Det var med ömma muskler de alla nådde reviret bland klipporna. Den sista delen av vandringen hade gått långsamt och de hade fått stanna och vila ofta för att Fiir skulle kunna ta igen sig, komma ikapp eller bara rengöra sina sår. Varenda gång med en helt annan ursäkt än detta såklart, Fiir behövde ingen. Det både värme och värkte i hennes hjärta då hon såg på ungdomen. Det viktiga var att hon följt med dem hela vägen. Det viktiga var att hon var hemma nu.
"Cirkeln är vår familj."
Inledde hon pedagogiskt.
"De är många och snälla och väldigt nyfikna på nykomlingar. Det kan nog bli lite överväldigande, säg bara ifrån i så fall."
Fiir låtsades att hon inte lyssnade, att hon inte brydde sig, att det faktiskt inte rörde henne i ryggen vad Cirkeln var för ena.
"Du ska inte behöva känna dig trängd.. men det kan bli lite mycket såhär i början. Jag ser till att du snabbt kan få ditt eget rum."
Hon log svagt och höjde sedan nosen emot skyn och lät ett vackert, melodiskt ylande signalera att hon och Achak var hemma från vandringen. Och att de hade en ny med sig. Inte den e hoppats hitta utan en främling, men likväl välkommen.

Då de såg fästningen kunde de också se de första flockmedlemmarna närma sig från den, öron nyfiket spetsade och svansar viftande. Lune kunde inte låta bli att dras med i glädjen. Hur tungt allt än var just nu så var Cirkeln hennes hem och familj, och hon var så lycklig över att vara hemma med dem igen.


[Lune och Achak kommer tillbaka från en vandring med Fiir i släptåg, detta utspelar sig INNAN Vassya kommer hem med Fay och Muriel och all hell breaks loose!
Öppet för alla cirklar som är på reviret at the time och vill reagera!]

Ayira satt som vanligt i sitt rum och tappert försökte dreja ihop ett krus, vid detta lag borde hon vara lika duktig om inte duktigare än när hon var blind. Men fortfarande så såg dem ut som krusen hennes barn gjorde första gången dem provade. Med en tung besviken stuck tog hon tassarna och tryckte ihop leran till en klump, lyfte upp den med sina krafter och irriterat kastade ut den genom den lilla ljusgluggen på väggen. Hon vägrade ge med sig som hon gjort i början, kunde hon inte få ihop den med sin syn så var det kanske inte menat längre att hon skulle skapa i lera.
Den ljusa blicken fästes på det lerbruna vattnet när hon varsamt tvättade av tassarna och dem bruna tassarna började återfå sin vita rena färg. Plötsligt stannade hon upp i torkandet och fäste blicken mot gluggen i väggen, något låg i luften och hon kunde inte säkert säga vad det var. Någon var här och snabbt slöt hon ögonen för att låta sitt gamla seende se över deras hem, se så långt hon kunde. Två svaga bekanta gestalter kunde synas och ett brett leende sprack fram, men dem var inte ensamma. En mindre individ fanns där och nyfikenheten tog över. Ayira hann inte ens öppna ögonen innan det så bekanta och varma ylet nådde hennes öron. Fort skyndade hon sig ut ur sitt rum och ropade högt på sina barn att lämna sina aktiviteter och fort följa med. "Lune och Achak är hemma igen, kom nu och hälsa dem välkomma hem!" stämman var nog hög för att alla i fästningen skulle höra henne när hon snabbt och ljudlöst rörde sig igenom hemmet deras. 
Poppel hade legat inne i sitt rum och fortsatt pillat på en vass bit obsidian som hon hittat ett tag tillbaka sen. Försökt lära sig hur hon kan forma den till en vass spets när moderns stämma bröt tystnaden. Med ett ryck hoppade hon till och försökte fort rafsa ihop sina saker i en djurhud och tryckte in den under ett bord när Hassel plötsligt stack in huvudet och bad henne skynda sig.

Med ett stort leende gick Ayira fram till sin kära flocksyster och kramade hårt om henne. "Vid Gudarna är jag glad att ni är tillbaka." med en lättad suck kollade hon på Lune och tryckte lätt sin panna mot hennes innan hon tog ett steg tillbaka och hälsade på Achak med att lätt lägga sin panna mot hans. 
"Vem är det vi har här?" beundrande kollade hon på den yngre tiken bredvid Lune. "Jag heter Ayira och detta är mina barn Poppel och Hassel." stämman var varm och mjuk medans hon presenterade sig och sina små. Dem kan inte vara mycket äldre än hennes egna men ack var hon väldigt mycket tunnare och såg oerhört obekväm ut. Det var inte så konstigt, så mycket nytt och nya ansikten att ta in och många hon än inte har sett. 
"Jag hoppas allt har gått bra för er." Ayira vände sin fokus mot Lune och Achak, hoppades på lite mer information om deras färd och vem denna lilla nykomling var. 

[Ayira dyker upp, Poppel och Hassel är strax bakom henne. säg till om jag måste ändra nå.]

Om det blir överväldigande, säg bara ifrån i så fall.
Fiir stirrade bestämt åt sidan, ut över karga, spretiga spiror till berg och bort från Lune som pratade med henne. Eller till henne, då Fiir inte svarade. Den unga inferon var, trots ett försök till nonchalans, synligt spänd i hela kroppen, hennes ben raka och stela, nacken låg och öronen bakåt. Bara att säga ifrån. Hon fnös hårt. Bara, som om det någonsin var så enkelt. Hon pressade ofrivilligt ihop ögonen när de vuxna ylade och fick svar, men följde ändå efter när Lune och Achak fortsatte framåt.
     När flera främmande vargar – Cirkeln, deras familj, hade de två vuxna förklarat många gånger under vandringen hit – närmade sig så sjönk Fiirs hållning instinktivt, låg nog att nästan pressa magen mot marken där hon skyggade in bakom Lune och Achak. För ett smärtsamt hjärtslag såg Fiir framför sig hur en äldre, grå hona anföll Lunes hals, men gesten visade sig inte ha några tänder. En omfamning, inte en attack. Fiir ryggade ändå bakåt ytterligare, hennes ragg spretig och svansen gömd. Hon försökte räta på sig, inte visa den plötsliga rädslan som fyllde henne, men hennes kropp lydde inte. Den visste, hon visste, att det inte skulle hjälpa. Det hade aldrig hjälpt. Det var bättre att hålla still tills det var över, motstånd gjorde bara att det varade längre. Olydiga valpar straffades hårdare. Fiir hade gjort sig förtjänt av det. Hon hade varit så väldigt olydig. Hon hade lämnat mamma. Hon förtjänade det.
     Fiir blinkade, och insåg med ett stygn av panik att hon inte hört vad den äldre honan sagt. Hennes ögon stirrade skärrat på främlingarna som frågvist såg från sina vänner till Fiir. Två yngre – kanske runt Fiirs egen ålder, om än mer välvuxna än den magra inferon – hade nyfiket kommit närmre. Det ryckte lätt i Fiirs läppar, ett snabbt men tyst blottande av tänder innan hon nervöst fuktade nosen med tungan.