Skymningens färger målade allt i sitt violetta ljus. Tystnaden hade fallit över dem, mjuk och behaglig som vinterns första snö. Orden emellan dem hade tagit slut, men ändå fanns det något outtalat. Så skulle det alltid vara för henne. Något skulle alltid hålla henne tillbaka, men ändå kunde hon inte undvika känslan av fallet.
     “Jag ger upp,” hennes andetag bildade ett moln kring hennes nos. Varya lyfte sin blick, blå och impulsiv som det stormande havet, för att se på honom. “Jag ger upp. Du har mig.” Ett leende, sorgset men kärleksfullt, mjukade upp hennes bleka anlete.
     “Jag har bara ett liv, och jag vill dela det med dig.” Ögonen blev fuktiga och hon blinkade snabbt tårarna ur vägen. Det var så jobbigt att säga, och Varya vågade inte fundera över varför.
     “Jag ger mig själv till dig, Kolzak.” Rösten darrade, oförmögen att dölja den vilda känslostormen som blossat upp i hennes sinne.
     “Men låt oss göra det rätt. Det är inte försent.” Vädjan i hennes stämma speglades i de blanka ögonen. “Låt mig gå hem, säga adjö. Få ett avslut.” Hjärtat bankade vilt i hennes bröst, försökte förmedla något Varya så desperat dolde.

Kolzak visste att hon hade rätt. Hur mycket han än ville att hon skulle vara i reviret med honom och alla andra, stanna hos dem, hålla henne trygg, så visste han innerst inne att det inte skulle fungera. Att det här var fel. Han kunde inte rättfärdiga sina egna hnadlingar, och han skulle dra in fler i avgrunden. Hennes ord fyllde honom med ett hopp, ett hopp för framtiden där de kunde vara tillsammans. Men han såg också vad han gjort mot henne. Sorgen i hennes leende. Det här var inget liv han ville ha för henne. Leendet besvarades, lika sorgset som hennes. Gnistan av hopp som blossade i hans bröst var liten, för den kvävdes av skammen han kände över vad han gjort. Det fanns tusen vägar att gå, och han valde den värsta av dem. När skulle han någonsin lära sig?
     "Vad kommer de göra med dig?" mumlade han med en låg röst. Han ville inte se henne med fler brännmärken. Han vågade inte lita på att hon skulle kunna återvända, men han kunde inte ignorera hennes vädjan. "Jag vill inte. Men jag..."
Han såg ut över den tysta skymningen. "Jag vet att det jag gjort är fel."
Kedjan som fjättrade henne splittrades och föll till marken med ett klirrande. Hon var fri, och med det brast en del av hans skuld, men i skammens ställe blossade en rädsla. En rädsla för hennes liv, och en rädsla för vad som skulle hända härnäst.
"Jag är din, för alltid. Och om du verkligen är min," mumlade han. "Så möt mig vid Glasbäcken igen."

Varya lutade sig emot honom i en tröstande gest. Ljudet av metallen som brast gav ingen reaktion. Lugnt låg hon kvar vid hans sida.
     “Var inte rädd, älskling,” mumlade hon lågt i hans päls. “‘Jag förlåter alla dina misstag om du förlåter mina’, var det inte så du sa?” Varya visste att det exakt var så han sagt. Orden hade etsat sig fast i hennes huvud. Det hade gett henne mer styrka och tröst än något annat. “Jag förlåter dig för allt du någonsin gjort, och allt du någonsin kommer göra. Vi är mer än så.” Varya trodde på det, helhjärtat och genuint. Men ändå behövde hon ljuga för honom.
     “Jag är din, i detta livet och nästa.” Varya begravde hennes ansikte i hans päls, drog in hans älskade doft i djupa tag. Sedan slet hon sig loss. Det var med tårar i ögonen som hon reste sig upp. Kedjan kring hennes hals blev slapp och gled av henne.
     “Jag älskar dig, Kolzak. Glöm inte det. Jag kommer tillbaka till dig.” Rädd att han skulle säga något som fick henne att tveka, att vika sig under hans trollbindande kärlek, vände hon om och gick ut ur den lilla byggnadet. Varya såg inte om, hon förmådde sig inte, för hon visste att om hon gjorde skulle hon inte orka stå emot.

Det var exakt det han sagt. Kolzak log lite åt att höra sina egna ord från henne. Det var sant, och han menade det fortfarande. Det bar en liten gnista hopp till hans skambesudlade sinne. Han sög åt sig varenda ord hon sa och det föste undan mörkret. Åtminstone för stunden. Kolzak visste att det skulle återvända när han var ensam igen. Han höll henne, hårt, tryckte sin nos mot hennes hjässa. Sedan slet hon sig loss. Reste sig. Kolzak reste sig också.
"Varya-"
Jag älskar dig.
Kolzak svalde orden.
Jag kommer tillbaka till dig.
Han trodde henne. Helhjärtat trodde han henne, även om han ville be henne att inte gå. Han hann inte svara, inte säga något. Hon vände om och gick, och Kolzak stod kvar, tog ett steg efter henne innan han hejdade sig. Han väntade på att hon skulle vända sig om, men Varya försvann utan en sista blick.

[Avslutat]