliga känslor bubblade plötsligt inuti Aleksandr, en storm i hans hjärta som var ny på alla sätt. Han visste han borde vara glad att hans pappa var tillbaka, men i sanningens namn - kunde han inte hållit sig borta?
     De hade klarat sig bra utan honom. Han hade inte gjort nån skillnad, tvärtom hade hans spektakel i Skuggfall bara ställt till det för Cirkeln. Han hade inte åstadkommit någonting utöver att ha dödat Tibast och kanske gjort ett namn av sig själv. Och för vad? I sitt försök att få tillbaka Maksim hade han glömt de som faktiskt var här. Och de som nu var borta, som Lev och Trian. Här var medlemmar som Kolzak aldrig ens träffat.
     Lune kanske kände igen Kolzak men Alek såg bara en främling. Det var som om hans ärrade ansikte inte gick att känna igenom som sin fars. Alek överväldigades nästan av de starka känslorna som började koka inom honom, som svärmade och brann i varje fiber av hans inre. Ursinne. Bedrövelse. Avundsjuka, ja, för trots det nobla syftet hade Kolzak i sin jakt på ett barn övergett sina andra. Det var som om allt blev svart inombords, och alla känslor rev och slet, stred emot varandra, ville ut, ut, ut, och den enda vägen ut var genom hans röst, hans ord.
     "HAHAH alltså, driver ni med mig?" skrattade han. Han log men utan at mena det, och ilskan i hans röst var uppenbar. "Vad är det här för jävla skitsnack?"
     Aleksandr gav till ett kort, glädjelöst skratt. "Vad ska man säga, välkommen hem antar jag? Var det spännande i Skuggfall? Oavsett, han är inte min ledare. Inte längre. Han är knappt min pappa."
     Det kändes bra att säga, Aleksandr ångrade ingenting. Han sket i hur ledsen Kolzak såg ut över att höra det, han borde va ledsen, han borde ångra hela sitt liv. Orden spädde på giftet som värkte på insidan, det var som om han inte kunde sluta. Han struntade i reaktionerna från de runt omkring. "Lägligt tillfälle att komma tillbaka. Vad fick dig att ändra dig och plötsligt komma ihåg att vi finns? Va? Äh, förresten, skit i att svara, jag bryr mig faktiskt inte. Röstningen var ändå på låtsas så vad är poängen i att samlas? Skiter i alltihopa. God natt."
     Aleksandr morrade, vände prompt och lämnade stora salen bakom sig medan känslostormen rådde inom honom.


[Aleks inre mörkrer super-aktiverar och han blir förbannadTM. ifall de som står nära honom vill kan hans inre mörker ha spridit sig utåt och vidrört dem också men lämnar det upp till er! Alek over and out]

Det var som om hela Vasilisas värld rasade samman framför henne – igen. Hon trodde att hon hittat hen, att hon skulle välkomna – i stället blev hon avvisad. Nedsatt som ledare, vilket hon någonstans ändå kunde förstå men inte ville tro det. Hon trodde inte heller att det skulle ske av den anledningen det gjorde.
    Vasilisa ville inte möta Lunes blick, men kände för Muriels skull sig tvungen. Hon tänkte inte ge vika för vad hon själv trodde på.
    “Ni förstår inte, jag försökte bara skydda er,” mumlade hon tystlåtet samtidigt som hon skakade på huvudet. Det var så mycket intryck och hon kände hur hon själv försvann bort i sina tankar. Tankar av panik. Ångest. Smärta.
    Och så plötsligt stod han där. Hennes bror och ledare. Vasilisa önskade att hennes tvivel och oro skulle försvinna bara av att se på honom men nej. Den tjocka gråten i hennes hals kvarstod, hennes hjärta slog fortfarande för snabbt.
    Det hjälpte inte heller att Aleksandr med ens exploderade av ilska, ilska riktad mot sin egen far. Vasilisa såg på Kolzak och sen på Aleksandr som stormade iväg. Det var som om alla barn gled ifrån sina föräldrar; inte bara hennes egna.
   Hon harklade sig och svalde hårt.
    “Jag har inget mer att tillägga.” Vasilisas blick gled längs med de samlade. De skulle inte förstå hur mycket hon än förklarade. “Jag har sagt min sanning, ni väljer vad ni vill tro på eller inte.” Hennes blick gled ned mot sina tassar där Muriel vilade.
    “Kom nu hjärtat, du behöver vila,” hon reste sig upp och förväntade sig att Muriel skulle följa efter henne. Hon behövde se till Aleks med. Hennes blick landade till sist på Kolzak, och innan hon avvek från gruppmötet gav hon honom en lätt knuff i sidan. “Välkommen hem, broder.”