Platsen var sig lik, precis som Kolzak mindes den dagen han träffade Sezja. Morgonsolen som steg över klar himmel värmde ryggar där Cirkeln rörde sig framåt. Målmedvetet. Hjärtat bankade redan hårt innanför Kolzaks bröstkorg, men inte av nervositet eller rädsla. Iver, en vilja att göra rätt. Det var bara det första steget.

Sezja visade vägen till vad som en gång varit hennes hem. Hennes familj. Doften av andra vargar hängde i luften, men ingen syntes till. Gissningsvis befann de sig under jord.

Inte länge till.

Sezja stannade upp och Kolzak mötte hennes blick med en nickning innan han vände sig till resten av Cirkeln. De var framme.
Blicken gled från Sezja till Lune, Vasilisa, till Tenn, för att slutligen landa på Ezekiel som stod vid hans sida. De utbytte blickar, och Kolzak kände en stolthet brinna i bröstet. Det var det här de två hade arbetat så länge för. De alla gav honom livsglöd.
"Ni vet vad vi måste göra," talade han med en lågmäld röst. Attacken skulle vara plötslig, förvirra, utan att ge grottvargarna chans att organisera sig eller fly. De hade gått igenom planen flera gånger tillsammans. Den var löst organiserad, men det nödvändigaste hade bestämts och alla var överens. Gå in. Utför plikten. Lämna. Vid en kris eller nödsituation skulle de retirera på Ezekiels signal.
"De skadade Sezja. Slog henne. Hotade henne. Varje dag fruktade hon för sitt liv. Vad som kommer ske här idag är bara början. Det är Sezjas vedergällning, hennes upprättelse, och vi är här för att utföra den."
Han såg ut över dem och kände en plötslig iver bränna i maggropen. Han skakade nästan av hämndlust, och försökte andas långsamt och stadigt för att lugna sig. Med egna ögon hade han sett vad Sezja fått utstå, och nu hade tiden äntligen kommit för grottvargarna att möta sitt öde - priset de fick betala för vad de gjort.
"Tillsammans."

Det var dags. Solens strålar snuddade nu vid bergssluttningen och Kolzak vände sig mot klipporna. Han kände in jorden under sina tassar och som för att stadga sig drog han ett djupt andetag. Jorden under honom var hans egen, under hans kontroll, och med den skulle han utföra Cirkelns uppgift. Han grävde med grova klor mot jorden och samlade sin kraft, alstrade den i en så stark mängd han kunde åstadkomma och riktade den mot klipporna, koncentrerade den mot grottvargarnas boning så att hans egna inte skulle behöva känna så mycket av jordens skälvningar under dem.
Enligt Kolzaks kommando började jorden att mullra. Det skedde plötsligt, den skälvde och krampade, först svagt men skalvet steg och steg i styrka. Han försökte att fokusera den mot tunnlarna, mot bergen grottvargarna hade sitt tillhåll i. Rasera tunnlar, krossa sten, jämna deras hålor till smuts och stoft. Vreden bubblade i Kolzaks bröst, men ersattes nästan av en oerhörd tillfredsställelse när den första grottvargen kastade sig ut ur en fallerande öppning i bergen.

Det var Cirkelns tid nu. När grottvargarna började välla ut ur bergsskrevorna och tunnelöppningarna, en efter en, skällde Kolzak ut signalen med sin starkaste röst.
Styrkan i hans skall förvånade nästan honom själv, men han visste innerst inne att motivationen han kände nu var något han väntat på länge, mycket länge. "Låt inte en enda komma undan!"


[Let's go boys! Cirkeln in the house!]

Kolzaks ord var egentligen överflödiga — ingen av dem behövde påminnas om grottvargarnas brott mot deras syster. Ezekiel drog ett djupt andetag, sög i sig lukten av de vargar som snart skulle möta sitt öde. Det var en berusande tanke; inom en snar framtid skulle alla dessa vargars liv ligga i deras tassar, och de skulle vara rättvisa domare. Ett brott för ett brott, ett bett för ett bett. Ezekiel tyckte nästan att det låg något högtidligt över det hela. Vetskapen om att rättvisa skulle skipas, om att de gjorde det som var rätt och riktigt, fick honom att känna sig stor och viktig och framförallt stolt över sina vänner. De tog hand om varandra, och det här var så mycket större än de. Vem som helst av dem hade gett sitt liv för de andra. Vem som helst av dem hade gett sitt liv för Cirkeln. 
    Det fanns inget att tillägga till Kolzaks tal, och snart var uppdraget igång. Under tassarna rörde sig marken. Vibrationerna från jorden och det dova mullret fyllde Ezekiel med en känsla han inte kunde beskriva. Han var tudelad — å ena sidan brann han av ilska och en innerlig önskan att få se varenda en av grottvargarna dö. Å andra sidan var han fylld av en märklig kyla, och tack vare den kunde han tänka klart och objektivt, tack vare den kunde han se vad som måste göras. Den första grottvargen tumlade plötsligt ut ur en av grottmynningarna, tätt följd av otaliga andra. 
    Det var dags. 

Strategin var enkel — att samla dem allihop i en cirkel. Jägarna spred ut sig. Ezekiel tog sikte på grottmynningen längst bort till vänster, för att förhindra att någon smet iväg från det hållet, och började springa ditåt. 
    "Täck upp åt höger!" ropade han till de andra. En grottvarg lämnade gruppen och försökte bryta ut åt vänster och han ökade farten. För långsamt. Låt inte en enda komma undan. Han bredde ut vingarna och lyfte i farten. Med vindens hjälp var han snart framme vid rymlingen. 
    Ezekiel svepte närmare marken, fick tag i nackskinnet på vargen — den var lättare än han räknat med — och förde tillbaka den till resten av de flyende vargarna. Den sprattlade och skällde vilt, och han var tvungen att bita så hårt i nackskinnet på den för att inte tappa den att munnen fylldes av blod. Så släppte han vargen. Den träffade marken med en hård duns efter ett fall på närmare tre meter, men hävde sig ändå envist upp på fötter trots att den haltade kraftigt och förmodligen hade brutit ett ben eller två. Ezekiel själv stannade i luften — där hade han bättre uppsikt över både de flyende och resten av Cirkeln. Där var vargar i rörelse överallt. Han drog med tungan över tänderna; det smakade järn. Hämnden hade bara börjat.

Tenn stod tyst och allvarlig. I det ögonblicket såg han troligen mer ut som sin far än någonsin förut, även om han inte visste om det själv. Han lyssnade på Kolzaks ord med stigande bisterhet. Att Sezja blivit illa behandlad var inget av dem hade kunnat missa. Om man rörde sig för snabbt i hennes närhet ryckte hon till, och de få gånger Tenn gjort det misstaget hade han skämts något otroligt.
     Men nu skulle Cirkeln göra det rätta, tillsammans. Slåss för det goda, att faktiskt agera för det som var rätt - något som Qu misslyckats med. De hade bara stått tysta och handlingslösa när saker skett, men Tenn skulle aldrig mer finna sig själv i den positionen. Han tänkte alltid handla för beskydda och hämnas för de svagas skull.
     Marken började skaka, och Tenn spände sig. Han var redo. Så snart de första vargarna rusade ut kastade han sig framåt för att begrava käftarna i mjuk, blek hud. Tänderna nådde sitt mål och Tenn bet ihop. Han var betydligt större än de små grottvargarna, och försöken att slita sig fri var fruktlösa. Grottvargen skrek. Det var ett hemskt ljud, men vad var egentligen skillnaden på en varg och ett rådjur? Djur som djur, var allt han kunde tänka när hanens liv rann ut i Tenns mun och ner längs hans hals.
     Ezekiel fångade in flyende, men Tenns uppdrag var tydligt. Han var inte den snabbaste, och han hade inga förmågor som kunde hjälpa till med övervakning: nä, hans uppdrag var bara att göra grovgörat. Hugga och hugga igen tills ingen reste sig upp. Han kastade den döende till marken, högg en sista gång och kastade sig sedan efter nästa offer.

Det här var första gången hon var utanför Ötamon sedan hon blivit ledd dit av sin mor som valp. Aldrig hade hon sett något poäng i att lämna den glödande skogen, aldrig haft den minsta vilja att se vad som fanns utanför det som var hennes trygghet. Senast hon varit i en bergskedja hade hon varit så himla liten.
Lune sneglade tveksamt på alla stenar och klippblock som utgjorde majoriteten av omgivningen. Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att hennes första utflykt skulle föra henne hit. Mer än en gång hade hon sakat efter klungan av uppspelta vargar, varit nära att ångra sitt beslut att delta. Men gemenskapen hade tryckt på henne och varje gång hon såg på Sezja fick hon mod.
Lune kunde faktiskt inte ens föreställa sig hur rädd hon hade varit om hon var Sezja, men den lilla systern var ändå här. Om hon vågade konfrontera bergskedjan och dess invånare kunde inte Lune låta sig skrämmas av stenar. Dessutom var det inte ens dem här bergen som skadat Rihannon och mamma… Och Riha och mamma var inte speciellt snälla till att börja med.

Sällskapet stannade upp och Lunes hjärta bultade tveklöst av skräck och inget annat. Blicken gled över alla runt henne och hon drog djupt efter andan. Tillsammans. Blicken fastnade vid Sezja och hon mindes deras samtal, mindes skräcken och sorgen i honans röst. Skammen. Visste själv exakt hur den kändes, skammen över att ha blivit utsatt. Kolzak grundade sig, kände igenom jorden, och Lunes hjärta slog hårdare och hårdare. Inte längre bara av rädsla. Visst fruktade hon för sitt liv då mindre stenar började dansa av jordens vibrationer men hon samlade sig. Höll sitt fokus på Sezja och alla oförrätter hon utsatts för. Kände adrenalinet tända till i ådrorna. Hennes ansikte hettade till av ilska då den första halvnakna varelsen kastade sig upp ur mörkret. Ett väsande ljud ekade i hennes huvud och hon rörde sig målmedvetet framåt.
Den vita blicken glödde av hat då hon morrande föste ihop dem vargar som tog sig upp ur sprickor och grottmynningar. Tänderna blottades och trotts att solen steg över bergstopparna så kunde enstaka gnistor ses flyga från hennes många måntecken. De mindre vargarna blev bländade av ljuset ovan jord och de som hade fungerande ögon försökte skyla dem med tassarna. De var förvirrade och o-organiserade, verkade ha trott att det varit ett vanligt jordskalv. När Cirkeln gick till samlat anfall var det först bara ljud av ren förvåning som lämnade dem, gnyende morr och skrik. Men snart verkade vissa samla sig och en hane högg varnande mot hennes ansikte. Utan att tänka efter slog hon mot honom med den ena framtassen och träffade perfekt över kinden. Han gnydde och knuffades undan av momentumet, ansiktet upprivet av hennes klor.
Hon var säkert dubbelt så stor som majoriteten av fienderna och de flesta verkade tveka inför att ens försöka anfalla. Det var närmast berusande att se deras rädsla, hon hade aldrig känt sig såhär stark eller mäktig. Tillsammans skulle hon och hennes nya familj klara allt.

Egentligen hade hon velat ta sig in i grottorna och slita ut förövarna en efter en, men jordskalven gjorde ett bra jobb för att jaga upp främlingarna till ytan och Tenn assisterade även han. Istället fokuserade hon på att fösa ihop, bilda den symboliska cirkeln och hindra flykt. Tjut ljöd från alla håll men de bleka nakna kropparna verkade långsamt formera sig, komma ur den inledande chocken och gå till motangrepp. Sten och jord började användas emot dem, vatten och kyla omvandlades till vapen och utöver karaktäristiska grymtningar gav den kollektiva massan av grottvarg ifrån sig öronbedövande oväsen. Det gjorde ont i hela kroppen då ljudvågorna träffade henne och slungade stenar fick blodet att frysa i hennes ådror. Flygande sten var kanske hennes absolut värsta mardröm. Men Kol och Vasilisa kunde också tämja sten och jord, och Lune hindrade skräcken från att erövra henne. Ezekiel och Tenn fortsatte att hindra flykt, fösa alla elaka mot en plats och hon lärde sig av deras taktiker. Utan fungerande ben var det svårt att fly.
Vild och rasande röjde hon runt, slog och knuffade mot revben, trampade på ryggar, högg tassar och ben. Allt för att immobilisera, för att hålla kvar, så att deras dom sedan kunde avläggas och det slutgiltiga straffet levereras.

Redan innan de hade anlänt till platsen kämpade Vasilisa med inre konflikter, på grund av det som flocken snart skulle göra. Å ena sidan så visste hon att de som skulle bli deras offer, faktiskt förtjänade det. De hade skadad en av hennes flocksystrar, gjort henne skör och skygg. För det skulle dem straffas, men var döden verkligen rätta vägen att gå? Återigen började tiken att fundera, tankarna snurrade runt i huvudet på henne.

”Låt inte en enda komma undan.”

En känsla spred sig i magen på henne, och hon såg aningen tveksamt på brodern. Dock hann hon inte reagera, innan attacken hade börjats och allt gick i en rasande fart. Marken skakade under hennes tassar, och massvis med små vargar kom springandes ur sina grottor. De var rädda. Hon såg sig omkring, aningen förtvivlat över vad hon skulle göra. Vasilisa hade aldrig slagits på det här sättet och visste inte riktigt hur hon skulle gå tillväga. Medan resterande av flocken gjorde aggressiva attacker, eller hindrade de små vargarna från att fly, stod hon som förfrusen.

Inte förrän en skugga kom flygandes i hennes synfält och en smärta spred sig i hennes vänstra framben slets hon ur sina tankar. Hon blickade ner, och en liten individ hade knipit ihop sina käftar runt hennes ben. Vargen var betydligt mindre än henne, och med ett enda dödligt hugg kunde hon släcka den andres liv. Men Vasilisa var inte redo, istället ryckte hon åt sig benet och måttade ut en hård knuff med huvud åt den mindre. Hanen släppte taget om henne, men var snabb med att göra ytterligare en attack. Den här gången var Vasilisa beredd, och mötte hans attack med öppna käftar.

Innan hon själv insåg vad hon gjort, hade hennes hårda slag slitit upp den andres ansikte, och hanen backade gnyende undan av smärta. Utan att vänta ytterligare, gjorde Vasilisa själv nästa attack samtidigt som hon försökte övertala sig själv om att det här var rätt.

Med ögonen fästa på hennes biologiska familjemedlemmar som strömmade ut ur grottorna bildades en oro inom Sezja, tänk om Cirkeln skulle misslyckas? Oron förvandlades till rädsla när Rusudan, hennes farbror, högg tag om Vasilisas ben trots att systern var betydligt mycket större. Kort efter att han fått sitt ansikte upprivet såg Sezja ingen som helst förlust i det hela, hon samlade sig.
   Nu. Nu är det dags.
   När alla var infångade som en skock får i deras cirkel, började lugnande gutturala ljud lämna Sezjas mun. Med långsamma, nästan dramatiska steg tog hon sig in i cirkeln och såg ner på dem, hennes tidigare plågoandar. Dem, som nu var oförmögna att resa på sig.
   De som fortfarande kunde se i ljuset blev chockade vid åsynen av deras slav som nu stod rest högt över dem alla, medan de som inte hade syn kunde känna igen Sezja vid ljuden hon gav ifrån sig. "SevdAGUL DIN MYRPISS" skällde hennes mamma argt. Sezja såg sig omkring, ingen Sevdagul i sikte. Hon mötte sin mammas blick som aldrig förr, såg rädslan i den äldres ögon. En rädsla som hon själv mycket väl kände igen. "Tenn" hon nickade mot sin mamma, "den först" sa hon kallt.

Lune var ingen skicklig krigare men hon försvarade sig efter bästa förmåga. Hennes storlek var en tydlig fördel i denna strid, hon hann lätt ikapp flyende och var både tyngre och starkare än motståndet. Hon gjorde sitt bästa för att inte skada allt för dödligt, men illa nog för att flyktförsöken skulle utebli. Varnande morrningar rullade upp för hennes hals.
”Rör er inte.”
Beordrade hon, såg hur de minsta och mest skadade darrande lydde.
Vargarna var bleka och tufsiga, pälsarna grå och melerade i jordfärger. Hela deras existens påminde om fula stenar. Flera hade sneda tandrader som såg rent groteska ut då de blottades emot henne. Tanken slog henne att det kanske inte var sten som var det farliga med berg, kanske var det fler av denna sort som utgjort hotet i dem västra bergen. Det var inte otänkbart att ondskefulla stenlika vargar gömde sig överallt bland klipporna i hela landet, väntande på att skada oskyldiga på samma sätt som dessa skadat hennes syster.
En sten träffade henne i pannan och en vit blixt tog över hennes synfält. Blod började snabbt pumpa ut över hennes ansikte och smärtan gjorde henne yr. Eller var det kanske smällen emot huvudet som orsakat yrseln? Med ett vansinnigt uttryck vred hon sig emot den skyldige, en grottvarg som med något desperat i blicken försökte fösa iväg delar av sin familj. Skapa en lucka och distrahera henne så pass länge att andra skulle hinna fly. Inte ens chans. Hon klöv deras flyktväg, högg tag om den enes nackskinn och ruskade den obarmhärtigt. Slängde den sedan tillbaka in i den växande klungan. Det krävdes bara en hård blick för att övriga frivilligt skulle krypa tillbaka in i ringen.
Med ett djupt förakt i blicken började hon cirkla runt vargarna, en sång ämnat åt just detta ögonblick rann ur hennes mun. Orden kalla och dystra, riktade till var och en av de som orsakar Sezja smärta i livet.

”Did you really think that everything would be alright?
You should have known better, could have known its not right.

Smash all you have to pieces for a tiny little spark,
For a glimse of bliss, a fleeting light in the dark

I could have told you from the start,
That this would make your whole world fall apart.”

Orden lämnade henne långsamt, melodiskt, var lika mycket menade att inhysa skräck hos förövarna som berättigande och mod hos Cirkeln. Nu var det dags att förklara vad främlingarna var skyldiga till, snart skulle Sezjas slutgiltiga dom falla över var och en av dem.

”Remember you once swore to never play those games again?
Maybe keeping your promise could have kept you from going insane..

Now this is what you get.
Now this is what you get.

I could have told you from the start.
I could have told you,
This would make your whole world fall apart.

Fall apart.”

Blod rann inte bara från henne utan också från nästan varenda en av de inringade grottvargarna. Hon höll ställningarna under sången, såg till att ingen kunde gömma sitt ansikte från hämnaren. Sezja skulle få se var och en av dem i ögonen, och dem henne. Dem skulle skämmas, dem skulle förstå varför dem nu led.
Och medan var och en av de skyldiga till systerns lidande pekades ut fortsatte hon sin isande sång.

”Did you reallt think that everything would be just fine?
Was it constant denial or are you really that blind?

Hope you choke on your desires, hope you choke on your despair,
Your self-inflicted misery, I really dont care.

Cause I told you from the start,
This would make your whole world fall apart.

THIS IS WHAT YOU GET
Now this is, this is

This is what you get.”

I en liten vattenpöl fångade Tenn en skymt av sin spegelbild. Han var så täckt av blod, både hans eget och grottvargarnas, att de röda markeringarna verkade väga ut den bleka pälsen. Grottvargarna hade kämpat emot när de väl insåg vad som hänt, och Tenn hade fått flertalet stenar och dylikt mot sig. När de slog mot kroppen kunde han hantera den allt mer växande vreden, men en särskild träffade honom i pannan och slog upp en djupt jack. Hett blod strömmade ner, anslöt sig till de redan röda linjerna från ögat ner till käken.
     Raseriet slog över Tenn likt en het dimma, och han förlorade sig i kraften. Skriken blev högre när han hörde kött som slets itu och ben som krossades, men det var först när ljuden tystnade som han fick tillbaka kontrollen över sin kropp. När Tenn rörde sig vidare lämnade han två massakrerade kroppar efter sig, och han vågade inte se tillbaka.
     De som Tenn ännu inte nått fram till var nu infångade i Cirkelns cirkeln. För ett ögonblick hejdade Tenn sig, och använde det korta momentet av vila till att försöka stilla sina känslor. Han sneglade mot förödelsen han lämnat en bit bort, och såg sedan mot Kolzak, mot Ezekiel och sedan Vasilisa, där blicken fastnade. Han önskade intensivt att ingen skulle vända sig om och se.
     "Tenn, den först." Tenn blottade tänderna och morrade lågt. Han hade inte missat förolämpningen, trots Lunes olycksbådande sång - för grottvargarna, det vill säga. Hon skulle aldrig få tala så till Sezja, någonsin igen. Han ryckte framåt, en lydig bödel, och slöt stora käftar kring en betydligt mindre strupe. Med raseriets kraft fortfarande ekandes i blodet bet han ihop, hårt, och fick ett kvävt gurglande till svar. Hon klöste honom på halsen, men det fick honom bara att bita hårdare. Sedan, när han trodde att han skulle kvävas av blodet, lät han henne falla till marken framför Sezjas tassar. Ljudet när honan träffade marken var ett tungt, slappt ljud. Tenn stod tyst, hade inget att säga. Blicken fann Vasilisas, och han blev plötsligt väldigt medveten om sina handlingar. Även när han varit koncentrerad på striden hade han märkt hennes tvekan, och nu kändes det som att verkligheten höll på att komma tillbaka. Raseriet lämnade kroppen, och han kände bara skam. 
     Tenn såg bort. Han hade inte råd med sinnestvivel. Inte ännu. Istället fäste han blicken mot Sezja, lät hennes ord bli lag och drog sig till minnes sin vrede.

Kolzak hade låtit skalvet avta sedan länge, men den krafthämtningen gjorde hans tankebanor tröga som sav. Något hett och blött rann från hans nos och tinningarna pulserade smärtsamt. Han smakade blod, också. Hur många hade han huggit? Hur mycket blod hade han spillt?
Jordmurarna han rest för att förhindra flykt hade också krävt mycket energi. Nu kände han sig skakig, redo att falla ihop på marken, men viljan och målet var så tydligt för hans syn att det inte var ett alternativ. Han stod bredbent, en del av Cirkeln, med grottvargarna ännu i livet nu samlade.
Sezja pekade ut sitt första offer och Tenn löd genom att avsluta hennes liv. Många av grottvargarna gnydde förfärat, flera grät. Många var skadade så pass att de var medvetslösa. 
En sekund, en blixtsnabb sekund kände Kolzak svaghet. Tvivel. Var det här verkligen rätt? Minnesbilder från Ilyas död blixtrade för Kolzaks inre syn. Hans ord ekade i hans bultande tankar.
Nej, nej nej nej. Inte nu. Cirkeln behövde Kolzak och Ezekiel, två starka ledare som kunde bana vägen. Det fanns ingen tid för tvivel. Lunes sång gav Kolzak mod och han sträckte på sig. De var Cirkeln, och det här var Sezjas hämnd. De hade skadat och hotat henne i åratal. Det här var deras straff.
"Vi är Cirkeln," Kolzak sa det med en högre röst än den han räknat med. Han såg på sina kamrater, noterade tvivel i några av blickarna. Vasilisa hade stått stilla, länge, och Kolzak förstod att hon inte än begrep deras mål. Det skulle hon göra, i sinom tid. Med en starkare röst fortsatte han, helt övertygad. Det här var vad de arbetat för.
"Det här är ert straff för vad ni gjort mot Sezja."
En ensam grottvarg försökte pila förbi Kolzaks ben men han hann reagera. Huvudet sänktes i en soningslös skallning som sände grottvargen tillbaka in i gruppen igen.
Demonstrativt såg Kolzak mot Sezja. 
"Sezja. På ditt ord blir hämnden fullbordad. Förtjänar någon att avstå straffet?"

Ezekiel hade landat och intog sin plats i cirkeln. Grottvargarna var totalt instängda, totalt underlägsna. Flera gånger försökte de sig på att fly, men de drevs tillbaka varje gång. Varför försökte de ens?
    De slutgiltiga domarna hade börjat utdelas, och den första var inte nådig. På Sezjas order, med Tenns hjälp, släcktes den första vargens liv. Han drog sig för att kalla dem offer — de var gärningsmän, brottslingar, och han kunde inte känna någon medkänsla med dem. Under ett kort ögonblick hade ljudet av den döende vargen fått hans övertygelse att vackla en aning, men så mötte han de andras blickar och fylldes av den styrka de delade mellan sig. Det de gjorde var rätt. Det här var inte mord, det var rättvisa. Han måste vara orubblig, och det var han. När Ezekiels blick återigen landade på den sorgliga, söndertrasade hopen framför honom fanns inte ett uns av medkänsla i den, bara bister beslutsamhet. 
    Den första vargens död, och Kolzaks ord som antydde att samma öde väntade alla, triggade igång ytterligare ett rymningsförsök — en liten varelse längst bak, rynkigare än de flesta och av allt att döma ganska gammal. Ezekiel begravde tänderna i dess skuldra och lyckades slita loss ett stort stycke hud. Med en kraftansträngning avstod han från att själv vrida nacken av vargen och kastade istället tillbaka den in i skocken igen. 
    "Stanna där ni är", morrade han. "Ni har endast er själva att skylla." Spridda snyftningar hördes i gruppen av tätt hopträngda, grå kroppar — hesa röster upprepade namn, släktingar som Cirkeln redan tagit ifrån dem. Det var ingenting mot den skada de tillfogat Sezja. Ezekiel sökte Sezjas blick och han gav henne en liten nickning. "Fortsätt."

När hennes mammas kropp föll livlös till marken och någon försökt sig på att fly bad Zurab, hennes morfar, om nåd. Att han bara kunde med, den äckliga lymmeln. "Sezja. På ditt ord blir hämnden fullbordad. Förtjänar någon att avstå straffet?" frågade Kolzak. "Fortsätt" manade Ezekiel.
   "Tinatin" hon mötte sin mosters ögon, "skona hon med avslitet öra. Resten ska dö" beslutet var enkelt och när domen hade getts drog flera ur hennes tidigare familj på andan. Chockade. Sezja log, brett och nästan sinnessjukt. Nu skulle de få känna den smärta som hon känt under alla sina år, nu skulle hon bli deras plågoande. "Jag tycker vi ska.. ha lite dragkamp" hon såg på de andra ur Cirkeln, la blicken på var och en utav dem. "Eller vad tycker ni?" Sezja förväntade sig inget mer än ett rungande ja från sina syskon.
   "Lune" en nick gavs mot Vasilisas håll, "visa henne hur det ska gå till. Ha lite kul med råttorna" med avsmak såg hon ner på den tidigare familjen. Usch, "ni är inte värda ett skit" det var befriande att få trycka ner dem i trampdynorna och Sezja såg fram emot att få hämnas å sina syskons vägnar.

Hon sjöng fortfarande, eller hummade och ylade iallafall ut bistra toner, då Sezja tilltalade henne. Med ett svagt leende såg hon upp, mötte systerns enögda blick. Varje ord, varje förolämpning, varje litet återtagande av makt som Sezja uttryckte stärkte även henne. Hon såg på de livrädda små vargarna med inget annat än förakt i blicken. De långa ögonfransarna kastade mörka skuggor över hennes ansikte då hon långsamt sänkte huvudet. Ett gurglande ljud lämnade henne, samma ljud hon hört Sezja göra då hon blev sur.
"Vem är det som är ett patrask nu?"
Frågade hon kallt medan hon stegade fram emot morfadern som just bett för sitt liv. Hans blick gick fort mellan henne och Sezja, pulsen så hög att hon kunde höra den på en meters avstånd.
"Huh? Vem är det som är en liten rävpalt? Myrpiss?"
Valpaktigt slängde hon huvudet på sned, dem orimligt långa öronen vinglade till i rörelsen.
Morfadern gavs ingen chans att svara, han skulle inte få sona sina synder, skulle inte få utvecklas till en bättre person. Han hade varit ond i hela sitt liv, och nu skulle han betala för det. Det fanns ingen chans till förbättring, och ingen chans till nåd. Med ett fruktansvärt morrande högg hon tag över den skrynkliga vargens nackslut, alldeles där skallen började, och ruskade om. Han skrek och pep men snart hördes en serie av knak och tjuten slutade. Kroppen blev slapp, ryggraden och nacken i en skev formation. Huvudet onaturligt böjt i hennes käftar. Hårt kastade hon kroppen på en annan grottvarg som redan allvarligt skadad. Den grät. Hon tog ingen paus utan slet genast tag i nästa, grep om den vid höfterna och kastade den mot Tenn. Nästa varg lyfte hon upp i dennes tunna öron. Den skrek, rev frenetiskt emot hennes ansikte och bog men hon kände ingen smärta. Blod rann och huden som bar en alldeles för tung vikt började spricka upp. Hon kopplade ett nytt tag om vargens skalle, dess öron var nu inte mer än skrynkliga, blodiga trasor. Snabbt höjde hon huvudet, nickade emot sina flocksyskon. Vem ville ha den äran att ta den andra änden av förövaren? Vem ville ta på sig rollen som hämnare och hedra Sezjas önskan?
Ezekiel klev fram och för ett ögonblick övermannades Lune av kärlek och ömhet. Aldrig hade hon tidigare varit bland vargar som tog så väl hand om varandra, aldrig hade hon träffat någon så snäll och mild och otroligt empatisk som Ezekiel. Djuret i hennes käftar grät och skrek då Ez hårt bet om dess ena bakben. Det knakade och tjöt men överröstades av de två hämnarnas uppspelta morrningar. Lune behövde koppla ett nytt grepp för att ha en chans i matchen, hårt slet hon i kroppen för att sen ge sig själv andrum nog att istället ta tag i nacken. Men inte långt senare förlorade hon sitt grepp, Ez demonstrerade en förvånansvärd styrka då han slet åt sig sin vinst. Lune såg nöjt på då han avslutade den av smärta förlamade vargen. Det var inte många kvar vid liv nu, och Lune valde snabbt ut sitt nästa offer. En småvuxen hane fångades under hennes ena tass, hårt pressade hon ner över skuldrorna, kunde känna hans revben tryckas samman under henne. Hon såg på sin älskade syster och log.
"Din tur, min kära."
Sade hon varmt, visste att Sezja behövde få känna känslan av att själv ha fått avsluta. Tålmodigt och utan minsta reaktion på hanens sprattlande och kvidande stod hon kvar, höll honom nedtryckt medan hans forna släkting och boxningspåse närmade sig.

Vasilisa skämdes över det dåd hon begått. Hon ville ta till flykt där och då för att kunna lämna det här bakom sig; men den här händelsen visste hon skulle hemsöka henne länge. Som paralyserad följde hon de andras drag, såg på dem som om det hela vore en pjäs. Hon kämpade emot lusten till att blunda när Tenn kallades fram likt en bödel som skulle utföra ett jobb, samtidigt som Lune mystiskt började att sjunga. Det var ett försök till att lugna gruppen, men för Vasilisa gav det rena motsatsen och istället kände hon hur hennes hjärta började att slå hårdare och hårdare.

Tenn påbörjade slakten och för några sekunder mötte Vasilisa hans blick, och hon var osäker på vad det var hon kunde se i hans gröna ögon. Ögonkontakten bröts, attacken genomfördes och ögonkontakten återupptogs mellan de två. Dock dröjde det inte länge innan den bröts igen, och Vasilisas blick landade på Sezja. Hon bävande inför vad som skulle ske härnäst, ville inte få en order att själv avrätta någon.

"Lune."

En lättnad spred sig i bröstet på henne, men orden som sedan lämnade Sejzas mun spred en oro inom henne.

"Visa henne hur det ska gå till. Ha lite kul med råttorna."

Blicken Sezja gav henne fick en rysning att sprida sig längs hennes rygg och det syntes i Vasilisas kroppsspråk och blick. I ögonvrån kunde hon se hur någon närmade sig henne, men hennes blick var som fastnålad på det som utspelade sig framför henne. Obarmhärtigt hade de mindre vargarna slitits itu mitt framför ögonen på henne och det enda Vasilisa kunde känna var avsmak; där fanns ingen belåtenhet som de andra verkade känna. Grottvargarna hade behandlat Sezja på ett sätt som inte kunde förlåtas, men om mord var den rätta vägen att gå...

Vasilisa visste att hon inte var redo för att själv avsluta någons liv, men samtidigt ville hon inte göra varken sin bror, Sezja eller någon annan besviken. Vad skulle hon ta sig till?

Tenn såg den utvalda överlevaren, och föste brysk tag i henne. Han anade att saker skulle ställas på sin kant, såg det i Lunes blick och Sezjas ord. Hon vallades ut ur cirkeln och han gav henne en skarp blick. Det fick henne omedelbart att sätta fart.
     Tenn vände tillbaka huvudet lagom för att se nicken mot Vasilisas håll. Förskräckelsen var tydlig, och Tenn rörde sig instinktivt lite närmare. Han kom snabbt på sig själv, men kunde inte förmå sig att backa bak igen.
     Hans blick på henne slets när Lune kastade en stackare mot honom och han tvingades reagera. Reflexmässigt högg han efter kroppen, fick ett dödligt grepp kring nacken och knyckte. Med hjälp av den alstrade farten från Lunes kast flög grottvargen en bit bort och landade i en trasig, blodig hög. Han ville inte se på den. Istället stirrade han som hypnotiserad på Lune som ledde avrättningen. När slutet var nära stod Tenn tyst. Det sista mordet var Sezjas, och han var inte längre behövd. 
     Smärtan och tröttheten slog med full kraft. Det sista av raseriet släppte tag om honom, och han fick sätta sig ner med frambenen brett isär för att inte trilla ihop. Det var åtminstone färdig nu, intalade han sig själv och lyssnade efter ett sista dödsskrik. Blodet som gav honom nya markeringar över hela kroppen skulle snart kunna tvättas bort.

Det var en fröjd att se släktingarna dö framför hennes tassar. Hon kunde inte låta bli att fälla en tår, allt var så befriande.
   "Din tur, min kära" Sezja mötte systerns blick, nickade. Med långsamma dramatiska steg närmade hon sig kusinen som var fast under Lunes tass. Tänderna blottades, men hugga honom skulle hon inte göra. Det var för enkelt, han skulle få lida. Lida mer än vad han redan gjorde.
   Sezja koncentrerade all sin energi på att kyla ner offrets huvud, göra det plågsamt kallare och kallare. Snart var huvudet så pass kallt att blodet inte längre kunde pulsera i ådrorna. Sakta men säkert slocknade kusinens liv, men hon stannade inte där. Var inte förmögen att sluta. Grottvargen kunde tydligt se att han var död, en fors av tårar strömmade nedför hennes ensamma öga. Grät gjorde hon, men inte för honom. Aldrig.
   Smärtan i hennes bröst blev alltmer påtaglig, nu blev hon tvingad att sluta och satte sig utmattat ner. Tunga andetag togs. Hon skådade den nu tomma kroppen framför sina tassar emellan tårarna som föll. Huvudet på offret var helt täckt utav frost, det var fryst i en nästan skrikande position med uppspärrade ögon. Hemskt. Sannerligen.

Hämnden var fullbordad. Med den sista grottvargens döende skrik följde en ekande tystnad. Kvar stod segrarna, hämnarna. Cirkeln. Sezja grät, och de alla såg på varandra. Kolzak mötte Tenns blick, sedan Ezekiels. En stund stod de alla där tillsammans, i tystnad. Kropparna skulle inte begravas. De lämnades på ytan, som råttor slitna ur sina tunnlar, offer till korpar, rävar och vilddjur. Kolzak brydde sig helt ärligt inte. Han kände en sval tomhet inför deras död. Ingen heder låg i det, heller. Hämnden hade inte handlat om hans heder, utan Sezjas. Hennes rätt till respekt och ett liv utan förtryck, utan fasa. Nu var hon fri. Snart skulle de alla vara fria.
Kolzak utbytte blickar med gruppen, och följde Ezekiel när han vände om. Tillsammans lämnade klungan bergen, och Kolzak såg sig inte om en enda gång.

[Avslutat]