Dagarna flöt på som om allting var som vanligt. Det jagades, vaktades, tränades, byggdes, som om inte hela världen var annorlunda. Som om inte en pusselbit fattades i livspusslet. Som om hon var hel.
Det irriterade henne lite på något vis. Många var nog glada över att Shiva inte var kvar hos dem, eller var inte nog brydda över det i första taget. Ingen hade tänkt på hur det var för henne? Att förlora sin bror på det viset, att tvingas välja bort honom för sina valpar. Visserligen kanske hon inte hade gett dem chansen då hon mest hållit sig för sig själv sedan dess, och de hade i alla fall visat henne nog med respekt att låta henne bearbeta det hela själv. 
Hon var närvarande när det krävdes, fysiskt åtminstone, skötte sina uppgifter och hjälpte till vid byggandet genom att förstärka flockmedlemmarnas krafter, men så fort det fanns tid över så hade hon dragit sig undan igen. Hon hade aldrig försummat sina flockuppgifter förut, och tänkte inte börja nu, men hon hade inte riktigt velat prata med någon. Förrän nu.
Hon satt på toppen av Morikos höjd, med den vita blicken vänd mot döttrarnas gravar. Hon ville veta varför. De måste ha vetat hur det skulle påverka henne, eller? Att skiljas från ett syskon som alltid funnits där, att fråntas all kontroll över vad som skedde. De hade förlorat Abizou och Paimonia. Varför gav de henne inte respekten nog att prata med henne innan? Varför fick hon veta samtidigt som resten av flocken? Betydde hon verkligen så lite för dem?
Anletet var stelt, irriterat, då hon höjde huvudet och gav ifrån sig ett skarpt ylande, kallade till sig sina valpar. Kanske främst två av dem.

| Öppet för Kalis valpar. Tänker att det utspelar sig någon vecka efter Shiva lämnat |

Hennes kall träffade honom som en blixt från klar himmel. Med ens släppte han allt, och begav sig iväg efter henne. Corson var inte rädd för mycket, förutom henne. Inte på det sättet som gav kalla kårar eller fick hjärtat att rusa, men nästan på ett dömande sätt. Kali var hade alltid varit deras mittpunkt, så mycket av deras livsval kretsade kring henne, och han skulle aldrig ångra det.
     En ensam, mörk gestalt på Moriko höjdens topp. För ett ögonblick såg han bara på henne. Det kändes som att han väntat på en dom och nu var stunden kommen. Hennes frånvaro hade ekat tungt, om än hon var allt Lykoris stod för personifierat - lojalitet, hårt arbete och engagemang - hade det inte undgått honom. I maklig takt tog han sig upp till henne.
     Hans färglösa ögon mötte hennes, i respekt och för att visa att han tänkte ta fullt ansvar för sina handlingar.
     “Mor,” hälsade han och böjde sig djupt. Vem än han var, i Kaiwood eller i världen, skulle Kali alltid vara ovan honom, “jag vill börja med att säga förlåt. För min oärlighet mot dig, för det svek och den smärta jag åsamkat dig.” Han rätade på sig, såg på henne med en mjukhet i blicken som han aldrig skulle se på någon annan med.

Han hade samtalat med Cy när kallet kom. Det var som om blodet frös till is i hans ådror, och den äldre hannen måste ha sett det på honom.
    "Vi får fortsätta senare." sade han kort, och fick endast en nickning till svar.
Egentligen förvånade det honom inte att Kali ville tala med dem; han hade väntat sig det. Men nu när tillfället faktiskt kom var han inte redo.

Vid foten av Morikos höjd stannade han upp. Hon satt där uppe och väntade. På dem. På honom. Oroligt rättade han till vingarna. Med ett djupt andetag för att stilla nerverna började han röra sig upp bland de röda blommorna. Han kunde höra Corsons röst ovanifrån, men inga ord. Abraxas trodde han skulle kvävas av stressen när han kom över krönet.
    "Mor." hälsade han varsamt och krökte nacken i en bugning.
När han höjde blicken igen var det knappt att han vågade möta hennes blick.

De få minuterna det tog tills dess att hon kunde känna de båda sönernas energier närma sig förflöt i en stilla takt. De kom så fort hon kallade, något annat hade retat upp henne ytterligare och det visste de nog, de hade säkert väntat på att hon skulle tala med dem. Bägge uppenbart oroliga, nervösa. Energier som flödade om än deras yttre verkade lugna.
Då Corson tilltalade henne så vände hon en stel, hård blick mot honom, som för att säga att hans ord inte betydde mycket. Som för att säga att han inte ens skulle försöka blidka henne. Det skulle inte fungera. Hon väntade tills dess att Abraxas också tagit sig upp för kullen innan hon tog till orda.
''Så jag är fortfarande eran moder?''. Tänderna blottades. ''Jag trodde att ni hade glömt bort det. Att ni glömt vad respekt och hänsyn betyder. Att ni glömt allt jag lärt er''. Hastigt reste hon sig upp och vände blicken mot Abraxas. ''Se på mig när jag talar till dig!''. Rösten skarp och höjd. Uppretad och sårad. Röda gnistor hade börjat krypa i pälsen på henne.
Vad hade det blivit av dem? De två som hon ansett sig hålla närmast av dem alla. Deras svek, deras brist på respekt. Hon var sårad, arg. Hon hade förväntat sig mer utav dem.
Hon lät tystnaden falla mellan dem medans hon tog ett djupt andetag, lugnade ner sig något. Gnistorna falnade och munnen stängdes, men fortfarande så behöll blicken samma hårda och stela, uppenbart besvikna ton.
''Varför?''. Blicken vändes bort mot döttrarnas gravar igen. ''Betyder jag så lite för er att ni måste göra detta mot mig? Att inte ens visa mig nog med respekt att tala om det för mig i förhand? Istället får jag veta det samtidigt som alla andra, som om jag inte var mer värd för er än resten av flocken. Som om jag inte fött och uppfostrat er...''. Ögonen slöts då hon tystnade. ''Jag förväntade mig mer av er två, speciellt er''.

Hennes röst, som så många gånger varit full av en värme inte många kände till, var hård och full av ilska. Han tyckte inte om det, och han hoppades innerligt att det här mötet var sista gången han behövde uppleva det.
    "Se på mig när jag talar till dig!"
Abraxas hoppade märkbart till men höjde blicken. I sitt inre förbannade han sig själv. Han följde hennes blick när hon såg på hans systrars gravar. Hur skulle Abizou och Paimonia ha ställt sig till detta?
    "-speciellt er två."
Orden sved mer i honom än om hon faktiskt hade riktat ett hugg mot honom.
    "Varför..." började han tyst.
Med samlad min såg han på modern, sökte hennes blick.
    "Hade du försökt stoppa oss om vi delgett våra planer?" han tystnade i jakten på ord som halt försökte komma undan honom. "Det sista vi ville var att såra dig, även om jag vet att våra handlingar och val verkar visa på motsatsen."
Han skulle, till den dagen han dog, kämpa för att återvinna hennes respekt.

Hennes ord värkte i honom. Den blixtrande ilskan bet lika hårt som tänder. Den skam han kände visades tydligt när öronen sjönk tillbaka tillsammans med hans hållning. Abraxas talade före honom. Kali hade inte skällt på honom såhär sedan han var liten på runda ben, och situationen tog honom tillbaka till just den stunden. Men denna gång ansåg han ändå att det han gjort var för det bästa.
     “Dina ord,” började han, “har mer betydelse än något annat, för mig, för oss,” han sneglade på Abraxas innan han återigen såg på deras mor. 
      “Vi kunde inte riskera, att ha dig mot oss. Om du hade försökt stoppat oss, hade vi det.” Corson talade med en liten, tyst röst. 
     “Du hade varit våran starkaste tillgång, men också våran största risk.”

Hon förblev tyst under tiden de talade, lät blicken vandra mellan dem bägge. Corson och Abraxas var nog de enda två hon visat någon form av ömhet till i större utsträckning, de enda två som gjort sig förtjänt av det. Nu var de känslorna som bortblåsta, ersatt av en enorm besvikelse.
''Förolämpa mig inte mer. Du kan inte säga att mina ord har sådan betydelse för er då ni uppenbarligen inte litar på mitt omdöme. Om ni inte visar mig någon respekt''. Blicken var fäst vid Corson. Stämman hård, men inte märkbart höjd.
Hon förstod varför de kunde ha den synen av Shiva, han var inte direkt något helgon, men var någon av dem det? Det fanns saker som till och med hon själv inte kunde acceptera helt med honom, men han hade alltid funnits där, alltid varit nära, oavsett vad. Hon hade kanske blundat för mycket av hans handlingar, kanske varit blind i vissa avseenden, men det spelade ingen roll. Vissa band kunde inte brytas, bara det att bandet till hennes valpar var större.
''Jag kan kanske se varför ni ville göra er av med Shiva, men ni vet inte allt det jag vet''. Hon suckade lågt och vände sig om så att hon stod halvt vänd bort ifrån dem, med blicken riktad in mellan träden.
''Utan Shiva skulle inte ni vara vid liv, för jag hade dött den dagen om han inte hade hittat mig...''. Ögonen slöts och klorna grävdes ner i den mjuka jorden där hon stod. Det var uppenbart att det var ett svårt samtalsämne för henne, men det behövdes bli sagt. De var gamla nog att få höra hela historien, inte endast en sammanfattad version.
''Det var höst, frosten och dimman hade tagit tag om skogen likt den alltid gör då. Jag hade sökt mig iväg från flocken vid gryningen för att jag ville undvika närgångna hanar. Dumdristigt av mig att byta ut flockens relativa trygghet mot det okända, men jag var väl ung och dum, irriterad att jag behövde dras med sådant som hona''. Hon fnös kort och skakade på huvudet. ''Det finns en glänta i de norra delarna av reviret som jag alltid brukade träna i när jag var yngre, som jag även sökte upp den dagen. Dit jag brukade gå när jag ville vara för mig själv. Bara det att...Vertorix fick upp vittringen av mig''. Det tog emot att säga hans namn, det var ytterst sällan hon använde det. Hon vände tillbaka blicken mot sönerna. Drag från deras fader fanns, speciellt i Abraxas bruna fäll. ''Ni vet hur jag är, hittar lösningar, kämpar på, men då var allting satt emot mig. Han var mer än dubbelt så stor som mig. Mina krafter bet inte på hans gift som försvagade mig. Hans...lust och iver slet sönder min kropp''. Kanske var det ett märkligt tillfälle att dela med sig av allt detta, eller så var det just det rätta.
''Han lämnade mig blödande, sårad, knappt vid medvetande. Shiva hittade mig innan livet rann ur mig. Han gav mig energi. Han släpade mig tillbaka till reviret, till flocken. Även en förhållandevis liten varg blir tung som medvetslös. Han vakade vid min sida under tiden jag blev bättre. Han räddade mitt liv, och era liv''. Hon skulle alltid vara tacksam för det han gjort. Så mycket mer genom åren, men speciellt det.
En djup suck lämnade henne och hon lät tystnaden bestå några sekunder innan hon vände upp blicken till dem igen. ''Han är mer än bara min broder. Han är en del av mig, min andra halva, min trygghet, min spegel för mycket jag gör. Förstår ni inte hur djupt rotad den relationen är? Och ni tyckte det var en bra idé att slita den ifrån mig utan att förbereda mig på det?''. Besvikelsen sken igenom i hennes röst mer än någonting annat.
''Jag rättfärdigar inte hans synder, han har felat, men han har också gjort mycket för mig, för oss. Jag förstår att ni ville ha bort honom, men jag förstår inte hur ni inte kunde komma till mig...''.

Hon hade befunnit sig rätt långt bort då hon hade hört moderns ylande. Det var nästan så att blodet i hennes ådror frös kallare än hennes is. Det var inte en positiv ton som klädde moderns stämma, och hon hade satt benen i rörelse på en gång.
Något andfådd anlände hon till Morikos höjd och den röda blicken föll på modern och två av bröderna där de stod på toppen av kullen. Det var uppenbart att Kali inte var på gott humör av brödernas hållning att döma.
Modern hade precis börjat berätta någonting så hon valde att inte avbryta henne. Istället så tog hon sig en bit upp för kullen så att hon kunde höra vad som sades. Det var en historia som fick hennes inre att knyta sig. Hon och syskonen hade såklart hört om vad som hänt modern förut, att de blivit till för att hon blivit våldtagen, men hon kunde inte minnas att hon någonsin berättat just så mycket detaljer för dem förut.
Hon tog sig den sista biten upp för kullen ungefär samtidigt som Kali avslutade sin berättelse. Hon sänkte huvudet i en vad bugning då hon stannade upp bredvid Corson. Av Kalis avslutande ord att döma så handlade det hela om vad som skett några veckor tidigare, då de drivit iväg Shiva. Hon var inte förvånad, hon själv hade stöttat bröderna i hela processen, så hon var också på så vis skyldig.
Hon visste inte vad hon skulle säga, hade inte hört hela deras samtal heller så hon valde att stå tyst för tillfället istället.

Ylet hade varit avlägset, men i hans sinne tydligt. Han fick hålla sig ifrån att bara släppa allt och rusa dit, men som det var nu så behövde han först släppa kraften försiktigt. Så att vargen han stärkte inte skulle svimma av en plötslig utmattning.
 Dags för en paus alltså, oavsett om han ville det eller inte. De mörka benen tog hans stora kropps hydda snabbt mellan stammarna och förde honom närmre Morikos höjd. Han kunde känna av dem innan han kunde se dem, deras energier klara, tydliga. De var lättlästa, som om han nästan kunde höra de skamsna tankarna. Men telepat var han inte.
 Systern anslöt sig ungefär samtidigt, en snabb blick mot henne, skymd bakom kullen, och han följde snabbt hennes exempel då de tog sig upp mot toppen.
 Historien modern berättade skar i honom, var som knivar mot hans själv, och skammen i hans bröst var kvävande. Han visste att hon knappt kunde se på honom, visste vem det var hon såg i hans ställe, och han visste att han förtjänade vartenda sekund av skammen som brände hans väsen.
 Syskonen rundade krönet ungefär samtidigt, men ifrån varsitt håll, han bugade lätt, men undvek att möta moderns blick.
 Han var troligast inte den hon velat möta, men hennes kallelse hade varit för dem alla. Tystnad låg om den då hon avslutat sin berättelse, och det var som om han väntade på en dom, även om han personligen inte haft med det att göra.

[måste komma in i Phenex som karaktär igen ]

Hon ankom till Morikos höjd lagom för att kunna lyssna av sina bröders ursäktande svar. Hade varit vid revirets utkant och arbetat, funderat över brandvägar och fällor och spanat efter obehöriga då modern kallat. Med försiktiga steg hade hon tagit sig upp mellan blommorna, ställt sig invid Abraxas på ett respektfullt avstånd från sin mor. Hon hade inte lagt sig i, inte avbrutit, detta var ett samtal som åtminstone inledningsvis var främst riktat till andra än henne. Så bara med en respektfull bugning och tystnad hade hon mött honan vars kall Lamia alltid skulle besvara. Hennes röda ögon såg in i Kalis bleka, följde sedan moderns blick till systrarnas grav med en tyngd i bröstet. Det här var hennes mest heliga ställe, det fanns ingen bättre plats för ett familjeråd men samtidigt ville hon inte stå på denna helgedom och bråka. Hon ville hedra sina systrar och den gudinna som givit henne en andra chans på livet, inte få blodet fruset i sina ådror av piskande ord från den absolut största och värdigaste av individer. 
Så bröts Kalis ilska för en sekund upp och en berättelse tillät sig målas i hennes sinne. Marken tycktes frostig och luften kall, som om Lamia var där på plats med sin mor. En svart, förnedrande ilska pulserade genom hennes kropp. Hon ville inte höra det här. Samtidigt kunde hon inte släppa Kali med blicken. Det öppnade ett evighetsdjupt smärtande sår i henne att tänka på sin mamma slagen. Som om förödmjukelsen gått i arv med blodet i hennes ådror knöt det sig i magen, hon ville vrida sig bort, ville gråta, ville skrika och slåss. Och hon föreställde sig att hennes moder gjort alla dessa saker, och att Shiva gjort dem med henne. Det hade kanske varit ett stort svek att inte berätta, Lamia kände sig också lämnad utanför, men Corson hade haft en poäng. Om Kali tagit Shivas parti så hade myteriet inte varit möjligt, eller iallafall haft markant större risk att misslyckas. Hennes bröder hade bara gjort exakt så som modern lärt dem, bara följt sin träning och sin instinkt felfritt. Och efter vad Kali utsatts för, hur kunde hon ens överväga att följa en ledare som gjorde detsamma mot andra? En ledare som välkomnade samma oknytt som slitit Paimonia och Abizou ifrån dem. Kali måste förstå att det Braxas och Corson gjort bara var en naturlig följd på vad Shiva själv startat. Hon stod helhjärtat bakom deras beslut, även om hennes ögon ville tåras och hon för ett ögonblick önskade omfamna den lilla, förbannade varginna som gett henne liv. Resa sig över henne som en sköld, en sista utpost. Ingen skulle få såra Kali igen, men bästa sättet att försäkra det var ändå att stärka flocken. Hon var säker på sin sak.

De visste inte allting hon visste. Utan Shiva hade de inte ens varit vid liv. När modern började berätta, verkligen berätta, vad som hänt den dagen hon träffat Vertorix lyssnade han med uppmärksamhet. Vissa delar av det var dock sådant han önskar att hon hade lämnat osagt. Det knöt sig i magen på honom och han fylldes återigen av den avsky, det hat, de blivit uppvuxna med att känna deras fars handlingar. Han kunde känna ilskans hetta värma upp honom inifrån.
    Vagt noterade Abraxas syskonen som anslöt sig till dem. Kali tystnade. Shiva hade räddat hennes liv, och genom det även deras. Han antog att han borde känna en viss tacksamhet, men han kunde inte förmå sig att göra det. Shiva må ha räddat livet på honom och hans syskon, men det var å andra sidan det enda han kunde påminna sig att han hade gjort för dem.
    "Mor, vi förstår att du känner dig sviken. Du har all rätt att vara arg. Men vi-" det var svårt att hitta de rätta orden. "Du har lärt oss att det Vertorix gjorde mot dig är fel. Att hata honom av hela vårt väsen."
Somliga hade tagit hennes uppmaningar närmare hjärtat än andra.
    "Att då se någon som Shiva, som trots att hans egna syster blivit utsatt för våldtäkt, göra samma sak mot andra tikar... Det är ett hån. Mot oss, och framför allt mot dig. Men det är som att du inte bryr dig."
Hans röst förlorade allvarligheten och ersattes med ett nästan bedjande tonfall. Försiktigt drog han efter andan, rädd för att han inte skulle hinna med att andas ut igen innan hans liv slocknade om han rörde sig för snabbt.
    "Anledningen till varför vi inte sa någonting har ingenting att göra med brist på respekt, utan just på grund av din nära relation till Shiva. Vi vågade inte ta den chansen, framför allt inte eftersom att er relation verkar ha fått dig att blunda för att han inte är bättre än Vertorix."

Det fanns ingen del av honom som inte värkte, som inte fylldes med ett bottenlöst hat, när Kali återberättade vad som hänt den natten. Corson kunde höra smärtan i hennes ord och skulle aldrig någonsin försöka ta den ifrån henne, men ändå skulle morbroderns handling den natten aldrig rättfärdiga resten av hans misstag. Kanske var det hennes förlust som drev henne blind, som drev henne till att inte se hela bilden. Han sade ingenting. Blicken hade sjunkit när Abraxas tog till orda igen.
     För ett ögonblick kunde han nästan inte tro sina öron. Ett hugg i bröstet fick honom att se på sin bror igen. En del av honom hade aldrig väntat sig att Abraxas någonsin skulle göra så mycket som en antydan till att säga emot, Corson visste inte själv om han skulle haft det i sig, men ändå fann han styrka i det. En gemenskap, ett brödraskap.
     “Vi har också förlorat syskon,” det kändes nästan inte ens som att det var han som talade, men trots att han var vettskrämd så visste han att han behövde säga det, “dom hade inte lika tur som Shiva, som fortfarande går med livet i behåll.” Corson såg mot deras gravar. Sökte mod, sökte tröst, men det fanns ingen där att hämta. Han visste att modern kände smärta, saknad, men kanske kunde hon se deras också.
     “Det här handlar inte bara om oss, utan om dem också, och alla före dem.” Deras förfäder, alla stora namn de växt upp med, alla legender som begravts i damm och mossa under tiden Shiva regerat. Shiva hade varit självisk i sitt sätt att vara, att styra, att tackla sin roll som ledare, och han hoppades med varje ben i sitt kropp att Kali inte var det. Han bad att hon skulle se bortom sig själv, bortom dem och mot den framtid och det arv de strävade mot, som de så ihärdigt kämpat för.