Teaterns läktare hade till största del tömts sedan en stund tillbaka. Skratt och livliga diskussioner kunde fortfarande höras genom arenan från utanför, men de flesta besökare hade nu blivit upptagna av minglet utanför. Vargar rörde sig runtom i galleriet, vänner som exalterat återberättade dagens akter för varandra, men deras sorl var som tystnad jämfört med publikens tidigare ljud.  Invigningen hade avslutats, och Even hade inte återvänt under de sista striderna.
     Vampyren reste sig upp från där han vilat när ljudet av steg nådde honom genom korridoren. Vaksamma, men bekanta tassar, som sökte sig ner för samma trappa som Even tidigare flytt längs med. Flytt undan ljuset, blödande och bränd. Doften av blod hängde tjock i de mörka gångarna. Ljuskällorna var få och långt emellan, men tillräckligt för att lysa upp det tydligt fläckade golvet och Evens spår. Han vände blicken från gången bakom sig, till Gehenna, som vilat en bit bort i öppningen till en angränsande korridor.
     "Lämna oss."
Vrenen nickade, och reste sig utan ett ord. Svagheten i hennes steg var inte synlig för någon annan än hans blick, när hon vände om och slank iväg i mörkret. Inte för någon som inte visste.
     Even fortsatte långsamt framåt en bit i huvudkorridoren. Bakom sig lämnade han det blodade golvet – det blod som tidigare funnits inom honom, men som hade bränts fram för världen att skåda – och tecknen på vad som skett därefter. Han lämnade inte längre samma spår. Där föll inte längre något blod från hans kropp. Inga klumpar av päls och hud. Bakom sig hörde han de försiktiga stegen sakta in och stanna.
     "Du får länga på stegen om du tänkt följa med, Nephania", kallade Even, lågt och sakligt. Han kunde höra stäppvargen ta ett andetag. "Jag tänker inte vänta på dig." Trots det så stannade Even tillfälligt upp. Han vände en klargul blick över axeln, mot Nephania, utan att stanna vid blodet eller resterna runtom. Han mötte kort hennes ögon, innan han lugnt fortsatte framåt igen.

Hon hade velat fram och tillbaka länge, osäker på om hon borde följa efter eller inte. Till sist vann nyfikenheten över förnuftet och hon rörde sig med försiktiga steg ned för trappan hon sett Even och de andra försvinna ned för. Efter endast ett par steg slog den omisskänneliga doften av blod emot hennes nos. Det var som om hon just sprungit rakt in i en vägg. Förvånat stannade hon kort upp innan hon återigen satte tassarna i rörelse. Smyckena hon bar klingade lätt då de slogs mot varandra.

Hon nådde trappans slut både hastigare och långsammare än hon väntat sig. Det svala stengolvet skiftade i färg lite längre fram, och med tanke på doften fanns det ingen tvekan om vad det var som orsakat det. Hon kunde se klumpar av okänt material samt vad som liknade en liggande varg. Med vaksamma steg tog hon sig närmare, endast för att inse att det hon nu stod över var ett lik. Hon tog ett steg bakåt av ren överraskning. Var hade egentligen hänt här nere?
    Hon kunde höra Evens röst längre fram. Med höga kliv klev hon över den som mött sitt slut i dessa korridorer och stannade osäkert upp igen. Borde hon gå tillbaka? Gick hon över en gräns genom att vara både nyfiken och något orolig över hans plötsliga försvinnande? Skulle hon möta samma öde som den hon just klivit över?
    "Du får länga på stegen om du tänkt följa med, Nephania."
Hon drog efter andan skarpare än hon väntat sig och planerat att göra. Hur han kunde känna hennes doft genom den här väggen av blod var hon inte säker på. Han mötte lugnt hennes blick med sin egna gula. Nephania fann sig själv lägga huvudet på sned. Gula. De hade inte varit gula innan. Det var hon helt säker på. De var inte heller de röda, guldfläckade ögonen hon mindes från deras första möte. Vid eftertanke pendlade hans ögon mellan gula och röda med jämna mellanrum.

Nephania ökade takten och hon slöt snart upp bredvid Even. Det fanns inte mycket med honom hon kände hon visste, men hon hade en teori. En teori som endast fått fler och fler bevis på att vara sann bara de senaste minuterna.
    "Under hela min uppväxt har jag fått höra historier om de nattfödda, och jag har alltid ansett mig veta mycket om dem. Så att det tagit så här lång tid för mig att inse är ju bara pinsamt."
Det var alldeles för länge sedan hon faktiskt talat sangui, framför allt med någon annan än Oscuro. Så att ha möjligheten att faktiskt kunna använda ett av sina modersmål gladde henne. Däremot irriterade det henne att det tagit såhär lång tid för henne att inse vad Even egentligen var: hon borde ha sett tecknen på det långt tidigare.

Nephania slöt snart upp vid Evens sida. Han gav henne en kort blick ur ögonvrån, men uppmärksammade henne inte mer än så. De fortsatte framåt i maklig takt. Tystnaden mellan dem fyllde tillfälligt den mörknande korridoren, innan Nephania tog till orda. Hennes röst var metodisk och till en början trevande.  Nervositet färgade hennes ord, likväl som den spelade i hennes bröst. Even lyssnade till rytmen av hennes hjärtslag, dess kontrast klar mot deras lugna steg.
     Even vände ansiktet mot Nephania när hon tystnat. Han tog in hennes rörelser, hennes anlete när hon mötte hans blick. Hon flackade med ögonen över hans egen uppenbarelse. Om än majoriteten av skadorna redan läkt, så hade inte de största såren hunnit försvinna helt ännu. Pälsen var fortfarande inte fullständig under det tidigare sargade ögat, och över ena sidan vävde den sista av huden fortfarande sakta ihop sig över den nya vävnaden inunder. Sakta, för honom, men snabbt nog att vara tydligt märkbart. Brännskador hade alltid varit de värsta.
     Blod färgade fortfarande Evens sida i ojämna mönster. En kvarlämning av den tidigare fortfarande oskadade pälsen som tovats av blodet från brännskadorna, och renare ytor av ny päls. Det mesta av vad som fläckat golvet bakom dem hade kommit från honom själv. Bytet, vargen vars liv nu var hans, hade lämnats märkbart rent i jämförelse. Gehenna hade också lämnat platsen ren. Blodsdoften skulle tacksamt inte dra någon märkvärdig uppmärksamhet till sig med tanke på omständigheterna. Arenans gäster stank själva av den efter striderna. Even vände blicken framåt igen. Hans uttryck förblev samma sakliga lugn när han svarade på det språk Nephania valt.
     "Vad är det du fått höra?"

    "Vad är det du fått höra?"
Hon berättade kort om de historier och legender hon hört under sin uppväxt, historier som mest fokuserat på vampyrernas styrkor och den nära relation de en gång i tiden hade till Treontha.
    "Jag har aldrig, till min vetskap, faktiskt träffat en nattfödd under min tid i Treontha, men det ändå som att jag-" hon avbröt sig i jakten på rätt ord. "Åh, jag vet inte. Det känns inte som att de är främmande, utan mer... nostalgiskt familjära antar jag."
Hon såg med ursäktande blick på Even.
    "Det måste låta jättefånigt."
Vid allting som var heligt vad hon svamlade. Men han hade säkert hört värre i sina dagar. Hon hoppades åtminstone det.

Han lyssnade när hon berättade; kortfattade versioner av historier hon hört. Berättelser om mörker och blod. En grov, oslipad version av någonting äldre än vad de levande som delat berättelserna någonsin hade blivit. Even sade ingenting på en lång stund efter att hon slutat tala. I tystnaden kändes ljudet av folksamlingen ovan mark mer avlägsen. Som ett eko bortom mörkret. Klapprandet av deras klor mot stenen under dem var i kontrast skarpt och nära. Han hörde henne andas. Nervositeten som bultade i hennes bröst. Slutligen drog han ett eget andetag, djupt och utstuderat lugnt.
     "Vad tänker du göra nu?" Han stannade, och vände ansiktet helt mot Nephania. Det var mörkt här, ett solitt mörker utan vare sig eld eller nattens ljus. Och genom mörkret var hans blick oviklig.

Efter att hon tystnat väntade hon nervöst på Evens svar. Deras steg, klor som slog emot det hårda stengolvet, det avlägsna sorlet från Skuggfalls alla gäster, hennes egna andetag kändes alla omöjligt högljudda i tystnaden.
    Efter vad hon endast kunde beskriva som en hel evighet senare ljöd hans röst igen. Frågan överraskade henne något, även om hon samtidigt inte var det minsta förvånad. Vad hon tänkte göra? Det var en mycket bra fråga.
    "Jag tänker göra precis samma sak om innan. Hitta svar om vem jag är. Varför jag ens existerar."
    Vad meningen med mitt liv är om det enda jag någonsin vetat visade sig vara en lögn.
För första gången sedan hon gått ner för trappan kände hon sig lugn.
    "Det enda som egentligen har förändrats är att jag vet mer om dig. Och med tanke på hur mycket du vet om mig så känns det nästan bara rättvist."
Det vänliga leendet på hennes läppar bar en retsam underton som var svår att missa.

[Avslutat, om du inte vill kasta in ett svar till]