Vasilisa kunde inte känna ilska gentemot sin son. Hon klandrade honom inte för en sekund, och hon hoppades att han inte klandrade sig själv för mycket. Oavsett vad Lev gjorde, skulle hon alltid finnas där att förlåta och trösta honom. Så länge hon andades skulle hon se till att han var trygg. Det var löftet hon gett sig själv när de fyra små valparna kommit till världen, och hon tänkte hålla det för evigt.
    ”Hjärtat,” pressade hon fram när hon såg den robusta siluetten i öppningen av hennes lya. Hon visste inte om Lev besökt henne tidigare i lyan, eller om det här var första gången sedan bråket. Större delar av veckan hade det stora gråblodet sovit och försökt att vila. Det hade krävts mycket energi att gå igenom den helande processen, och hon hade förlorat mycket blod. Ärren från den kvällen skulle hon få leva med resten av sitt liv, men huvudsaken var att henne son var oskadd.
    ”Kom in, mitt lejonhjärta.” Hennes röst var annorlunda, och inte lika len och mjuk som den varit förut. Den var raspig, och varje gång hon tog ett djupt andetag kändes det som om något högg henne i strupen. En plötslig oro spred sig i bröstet på henne. Var Lev fortfarande arg på henne? Anledningen till hans raseri var hemligheten hon berättat för honom. Visste dem alla nu? Ingen hade sagt något än.
    För ett par sekunder hade hennes blick fastnat på hennes egna tassar. Hennes hjärta hade börjat slå snabbare, och tröttheten slog mot henne direkt. Hon fick inte stressa upp sig, det visste hon.
    ”Om du vill komma in.” Förtydligade hon. Hon ville inte pressa honom till något, utan ville att han skulle möta henne när han kände sig redo för det.

Det hade varit svårt att hitta en stund ensam med Vasilisa sedan hon vaknat till ordentligt. Alla hade velat spendera tid med deras flocksyster, deras ledare och mamma. Lev hade inte velat inkräkta på Radagasts tid med henne, och Mara hade knappt tålt hans existens sedan händelsen. Han klandrade henne inte. Om något så förstod han henne mer än någonsin innan, och mer än många av andra i flocken som på något sätt försökte stötta honom. Men han uppskattades deras stöd, deras fortsatta kärlek och värme, men han kunde inte ta emot den helhjärtat - inte utan att helt dränkas i sin skam.
     Det var med trevande steg och hjärtat i halsgropen som han nådde hennes kammare. Tårar kantade hans ögon redan innan han hörde hennes röst. Hes och lågmäld, på grund av honom. Ärren över hennes hals och nacke skrämde honom. Försiktigt, på darrande ben närmade han sig henne. Uttrycket var sammanbitet när han försökte hålla gråten tillbaka, men lyckades inte mer än några steg. Han föll ner framför henne och tårarna började ohämmat rinna längs hans kinder.
     “мама, förlåt. Förlåt.” Orden kämpade för att förbli tydliga genom hans gråt. Han knep ihop ögonen och bet ihop för att försöka samla sig.
     “Snälla, förlåt mamma. Hata mig inte, snälla, jag, ja-” Orden dog ut när gråten tog över igen. Med huvudet lågt mot marken sträckte han sig närmare henne, i gest som uttryckte hans bedjan. Hans stora gestalt blev bara till en skälvande stycke när han fortsatte att kämpa emot gråten utan lycka.

Det var som om Vasilisas hjärta brast ännu en gång när hon såg sin sons anlete. På något konstigt vis var det värre att se honom på det här sättet; alldeles trasig och förstörd, än förut. Det som skrämde henne allra mest var att hon inte visste om hon skulle kunna hela honom, hjälpa honom att ta den skam och skuld hon visste att han bar på.
    Försiktigt pressade hon sig närmare väggen så att Lev skulle få plats bredvid henne. Det var skillnad nu från när dem alla varit mindre. Vasilisa saknade närheten hon fått i sin lya, när Tenn legat tätt intill henne, med Mara liggandes på rygg med munnen öppen, Lev mellan hennes framtassar med svansen och tassarna upp i vädret och Radagast bredvid sin far, alltid lika stillsam som idag.
    “мама, förlåt. Förlåt.”
    Hans röst fick henne att väckas ur sina dagdrömmar, och blicken föll på Lev. Han hade fallit ihop framför henne, kroppen skälvande i smärta. Vasilisa önskade inget mer än att kunna ta det ifrån honom.
    ”Såja såja, hjärtat…” Vasilisa försökte tala med en så lugnande röst hon kunde. Det enda hon kunde göra nu var att finnas där för sin son, och försöka göra det klart för honom att ingenting var hans fel. ”Jag hatar dig inte, jag skulle aldrig kunna hata dig.” Försiktigt omfamnade hon honom, lät hennes huvud villa över hans trots smärtan som stack i de läkande såren längs halsen. Lev var viktigare. ”Du skulle kunna sätta hela världen i brand, och jag skulle fortfarande älska dig som min son.” 
    ”Du är min största skatt, Lev. Tillsammans med dina syskon.” Vasilisa drog undan huvudet för att försöka möta hans blick. ”Vet du vad som höll mig kvar här? Anledningen till att jag inte gav upp?” Hon gav honom ett par sekunder att tänka, och för att vila sin röst, innan hon fortsatte. ”Det är ni, mitt hjärta. Du, Lev, som alltid funnits där för din familj. Ni som inte fått ha den barndom ni förtjänar. Du har tagit hand om alla runtom dig, Lev. För Radagast, som fortfarande har svårt att ta den plats han förtjänar hos oss, för Mara som visat sin smärta på ett annat sätt än oss andra. För alla i Cirkeln. Det enda jag vill är att ni ska leva det liv jag vet att ni förtjänar, och det liv ni vill leva.”

Med ansiktet förvrängt av vemod och gråt såg han på Vasilisa. Han skämdes inte bara för vad han gjort mot henne, men också för vem han var i stunden. Han hade aldrig varit stark nog att hjälpa någon - det var uppenbart nu - men det smärtade ännu mer att han inte ens var stark nog att våga ta konsekvenserna. Han var för feg för att göra något annat än be om hennes förlåtelse, om hennes kärlek som han egentligen inte ens förtjänade.
     Andetagen var ojämna stötar när han försökte samla sig. Vasilisas ord fyllde honom med tilltro, men skammen sviktade aldrig.
     “Mara hatar mig,” pressade han fram mellan sina våldsamma snyftningar, “mer än innan. Gast…” Broderns namn blev ett snyftande. Hatade Gast honom också? Det kändes som en avgrund hade brutit fram mellan dem alla, och Lev stod på andra sidan.
     “Vill inte,” Lev bet samman och knep ihop ögonen i en smärtfylld grimas, “vill inte leva såhär. Är ett monster, mama. Vill inte skada någon. Aldrig igen.” När han öppnade ögonen igen såg han på henne med en tårfylld vädjan.
     “Vad ska jag göra? Snälla, hjälp…” Allt han ville ha var ett enkelt svar, men han visste att det inte fanns någon simpel lösning. Han ville stå för det han gjort, gottgöra dem han skadat, men var det verkligen det bästa alternativet, när ingen kunde garantera att det inte skulle hända igen? Om han verkligen ville skydda dem alla, var det inte bara bäst att lämna? Lev visste inte vad som var rätt längre, eller om det ens fanns något som var rätt.

Vasilisa skakade på huvudet.
    “Mara är Mara, älskling. Hon hatar ingen, precis som varken Gast eller jag hatar dig. Eller någon annan ur Cirkeln.” Ett litet leende spred sig på hennes läppar. Mara var så lik hennes bror ibland, att det till och med var skrämmande. Ibland kändes det som om han var vid deras sida igen. Men även hos honom så fanns det inget rent hat bakom det argsinta uttrycket och personligheten, det fanns mer bakom den tjocka fasaden. 
    “Vet du vad?” Hon blickade ner på sin son, mötte hans desperata blick. “Just nu behöver du inte göra någonting.” Vasilisa tryckte sig närmare honom, ignorerade smärtan som spred sig när han kom emot hennes nyligen läkta sår. “Just nu vill jag att du känner dig trygg i min famn, och sen tar vi och löser resten ett steg i taget. Okej?” 

Vasilisas lugn lyckades smitta av sig på honom tillräckligt för honom att lyckas stilla det värsta av sin gråt. Han lät hennes ord leda honom till en plats inuti sig själv där han kunde
försöka känna av hennes tröst och trygghet. Men när han vände tankarna inåt i sig själv blev han bara obekväm. De djupa andetagen, menade att lugna honom, fyllde bara hans nos med doften från hennes sår och blod. När han tystnade för att lyssna till hennes andetag och samla sig i nuet, hörde han bara hur ojämna och rossliga de ännu var. Han försökte stänga ut tankarna som ekade i huvudet. Tankarna som sade att det han gjort var oförlåtligt, att han inte förtjänade hennes kärlek, att han var ett odjur.
     Plötsligt drog han sig undan Vasilisa och hävde sig upp. Hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen och rädslan stod skriven i hans uppsyn. Var det på väg att hända igen?
     “Går inte,” fick han fram mellan andetagen. Käkarna spändes och han knep ihop ögonen sammanbitet. Som för att skingra tankarna skakade han på huvudet. “Kan inte,” erkände han med darrig röst. Benen kändes svaga under honom. Han vågade inte möta Vasilisas blick.
     “Är fel på mig,” pressade han fram. Gråten brände bakom de stängda ögonlocken och hade bildat en tjock, seg klump i hans hals. Den strama känslan över hans bröstkorg gjorde att det kändes som luften han andades inte hade någon syre.
     “Hämtar Gast,” sade han som ursäkt när han vände om och lämnade kammaren bakom sig. Lev hann inte många steg, men tillräckligt för att vara utom synhåll för Vasilisa, när han snubblade in väggen och sjönk ihop intill den. Mellan sitt hyperventilerande återupptog gråten igen. Det kändes som att han skulle kvävas, men paniken lyckades ändå inte övervinna skuldkänslorna. Om han dog nu så skulle förtjänade han det ändå.