Det blev bara kyligare och kyligare, men det var lindran för själen. Luften kändes krispig när Aurora andades in, och även om vind och vattens susande gjorde tystnad till ett omöjligt faktum var det ändå stillsamt. Vandringen gick bra, och de skulle snart nå Vilan. För att få lite egentid innan de eventuellt skulle behöva träffa andra hade de vikt av från leden och sökt sig mot havet.
    Aurora blickade ut över vattnet. Hon hade bara sett havet ett fåtal gånger, och den väldiga massan med vatten och dess rörelser fascinerade henne fortfarande. Vågorna slog mot klippkanter nedanför dem, och det var otroligt hur vatten kunde låta så mycket.
     "Titta, Ivo", Aurora lät förvånad, "titta på vattnet." Vågorna brakade in som om de var oövervinneliga, men om man var uppmärksam kunde man se hur vattnet drog sig lite längre tillbaka för varje gång. På klipporna fanns torkat salt som tydde på att vattnet varit ännu högre förut. "Vad kallas det? När det drar sig tillbaka sådär?" Hon undrade varför, men frågade inte frågor hon visste att han inte heller hade svar på.

Ivo såg ut över havet, havet han bara hört sin pappa berätta om. Det var mäktigt i jämförelse med insjöarna och floderna han sett tidigare. Inte ens Eriinaris gejsrar kunde riktigt mätas med dem.
    Han observerade även han att vattnet tycktes påväg tillbaka. Inte drastiskt, men det var märkbart att vågarna slog upp vid en lägre punkt varje gång. Ivo mindes en berättelse Esk dragit till med en gång när han fortfarande var en pojkvasker.
     "Ebb," uttalade han med ett litet leende. Det var magiskt, hur vattnet kunde bete sig på det viset. Ljudet av vågorna och doften av salt renade hans sinnen, och Ivo njöt av de svala vindarna som kammade igenom hans rufsiga päls.
"När de står högt kallas de flod."
     Ivo såg på Aurora. "De va min farsa som lärde mig de. Hur lågt tror du vattnet kommer gå, älskling?"
Han nickade i riktning mot klipporna, och pekade menande mot en av de närmast botten som knappt skjöt upp ovanför ytan i nuläget. "Ja tror så lågt. Minst."

Ebb. Hon viskade ordet för sig själv och la det på minnet. En dag skulle de vandra till östkusten, den vackra kusten, och se på soluppgången. Om än att det kändes som en avlägsen framtid kunde inte Aurora låta bli att längta efter all tid. De må ha förlorat en son, men de skulle alltid ha varandra.
     Ivos gissning lät bra - hon hade faktiskt ingen aning - och Aurora plirade nyfiket ner i det mörka vattnet. Vart tog det vägen, egentligen? Hon tänkte fråga frågan, men avbröts av svaga vibrationer i marken. Först förstod hon inte vad som hände, men insikten slog henne snabbt.
    "Ivo, Ivo", Aurora backade och nickade mot en backe längre bort, där jord rasade, "jordskred. Vi måste-" Saker skedde exponentiellt. Ljudet av skredet ekade bland klipporna, och en instinktiv panik grep tag i henne. Även om hon inte trodde att de skulle bli skadade kunde hon inte låta bli att oroa sig för sina ofödda valpar.

Marken skälvde. Ivo tog spjärn och gjorde sitt yttersta att stadga marken precis under dem, med störst fokus på Auroras tassar. Hon backade och Ivo följde, alldeles nära. "Lugn, kära. Lugn. Vi kommer bort."
Ivo fokuserade sin kraft så gott det gick så han kunde föra Aurora i säkerhet. Han kände oron i hennes röst, och förstod. Hon var havande. Men även om det var ett litet jordskred, så kände Ivo också ett hugg av oro. Förlust var så färskt i hjärtat, han var inte redo. 

Marken blev stadigare under deras tassar, ekot lade sig och vibrationerna under deras tassar avtog. "De va kanske sista äventyret för oss."
Aurora besvarade hans varma leende. Hjärtat hamrade fortfarande i Ivos bröstkorg, men i takt med att jorden lugnade sig, gjorde han detsamma. "Kom, kära. Låt oss gå hem."

[Avslutat