"Å här borta är värsta klippan man kan åka kana på men man får va försiktig va för min bror Hassel han gjorde illa benet en gång så det kom BLOD!"
Lurlei var mycket uppspelt och det syntes i hela hennes kropp. De började närma sig reviret och hon berättade om alla de bästa ställena för deras nya rekryter med yviga rörelser. Inte så mycket hennes svans som hela hennes bakkropp viftade entusiastiskt och de hasselnötsbruna ögonen gnistrade.
"Okej, okej, okej, men kolla, förbered er nu, ni kommer inte tro det va, kolla allt ser ut som berg här va. Samma gamla. Spetsiga klippor, sten. Sten sten sten. Men hallå håll ögonen öppna, vänta bah, kolla nu när vi rundar den här klippan."
Hon var otroligt uppspelt och kunde verkligen inte tygla alla känslorna inom sig. Ett exalterat tjut lämnade henne och blicken studsade mellan Fay, Gary och Erakan och klipphörnet de snart skulle runda. Snart snart snart skulle man kunna se hela Cirkelns hemliga fästning uppenbara sig som från ingenstans. Det var ett häftigt bygge, skickligt inkilat i berget och väl dolt bakom all annan sten enda tills man var rakt framför det. Hon hade vuxit upp här och tagit platsen lite för givet, men ju äldre hon blev desto mer förstod hon hur extremt coolt deras hem faktiskt var.
Och så rundade de en vass klippformation som såg ut precis som vilken annan vass klippa som helst och helt plötsligt syntes deras pampiga borg i full prakt. Lurlei gav ifrån sig ett ylande för att signlaera att de var vänner som kom, men det övergick i ett tjut och hon vände sig om för att se rekryternas reaktioner.


[Till Fay, Gary, Erakan, ninjavalparna och alla cirkel-medlemmar som är hemma och vill möta nykomlingarna!!]

Tack vare Timos hjälp hade såren i hans ansikte läkt så pass att han återigen var igenkännlig. Så fort febern och infektionen hade lagt sig hade hans styrka återvänt med full kraft och han hade tillsammans med två flocksystrar gett sig ut i gryningen för att jaga. Med enkelhet hade de fällt en stor älg som Trian släpat hem till borgen. Hans bröstkorg var klibbig av mörkt blod och han satt ståtligt utanför borgen och lät solen värma hans rivna ansikte. Älgen låg stilla några meter ifrån honom i väntan på att tas hand om inför kvällens festligheter. 
     Lurleis förtjusta röst gick inte att missa och Trian öppnade ögonen som för en stund hade varit slutna. När hon ylade höjde han nosen mot himlen och lät ett välkomnande yl pressas ut genom de starka käftarna. Han reste sig upp och hans ljusblå blick föll på Lurlei och de främlingar hon hade i släptåg.
     Ett svagt leende drog i hans ena mörka mungipa. "Wow Lurlei, kunde du inte bestämma dig för vem du skulle dejta så du släpade hem alla hm?" retades han och svepte vänligt till med den yviga svansen. Han betraktade stilla de nya ansiktena med sin ljusa blick. Nog lät han ändå musklerna spela under den grå pälsen. I vanliga fall var inte Trian den som var misstänksam, men nu hade han en flock att skydda. Kunde han verkligen lita på Lurleis omdöme?

Med ny mark under sina tassar var Fay vid gott mod. Utöver Gary och Erakan hade resan genom bergen letts av Lurlei och Poppel. De var två roliga, färgstarka karaktärer och i deras sällskap var det lätt att för en stund glömma verkligheten hon levde i – att hennes mamma var borta. De krökta bergstopparna var något hon aldrig sett förut. Smala och spetsiga, inte helt olikt taggarna på ett hjortdjurs vida krona. En stark kontrast till Ötamons lummighet och Relictus mörka blad. Löftet om att de snart var hemma tryggade hennes vilsna hjärta, om än hon önskade att Elphaba varit med dem. Om hon varit här hade Fay kanske inte känt osäkerheten krypa över henne som hon gjorde nu när Lurlei signalerade till resten av flocken att de anlänt. Spänning mixades med känslan från tidigare när hon såg främlingar närma sig och utan att tänka på det ställde hon sig närmare Gary och Erakans skydd. Hon var inte van vid att känna sig blyg och liten.
    Den första att välkomna dem var en stor, grå hane. Fay iakttog honom nyfiket, om än något avvaktande i sin hållning. Hans storlek skrämde henne inte men orden som lämnade honom gjorde henne desto mer fundersam. Hon rynkade ögonbrynen, helt oförstående till det han pratade om. Dejta? Hon såg skeptiskt mot Erakan för någon typ av klarhet, som avfärdade hennes osagda frågor genom att skaka på huvudet. Inte nu. Fay kvävde en fnysning. Hon var inte imponerad, inte av honom i alla fall. Men boningen som tornade bakom honom hade hon svårt att helt slita blicken från. "Ska vi bo här? I den där?", frågade hon och nickade mot fästningen, tydligt hänförd.

Redan innan han var en del i flocken hade han haft tränings rutiner, inte direkt komplicerade, men övningar för att hålla honom i form, och det var något han tagit njutning i, att känna musklerna bränna lätt under press. Men nu var det på en helt annan nivå, att träna för flocken. Att ha ett syfte bakom varje övning. Det var det han jobbat på när ylet klöv luften. Han avbröt kvickt det han höll på med och tog sig ner mot borgens framsida. Det fanns många korridorer och rum att passera, men med snabba steg tog det inte lång tid innan han kunde se en av flockens kull ungdomar med fler vargar på släptåg. Två valpar, och en liten brun varg.
 Ett varmt leende klädde läpparna när han närmade sig, något försiktigt då i alla fall en av de två valparna såg ut att vare något skärrad. Hans ärrade uppsyn var inte alltid något som talade i hans fördel när det kom till den yngre generationen.
"Välkomna tillbaka" Rösten var varm och glad, den korta svansen vickade bakom honom, hade den varit längre skulle det varit ett nöjt vajande, nu såg det istället lite komiskt ut.
Öronlösheten till trots snappade han upp den unga rekrytens hänförda fråga, och såg tillbaka mot fästningen bakom honom.
 "Det ska ni" bekräftade han med ett nytt varmt leende och vände blicken tillbaka till valpen.
 "Jag är Achak, vad heter ni?" omedvetet försökte han med sin hållning göra sig mindre, kanske skulle det förmildra hans yttre något för de yngre. Blicken vandrade också upp på den vuxna rekryten, han var nyfiken på honom också. Nya ansiktet var alltid en trevlig distraktion från vardagen.

Av den nyanlända trion var Erakan först med att kliva fram och presentera sig. Därefter nickade han uppmanande mot de två valparna att göra detsamma. Fay tog snabbt kommandot, nu viftandes på sin svans. "Jag är Fay och det här är Gary. Vi är syskon!" Hon blinkade upp mot vargen som kommit fram för att hälsa och hennes glada uppsyn ersattes snabbt av en blandning av förundran och kanske lite avsky. Han var... inte jättefin. Det första hennes ögon fastnade vid var hans öron eller snarare – avsaknaden av dem. En kåre gick genom kroppen vid tanken på att det där kunde bli henne om hon inte skötte sin kraft rätt. Rädslan över att förlora sina öron i en teleporteringsolycka kändes än påtagligare – verkligare, nu när hon faktiskt fått se någon som inte hade några.
    "Du har ju inga öron", påpekade hon. "Tappade du dem när du skulle teleportera dig?" Fay var nästan rädd för svaret. För om det var sant så betydde det att öronförlusten var en grej som verkligen kunde hända. "Jag vill inte tappa mina. Skulle inte passa i det." Nästan beskyddade strök hon öronen bakåt vilket ironiskt nog fick dem att mer eller mindre försvinna in i nackpälsen.  

[Achak är jättefin, lovar. Det är bara Fay som är dum snorvalp utan filter ]

Lera, vatten och kladd hade funnit sin in alla rynkor och från, färgat dom ljusa tassarna bruna. Sen synen hade kommit tillbaka hade allt blivit lite svårare. Framförallt att skapa nya kärl. Större av tiden fick hon blunda för att kunna se som förr, men knappt det gick ens. En bekant liten stämma nådde dom silvriga öronen och ett brett leende sprack fram och Ayira släppte allt med en gång. Vatten och jord föll handlöst i marken och hon skakade bara av tassarna så att blöt lera flög överallt i rummet. Städa upp kunde hon göra sen, eller sätta sina barn på det. 
Med snabba sliriga steg skyndade hon sig igenom fästningen, lämnade bruna utsmetade spår nästan ända fram till porten. Där en liten bit längre bort såg hon sina små barn och några till. Utan att ens tänka på att Trian och Achak var där sprang och fram till Lurlei och kramade fast sin dotter. Klämde fast hennes ansikte mellan sina leriga tassar och pussade den motsträviga dottern över hela ansiktet. "Åh mina små barn! Äntligen är ni tillbaka. Gick allt bra? Ni har väl inte rivit hela Civitas hoppas jag. Ni vet att jag inte kan byta varor om ni har rivit stället!" Lerig och med silkeslen röst höll hon hårt fast sin spretande dotter och tittade henne med blodigt allvar medans dom andra tre syskonen tog tillfället i ack och flydde fältet. Sedan kramade hon hårt om sin sprattlande dotter igen.
Mitt i kramen tittade Ayira ner mot två mörka mindre individer och släppte plötsligt Lurlei. "Nämen vad har vi för några här tro?" med stora varma ögon satte hon sig och sänkte huvudet i syskonens höjd. "Fay och Gary var det?"

[Ju äldre dom blir ju mer kommer dom skämmas över henne som mamma <3 ]

Han behöll det vänliga öppna uttrycket i anletet, även när han kunde se känslorna skifta i dem mer utåtgående valpens blick. Fay och Gary. De var unga, och såg inte precis ut som om de var släkt med den lilla bruna som de kommit med. Men han visste bättre än att ställa frågor direkt.
 Ett lätt skrockande lämnade honom vid hennes påstående. Det var lätt att gissa sig till hennes kraft vid fråga, och den lite nervösa tonen bakom. Hennes tillägg bekräftade det. Till en början funderade han på att skämta till det, men bestämde emot det.
 "Nej, jag kan tyvärr inte teleportera mig, men det låter som en cool kraft" han undvek att berätta att en annan varg fått för sig att slita av båda två, det var inte direkt en historia för små valpar, speciellt inte någon han nyss träffat. Han behövde ju inte skrämma väg dem innan de ens kommit innanför portarna.
 "Är det din kraft?" frågade han nyfiket. I hans erfarenhet så var krafter och vad de kunde göra ett ämne valpar brukade älska att prata om. Specifikt de ynglingar han mött sen han gick med i flocken, allting skulle vara coolt. Vissa av dem gick det nästan inte att få tyst på när de väl börjat.

[kastar in ett svar jag med ;D ]

Det var, precis som deras pratglade vägvisare påstått. Det var en helt makalös syn som uppenbarades framför dem när sista intetsägande klippa rundats. Storslaget på samma sätt som Civitas och Islagunen, hela samhällen och strukturer som Erakan med sin simpla bakgrund ibland betvivlade ens var möjligt att blotta dödliga uppfört. Gudarna var alltid bland dem. Detta var bara ännu ett bevis på deras närvaro. 

När allt fler vargar anslöt sig höll sig observerade Erakan spektaklet utan att själv ta ton eller avbryta. Att lyssna och ta in både namn och information kom lika lätt som att andas, men sen skulle han ju komma ihåg det också. 

Fays kommentarer fick honom att le. Visa sanningar och envisa insikter fick man ofta höra från valpar. Och dårar. Det var nästan att han övervägde att ge Fay en artig knuff för att påminna henne som hyfs, men det var mer underhållande att låta henne hållas.

"Då får du se till att hålla hårt i dem, så inte Windfari tar dem i ett hånfullt spratt." svarade han henne, trots att hon egentligen inte pratat med honom. Rösten var avslappnad och mjuk, utan spår av tillrättavisning. Den öronlösa vargen, Achak, verkade tur nog inte ha tagit illa upp.

Han noterade också hur något som inte kunde vara annat än en förälder redan anslutit sig. Hur vargen hälsade på sin dotter påminde honom om hur Aisu tagit hand om sina egna valpar. Tagit hand om Elphaba och Levi och Ira. Nu var alla borta; kanske inte döda, men de valpar som Erakan mindes var sedan länge försvunna. Hur hon sedan hälsade på Gary och Fay; mjukt och moderligt. 

Sorgen var ännu färsk. Namnlös och ändlös och hårt ankrad i hans bröst. Det var inget han kunde undkomma, inget han kunde glömma eller gömma sig från. Inte när de sista kvarlevorna fanns just här, just i detta ögonblick, och behövde mer än något annat att han stannade kvar. (Och hur kunde han annat när de höll kättingen som satt ankrad i hans inre?)

"Och Erakan," svarade han honan. "Jag är deras..-" 

I ett kort ögonblick var huvudet helt tom. Något som liknade total panik klämde åt hans strupe och stal rösten. Han var inte deras far. Att kalla honom deras beskyddare när nästan skrattretande med tanke på hur kolossalt han redan misslyckats. Följeslagare var för anonymt, för platt. Och kunde han verkligen räknas som en familjevän när han inte talat med deras mor på evigheter? "Jag är deras," avslutade han, med en stark betoning på sista ordet. 

Det spelade ingen roll vad han var, insåg han, mer än att han var deras så länge de ville ha honom. 
Han harklade sig sedan lågt, hoppades att ingen lagt märke till hans ögonblickslånga inre kris. "Tack för att ni tar emot oss."

Lune hade spenderat dagen på jakt tillsammans med Trian och Mara och hade därefter gjort den stora grå hanen sällskap i att solbada. Då Lurleis ylande nådde hennes öron reste hon sig genast upp med svansen vilt viftande. Men synen som mötte henne gjorde henne ställd och hon saktade av sina steg något, lät Trian gå i förväg. För sitt inre spelade scenerna av Ticas död upp och en något sammanbiten min la sig över ansiktet. Det var sant vad hon sagt till sin mor, efter den dagen hade hon till största del glömt henne, eller iallafall inte tänkt på henne. Valparna bakom ninjorna blev en påminnelse. Vad var det de hette, hennes.. syskonbarn? Titeln var helt klart främmande fortfarande. Gary, den hon räddat, och Fay.
Hon samlade sig med ett djupt andetag och anslöt sig till gruppen, knuffade till Trian lite tillrättavisande i sidan över hans som alltid något opassande kommentarer. Fay var fullt upptagen av sina och Achaks öron men Gary mötte hennes blick med igenkänning.
"Fay och Gary, fint att se er igen. Välkomna."
Hon såg upp på den bruna hanen som var med dem och det knöt sig i hennes mage igen. Sättet Elphaba hade älskat sina valpar på var gränslöst, aldrig att hon skulle ha lämnat dem så unga. Det kunde bara betyda en sak, att världens ondska på något vis separerat dem.