Isen fyllde dalarna, rann ut mellan bergen så som floden mellan de blå väggarna. En spricka sträckte sig över glaciärens yta, på sina ställen dold under ett förrädiskt tunt lager snö. Den lågt stående solens bleka sken bländade världen då den återspeglades i tusen och åter tusen kristaller. Nysnön var mjuk och puderlik och spred sig som tunna moln om tassarna på de båda vargarna när de rörde sig. Flocken befann sig ett stycke därifrån, inte mer än någon kilometer. Deras bleka pälsar lät dem smälta in i den ljusa bakgrunden, men med solen bakom sig stod deras silhuetter i tydlig kontrast till den glimmande snön. Den klarblå himmelen var en välkommen syn, likväl önskades den bort. När natten trädde in skulle luften bli om möjligt än kallare, och han oroade sig för Cuywendz. Bivlinde såg upp på den rödbruna, långbenta tiken som stod och såg ned i den blå isklyftan med rynkade ögonbryn. Hon var ingen isvarg, det syntes på långa vägar, och att hon hade överlevt i den här miljön så länge var ett under. Speciellt med tanke på...

"Tänk att ramla ner där" kved manvargen med en gnällig ton som inte matchade den djupa rösten. Bivlinde var inte helt säker på vem det var som stod bredvid honom just nu, men han var säker på att det inte var Cuywendz. Manvargen hade berättat för honom vad hennes minnesluckor innebar, och han hade valt att hjälpa henne efter bästa förmåga att fylla i dem. Han... gillade henne. Mer än han vågade erkänna. Och han oroade sig för henne. Såväl för kylan som för alla de... individer... han mött. Fyra hade han kommit fram till. Fyra olika.

"Det är ganska djupt" Bivlinde tog ett steg närmare manvargen och såg ned i det strömmande vattnet. "Det är bäst att du inte ramlar ner där, då måste jag ju rädda dig." Han log skämtsamt åt henne.

"Hah..." ett nervöst skratt undslapp manvargen. "Tur att någon skulle rädda mig i alla fall." Hon betonade orden annorlunda än vanligt. Så var det.

"Sefran, var det?" Bivlinde rätade på sig och studerade den slanka tiken. Hon nickade. Han... nickade. Sefran var en hane om han mindes rätt. Den lättskrämda varelsen vände snabbt blicken åt honom och gav isvargen ett litet leende. Bivlinde besvarade leendet och slöt ögonen.


[Pax till Kai C:
Tänker att det är på gränsen mellan Glaciären och Bergen i norr, men ändå ett par kilometer ut på istäcket. En lång klyfta sträcker sig över glaciären just här (beslutade jag just nu, hah!). Har velat rolla någon av Cuys' andra personligheter ett tag med, så valde att göra det XD Jag kommer antagligen att skifta mellan att svara med Cuywendz eller Biv, men skriver bara ett inlägg mellan dina och inkluderar båda i det, som här C: Blir lättast så~]

Den stora gråa hanen gick med långa steg över den istäckta glaciären. Hans gyllenbruna söker sig omkring efter något eller någon, han visste inte vad. Hans kropp är fylld med rastlöshet, och än en gång hade han lämnat sin flock, sina flockbröder och systrar men också sin syster Wind och sin syster son Lihai. han suckade och ruskade lite på huvudet och det dåliga samvetet kom upp igen, han kanske skulle ha vandrat efter att hon hade fött sina valpar?

kanske borde han vända och gå tillbaka? Ärren på hans kropp tydde på att han hade varit med om mycket, men det är inget som hindrar honom just nu, Han kunde ju värma sig med sin kraft, elden, ibland kunde elden vara bra att ha.

han stannar upp när han får syn på två gestalter en bit ifrån honom, Han spetsar öronen och klipper med öronen, han uppfattar vargarnas dofter och en är väldigt bekant, den andra är för honom okänd. Han ler lite för sig själv och styr stegen mot dem, han närmar dem snabbt men på ett respektabel sätt.

Han stod stilla och såg på manvargen en stund. Det var underligt, att det kunde finnas mer än en individ i en kropp. Hur hade de alla hamnat där? Hade de varit olika från början, eller var de... var de ens på riktigt? Hans tankar vandrade för ett ögonblick till systerns synvillor. Kanske... kanske var detta något liknande?

"Självklart skulle jag rädda dig, vi är ju vänner, inte sant?" Han tog ett steg närmare Sefran och behöll blicken på denne även om ansiktet åter vändes mot vattnet som forsade fram nedanför dem. Sefran gav ifrån sig ett litet, svårtytt ljud, och efter en liten stund kom det ett lättat "Ja" från manvargen.

När bytte Cuywendz egentligen till Sefran? Eller till någon av de andra för den delen? Det hade gått så lång tid sedan sist nu att han inte var helt säker på vad han skulle göra. Eller säga.

"Är det Cuywendz du funderar över?"

Bivlinde rycktes tillbaks till verkligheten från sina tankar och ruskade lätt på huvudet. "Ja. Men. Eh... Hur?"

"Jag har minnen av dig som inte är mina" skrattade Sefran nervöst. "Och tankar som jag inte heller minns, så jag gissar att de är Cuywendz. Jag... minns sådant hon gjort. Och sagt." Han ryckte lätt på skuldrorna och svansen gled för ett ögonblick in mellan benen. "Men jag... kan inte förstå varför." Han sträckte sitt smala ansikte närmare Bivlindes och fortsatte nästan i en viskning. "Är det... Delar jag... kropp... med henne?"

Bivlindes tankar stannade upp vid den något underliga frågan. Han väntade sig nog aldrig att få höra en sådan fråga, men den var ändå inte fel. Om Sefran faktiskt mindes det som Cuywends gjort... så borde han misstänka det redan.

"Ja" svarade isvargen något tvekande. Vad skulle han säga? Han mötte manvargens blick och såg till sin lättnad hur Sefran log.

"Åh, gudars, tack, det förklarar så mycket." Han andades fram orden.

Vad det förklarade hann Bivlinde inte fundera över, och än mindre fråga, innan han i ögonvrån fångade skymten av en varg i ögonvrån. Vid första tanken trodde han att det var någon ur flocken, men han såg så snart han vände blicken efter rörelsen att det var en mörkare främling. Sefran följde hans blick och ryckte kraftigt till av överraskning. Till en början verkade den långbente på väg att gömma sig bakom Bivlinde, innan han stannade upp, sträckte på nacken och verkade syna främlingen som om han sett den förut. Kanske hade han det?

[Eh... lite rörigt men... hoppas det är förståeligt ^^;]

*påminnelsepet* C:

Han kommer närmare dem, hans guldbruna blick granskar dem andra, noga, avvaktande. Trots att den ena doften är bekant så kunde man ju aldrig veta, det kan ju ta flera veckor, månader år innan man träffar på vargar/vänner igen.

han ruskar smått på huvudet så den långa gråa luggen dansar. Över hans rygg syntes det tre ärr och han hade tre ärr på nosryggen och två ärr på ena bakbenet.
han slickar sig om nosen och stannar en bit ifrån främlingarna, den ena är kritvit, som snö, vargens päls påminde om mitris päls fast den här hade ingen blå man eller lugg.

hans guldbruna blick riktar sedan mot den andre, manvargen, och ett igenkännande glimt syntes i hans ögon. "Cuywendz" tänker han i för sig själv.

Minnena flödar snabbt genom hans huvud, när de träffades för första gången på savannen. redan då tyckte han att hon var charmig och söt på sitt sätt. Men han släpper tankarna för tillfället och möter isvargens och Cuywendz blickar. - Goddag främling och Cuywendz, rösten är neutral, kall, men inte ovänlig.

(sorry hade glömt detta roll :'( men kai tror att det är Cuywendz, han vet ju itne at hon har andra personligheter (A))

Sefran kände hur det knöt sig i bröstet när den mörkare hanen kom närmare. Han visste vem det var. Eller, nej, det gjorde han inte. Cuywendz visste vem främlingen var. Men han kunde inte minnas något namn. Han blev nervös och funderade som hastigast på om det kanske vore värt det att hoppa i floden i alla fall. Fast. Nej. Han försökte sig på ett leende, vilket inte blev mycket mer än en nervös grimas.

"Hälsad, främling." Sefran försökte dra djupare andetag medan Bivlinde talade. Isvargen log välvilligt och tog ett omärkligt steg framåt, så att Sefran hamnade ett stycke bakom. Av någon anledning gladde det manvargen något oerhört. Det kändes tryggare. "Mitt namn är Bivlinde. Och ni?" Bivlinde pausade ett ögonblick för att vänta på ett eventuellt svar. "Du känner Cuywendz?"

Sefran mötte isvargens blick. De nervöst spända läpparna antog ett något lugnare leende för en stund. Han drog ett djupt andetag och vände sig sedan mot främlingen.

[Ah, inget att ursäkta för. Blir så ibland C: Kan bli lagom spännande det här XD]

Han ser en smula undrande ut på Cuywendz varför hon hade ett nervöst leende. kände hon inte igen honom? han klipper lite med öronen men rycker lite på axlarna sen. det var ju ett bra tag sen de sågs, och vargar förändras ju. Han ler ett som skall mena ett vänligt leende mot Cuy.

han riktar sin guldbruna blick mot isvargen som ler välvilligt mot honom och presenterar sig som Bivlinde. Han ler ett litet snett leende mot isvargen. - jag är Kai. trevligt att träffas säger han med samma neutrala röst, men ändå fanns det lite värme i rösten också.

kanske var det Cuywendz som fick honom att mjukna eller Bivlindes välvilliga leende som gjorde att han mjuknade, Ingen vet, förutom han själv.
han lägger huvudet på sned och betraktar dem. - Så vad gör ni två här ute?

Själv var han inte så förtjust i kylan, men han ville se numooris nya platser, träffa nya vänner fiender och kanske en livspartner?, man kunde aldrig veta vad framtiden för med sig. - Ja jag känner Cuywendz, vi träffades på savannen.

Kai. Bivlinde nickade för att bekräfta att han lyssnade. Så det var en till vandrare. Savannen. En dag ville han se den platsen. Cuywendz hade berättat om den, och även om han inte kände igen hälften av vad hon sade, eller ens kunde föreställa sig en del, så lät platsen vacker.

"Kai, det var länge sedan." Isvargen såg på Sefran när den långbente tog till orda. Den djupa stämman hade en något ljusare ton och manvargen betonade orden på ett lustigt vis. Mindes han Kai, om han delade minnen med Cuywendz? "Vi vandrar med Bivlindes familj. Jag har några vänner som jag följde hit." Manvargens leende verkade lugna sig ytterligare en aning.


[Lite lagom lustigt. Visste inte alls vad jag skulle skriva~]

Han nickade mot Cuy och värmen i hans annars så kalla neutrala ögon syntes nu och han ler varmt mot henne. - Det var det Cuy, säger han med en vänlig röst. Han klipper smått med öronen och tar några steg närmare dem. - Hur har du haft det Cuy?

han riktar blicken mot isvargen igen och lägger huvudet en aningen på sned, " Bivlindes familj" tänker han för sig själv. han tänker på sin egna familj, han syster och syskonvalparna och så flocken förstås, men vandringslusten är allt för stark, han tyckte itne om att vara på samma plats allt för länge, det går väll än några månader eller så mend et hade gått nåstan 1-2 år sedan han hade vandrat och nu ville han som sagt utforska mer.

han ler snett och ser på Cuy och Bivlinde igen. - har ni något emot om jag slår följe med er? Det är ju alltid skönt med sällskap med man vandrar, dessutom så skulle de ju kunna hjälpa varandra, både med mat, skydd mot oväder och fiender.

Sefran tvekade ett ögonblick, kände hur nervositeten spelade i hans bröst. Han sökte i minnen som inte var hans egna, bland tankar han visste tillhörde en annan. Det tog inte mer än en knapp sekund innan han svarade. "Det har hänt en del." Han vände snabbt blicken mot Bivlinde för att söka stöd. Isvargen mötte hans blick med ett varsamt leende. Han log tillbaka. "Men det är bra nu."

Kai talade på nytt. Manvargen kände hur det ryckte lätt i öronen och han såg sig åter omkring. Om Kai följde med dem... Kunde han på något vis hämta Cuywendz? Han hade aldrig träffat den grå tidigare. Vad skulle han säga? Vad skulle Kai säga om han fick höra att Sefran inte var Cuywendz? Nu när han utgett sig för att vara henne? Skulle han tro att han var knäpp? Var han knäpp?

"Jag får fråga resten av familjen." Bivlindes röst var vänlig, som alltid. "Men det ska nog inte vara några problem."

Sefran nickade långsamt. Han log försiktigt mot den grå. "Hur har du själv haft det?"


[Hur länge skulle Kai följa med isvargarna (+Cuy)? Har ju ett ett-inlägg-roll där Cuy och Bivlinde har gett sig av söderut, så för att det ska bli logiskt borde Kai ha gett sig av igen innan det. Bara en fundering~ C: ]

Han ser på dem båda och klipper lite med öronen, och lyssnar på vad Cuy säger. han nickar när hon säger att det är bra igen. - Det är bra att det är bättre nu Cuy, säger han med en vänlig röst, något som är väldigt udda från honom.

han riktar sin blick mot isvargen när han talar och klipper lite med öronen igen. -vart är din familj? vilken flock tillhör ni? (han ser dem inte då de smälter ju in så bra i landskapet^^)hans röst är vänlig men samtidigt var han på sin vakt, han ville inte ha bråk och inte skapar trubbel för Cuy och Bivlinde. Kanske kunde de slå följe bara en bit på vägen? han trivdes inte att stanna på samma plats för länge om det inte är en plats som han verkligen känenr sig hemma.

Då Cuy börjar prata igen så riktar han blicken mot henne och han ler snett charmigt mot henne. - Det är bra, jag känner för att utforska, att inte bara sitta och vara hos flocken hela tiden.

Bivlinde vände sig mellan manvargen och främlingen när de utbytte några ord. Sefran verkade ha lugnat sig lite. Skönt. Så Kai var också en flockvarg? Fast en som inte kände sig så bunden att han inte kunde vandra.

"Min familj..." Bivlinde vände ansiktet mot flocken ute på glaciären. De hade kommit en god bit bort nu. De fick ta och gå ikapp snart så att de inte skulle behöva vänta på dem. "De väntar där ute." Han nickade åt deras håll och log. De vaga konturerna av isvargar mot glaciären var inte den lättaste att skönja, men han hade levt här hela livet. Han kände igen dem alla. "Cuywendz är en god vän till min syster och har följt oss ett tag nu." Han uppfattade att manvargen nickade.

Han ser på Cuy och Bivlinde, han hade svårt att se flockens konturer men han antog att de var någonstans här ute. han klipper lite med öronen igen och skakar lite på huvudet så hans gyllenbruna ögon syns. Det syntes en aning sorg i hans ögon men det försvinner snabbt. - Min familj är kvar i flocken och de är de säkra.Han hoppades det i alla fall. Lihai hade ju lämnat flocken för att starta en egen tillsammans med sin tik. Men Wind och hennes valpar är ännu kvar, men hur länge då?

han suckar en aning, kanske vandrade han för att söka lyckan och kärlek? Precis som hans systerson och syster hade funnit? eller var det helt enkelt så att han var rastlös och hade tröttnat på att vara kvar i flocken? tankarna förvirrade honom och det gjorde honom osäker.

Han riktar blicken på Bivlidne igen och sneglar sedan på manvargen och ler lite. - Det är trevligt att höra, det är bra att ni tar hand om varandra. Han mjuknade när han ser på Cuy men han gjorde inget förhastat, han ville inte skrämma iväg dem, det kändes i alla fall skönt att veta att hon är i trygga händer och att hon mår bra.

( heh, Kai har lite crush på Cuy ^^ :P)

Bivlinde log åt den grå hanens ord. "Man måste ta vara på sina nära", svarade han och slöt ögonen i leendet. "Vill ni följa med till familjen? Jag tror inte att det ska vara några problem med om ni vill vandra med oss ett slag."


Sefran besvarade Kai's milda min med en egen, som endast bröts kort när han slickade sig om de tunna läpparna. Utåt hade han lyckats anlägga en någotsånär lugn fasad. I sina tankar skrek han. Ropade efter Cuywendz. Hoppades att det på något vis skulle gå att kalla henne hit. Han kände inte den grå. Den grå kände inte honom. Han tyckte inte om den pinsamma känslan som fladdrade i hans bröst. En fjäril lika stor som en flyghund. Han måste vara galen. Knäpp. Åh så knäpp som trodde han kunde hämta någon han inte kunde tala med. Kunde hon höra honom, när han ropade bland minnen som inte var hans egna?

[Aww, Kai <3 C':
Funderar på om vi kanske ska avsluta här snart? De får träffas igen tycker jag C: ]

Han möter Bivlindes blick, medan tankarna gick på varv i huvudet på honom. Ville han följa med dem? det skulle ju vara skönt att ha sällskap en bit på vägen, men samtidigt kände han att han ville inte tränga sig på. - Tack men jag vill inte tränga mig på Bivlinde, men jag borde nog gå åt mitt håll, kanske nästa gång vi möts så följer jag med er?

Han vrider på huvudet och möter Cuys blick och han ler vänligt mot henne, - Det var trevligt att träffa dig igen Cuy, vi kanske möts igen också någon gång., han böjer på huvudet i en respektfull gest och vänder sig om för att börja gå.

Bivlinde tänkte invända med att Kai inte alls trängde sig på, men hann inte innan den grå vände sig mot manvargen.

"Lycka till på din resa." Den långbenta log och för ett ögonblick undrade Bivlinde om Cuywendz var tillbaka. Manvargen stod stilla och såg efter Kai när denne vandrade bortåt. Men sedan andades han ut och ruskade på hela kroppen. De mörka ögonen mötte Bivlindes och han kunde se Sefran i dem. Han log betryggande åt vännen och fick en tacksam blick tillbaka.

[Avslutat]