Mörkt. Även när Aleksandr öppnade ögonen så var han omsluten av ett kompakt mörker, svart och... tungt? Månen måste ha gått bakom moln, för annars brukade ett vagt sken lysa in genom fönstren i väggarna. Aleksandr kunde inte förklara det på något annat sätt. Han tänkte precis rulla runt för att sparka Katya i sidan, väcka henne och skrämmas genom att berätta om det täta mörkret omkring dem. Men när han slog i tom luft insåg han att han var ensam på pläden."Öh?"
 Maksim var också borta. Inte ens pappas tunga antetag gick att höras, ingen varm kropp fanns där att luta sig mot. Aleksandr haslpade sig i blindo upp på alla fyra tassar. Det här begrep han sig inte på. Det var ju mitt i natten, varför låg de inte alla och sov? "Öhh hallå?" Var de ute och lekte på natten, tränade, eller gjorde nåt spännande uppdrag? Utan honom?
Aleksandr hatade att bli utelämnad från det roliga, så han satte fart mot vad han trodde var öppningen till familjens sovrum. 
Det blixtrade till av smärta i huvudet när han kolliderade med en stenvägg. De små hornen som sprang ut ur hans hjässa hade ätit upp det mesta av stöten, men det ringde ändå till lite i öronen av den plötsliga smärtan som blommade i hans huvud. Aleksandr motstod lusten att svära högt. "Amen hallå!? Vart är alla?"

[Öppet för folk i Cirkeln! Utspelar sig på reviret]

Kolzak hade bett Katya att gå till lyan för att hämta en urna som blivit sönderslagen. Han skulle försöka reparera den, och bara hon var ansvarsfull nog att kunna transportera den till där han jobbade. Väl medveten om att han manipulerade henne solade sig ändå Katya i glansen och gjorde som han bad.
     Men något var konstigt när hon kom fram. Svart rök vällde ut ur öppningen till lyan, och när Katya tog några steg in lättade det inte. Det var ogenomträngligt. Hon kisade och lyssnade.
     "Amen hallå?!" Katya ryckte till. Bara någon meter bort hördes Aleksandrs röst.
     "Pissiga grävlingsbollar", svor hon och blängde in i det mörka. "Alek, din tönt, vad gör du?" Mörkret irriterade henne snarare än skrämde. Visserligen var konceptet helt nytt för henne, men det måste väl vara hans påhitt, och det irriterade henne bara. Hon tog utan att tveka några steg in i lyan och fann sig omsluten av mörkret. Det var stilla, och Katya trivdes. Hon hade öppnat munnen för att beordra honom att sluta larva sig, men ändrade sig.
     "Var är du?"

Ayira var påväg från trädgården tillbaka till sitt rum när hon hörde Katyas och Aleksandrs stämma. Ju längre ner för trapporna hon kom ju tydligare kunde hon höra och känna deras närvaro och det var inte fören hon kom ner på sista steget och gick längst korridoren hon kunde uppfatta dom båda mycket tydligt.
Omedveten om mörkret som bolmade ut ur rummet såg hon emot dörren med sina ljusa ögon. "Vad är det som händer?" sa hon med en frågande stämma och kikade in i rummet och såg dom två valparna på var sin sida och gick runt som två blinda möss. "Behöver ni hjälp barn?"

Aleksandr kände igen Katyas röst. Han spetsade öronen och försökte se sig omkring men det var ju omöjligt att ens se tassarna framför sig.
"Va? Vad jag gör? Vad gör du själv, mitt i natten?"
Alek frustade till. "Är ni alla ute och kissar eller? Ni borde lära er att hålla er tills solen går upp, iallafall."
Han trevade runt, gick på känn runt i rummet. Han kände snart pläden under sina tassar och insåg besviket att han gått tillbaks till bädden. Stegen fortsatte, följde Katyas röst.
"Månen har gått i moln, förstår du. Eller så är det en sån månförmörkelse som Lune pratade om. Det är iallafall fett mörk- UFF."
Aleksandr hade gått rakt in i en vägg igen. I den här takten skulle han få ett platt tryne. Huvudvärken gjorde sig påmind, explosiv och bultande vid hjässan. Lite vatten hade varit gott.
På osäkra tassar hasade han sig vidare, tills han stötte in i något igen. Den här gången nåt mjukt och lite ludet. Aleksandr tyckte att han åtminstone borde ske något blekt skimmer av hennes päls, men svärtan var helt kompakt. "Är det du det här?"
Ayiras röst hördes och Aleksandr snodde runt mot ljudets källa. Va? Var hon också uppe nu?
"Varför är alla vakna mitt i natten?"
Aleksandr var trumpen, för det kändes som om de hade fest eller middag eller något utan honom.

Mitt i natten? Åh stackaren, nu hade han slagit i huvudet en gång för mycket. Katya hade visserligen alltid vetat att dagen skulle komma, men hon hade inte väntat sig det så snart. Å andra sidan-
     Ayiras röst ryckte henne ur hennes tankar. 
     "Ja, Alek, uppenbarligen", muttrade hon och fnissade sedan till. "Fast det kanske redan är för sent." Medan Aleksandr babblat på hade hon följt efter, men han stod aldrig stilla. Till slut stannade Katya upp och insåg att hon också var helt desorienterad.
     "Det är inte natt", avbröt Katya till slut. "Eller, inte där ute i alla fall. Här inne, däremot, men det är ju ditt fel. Sluta då!" Mörkret var inte lika rogivande när hon fler än en gång hört Aleksandr dunka sitt huvud mot stenväggar.

Hon rynkade pannan och klev in i rummet. Mitt i natten var det väl inte. Då hade Brann i så fall försovit sig ordentligt. 
"Men barn." den silvriga fnissade lite lätt och gick fram till Katya för att lyfta upp henne. Med bestämda steg gick hon ut ur rummet och satte ner Katya för att vända tillbaka och göra detsamma med Alek. "Jag vet inte vad du surrar om unga herre men natt är det minsann inte." Ayira lyfte försiktigt upp honom i nackskinnet och bar ut valpen och satte ner honom bredvid systern. "Är rummet fyllt av mörker?" hon tittade på dom två och sen tillbaka emot rummet. Det förklarade varför hon inte kunde känna av det, om det bara var rent mörker. Hade valpen mörker som magi, om det var fallet så skulle detta nog inte vara sista gången han går in i väggar och saker.

"Jag behöver inte alls hjälp," protesterade Aleksandr tjurigt. Katya var så töntig som alltid retade honom. "Det är inte kul längre."
Trumpet satte han sig ner och började faktiskt känna sig lite förtvivlad. Han förstod inte vad det var som hände. "Det är mörkt överallt."
Aleksandr ruskade vilt på huvudet. Han kanske bara drömde? En väldigt konstig, men verklighetstrogen dröm. Det lät ju precis som Katya och Ayira pratade med honom på riktigt. Aleks skakade i vilket fall huvudet så vilt att han fick lite ont i skallen. Aleksandr knep ihop ögonen hårt, vilket inte gjorde någon skillnad. Det var lika becksvart ändå. "Försvinn då! Dumma mörker, jag vill ju se vad jag gör!"
Då försvann det. Inte direkt, utan det var som om det sögs in, krympte ihop tills inget mörker fans kvar. Han blinkade, ovan vid det plötsliga ljuset, och helt ärligt lite skrämd av vad det var han just såg. Solen var framme, insåg han dessutom. Han stirrade sedan på Katya, och på Ayira.
"SÅG ni det dä- åh. Öh." Han insåg lite skamset att Ayira inte kunde se. "Förlåt."

Mörkret försvann. Katya stannade upp, mycket förvirrad. Hon kunde följa dess rörelse, och visst kom det från Aleksandr. Precis som hon anat!
     Katya mötte sin brors blick, och flinade plötsligt till, som en blixt.
     "Jag ska berätta för pappa!" tjoade hon, och pilade iväg. Bakom sig hörde hon Aleks ropa till, och sedan följa efter. Det var ändå en cool historia, och Katya ville ha lite ära. Hon hade trots allt räddat Aleks! De lämnade stackars Ayira bakom dem.

[Avslutat!]