Trots att valpen inte sett någon direkt förändring, förstod hon på en gång att Numoorislätten nu låg bakom henne. Stämningen hade förändrats totalt. Nu var den kylig och ovälkomnande. Men det avskräckte inte Deino. Det gjorde henne bara mer nyfiken på vad som orsakade det.
Alltid denna nyfikenhet. Den hade fört henne från Lövskogen till Numoorislätten, längs den skumma sprickan till denna plats. Ett glatt skall undslapp hennes läppar och den lilla varelsen satte i full fart av längre in på slätten.

Hon hade många gånger hört att det är farligt att tanklöst springa in i olika situationer, och platser. Men varför skulle hon lyssna? Det gjorde hon ju aldrig annars. Hon sprang längre och längre in medans kylan omfamnade henne. En viss osäkerhet kröp sig genom hennes kropp. Vilket fick henne att önska att Zayev hade varit med, då kunde han skyddat henne mot allt farligt. Det hade han lovat. Men nu var de inte längre tillsammans, trots att hon antagligen snart skulle leta reda på honom igen.

Ett yl ekade genom skogen, så ensamt och hotfullt. En kall kåre vandrade över hennes rygg. Honvalpen stannade upp för ett ögonblick, innan hon åter satte av. I riktning mot ylet. Var det skulle leda henne, visste hon inte. Men ett äventyr skulle inte vara planerat, pungt och pricka.

[ Locura och Deino. Det behövde inte nödvändigtsvis vara Locura som ylat, men det gav mig en riktning :3 Bort från Numoorislätten alltså :3 ]

[Locura ylar typ aldrig så det var nog någon annan ;D]

Ett skarpt ljud skar genom den tysta natten, likt hennes tänder brukade skära genom offrens kött. Det var oväntat, det var felplacerat. Men ändå trädde ett slugt leende fram på de smala läpparna. Hon visste inte vem som ylade, men hon visste vad det betydde. Hon var inte ensam, de andra var i närheten. De var alltid i närheten. Inte för att hon behövde någon av dem, men de borde ändå hålla ihop. De var skräcken personifierad, de var mördare och mardrömmar. Och det band dem samma.
När ljudet väl hade dött ut igen vändes blicken bort från himlen. De röda ögonen granskade slätten utan att hon brydde sig om att svara på ropet som hade skurit genom natten. Och återigen blev det tyst, alldeles för tyst. Inte en enda liten varelse var ute denna tid på dygnet, åtminstone inte på denna plats. Och det för att de visste vem den tillhörde.
Att gå ut om natten på Azhekaslätten var så gott som självmord. En perfekt plats ifall man hade dödsönskan.

Den svarta varginnan reste sig från sin liggande ställning, drog in natten dofter i nosen. Det sluga leendet låg kvar men dog snart ut. Det verkade inte finnas något intressant att se. Luften var kylig och ovälkomnande som vanligt, men den förde inte med sig några dofter som kunde intressera henne. Så med en uttråkad blick stod hon ett tag på samma plats. Sedan rörde hon sig framåt, susade i en övernaturlig hastighet för att några ögonblick senare dyka upp en plats en bra bit ifrån det första stället. Och genast spetsades öronen på hennes huvud. Leendet gled sakta tillbaka på den smala läpparna och de röda ögonen glimmade i det svaga månskenet som letade sig fram bakom dimman av moln. För hon hade upptäckt en doft, en som inte hörde hemma på slätten. Det var en av de Dödliga, och denne stank av livet. Detta kunde bli intressant...

Springandet fortsatte en stund till, tills hon tröttnade och tvärt satte sig ned. Trots att hon nyss varit modig och inte alls brytt sig om att det var mörkt och ruskigt blev hon nu rädd. Med uppspärrade ögon såg hon sig omkring och gnydde ynkligt. Tänk om det fanns stora läskiga monster här? Kvickt reste hon sig upp och försökte minnas från vilket håll hon kommit, men allt såg i princip likadant ut. Skrämt började hon spänt gå åt det håll hon trodde var ut. Eller ja, ut och ut, bort från slätten. Hon ville tillbaka till Zayev.

Måste vara lugn.. Måste vara lugn.. Försökte hon intala sig. Ingenting kommer äta upp mig.. Så helt plötsligt kände hon sig fånig och ett fniss bröt tystnaden. Vad var hon rädd för egentligen? Spöken? Hon fnös, larvigt? Ja. Kroppen slappnade av till viss del och nu höjdes huvudet och svansen. Hon försökte lyssna efter ljud, men det var så tyst. Nästan för tyst. Det enda som hördes var hennes egna steg och andetag. Men Deino kunde man inte direkt kalla uppmärksam, och hon är mycket lättdistraherad.

En knasig tanke for snabbt genom hennes hjärna, ganska värdelös egentligen. Hon stannade upp, och ylade. Kanske skulle hon få ett svar? Svansen svepte i luften några gånger innan öronen spetsades. Den andra vargen kanske var trevlig? Och hon ville jättegärna träffa nya kompisar att leka med. Ett busigt leende tog form på hennes läppar innan hon återupptog stegen.

Från mörkret följde två illröda ögon den lilla honvalpen medan denne rusade framåt för att sedan sakta in och stå helt stilla. Hur den skrämda blicken omvandlades till ett fnitter för att sedan ge den lilla modet att yla. Och under hela den tiden suddades inte leendet bort från läpparna. Det snarare breddades då valpen ropade mot månen, eftersom att det verkade vara Locura tur då. Nog skulle hon ge den lille ett svar, men kanske inte ett sådant som denne förväntade sig.
På några ögonblick rörde hon sig ut från skuggorna och susade fram emot den lilla valpen, stannade bakom henne och samma leende som alltid på läpparna.
- Är detta verkligen en plats för högljudda valpar?
Rösten var silkeslen, på ett sätt ljuv för öronen men även på något sätt varnande. Den kunde ha tillhört en ängel, och många brukade sällan misstänka Locura för att vara något annat baserat på rösten. Men blandat med det sluga leendet och den röda blicken var hon lika skrämmande som fängslande.
Månljuset sken ner över henne avslöjade hennes skönhet. Den svarta pälsen var blank och slät, kroppen var nätt och smidig. Hon var vacker, ingen tvekan om saken. Precis som resten av hennes släkte. De var alla vackra.
De röda blicken fästes på den lilla valpen, nästan stirrandes. Hon hindrade fnittret som var på väg upp ur strupen, svalde ljudet som hade verkat så felplacerat. Inte för att hon brydde sig, men det var inte rätt läge. Än ville hon inte skrämma den lille, det var en lek. Och det roligaste av alla var att se deras ansiktsuttryck när de upptäckte att den vackra, trevliga Locura inte var annat än en sinnessjuk mördare. Det var den upplevelsen som gav dem mardrömmar och gjorde hennes namn känt.

Trots att Deino inte upptäckt den svarta varghonan så rös hon. Men hon antog att det var den ogästvänliga omgivningen. Hon fortsatte att gå, med öronen nyfiket riktade framåt. Vilket påminde henne om alla trevliga äventyr hon varit med om sedan hon lämnat lyan bakom sig. Minnet av gången hon förargat bufflarna och blivit tvungen att fly fick hennes leende att växa. Alla trevliga minnen värme henne något enormt och på grund av alla surrande tankar så hörde hon knappt rösten bakom sig.

Hon vände sig upphetsat runt och var tvungen att dra efter andan. Hon hade aldrig förut sett en sådan vacker varg! Den glansiga svarta pälsen och den smidiga kroppen. Blicken och leendet uppfattade hon inte ens. Hon var för upptagen med att studera resten av honan med stora ögon.
" Vad fiiin du är " sade hon glatt och svansen viftade bakom henne. Det valpiga jag, som hon faktiskt är, gjorde henne inte uppmärksam på dolda känslor. Och kanske därför blev hon inte skrämd.

Sen kom hon på att hon faktiskt fått en fråga.
" Det är väl en plats för högljudda valpar överallt? Det tycker iallafall jag " Varför skulle det inte vara det? Hennes mor hade sagt att valpar är framtiden och att alla valpar får vara just valpar tills de växer upp. Något sådant. Det var det nog.. Hon fick för en kort stund ett funderingsfullt ansiktsuttryck innan det byttes mot det glada leendet igen.
" Jag heter Deino. Vad heter du? Bor du här? " Hon såg sig om. " Det verkar inte särskilt trevligt "

[ Nu vet inte jag om vargar faktiskt viftar på svansen, men nu får det vara så xD ]

[Nå, de är ju typ som hundar så nog tror jag att de gör det xD]

Locura skåda ner på valpen och hon kunde se den naiva blicken och den ljusa synen på världen i den andres ögon. Ett karaktärsdrag som alla valpar hade. Och nog hade de flesta av dem mycket gott inom sig innan de lärde sig hur världen såg ut. Och vissa förblev goda livet ut eftersom att de vägrade inse vilken kylig plats de hade fötts till. Det slutade ofta med att de vargarna inte levde särskilt länge.
Hon ignorerade kommentaren om att hon var fin helt. Varför ens ödsla tid på något hon redan visste om. Hon var det perfekta rovdjuret, besatt krafter som ingen dödlig hade. Hon kunde övermanna dem utan att ens försöka. Och det roligaste av allt var att hon inte ens behövde de krafterna, eftersom att hennes skönhet kunde locka till sig vilken levande varelse som helst. Det var något med mystiken som låg runt henne som lockade de dödliga, fick dem att vilja komma närmare och lära känna henne. Ett stort misstag, för vissa var det dödlig. De lärde sig ganska fort sin läxa.
- Mitt namn är Locura, och ja, detta är mitt område. Och för att vara ärlig så är detta inte ens plats för valpar över huvud taget, särskilt inte om nätterna. Med ditt högljudda rop kan jag nästan lova att du redan har lockat fram dina värsta mardrömmar ur deras hålor.
Det kyliga flinet låg kvar på läpparna medan hon talade. Att skrämma dem, det gillade hon. Att se rädslan i deras ögon.
Och detta var en valp, så hur svårt kunde det egentligen vara? Vissa av de fullvuxna var nötter som var svårare att knäcka, hon hade faktiskt mött två vargar som inte visat minsta tecken till rädsla i hennes närvaro. Men då förtjänade de också att nämnas några extra gånger, eftersom att de sannerligen inte var som vanliga vargar. Dessa två var snarare mycket goda kandidater till att bli vampyrer. Dock var det inte hennes sak att förvandla dem. Hon gillade inte konkurrens, och det skulle hon få om även dem skulle vilja följa hennes Skapare och vara hans trogna tjänare. Nej, det var hennes plats. Hon vägrade ge någon annan det eviga livets gåva endast för att denne skulle vara mer värd i Demetris ögon.

Deino flinade. Mardrömmar? Vadå för mardrömmar?
" Jag har inga mardrömmar " sade hon och skrattade. " Och dessutom har ingen annan än du kommit, så jag tror det är lugnt " Flinet hade bleknat av. Hon såg sig lite oroat omkring innan blicken riktades mot det röda ögonparet igen.
" Varför vill du bo här? Det är ju ingen glad stämning " Det var det verkligen inte, och dessutom hade den kalla luften sökt sig ner genom pälsstråna och kylde långsamt ner hennes kropp.

Hon satte sig ned och kliade sig bakom örat, hon behövde springa lite, för att få upp temperaturen. Hon ställde sig upp igen och sänkte överkroppen med svansen hastigt pendlande bakom sig.
" Kan inte vi springa ikapp? Någonstans. Du som bor häär vet vaar vi kan springa " Hennes röst förmedlade glädje och upphetsning. Hon tog ett stort skutt åt sidan, utan att blicken flyttades. Springa, springa. Springa fort och långt. Deino ville bli den snabbaste vargen i hela världen! I hela universum. Den starkaste också. Men helst av allt ville hon lära sig sin kraft.

Plötsligt ville hon inte springa längre. Ansiktsuttrycket blev aningen allvarligt, men det barnliga leendet återstod. Hon reste sig igen. Tänk om kraften inte fanns? Äh, fånigt! Hon ville lära sig den nu!
" Vad har du för kraft? Jag tror jag borde ha nån tankesak, men jag har inte upptäckt den än. Det kommer senare va? "

Den lille verkade inte kunna göra annat än att ställa en massa frågor som i Locuras öron var helt oviktiga. Men visst var det så det var? När man var lika liten som denne så var allting intressant. Inte för att hon mindes hur det själv varit när hon var valp, men hon såg ett gemensamt karaktärsdrag för alla valpar. Och det var detta eviga frågande, plus bristen på kunskap. Och hon kunde inte låta bli att fnissa till.
Valpar...

Medan svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne satte hon sig ned, lät den stirrande blicken glida över slätten för att sedan åter vandra tillbaka till valpen. Såklart att ingen kom hit, det fanns inte nog med mat för två av dem. Och de såg att Locura redan var på plats, de överlät nöjet åt henne. Men kanske att ett par ögon följde vampyren och den dödlige från mörkret någonstans. Det skulle inte förvåna henne.
"En fråga i taget, unge man. Annars kanske jag tröttnar på dig." Leendet hade dött ut och blicken var nu mer uttråkad. Vampyren inom henne morrade, tyckte att det tidsutdragande var helt meningslöst. Och nog tyckte även Locura att det var lite tråkigt, men samtidigt var det leken som gjorde det hela värt. Den kanske gick lite långsamt i början, men snart visste hon att den skulle komma igång på allvar. Och det var då det roliga skulle börja. Det var då hon skullel njuta av sällskapet.
"Vi kan börja med... varför jag bor här. Svaret är enkelt, platsen passar mig. Sedan kan jag meddela dig att jag inte tänker springa ikapp. Och vad gäller mina krafter så är det nog ingenting som intresserar dig.."
Inom henne började leendet dyka upp igen, men fortfarande lät hon det inte sprida sig till läpparna. Ville se ifall den andre skulle nappa på betet och fråga mer, precis som alla valpar gjorde.

Deino hade precis tänkt öppna munnen och tala, men när Locura hann före stängde hon den igen. Pannan rynkades och läpparna formades till en sur min.
" Jag är ingen man. Jag är en kvinna, det ser du väl? " Kvinna, flicka, spelar det någon roll vilket hon använder? Vad är det för skillnad? Hon ville fråga, men något hejdade henne.

Hur kunde en plats som denna passa någon över huvud taget? Det är så.. tråkigt. Kanske..
Det funderade hon inte mera på när honan nästan sade vad hon hade för krafter. Nyfikenheten fick sitt grepp om henne och hennes ögon vidgades.
" Joooo. Berätta! " Svansen svepte glatt bakom henne och hon ville inget annat än att få veta. Hon kände inte till så många krafter. Zayev hade ljud.. Det kanske Locura också har?

[ Förlåt för att det dröjde så och för att det inte är särskilt innehållsrikt. Men har inte haft så mycket insperation D: ]

[ah, tabbe at jag såg Deino som man xD och sorry för min seghet nu men har också haft fullt upp D;]

Hon valde att ignorera valpens första uttalande då hon inte såg någon mening med att svara på det. Tankarna hade ryckts iväg till en annan plats, en plats som innefattade den andre död i hennes käftar. Det var en härlig plats där gräset och hennes käftar var dränkta i blod och där monstret inom henne morrade förnöjt efter att törsten för några ögonblick var stillad. Och hon hoppades att den platsen kunde bli en väldigt snar framtid. Kanske om endast några minuter ifall hon hade tur?
- Så du vill veta om mina krafter...
Sade Locura med ett släpande tonfall. Över hennes ansikte drog en fundersam min, nästan som om hon var på väg att besluta ifall hon ville berätta eller inte. Men inom sig log hon kyligt.
- Jag har min snabbhet, min styrka och min smidighet som alla är överlägsna vanliga vargars. Jag har också alla sinnen; syn, doft, hörsel, känsel och smak, som även de är starkare än hon andra vargar. Och så har jag, såklart, min skönhet.
Hon tystnade, och nu hade leendet spridit sig till läpparna. Valpen kanske inte förstod det, men hon hade just beskrivit det perfekta rovdjuret. Och hon var ett av dem.

[Kooooort -.-]

[ Det gör ingenting :3 Det är bättre att "verkliga" saker är viktigare än internet ]

Det var klart hon ville veta! Hon nickade ett flertal gånger och såg på Locura med förväntansfull blick. Så häftig som hon är så är nog hennes krafter också häftiga. Hon kisade en aning för att försöka bedömma hennes fundersamma min. Nu kunde hon ju faktiskt inte, inte berätta. Eller hur? När hon sedan gjorde det började hon le. Men när hon gjort det bleknade det bort. Vad lamt. Hon trodde ju att de skulle vara något coolt ju. Kanske som att kunna flyga eller bli osynlig eller hela andra. Något sånt.

" Det låter inte särskilt spännande. " När hon sa det rynkades även pannan. " Jag trodde du skulle haft något lite häftigare " Besviket suckade hon och tittade ut över slätten. Var fanns Zayev? I träsket igen kanske? Dit kanske hon borde gå.. Eller så får hon söka upp hans grotta. Ett flin spred sig över hennes läppar innan blicken åter vändes mot Locura.

" Jag vet inte vad jag har för krafter. Hur gammal var du när du fick dina? " Sade hon. Kanske hade hon sagt det förut, men det gjorde inte så mycket.

Locura kunde inte låta bli att skratta då hon hörde den lilles ord. Först att denne tyckte att hennes krafter var väldigt... ointressanta. Och sedan frågan om när hon hade fått sina krafter. Det hela vara bara så roande då det fick Locura att tänka tillbaka på sitt gamla liv, vilket hon knappt mindes något mera. Men hon mindes att hon hade haft ett liv innan hon blivit vampyr och att det hade varit patetiskt och meningslöst.
Huvudet kastades bakåt då skrattet slet sig ur hennes strupe och det ekade över den tomma slätten. När det sedan började dö ut vändes blicken sakta tillbaka mot den unga vargen och det var med ett roat leende som hon talade.
- Åh, mina krafter har jag haft sedan jag föddes. Oavsett hur man vänder och vrider på saken. De har alltid varit med mig...
Det var sant. När hon hade fötts som levande hade hon varit giftvarg. Och hennes kraft hade varit giftet, vilket hade flödat i hennes blod redan då hon hade fötts. Det var också det som hade gjort henne sinnessjuk. Och då hon hade blivit vampyr, med andra ord fötts till detta nya liv, så hade hon haft sina krafter nästan direkt. Visst hade det tagit ett par nätter för henne att utveckla dem och lära känna dem, men de hade varit där med en gång, hon hade inte behövt vänta för att få dem.
- Och sedan ska du inte heller underskatta mina krafter, eftersom att de kan vara mer effektiva än du kan ana.
En ondskefull min drog över hennes ansikte och ögonblicket senare hade hon förflyttat sig snabbt nog för att ögat inte skulle hinna med. 'hon dök upp bredvid valpen, viskade med en silkeslen röst.
- Jag är snabb, jag är stark. Skarpare luktsinne och syn får man leta efter. Skulle du inte säga att det är väldigt lätt för mig att både hitta och fånga mitt byte?
Hon backade sedan undan från valpen, återigen med ett hest skratt som gled ur hennes strupe. Denna gång inte lika starkt eller hysteriskt, men fortfarande en aning obehagligt. Locura kanske var en fröjd för ögat, men hon var inte särskilt vacker då hon började visa sin sanna sida.