"Varför är du grå?" Prospero såg ner på sin pappa från sin plats uppe på hans sida. Här uppe hade han perfekt utsikt över hela pappa, och Miranda och Ariel som låg i en hög bredvid. Han var inte trött, intalade han sig själv, samtidigt som han kämpade ner en gäspning som hotade att brista fram.
     "För att jag är en gråvarg."
     Prospero funderade en stund på pappas ord. Han visste vad det betydde, egentligen. Ändå fortsatte han:
     "Är det för att du är gammal?" Hans fråga fick pappa att skratta, och Prospero halkade inte så graciöst ner från hans bröstkorg när den rörde sig. Han landade i en mjuk grop mellan pappas mage och Mirandas rumpa. Systern sparkade frånvarande efter honom när han sprattlade för att komma runt och resa sig igen.
     "Ja, det också."
     "Kommer jag också bli grå när jag blir gammal?" Han kom upp på sina valpigt övervuxna tassar. För ett ögonblick övervägde han om han skulle bita Miranda i låret för att hon sparkat honom, men hon verkade inte riktigt vaken. Det vore osportsligt att bita någon som sov. Eller nästan sov.
     "Kanske. Men inte lika grå som mig."
     Han såg upp på pappa igen och möttes av ett roat leende.
     "För att jag är svartvarg?"
     "För att du är svartvarg. Det har du ärvt av mamma."
     Prospero log tillbaka, brett och glatt. Han hoppade tillbaks upp på pappas sida. Inte för att han kom så mycket högre upp. Så liten var han inte längre. Faktiskt. Men det var något han fortfarande tyckte var roligt. Särskilt när han försökte kämpa mot sömnen som klibbade i ögonvrårna. Han satte tassarna mot pappas ansikte som stöd när han reste sig på baktassarna och såg ut över rummet. Fällarna som bäddats längs väggarna. Hudarna med linjer och bilder som pappa berättat om tidigare.
     Han spetsade öronen och såg ut mot korridoren när Alonso och Stephano kom jagande efter varandra in i rummet igen. Han sänkte snabbt huvudet och svansen stelnade bakom honom. När bröderna kom nära så kastade sig Prospero ner över dem. Deras överraskade tjut övergick i skall och skratt, men brottningsmatchen blev inte lika vild eller långvarig som den varit innan, när de jagat varandra genom korridorerna och de endast fläckvis upplysta gångarna som pappa ofta höll till i.
     Det dröjde inte länge förrän bröderna lagts till i högen av valpar bredvid pappa. Alla utom Prospero. Han var inte trött. Så det så. Han stegade över pappas framben och satte sig i gropen under hans hals. Han blev sittande en stund, kisande genom klibbiga ögon som inte riktigt samarbetade. Pappa hade höjt huvudet igen, och det var bara precis så att Prospero fick plats sittande under hans haka. Efter en stunds funderande vände han nosen uppåt, så att pappas huvud knuffades åt sidan.
     "Jag hoppas jag blir grå när jag blir gammal." Hans ord fick hans pappa att se ner på honom med höjda ögonbryn.
     "Jaså?"
     "För då kan jag se ut som dig." Ett nytt, triumferande leende klädde genast valpens ansikte när pappa skrattade igen.
     "Kanske det. Men svart är en fin färg."
     "Ja." Prospero sträckte stolt på sig där han satt. "Mamma säger också det." Hans svans tog fart och kämpade för att vifta där den låg inklämd mellan Prosperos rumpa och pappas hals. Han försökte att hålla tillbaks en ny gäspning, men den slank ur hans grepp med ett kvävt pipande.
     "Och hon har rätt."
     "Jag gillar att vara svart. Jag kan vara smygigast då." En tankfull rynka försökte bildas i Prosperos panna, men han var inte så bra på det. Att se tankfull ut, då. Men om han rynkade ansiktet så var det lättare att hålla ögonen öppna.
     "Det kan du."
     "Smygigare än dig!" Prospero reste sig upp igen, och råkade slå huvudet i pappas nos. Han vände sig om och såg så utmanande han kunde på pappa, och han var övertygad om att den roade blick han fick tillbaks egentligen var förvånad. Imponerad.
     "Smygigare än mig? Det tror jag inte." Skrattet hängde kvar i pappas röst.
     "Joho! Ah-!" Prospero duckade, men undkom inte pappas varma tunga som tvättade honom i ansiktet. Han rynkade demonstrativt på nosen och snubblade ner på sidan. Förnärmat pep han:
     "Jag kan lukta din andedräkt jättelångt!" Prosperos protester möttes av ett nytt skratt. Ett som kom från djupare ner i pappas bröst. När han sprattlat upp på tassarna igen så mötte pappa utmanande hans blick.
     "Visa mig hur det går till då. Hur smygig är du?"
     "Ja!" Prospero formligen skuttade på stället, ivrig att visa hur duktig han var. Och ivrig att göra vad som helst som inte var att sova. "Jag ska visa! Titta!" Han snodde runt på stället en liten stund, pendlande med blicken över alla potentiella gömställen i rummet. Till slut så dök han med nosen före in under första bästa fäll på golvet. Han buffade runt tills den täckte honom helt och han försvann i mörkret.
     Utanför låg Even kvar och såg på den suspekt valpformade bulan som sprattlade under fällen. Ett leende kvar över läpparna, som Prospero inte längre såg. Han såg inte heller sin pappa vända blicken till de sovande syskonen. Kunde inte se vad som fanns bakom de klargula ögonen. Han visste inte var Even hade varit innan mamma kunnat ta med valparna ner till honom. Visste inte att där fanns något mer bakom de lättsamma kommentarerna som passerat mellan hans föräldrar, innan Nilo lämnat dem med honom för att återvända till något utanför som hon behövde göra. Och han behövde inte veta heller. Inte än.
     Just nu var han bara en valp. Liten och obrydd, och den bästa smygaren i hela Civitas om han fick bestämma själv. Och det räckte. Prospero somnade under fällen, omsluten av värme och mörker. Med syskonen slumrande nästan ovanpå honom, och pappa bredvid. Det räckte.

[Ensamt mellan Prospero och Even, featuring resten av syskonen på ett hörn~]