(Utspelar sig innan Tass kolar vippen)

Den torra, sandfärgade marken kändes varm mot hans tassar. Det var en ovan känsla. Det ar länge sedan de hade gett sig av och dne långa resan hade inte gett dem så mycket ny information. Spik hade redan lufsat iväg efter mat. Han hade snabbt avlägsnat sig och lämnat det åt Kione att rapportera till Tass. Ledaren hade inte blivit nöjd med informationen. De hade inga ledtrådar till var Malvado kunde tänkas vara. 

Kione var så trött att han mest av allt ville krypa ihop och sova i några dygn. Men det var något han behövde göra först, någon han behövde träffa. Åskvilja. Kione förstod att mycket hade hänt sedan de skiljdes åt. Shiros bortgång hade kommit som en chock, Kione hade inte kunnat få fram ett ljud när ledaren berättade. Han undrade hur Vilja hade tagit det och han var orolig för henne, även om det troligtvis var helt obefogat. Var det något Vilja kunde hantera så var det död och motgångar.

Kiones vandring hade gett honom tid för tanke och reflektion. Tankarna hade ofta vandrat till Vilja. Hur mycket han uppskattade hennes sällskap och hur mycket han saknade henne när hon inte var med honom. Han hade undrade om han någonsin skulle våga säga det, han visste hur svår hon kunde vara. Hur lätt hon kunde se det som en svaghet och hur lätt hon kunde avvisa honom. 

Men Kione kände inget missmod, inte idag. Han var bara upprymd och glad över att vara tillbaka på reviret - att han var hemma och att snart skulle få träffa Vilja. Han hade letat sig ut en bit i den västra delen av reviret, där en flockmedlem hade tipsat honom om att Vilja skulle iväg och jaga. Han klättrade på en klippvägg och spejade ner i dalen, det var svårt att urskilja detaljer. Han stötte till en sten med tassen som studsade ner för slänten. Ekot slog emot bergen. Det var så tyst. Han stannade upp och såg sig vaksamt omkring. Han kände sig bevakad. 

(Vilja)

Vilja var på väg tillbaka till blodbergen släpandes på ett byte när hon plötsligt hade sett han stå där, som att ett minne plötsligt hade visat sig framför henne. Hon släppte bytet och tittade på honom en stund för att vara säker på att han faktiskt stod där, samtidigt som en konflikt drog i henne. En del av henne ville bara springa fram till honom, en annan del av henne ville nästan springa därifrån. Till slut kunde hon bara stå kvar och fick till slut fram ett ord:
"Kione?"

Hennes röst fick honom att rycka till. Blicken sökte sig nedåt dalgången. Hon stod där och såg på honom med sin beräknande blick. Det var svårt att avgöra om hon var glad att se honom, så som det alltid var med Vilja. Men Kione var glad att se henne. 

"Vilja!" Han sprang fram och borrade in sitt ansikte djupt i hennes päls. Hon luktade sand, damm och blod, men också den där doften som bara hon hade. Han märkte med ens hur mycket han hade saknat den. Plötsligt blev han förlägen och tog ett steg bakåt.  "Förlåt, men det är så skönt att se dig. Hur mår du?" 

Vilja vart så överrumplad av att Kione sprang fram till henne att hon bara hann flämta till och egentligen bara insåg hur nära han hade varit när han klivit undan igen. Hon stod mållös och kunde inte låta bli att vara generad för ett ögonblick och det stod en stund innan hon kunde svara. Förbannat.

"Eh.. Det är bra med mig antar jag.." Hon kom på sig själv med att vara väldigt tafatt. "Men det är ju viktigare att fråga hur du mår, det är du som har varit iväg för alltid och lämnat mig här med en Tramptass som surat över att vi inte hittat Malvado, vi har fått träna med valpar och inte ett spår av Qu och.." Hon insåg att hon hade börjat brusa upp sig och svalde istället det sista. Vilja hade börjat bli frustrerad över att hon stått och stampat sen hon kom tillbaka med Fiero i väntan på ett nytt uppdrag. "Vad jag menar är att det har varit tråkigt utan dig. Du kunde ha skyndat dig hem mer, men det är skönt att du är hemma igen."

Han stod tålmodigt och lät henne tala till punkt, studerade hennes lätta rörelser och log svagt när hon tillslut berättade att hon tyckte det var skönt att han var hemma igen. Men han blev snabbt allvarlig igen och sänkte huvudet mot henne. Han såg in i hennes stålgrå blick och kände hur han darrade till av en känsla han inte riktigt kunde beskriva. Han ville bara vara nära henne. 

"Jag vill inte lämna dig igen Vilja." Han ville inte bli ivägskickad på fler meningslösa uppdrag för att lösa ledarens personliga vendettor, sökande i månader för att komma hem och inte få ett tack ens. Vad hade hänt med Devils egentligen. Han såg allt hur de gamla flockmedlemmarna, de han så länge hade beundrat och sett upp till. De var gamla nu, gamla och svaga. Han suddade snabbt ut tankarna, rädd för vem som kunde läsa dem. Men känslan de hade medfört dröjde sig kvar. Tankarna hade funnits där, djupt inom honom, minnet av hans och Viljas samtal, för så många år sedan. Deras hemliga överenskommelse som han nästan aldrig trodde skulle bli sann. Han mindes den. Och den skulle bli sann. Han hade inte missat Tramptass stela gång, hur ålderskrämporna börjat jaga ifatt honom, trots att han försökte dölja det. Kione var ingen tankeläsare, men han kunde se det i ledarens ögon. 

"Minns du vårt samtal, för länge sedan, i öknen." Kione tvekade, hade han Vilja med sig? Han visste inte om han vågade fortsätta. Hans röst blev till en viskning. "Om hur vi en dag skulle leda.." Mindes hon?

Jag vill inte lämna dig igen Vilja.

Vilja svalde och vågade knappt andas och ville inte se honom i ögonen först. Det var en växande känsla i henne som brände henne från insidan. Det var obeskrivligt och det skrämde henne enormt. Men hon bet ihop tänkte inte bli till Elyn igen. Hon Var Åskvilja nu.

Hon nickade sammanbitet. "Ja" Hon såg beslutsamt in i Kiones ögon. Något blixtrade nästan till i henne. "Jag minns varenda ord Kione. Och hur skulle jag kunna glömma?" Hon tystnade och såg nästan arg ut, men det var inte riktat mot Kione. Eller det kanske det var. Hon var inte säker. Hennes röst höjdes något, blev eldigare. "Men jag vet att när Tramptass och de andra är gamla och svaga så är det vi som är de starka. Då är det vår tur att leda." Hon släppte inte Kione med blicken. "Och när vi bestämmer över flocken, då kommer inte världen ha en [b]chans." Hon andades tungt för att som hämta andan. Hon nästan skrek på Kione."Det är allt som driver mig sen den dagen och det är allt som betyder något alls för mig. Att jag en dag, vill leda Devils." En tystnad. Hon var så arg, men hennes röst sänktes igen. "Med dig." Hon visste inte varför det här blev så frustrerande för henne. Det brände. "Men vad vill du Kione?! Du måste berätta för mig. Delar vi samma dröm? För jag vill inte heller att du ska lämna mig igen, någonsin."


Vilja ryckte till och såg sig plötsligt om axeln. Det var precis som att någon hade viskat i hennes öra. Vad var det hon hade hört? Hon såg mot Kione. Han verkade inte ha hört det. Den brännande känslan..

Viljas ögon hade skimrat i grönt i någon sekund innan den återgått till hennes vanliga grå, och en svag huvudvärk började komma krypande. Men hon fortsatte stirra nu på Kione med sammanbiten min och hade verkligen ingen aning om vad för slags svar hon ens förväntade sig av honom. Han hade varit borta så länge, hon kom knappt ens ihåg varför han hade varit borta. Och plötsligt var han bara där framför henne igen, och det var som att han inte ens förväntat sig att hon skulle ha.. saknat honom? Eller?

"Det är allt som driver mig sen den dagen och det är allt som betyder något alls för mig. Att jag en dag, vill leda Devils..... Med dig." Kione märkte att han hållit andan sedan Vilja började prata. Hennes ord fick hans puls att höjas och han kände värmen sprida sig i kroppen. Att hon bekräftade det han så länge funderat på fyllde honom med ytterligare mod. 


 "Men vad vill du Kione?! Du måste berätta för mig. Delar vi samma dröm? För jag vill inte heller att du ska lämna mig igen, någonsin." Hennes ord fick det att vibrera inombords. Han tog ett bestämt steg närmare henne, de var så nära nu att han kunde se färgskiftningarna i hennes ögon, höra hennes andetag och känna värmen från hennes kropp. 

"Jag har alltid varit övertygad om att min dröm är att stärka flocken, att bygga vårt imperium och sprida skräck i Numoori. Flocken, familjen, det har alltid varit det som betyder något, det har aldrig funnit något annat. Det har präntats in i våra huvuden sedan vi var valpar och det har aldrig ifrågasatts. Det är mors ord och Shiros och alla andras jävla ord, men det betyder ingenting" Tungan for fort över tandraden. Hans röst var hetsig och han pratade snabbt. Han drog några tunga andetag för att lugna ner sig. "För ärligt talat Vilja, så skiter jag i Devils. Jag skiter i Qu, jag skiter i hela jävla världen." Ett skratt slipper ur honom och han skakar på huvudet åt sin egen galenskap. "Nej Vilja, vi delar inte samma dröm.. Det enda som betyder något är du. Du är min dröm. Men vill du leda Devils så är jag med dig." Han blev stilla igen och sänkte blicken för en sekund, nästan rädd för att möta hennes blick igen. "Och jag kommer aldrig lämna dig igen, någonsin. Inte förrän Chaibos sliter mig ifrån dig, och då får han allt kämpa" Kione ler snett och tystnar sedan. Han begrundar sina ord. Det var som att orden bara strömmade ur honom och han var förvånad själv. Att det hade varit så enkelt att släppa ut de känslor som han kuvat och förnekat i så många år. 

Vilja ryckte plötsligt till. För ett ögonblick tycktes Kione se någonting främmande i hennes blick. Det var ett så kort ögonblick att Kione förstod att han måste ha inbillat sig. Men en känsla av olust dröjde sig kvar.

Vilja blev nog för första gången i sitt liv på riktigt tagen av stundens närvaro. Hon glömde bort den där underliggande huvudvärken fullständigt. Intimiteten i hans ord kröp in under huden på henne och det kändes som att hon balanserade på en kant och var på väg att falla ner i djupet av Mardouf. Hon var rädd för att det här var något hon på något sätt alltid väntat på till den graden att det hade börjat kännas overkligt till slut. Känslan av att fortsätta jaga för alltid hade blivit en behaglig och bekant känsla som kändes som hemma. Att plötsligt ha kommit ikapp lämnade direkt en känsla av "och nu då?", men det var istället nu allt skulle börja. 

Åskvilja hade tappat hakan och stod bara och gapade medan Kione talade, helt mållös. Hon visste inte riktigt vad hon hade väntat sig, men han hade nog uttryckt mer nu på detta korta möta än han någonsin uttryckt tidigare. Hon hade inte förstått alls egentligen vem Kione var. Var det här Kione? Rak, ärlig, stark. Wow. Hjärtat slog hårdare än hon någonsin skulle erkänna för någon någonsin. 

"J-jag.." Hon fick samla sig något och på riktigt låta hans ord sjunka in. "Jag är din dröm?" Viljas ansikte drogs i ett leende hon inte kunde hindra och hon var inte längre rädd att möta hans blick. Hon fylldes istället av ett självförtroende hon aldrig känt tidigare. Det var som att hon aldrig skulle behöva vara rädd igen. Nu kände hon att hon kunde bli oövervinnerlig. "Å Kione. Din dåre." Hon skrattade till och utstrålade en lycka hon aldrig gjort tidigare. Såklart hon också fullständigt struntade i Devils. Devils hade aldrig varit viktiga för henne. Men det var mer förvånande att höra Kione säga det. Det var skönt att höra.

"Då är det du och jag nu. För om inte du är där med mig när jag leder och har tagit över hela hela den jäkla världen som du skiter fullständigt i, så är även min dröm helt tom och meningslös. Död." Hon blev så trygg helt plötsligt. "Och oavsett vad som händer i framtiden nu.. Om du är med mig så vet jag att allt kommer att kännas... okej." Den ensammaste kargen skulle aldrig mer känna sig ensam igen. En seger större än något hon någonsin kunnat räkna med."Och jag svär, att om du lämnar mig nu efter vad du sagt så är jag den förste att finna dig igen. Och jag kommer inte att vara nådig. Då är du är död och huvudlös innan du ens hunnit börja böna och be. Men det vet du. För du är min dåre." Hon skrattade till igen men med en sårbarhet i rösten. Hon menade vad hon sa. "Och jag älskar dig." Varenda ord menade hon. 


[Flyttade rollet till öppna forumet så fler som vill kan läsa <3]