Det var natt men inga stjärnor var framme. Hon var ensam i det karga landskapet då hon först kände hans närvaro. Som alltid vände hon sig om för att möta röda ögon i dimman.
Alcmeme vaknade med ett ryck. Mardrömmen var så frekvent att den inte ens kändes skrämmande längre, mer som en gammal bekant. Den hade aldrig varit fylld med ren skräck, mer en visshet, eller ett lockrop. Hon var sällan rädd.
Med ett tyst hummande ljud skakade hon på huvudet och reste sig. Sträckte på lederna som snabbt blev stela i kylan och gick ut från sitt lilla mammuthuds-tält. Utan tvekan stegade hon fram till systerns tält och kikade in. Nyaldi sov sällan, tycktes alltid vara uppe och jobba med något, och även då hon sov visste Meme att hon hellre gjort något annat. Dessutom var det ett firande som pågick. Det hade tagit vid där norrskens-festen avslutats. Ett firande av att så många Isblod vallats tillbaka till Islagunen och återförenats efter ibland år ute på uppdrag. Nyaldi hade lovat en hejdunderlig tillställning och det hade det blivit också. Antagligen var det all honungsmjöd hon druckit kvällen innan som tillkallat sig drömmen, drömmarna blev alltid klarare då hon var påverkad.
Nyaldi var vaken, om än knappt.
"Sitt med mig en stund."
Kallade hon sina randige vän och gick iväg mot en eld som var fri från andra. De flesta eldar, och andra platser av lagunen, var folkfria den här tiden. Ännu var det tid kvar innan gryningen skulle bryta över horisonten.

[Nyaldiii]

Nyaldi kunde inte hålla ett leende från läpparna. Det hade inget med Meliaans ristade rapporter att göra - de var korrekta, noggranna och fullkomligt urtråkiga - utan snarare tanken på Isbloden som återvänt tillbaka till Islagunen. Tanken spred värme i kroppen, långt efter återföreningen i sig. Minnena var en glödbädd som skulle hålla hennes varm länge.
Nyaldi ögnade igenom plattan med Meliaans ristningar igen. I det dunkla ljuset från oljelampan skulle kanske andra tycka det var svårt att utgöra krumilurerna från varandra. Nyaldi hade sitt nattvargsblod att tacka för att mörker sällan utgjorde ett hinder. 
Så länge hon kunde hålla ögonen öppna i alla fall. Hon hade inte varit borta länge, men ändå kändes högen av ristade rapporter så enorm att hon tagit med sig flera till sin privata hydda över natten i förhoppningen att få några gjorda efter festligheterna avtagt. 

Kanske hade hon nickat till när Meme uppenbarade sig i hennes hydda likt en dröm. Instinktivt satte hon sig upp lite rakare, beredd på dåliga nyheter. Ganska snabbt kom hon på sig att det bara verkade röra sig om sällskap. 
Kroppen blev mjuk igen. "Självklart," svarade hon, och följde systern ut i natten. 

De avsides eldarna matades inte lika frekvent med ved nattetid. Ofta var de bara glödbäddar till morgonen, något som de allra morgonpiggaste av handlare ibland nyttjade för att torka kött över. Ännu brann lågorna varma vid den största härden, och Nyaldi passade på att slänga på ytterligare en vedklabbe innan hon lade sig ner bekvämt. 
"Påmin mig om att skicka en grupp till Kaiwood för att fylla på lagret av slanor," sade hon till Meme med något av en grimars, blicken fäst på vedhögen. Den närmsta skogen var Silverpile, men pilträden var för bräckliga att nyttja som byggmaterial. Dessutom brann ved från pil nästan sämre än ben. Närmast var att låta Frostbitna med lämpade krafter frakta hem raka furor från Kaiwood; material som faktiskt gick att använda till skillnad från pilträd. Furor tagna långt bort från Lykoris gränser, men man visste aldrig med den flocken. 
Ved från Itrozo eller Ötamon hade varit säkrare, men då ökade också avstånden avsevärt. 
Oavsett var detmorgondagens Nyaldi-problem att ta hand om.

Meme log och nickade bekräftande åt Nyaldis ord.
"Vi borde kalla dem till ett möte."
Svarade hon kort, givetvis åsyftande Kaiwoods självutnämnda beskyddare.
"Dels för att göra upp något formellt om de där slanorna..."
Resten av meningen låg underförstådd men kunde läsas tydligt i hennes trötta ögon. Man vet aldrig med den där flocken.
"Och del för utposterna, och vårt uppdrag."
Trotts att de var i nordrikets hjärta valde hon att inte säga mer. Man visste aldrig vem som lyssnade, dessutom behövdes inget tilläggas. Nyaldi förstod.
"Archie kanske kan skicka bud.."
Föreslog hon med något svävande röst, hon var trött och inte helt närvarande i stunden. Drömmens syner låg kvar och viskade i hennes bakhuvud.

[Pluggpaus betyder rolldags ]

Blotta tanken att försöka organisera någon form av möte med Lykoris fick henne rysa. De kunde säkert hålla sig civiliserade, men Nyaldi uppskattade inte den rena, kaotiska oförutsägbarheten som ständigt hängde över flocken likt den tjockaste av dimmor. 
"Eller om vi kan förhandla med måntemplet. Kanske som tack för all hjälp?" sade hon, gav Meme en nästan lite marig blick. De skulle behöva båda, så det ena förslaget uteslöt inte det andra.
Memes röst svävade iväg. Nyaldi fortsatte meningen utan avbrott, "och han kan ta med sig Hathor eller Baugur som stöd." Det kunde vara fördelaktigt att ta med sig någon vars rena, skära storlek uppmanade till att hålla avstånd. "Kanske båda, för säkerhets skull." Hon tänkte på nätter Archie och hon sovit på samma fäll och delat värme på kalla nätter. Utöver Hathor och Arroya var kanske Archie det Isblod hon träffade mest regelbundet. Det Isblodet hon såg mest fram emot att träffa.

Lågorna sprakade. Kådan i virket bubblade i hettan. Det gjorde ont att skåda in i flamorna. Ljuset var vassa benflisor i hennes känsliga ögon, även när hon vände bort huvudet och bara såg elden perferin. I eldskenet såg Memes päls inte länge ljus ut, istället tycktes det vita nästan absorbera lågorna. Hon såg trött ut.
"Måntemplet var snart klart, sade du?" sade hon mjukt, refererade samtalet de haft tidigare.

Åter besvarade hon Nyaldis ord med ett nickande. De behövde knyta nära band till Måntemplet med, och hon hade jobbat hårt på det sedan attacken. Hon ville säga att hon gjort ett namn för sig i sin gamla hemskog, och att deras utsikter där såg ljusa ut. Men hon ifrågasatte om de skulle uppskatta att Nordriket började skövla de gigantiska, uråldriga träden. Träden som varit en sån viktig del av det första templet.
Men istället för att avbryta lät hon Nyaldi fortsätta tala. Hennes ord lockade fram ett leende på de bleka läpparna. Den svarta systern brydde sig om Archimedes men att sända både Hathor och Baugur skulle kanske snarast ses som ett hot än en inbjudan. Fast vad visste hon, Lykoris kunde lika gärna uppskatta om de visade tecken på styrka. De var en svårt flock att beräkna. Kanske borde hon själv följa med, trotts att hon redan lämnat sin utpost så länge. Andarna i skogen kanske hade svar att ge angående hennes återkommande dröm. Hon var ganska säker på att han var död, hanen som hemsökte hennes nattsömn. Nyaldi avbröt hennes funderingar med att ställa en direkt fråga. Det gick inte länge att humma och nicka med.
"Jo, de är på god väg. Men det tar tid, de är dedikerad men inte så många.  Trotts Duraneirs uppenbarelse så har många givit sig av, i sökandet efter hämnd eller i rädsla för att det ska ske igen. Det finns mycket trauma knutet till platsen."
Hon suckade lätt, måntemplets ruiner var ett gapande sår i skogen som skulle ta tid att läka. Trotts nybyggarnas glöd.
"Men jag tror vi har stora chanser att etablera en ambassad i anknytning till templet."
Underströk hon. Egentligen borde hon ta med sig bygghjälp då hon återvände, både för den egna konstruktionen och för att visa Nordrikets goda vilja.
"Har du varit i Ötamon? Det är en mäktig plats, full av magi. Träden är uråldriga."
Hon hummade.
"De fäller dem inte ens för sitt eget bygge, jag tror det kan antyda deras inställning till att skänka slanor."
Meme suckade och gav sin syster en uppgiven blick. Sedan fortsatte hon på en annan tråd i samtalet utan mer tydliggörande än så.
"Lykoris vill nog ha gåvor däremot, vid tullarna, för att försäkra fredligt möte. Tala med dina frostbitna om de har något värdigt, jag tror tyvärr inte mammutkött duger."
Mycket vill ha mer och så vidare.

Nyaldi hade inte kännt till att måntempelvargarna var så måna om sin skog. Det var en mindre reservplan att ha i åtanke. Hon hummade missbelåtet. "Har aldrig varit där, men det kan vara en tanke att vi slår följe dit sen när du ska tillbaka." Dels var hon nyfiken på hur området och templet såg ut, men främst skulle det se bra ut att Nyaldi - Islagunens värdinna - i egen person var med när förslaget om en ambasad blev framlagt. Erbjudandet om skydd och material skulle vara svårt att säga nej till, speciellt om de var så sårbara som Meme sade. Hon hade skött sitt uppdrag väl.

"De får nöja sig med mammut," svarade hon sedan med viss bestämdhet. De hade inte mycket annat de enkelt kunde offra. "Renfällar möjligen, och garvad hud för hantverk." Hon kunde få Frostbitna redan imorgon att börja förbereda en karavan. Mjöd var också ett alternativ till kött och skin, men inte ett som var kostnadseffektivt. 
Det var en främmande tanke att föreställa sig Lykoris som Morikodyrkare; den milda, beskyddande Modern och flocken med ett av landets mest barbariska rykte. De var oförenliga. 
"Hur skulle de ta en hedersgåva till Moriko, tro?" frågade hon Meme. Vita klövdjur var enligt sägnen välsignade av Moriko. "En vit ren, levande, skulle kanske kunna vara något att ge dem som tecken på goda intentioner?"

Svansen slog några ensamma slag vid tanken på att Nyaldi skulle följa med henne härifrån sedan. Det skulle vara fint att få ha lite sällskap på färden, och få visa vad hon jobbat med för en vän. Hon hoppades att Enzo också skulle följa med henne.
Vid systerns krassa kommentar skrattade hon till. Vid konungen som hon önskade att de kunde tänka så, så gärna hade hon hållit bråkmakarna på halster med enbart lite mammutkött men tyvärr var det inte riktigt där deras imperium låg än. Men fällar skulle säkert uppskattas, det måste vara kallt även i Kaiwood om vintern. Och mjöd med misstänkte hon, hon visste en del om att flocken höll i egna högtider - inget mer än det som Zombiejägare snappat upp då några kandidater från Lykoris kommit för sin årliga anslutning - men hon antog att alkohol var en del av det. Som på så många ställen i dagens numoori.
"Hmm... Jag tror en ren är en svår gåva att lyckas behålla annat än som en fäll, det är svårt att föreställa sig att den inte skulle återvända till sin hjord så snart den släpptes lös i skogen. Men de kanske skulle uppskatta gesten ändå.. Eller bygga nån sorts bur för att ha en deprimerad gudagåva kvar på reviret."
Meme skrattade hjärtligt åt tanken på den sorgsna renen ensam i Kaiwoods dimma.
"Jag har för mig att de har nån sorts dragning till röda ting med, eller om det var brandgula.. Nej, rött måste det vara, som blod och annat edgy."
Hon gav sin flocksyster en menande blick men så blixtrade något över hennes näthinnor. Röda ögon i dimman. Hon blundade med en suck.

Nyaldi kunde inte annat än låta det mjuka skrattet pärla från magen. Bilden av en att överföra en gåva, bara för att den skulle självmant lämna mottagarna samma ögonblick var ironi på hösta nivå. Och Nyaldi kunde inte annat än stödja den pricksäkra beskrivningen; och annat edgy var bland det bästa hon hört. 
"Vi kan knyta färgade läderband och gnida orangea pigment i pälsen på den. En levande vimpel i Lykoris ära och samtidigt en hyllning till deras älskade Moriko," tindrade hon. "Men du har rätt i sak. En svår gåva." Frågan var bara vad de kunde ge istället. Det handlade inte bara om en tullavgift, utan att sätta en standard för alla framtida interaktioner. 

Något skiftade. Nyaldi kunde inte svära på vad. "Allt bra?" frågade hon, tonen kanske något skarpare än vad hon egentligen ville. Hon hade aldrig varit bra med oro. 
De hade skämtat, och sedan hade Memes blick bytts ut mot något Nyaldi inte kunde läsa.

"Jag är okej."
Svarade hon med lätt skuld i rösten. De hade haft trevligt och hon hade låtit en mardröm av alla saker störa deras skojfriska stämning. Hon hummade ut en till suck.
"Jag vaknade av en dröm, och tyckts ha svårt att skaka den av mig."
Förklarade hon, kände sig tvungen att berätta nu då det blivit så uppenbart. Kanske att hon faktiskt längtat efter att dela det med någon också. Det var inte som hennes förlamande ångest som ung, den konungen hjälp henne besegra, det här var något annat. Hon undrade om det hade med hennes krafter att göra eller om det bara var just en mardröm.
Meme hade förutsett zombie-plågan. Hon mindes det fortfarande klart, hur hon maniskt brutit sig in i matförrådet för att ha något att spå med och efteråt livrädd sprungit till Nyaldi och berättat. Det hade varit för sent, Ken-Yak var redan taget, men det hade varit startskottet på det ansvar som blivit både syfte och aber för riket. Kanske var detta något liknande varsel.

[Rollspelet som hänvisas: Omen. Säger att hon hämtade Nyaldi eftersom det var den hon var närmast med i flocken på den tiden, och hon nog varken hade modet eller rangen att få direkt audiens med Hielo]

Trots Memes svar kände Nyaldi sig inte lugnad. Inte helt och hållet i alla fall. 
Alcmeme och drömmar var en varmsam varning Nyaldi inte annat kunde än hörsamma.
"Om du säger det så," sade hon, men tonen vittnade om att hon inte trodde sina egna ord. "Men. Men om något ändras så vill jag veta direkt." För allas skull. Oavsett om det var dyningar av sådant som komma skulle, eller en syster i nöd spelade ingen roll. Nyaldi behövde veta. Det om något cementerade tanken om att tillsammans färdas till måntemplet. Det var nästan överväldigande hur pass starkt hon kände inför att släppa systern ur sikte. Det enda som möjligen var i närheten var behovet att inte släppa Islagunen till Hathor och Meliaan under de veckor hon skulle vara borta. Tanken i sig var magknipsinducerande. 
Elden sprakade till med en hög knall. I nattens tystnad var ljudet öronbedövande. 
"Så när är det dags för avfärd?" sade hon med mild ton. Hon hade inte talat med Hathor om att överta rollen tillfälligt. Hon undrade hur pass mycket Hathor skulle fullkomligt hata henne för det. Men honan var den enda som möjligen hade samma koll på Islagunen, oavsett hur mycket Hathor och Meliaan avskydde varandras åsyn.

"Jag kan väl bara säga att om jag mystiskt försvinner, leta efter någon med röda ögon haha"
Hon försökte lätta upp stämningen med sin skämtsamma ton. Systern verkade dock inte särskilt road. Kanske förståeligt, med tanke på rikets förluster de senaste åren. Så Meme nickade istället ett löfte.
"Jag vet inte vad drömmen är, eller vad den betyder... Men du är den första som får reda på om det förändras."
Intygade hon. Nyaldi verkade lite nöjdare med det än innan och gick vidare till deras avfärd. Det gladde henne att beslutet om att de skulle resa västerut tillsammans tycktes taget. Hon skrattade vänligt åt systerns beslutsamma iver.
"Så fort vi ställt i ordning med bud-karavanen till Kaiwood och du har pratat med Hathor så tror jag vi är redo."
Svarade hon, väl medveten om att Hathor antagligen inte skulle älska idén lika mycket som hon själv gjorde.
"Men först: Sömn!"
La hon till med en bestämd ton och gav systern ett fast leende. Nattvargsblod i all ära men också Nyaldi behövda sova. Längs horisonten i öst började himlen ljusna så smått.

[Avslutat]