Byoomi var sig likt hur hon lämnat det drygt ett och ett halvt månvarv tidigare. Bara något varmare då vårsolens strålar skänkte allt mer värme om dagarna. Höstskogens varierande färger mattades ut i en jämn och fyllig grönska som nu stod i blom då hon vandrade hemåt. Det var på tiden nu, hon kunde inte vänta och skjuta på det mycket längre. Hon hade dragit sig från att gå hem efter att hon skiljts ifrån brodern och hans partner. Kanske orolig över hur flocken skulle reagera på den nu ännu tydligare magen, kanske orolig över hur hennes far skulle reagera främst, att få höra att han skulle bli morfar. Skulle han bli glad? Skulle han tycka hon var oansvarig? Hon hoppades såklart på det första, men bävade lite för det andra.
Hon började närma sig revirets mitt, smått förvånad över avsaknaden på flockmedlemmar. Vart var alla? Var de ens hemma? Hon hade hört om att Sirocco hade stämt möte med deras far, men hade ingen direkt aning om varför, eller vad som skulle komma utav det. Hade flocken gett sig av någonstans? Eller var de endast ute och jagade? Just då flammade två välbekanta sinnen upp i närheten av sjön, där de nästan alltid gick att finna. Inte helt tomt i alla fall.
Då serpierna fick syn på henne så kastade sig Bay i princip över henne.
''Men Laya! Valpar?!'' utbrast hon exalterat och kramade om henne som hastigast innan miljoner frågor och små glädjetjut lämnade henne. Hon ville veta allt i vanlig ordning. Laya lät henne hållas och gav henne en del svar. Det kändes bra, att hon blev glad. Bay och hon hade blivit ganska goda vänner på sistone, så hennes åsikt om det hela betydde mycket.
''Är min far hemma?'' frågade hon efter en stund. Det var trots allt honom hon främst ville berätta nyheterna för. Det kändes som inte rätt att berätta för så många andra först. ''Jadå, jag såg honom häromkring för bara en stund sen''. Han var alltså vaken redan? Det var fortfarande relativt tidigt på eftermiddagen, så det var ovanligt. Laya tackade och fick lova att komma tillbaka senare så Bay fick veta mer om det hela. Något annat hade hon inte förväntat sig.
Efter en stund sökande så lyckades hon lokalisera fadern. Han kom gåendes i hennes riktning, försjunken i fokuserade tankar som hon inte ville gräva i.
''Åh Laya, bra att du är hemma, jag har en uppgif...'' började han men avbröt sig tvärt då blicken föll på dottern och han blev ståendes med ett något förvånat uttryck. Den rundade magen var uppenbarligen inte vad han hade väntat sig att se. ''Valpar?'' fick han ur sig efter en kort stunds tystnad.
Hon nickade och ett smått osäkert leende drog sig på läpparna. ''Ja, du ska bli morfar'' svarade hon glatt. Hon lade märke till att faderns tankar blev väldigt starka och livliga, han hade många frågor, men den allra klaraste tanken hon kunde höra handlade om det hela var något hon valt och om hon var okej. ''Allt är okej pappa'' försäkrade hon honom med ett brett leende innan han hunnit ställa frågan.
Hans mörker svepte ner för att komplettera det sargade benet med ens för att han skulle kunna sluta upp avståndet mellan dem lättare, och omfamnade dottern i en lång kram. ''Vad glad jag blir''. Orden fick henne att pusta ut, och en värme att sprida sig i bröstet på henne. Allt var okej.

| Detta är en ensamroll mellan mina karaktärer Himalaya och Sleazoid |