Vinden som blåste genom gräset var ljummen och behaglig trots att det var sent på kvällen. Stjärnorna glittrade likt pärlband av diamantstoft på den mörka avgrunden medan månen kastade sitt bleka sken över slätten. Gräshoppornas skönsång var betryggande och påminde cikadorna hemma i Acherati.
     Den unge varghannen hade lagt sig en bit upp längs vattenbrynet till den breda floden. Såhär dags var den lugn och tyst. Om man inte såg den flera tiotals meter breda floden så hade man nog aldrig vetat att den fanns. Vattendraget hade lett honom långt genom det främmande landet, stundvis hade den varit förrädisk och vild men just här var den stilla och vit likt snö i månens ljus.
     Nace hade just lagt sig till rätta i det unga, mjuka gräset när ett avlägset rasslande fångade hans uppmärksamhet. Unghanen låg kvar, dold av högt gräs, lyssnade lite extra. Det var inte vinden som skakade gräset så, och han insåg snart att det var steg. Den nya insikten fick honom att skjuta upp likt en blixt ur marken. Hans vita fäll gjorde det omöjligt för honom att dölja hans närvaro även om han velat, han stack ut likt ett ljus i nattmörkret. Öronen stod rättade på hans hjässa när han spejade ut över låglandet och munnen var snörpt i ett stelt uttryck. Det var ingen hemlighet att Nace var lite rädd av sig och han hade aldrig varit den tuffaste i sin syskonskara, men han lät aldrig det hålla honom tillbaka. Men när han letade efter främlingen någonstans i det höga gräset så önskade han innerligt att han inte varit ensam.

[Edit; glömde lägga till lite bilder jag hade som inspiration: länk 1, länk 2.]

Zarko hade funnit sig i detta nya landskap efter broderns död. Det var så annorlunda från allt han var van vid och det kändes fel att vara här, han var en produkt av Lavaöknen och denna plats så full av liv var helt udda för honom.
 Hans öron klippte till och ställde sig när han hörde ett ljud och han gick lungt framåt, han kunde hoppa in i en strid på ett ögonblick om det behövdes. Snart såg han en vit gestalt och han stannade upp, han var påväg hitåt för en flod han hade funnit en annan dag, och nu råkade denna varg vara mellan honom och den livsgivande floden.
 "If you don't go after me, I won't go after you, I just want something to drink and I'll be on my way. I am warning you though, my brother passed away recently, and I'm not in the mood for games" Han visste inte om den andre vargen kunde Nimorian, men han gick närmre den andre vargen  då den var mellan honom och vattnet.

De violetta ögonen såg stirrigt på den större varghannen som uppenbarade sig framför honom. Det ljusgula anletet var ärrat och skrämmande. Nace svalde hårt när vargen tog till orda. Öronen vinklade sig undergivet tillbaka och hela hans hållning sjunk ihop. Ynglingen hade aldrig varit i ett slagsmål – inte ens när valpleken med hans syskon gått för långt, Nace hade alltid varit den som gett upp först – och han planerade verkligen inte att vara det med denna större, otäcka hannen.
     ”O-ofcourse not, sir” hastade han ur sig, rösten var spröd och tunn. Nace makade lite på sig, en uppenbar gest att låta hannen ta för sig. Den ljuslila blicken flackade av och an, osäkert och nervöst.
      ”I’m s-s-sorry for your loss though.” Nace försökte le försiktigt och uppmuntrande. Kanske behövde hannen bara lite tid att släppa in andra? När han var bara en valp hade hans far Stripe en gång sagt att alla inte kommer gilla honom, det hade varit ett svårt koncept att ta in, men även nu insåg han att han inte riktigt accepterat det faktumet än.

Zarko såg på den mindre vargen som verkade väldigt nervös och en låg fnysning puffade ut små lågor ur hans näsborrar. 
 Patetiskt hur denna varelse stammade bara vid hans åsyn, det var alltför likt brodern, han frustade tungt och satte sig ner istället för att fotrsätta mot floden, han behövde rensa sina tankar.
 Den vita vargen ursäktade hans förlust och Zarko ställde sig iden och de eldfärgade ögonen naglades fast vid den andre.
 "Don't be sorry, he was a weakling and he deserved the death he got, never be sorry for anything." Röt han fram och stirrade fortfarande stint på den mindre för att se hur denne skulle reagera.

Nace hade aldrig kunnat vänta sig reaktionen. Den väldiga vargen röt åt honom, som om han gjort något fel - men inte ens när Nace gjort misstag hade han någonsin blivit skriken på så. Skräckslagen sjunk han ihop ännu mer, nästan nere på gräset där han vred sig olustigt i en undergiven position. Svansen viftade febrilt bakom honom.
     “S-s-s-sorry. N-no, I’m n-not sorry! I’m-” Stressen strålade ur hans ögon likt strålkastare när han såg upp på hannen. Var det nu han skulle dö? Nace tänkte inte stanna för att se efter. Istället använde han vinden till sin nytta, och så snabbt han bara kunde lämnade han platsen och den otäcka främlingen bakom sig.

[Avslutaaaaaar, för jag suger.]