Culpa vandrade i blindo. Bokstavligen. Hon hade svårt att fånga saker att äta. Det var en halv katastrof. Som att hon inte kunde bli magrare. Culpa var van vid det mörka habitatet inuti bergen. Hon kunde inte se mörkret, men hon kunde se värme och därav vaga skepnader. Culpa kände sina grottvägar och vilka som var återvändsgränder. Bra om man vill driva byten in i dem. Med det nämnt, var hon väldigt olycklig över att vara ensam i Höstskogen utan någon möjlighet att röra sig därifrån. Hon hade aldrig väntat sig att Navezgane skulle tröttna på henne och dra iväg över en natt. Culpa förstod mer och mer i efterhand, och brydde sig inte så mycket utöver det faktum att hon var ganska sårbar för tillfället. Hon hade sinkat honom. Om Culpa hittade någon som tålde hennes sällskap skulle hon gladeligen skärpa sig och efter bästa förmåga kämpa för att anpassa sig. Inte vara för långsam och försiktig. Hon kunde  Hennes känsliga hörsel och lika känsliga nos snappade med ens upp något. Ljudet, vad det nu var, kunde vara en hallucination, tänkte Culpa. Som en hägring, vilket inte var något Culpa var bekant med. Hon höjde huvudet. Magen hade ändå överröstat vad det nu var för ett ljud som hon tyckte sig ha hört. Nå väl. Culpas stora, ludna öron guppade lite och hon stannade till. Hon bestämde sig för att sätta sig ner. Vänta snällt. På vem det nu var. Det var en varg, så mycket visste hon. Ingenting kunde väl lura hennes luktsinne. Culpas hjärta tycktes hamra mot revbenen, i skräckblandad förtjusning. Detta kunde bli hennes räddning, hennes död eller också bara tillfällig kontakt. Culpa var snäll, hon var snäll. Hon ville bara prata med någon. Om Navezgane, kanske. Om det passade sig. Med vem som helst. Om vad som helst. Prata om vädret som faktiskt verkade vara trevligt.

[Paxat åt Lazuli]

Träd, buskar och små stråk av blå himmel flimrade förbi Lazuli's synfält när hon sprang genom skogen. Det var en viss adrenalinkick i att bara låta benen hamra mot marken, likväl som det var skönt att sträcka på sig. Hon hade inget speciellt mål, utan tänkte stanna när hon blev trött eller om hon stötte på någon. Syskonen hade inte velat tävla mot henne, så hon fick hålla sin egen privata löptävling, vilket inte nödvändigtvis var tråkigare.
  Den unga ninjavargen hade fått upp en rätt anmärkningsvärd fart, och i hennes gula ögon glittrade en busig glädje som de allra flesta kunde förknippa med barndomens sorglöshet. Hon rundade en kurva — och tvärnitade. Framför henne, bara ett par meter bort, satt en främling. Hon stannade tvärt och studerade vargen under andfådd tystnad ett par sekunder, innan svansen började vifta energiskt.
  “Hej!” utbrast hon. “Jag heter Lazuli. Vem är du?”
  Det här var den första hon träffade som inte hörde till familjen. Men hon blev lite konfunderad av främlingens utseende. En mager, grå kropp, stora öron och vita ögon. Särskilt ögonen förvirrade Laz. De stirrade på henne, men de verkade inte se henne, på något konstigt sätt. Blicken var liksom frånvarande och fick henne att undra om inte främlingen var blind. Trots att hon aldrig sett hur blinda ögon såg ut, var hon rätt säker på att det var något fel på dennes ögon.
  “Vad har hänt med dina ögon?” frågade hon försiktigt med huvudet lätt på sned, innan hon kom på att det kunde tolkas som oartigt. Hon ville verkligen inte göra den andre upprörd genom att vara oartig och fråga om saker hon inte hade med att göra. Nåväl, frågan var redan ställd. Nu var det bara att vänta och se hur främlingen tog den.

Culpa kunde så småningom snappa upp den red orange-röd-gula skepnaden av en varg som ekolokaliseringen hjälpte henne med. Efter att hon lämnat grottgångarna var hon mycket nyfiken på hur världen såg ut och vad den kunde erbjuda. Hon hade mycket gärna bytt ut sina ögon, vare sig det gjorde ont eller inte. Hon ville kunna se. Se allt. Hon fick en nyfiken uppsyn när den främmande vargen kom insladdandes och direkt startade konversation. Lazuli hette tiken och hon undrade direkt vem Culpa var. 
  "Culpa", sade grottvargen vänligt och milt. "Så trevligt att träffa dig, Lazuli."
  Intressant. Vilken glädjespridare! Culpa var mycket ödmjuk och hon vevade lätt på svansen. Lazuli undrade som nästa fråga vad som var fel på Culpas ögon. Culpa lyste upp lite. Hon ville gärna berätta mer om sig själv. Hon ville inte skrämma bort tiken så hon hummade lågt medan hon valde sina ord.
  "Du ser, jag har levt ensam hela mitt liv. I mörka, mörka grottor. Där behöver man egentligen inte se, så istället för syn - som har prioriterats bort - har jag mycket skarpa andra sinnen. Min släkt var säkert likadan. Kanske går det här i släkten, faktiskt. Vad vet jag..." sade Culpa och lät fundersam vid det sista hon sade varpå hon skakade lätt på huvudet.
  Hon tänkte till.
  "Jag visste inte att det fanns en värld som den här utanför grottorna och det är så fascinerande att träffa dig, Lazuli!" sade Culpa muntert. "Jag har varit väldigt ensam i några dagar nu, faktiskt."
  Hon tänkte lite till. Hennes blick tycktes vara fäst vid en punkt. Hennes ögon såg igenom Lazuli. Culpa hoppades att det inte var hemskt obehagligt. Så hon slog ner blicken lite, nu när hon kommit att tänka på sin ofokuserade blick.
  "Går det bra att jag rör vid dig?" frågade Culpa försiktigt. "Lite, bara, jag är hemskt nyfiken på hur du ser ut och jag önskar att jag bara kunde se istället."
  Hennes röst var lite sorgsen. Hon ville veta mer. Beröring var det närmaste som gåvan av syn kunde liknas vid.

Den främmande vargens namn bar Culpa. Det var speciellt, hon visste inte riktigt hur, men det passade tiken framför henne. När Culpa påtalade att det var trevligt att träffa henne, viftade Lazuli's svans ännu lite gladare. 
  "Det är trevligt att träffa dig också."
  Hon väntade lite för att höra reaktionen på frågan om ögonen. Lyckligtvis verkade inte Culpa ta illa upp, utan förklarade för ninjan hur det kom sig att hennes ögon var på det sättet. Fast det var barnsligt, var Lazuli tvungen att blunda ett ögonblick för att känna på hur det var att vara blind. Känslan av hjälplöshet gjorde henne illa till mods, så hon öppnade ögonen igen. Men för Culpa var det inte så enkelt, hon kunde inte välja att öppna ögonen när det kändes obehagligt. Hon talade om grottor. Mörka grottor. Lazuli rös lite. Det lät inte som någon trevlig plats att bo på, men nu hade hon kontroll på sin mun och kunde hejda grodorna innan de hoppade, vilket var bra eftersom hon inte trodde att Culpa skulle uppskatta att hon förolämpade hennes hem. Själv skulle hon inte tycka om ifall någon talade illa om Höstskogen.
  Culpa sa att hon varit väldigt ensam i ett par dagar. Lazuli satte sig ner lite närmare honan. Trots att Culpa låtit munter när hon sa det, kunde det inte vara bra. Det var inte bra att vara ensam. Lazuli hade haft tur, som hade alla sina syskon och sin mamma, men hon kunde inte föreställa sig hur det kändes för vargar som inte hade någon familj.
  "Varför är du ensam?" undrade hon med mjuk röst. "Vad hände?"
  Så frågade Culpa om hon fick röra vid Lazuli. Hon nickade, men mindes sedan att den andra tiken inte kunde se det, så hon uttalade ett bekräftande "Ja" och satt alldeles stilla, så att Culpa visste var hon hade henne.

Glädjen dominerade Culpas hela väsen för en gångs skull. Lazuli hade svarat att det i sin tur var lika trevligt att träffa henne. Vare sig det var en artighetsfras eller inte, så blev Culpa mycket munter och sorgfri till humöret. Lazuli frågade Culpa varför hon var ensam. Culpa hade först svårt att svara på det, ens i huvudet. Ja, varför egentligen? Det kändes ju så onödigt. Fast å andra sidan hade Culpa inte träffat Lazuli alls, eller upplevt alla dofter och sensationer, om hon aldrig lämnat sitt urtråkiga liv. Så. Vad var det som hade hänt.
  "Jo, du ser... Jag hade en partner och det var han som tog med mig bort från grottorna som han råkat öppna en väg till, med sina stenkrafter", förklarade Culpa koncentrerat. "Jag var väldigt fäst vid Navezgane men tyvärr måste han ha tyckt att jag sinkade honom. Så han lämnade mig under natten, för någon vecka sedan eller så. Jag minns inte... Sedan dess har jag inte träffat någon annan än dig, Lazuli."
 Hon lät lite mer gladare till mods mot avslutet på hennes sista mening. Det var en omställning att komma till Höstskogen, och en gåva att ha träffat på någon som verkade vara vänligt sinnad. Culpa misstänkte att Lazuli var väldigt ung, och hennes nyfikenhet var uppfriskande på något sätt. Den främmande vargen gav henne tillåtelse att röra vid henne, vilket fick ett förvånat uttryck att svepa över Culpas anlete.
  "Åh, tack", sade Culpa och nickade varpå hon rätade på sig.
  Hon närmade sig mycket sakta då hon trodde att det skulle vara mindre obehagligt om hon inte rusade fram. Culpa drog försiktigt in Lazulis doft och noterade en del ganska oväsentliga saker, men som var intressanta för henne. En sak som hon lade märke till först nu var att det fanns andras dofter länkade till Lazulis. Hon hade nog en familj i närheten. Hon lät nosen följa Lazulis käklinje och kind lätt och hon nosade lite på ett av öronen. Hon lät hakan treva från främlingens nacke och rygg. Hon noterade att tiken troligen var för ung för att ha ärr och annat som hon inte fötts med. Culpa backade och harklade sig lite. Hon såg mindre tveksam ut nu.
  "Du är faktiskt bara den andra jag någonsin sett. Med sett menar jag ju mer att jag tagit reda på hur du ser ut. Men vet du vad?" sade Culpa och log ödmjukt. "Jag har en kraft som faktiskt underlättar ganska mycket. Man kan inte säga att jag är helt blind eftersom att jag kan se rörelse, och allt som utstrålar värme finns i mörkret som är mitt synfält. Gult, orange och rött. Jag ser rörelse och, tja, de tre färgerna."
  Culpa ryckte på axlarna.
  "Så det är mest därför jag kan leva", sade Culpa tankfullt. "Hur är det att ha en familj förresten? Har du nära band till din familj?"
  Culpa såg nyfiken ut. Hon ville dra ut på mötet så länge som det gick och ville att frågorna skulle studsa så mycket som möjligt. Hon önskade att det inte skulle bli tyst och att deras vägar skulle skiljas för fort. Det här var väldigt kul, redan nu, i hennes tycke och hon var evigt tacksam över att deras vägar korsats.

Lazuli lyssnade på vad grottvargen berättade utan att avbryta. Hon kunde inte förstå hur man kunde göra så mot någon. Culpa tyckte ju mycket om den här Navezgane, och så bara lämnade han henne? För att hon sinkade honom? Det var så elakt i valpens naiva ögon att hon knappast kunde tänka sig något mer otrevligt. Hon fnös lätt. Hon skulle då aldrig lämna någon för att denne “sinkade” henne. Var det något man lärde sig av att bo i en tätt sammanhållen familj, var det att man stannade hos varandra, inte övergav någon och bara körde sitt eget race. Tydligen hade denne Navezgane inte fått samma uppfostran.
  “Vad var det som var så brådskande att han inte kunde vänta på dig?” frågade hon, rösten var lite irriterad. Inte irriterad på Culpa, men på hennes partner som i Lazuli's ögon var en riktig skabb-päls.
  Culpa kom närmare efter att hon bekräftat att hon fick röra vid Laz, och ninjan stod alldeles stilla medan Culpa “såg” henne. Den äldre honan förklarade sin kraft för Lazuli, som genast släppte tankarna på Navezgane och lyssnade intresserat. “Vad häftigt”, utbrast hon. “Jag har inte upptäckt båda mina krafter än, men den ena är ljud! Jag kan härma olika ljud, till exempel, eller förstärka ljud, eller dämpa dem.”
  Nästa fråga handlade om hennes familj. Lazuli började nicka, men mindes sedan att Culpa inte såg det och avbröt rörelsen. “Jag älskar dem”, sa hon utan att blinka. “De är världens bästa. Fast mina syskon kan vara lite mesiga ibland, som när vi har kapplöpning, eller badar nere i sjön. Det är nästan alltid jag som vinner!” Okej, det var inte helt sant, men det skadade inte att överdriva lite. Nu när hon talade om dem slog det henne hur mycket hon verkligen tyckte om dem. Hon skulle nog ge mamma en slick på kinden och brottas lite med någon av syskonen när hon kom hem. “Du, då?” frågade hon med huvudet lätt på sned. “Hur är det med din familj?”

Sorg nådde aldrig Culpas ögon, men nu nådde det hennes leende. Bara lätt sådan. Hon kände sig mycket hedrad över Lazulis medkännande ord när denna frågade vad det varit som fått Navez att ge sig av. Culpa undrade var han fanns nu.
  "Jaa, du..." sade Culpa dröjande och suckade. "Det hade jag bra gärna också frågat honom om."
  Hon hade inte tänkt så mycket på det. Lögn. Hon hade tänkt jättemycket. Aldrig hade hon dock kommit fram till en briljant slutsats gällande Navezganes anledning till att gå - mer än spekulationen i att han var trött på att hållas tillbaka av en blind tik som var färsk i världen utanför grottorna. Hur älskvärd hon ibland kunde vara, så var det inte nog för att binda någon till sig. Alla stack. Det hade hon erfarenhet av på många sätt. Hennes mor hade hon fått lämna, och Culpa hade flyttat till en annan del av bergets grottgångar. Modern hade dött av något okänt, och Culpa hade inte för avsikt att berätta något av det där för Lazuli om frågan studsade tillbaka till Culpa. Hon ville dock veta mer om Lazulis familj. Lazuli uttryckte med ens iver när krafter kom på tal efter Culpas lilla inspektion. Culpa tippade intresserat huvudet på sned när Lazuli berättade om sina krafter varav en var upptäckt. Hon förklarade hur kraften fungerade, och snart var de båda vargarna gled in på ett annat ämne. Lazuli uttryckte stark affektion när hon började prata om sina familjemedlemmar. De var bäst i världen tyckte hon. Culpa sade inte emot. De hade säkert samma sorts energi som henne. Sedan sade Lazuli att de kunde vara lite mesiga, så för att måla upp en ny bild så strök Culpa det om att de hade samma överskott av energi. Lazuli var charmerande, otroligt trevlig och väldigt sympatisk. Fina kvaliteter som Culpa värderade högt hos den hon mötte. Lazuli bekräftade att hon var väldigt dynamisk, och sade att hon nästan alltid vann när syskonen gjorde saker tillsammans. Culpa önskade att hon visste hur en "sjön" såg ut. Hon var inte bekant med detta.
  "Vad härligt, åh sicken tur du har!" sade Culpa sorglöst eftersom hon ryckts med i Lazulis energiska anda.
  Dock, som hon tänkt, kom en familjerelaterad fråga till Culpa också. Culpa funderade snabbt på om hon skulle ljuga och säga att hennes familj var nästintill lika underbar, men så hade det ju aldrig varit. Därför skulle det bli både jobbigt och pinsamt ifall Lazuli ville veta mer om Culpas familj.
  "Jo, du förstår, jag har levt mycket ensamt", började Culpa.
  Hon log snabbt. 
  "Med det sagt, hade jag inte lika god sammanhållning i min familj. Ingen alls faktiskt. Lite tråkigt, det."
  Med det sagt, ville Culpa inte dröja sig kvar i ämnet. Något sade henne att ett för segt tempo i konversationen skulle få energiska Lazuli att tappa intresset. Kanske kunde de prata lite om Navez dock, innan Culpa gick för att leta sig till vad som än fanns bortom bergen. 
  "Åh, till grottorna kan jag ju inte återvända..." tänkte Culpa högt. "Du ser, jag vill knyta an till världen bortom bergen - förutsatt att jag lyckas ta mig dit."
  Culpas stora, ludna öron guppade lite och stödde sig sedan fortsatt mot varandra.
  "Nå, vill du härma något ljud för mig?" frågade Culpa mycket nyfiket.
  Hon ville gärna höra något som hon inte hört förut. Vilket var helt och hållet sannolikt med tanke på att hon inte befunnit sig i stora vida världen särskilt länge.

Det som Culpa berättade lät sorgligt. Ingen sammanhållning i familjen, övergiven av Navezgane, ensam. Lazuli fylldes av medlidande med den äldre tiken, som uppenbarligen haft det bra mycket tuffare än hon. När hon hörde detta tänkte hon på sin egen familj, och för första gången slog det henne verkligen hur lyckligt lottad hon var som hade fått dem. Culpa hade inte haft samma tur. Men hennes ansikte var inte ledset, vilket var bra - Lazuli var inte så bra på att trösta. Hon tyckte att vad hon än sa eller gjorde, så var det konstigt. Nej, då var det tusen gånger bättre när man var glad, för glädje kunde hon hantera. Glädje och sprudlande energi. Tillbringade man så mycket tid med Willow som Laz gjorde, så blev det automatiskt så.
  Culpa ville knyta an till världen, hur man nu gjorde det. Så fick ninjavargen en idé. “Jag kan visa dig Höstskogen!” utbrast hon. “Eller, vi kan gå och jag berättar, så vet du hur det ser ut. Vi kan gå till sjön, och så kan jag berätta om den, och …” Hon avbröt sig, sneglade på Culpa. “Bara om du vill förstås.”
  Egentligen var det väl lite ironiskt att erbjuda sightseeing för en blind, men i Lazuli's värld fanns inga begränsningar. Om Culpa hade lite fantasi kunde hon skapa en egen, alternativ version av Höstskogen utifrån det Lazuli sa, som inte skiljde sig jättemycket från originalet men som ändå inte var helt likadan.
  Culpa bad henne härma något ljud för henne. Lazuli tänkte efter lite. Vilket ljud skulle hon ta? Så mindes hon dagen när hon upptäckte det lilla vattenfallet i bäcken som löpte från sjön förbi lyan och vidare, hur vattnet hade porlat och klingat som musik. Detta harmoniska ljud framkallade hon nu, och förstärkte det lite så att det lät som om vattenfallet befann sig precis bredvid Culpa.
  “Det är ett vattenfall”, sa Lazuli stolt. “Det är vatten som gör musik. Ljudet är väldigt fridfullt. Det är vackert, både att se och höra.”
  Ljudet var oerhört verklighetstroget, nästan så man försökte sträcka sig efter det. Lazuli väntade på att få se Culpas reaktion på något som hon var väldigt stolt över.

Lazuli föreslog att de kunde gå genom Höstskogen. Culpa sken upp som en valp.
  "Åh, vill du göra det? Vad snällt!" svarade hon tacksamt.
  Även om hon inte skulle kunna föreställa sig det Lazuli berättade om, så var det spännande att höra Lazulis entusiasm och hennes röst över huvud taget. Som omväxling, när allt Culpa hörde dag ut och dag in var sin egen tankeröst och i somliga fall sina suckar och enstaka ljudliga tankar. 
  "Vill du berätta vad en 'sjön' är för något, kanske?" frågade Culpa nyfiket.
  Det var ju något hon funderat flyktigt över. Hon skulle kanske få en bättre uppfattning av vad det var när de kom dit, men hon ville gärna höra Lazulis beskrivning av det.
  Sedan väntade Culpa nyfiket på svar till hennes fråga om ifall Lazuli kunde härma något ljud. Det blev tyst en liten stund, sedan började porlande höras. Culpa riktade öronen framåt, och hon vred på dem lite för att lyssna noggrannare. Hon blev nästan lite törstig. Nog visste hon var porlande innebar. Sedan kom brus. Detta var säkert också ljudet av vattnet.
  "Fantastiskt!" skrattade Culpa roat. "Faktum är att det lika väl kunde vara på riktigt, särskilt för mig som inte direkt ser. Du är väldigt skicklig!"
  Culpa fnissade lite. Lazuli sade att det var ett vattenfall och Culpa nickade. Åh, så härligt!
  "Har du sett ett vattenfall förut?" frågade Culpa hänfört. "Är det som det låter, att det går att dricka vatten av det?"

Lazuli viftade energiskt på svansen när tiken bekräftade att hon ville följa med, trots att Culpa inte kunde se det. Det var en reaktion som var för djupt rotad i henne och alla andra vargar för att bortse från. “Då går vi när du är redo!” sa hon entusiastiskt. Att agera som guide var ett jobb hon inte fått prova på förut, men det lät onekligen intressant.
  Ville hon berätta vad en sjön var för något? Naturligtvis ville hon det. “En sjön … du menar en sjö? Det är en stor pöl med vatten, jättestor alltså, så man kan bada däri flera stycken. Jag kan berätta mer när vi kommer dit. Har du badat någon gång? Man bara hoppar i och sedan … badar man!”
  Stoltheten svällde i bröstet på henne när Culpa berömde hennes kraftdemonstration. Hon var omåttligt stolt över ljuden hon kunde framkalla, förstärka eller dämpa - helt enkelt manipulera. Ingen av syskonen ägde ljudets kraft, vilket fick henne att känna sig inte bara unik utan också speciell. Lazuli tackade artigt för berömmet, och berättade också om hur det hade känts när hon upptäckte att hon kunde kopiera ljud på det sättet. Det hade varit otroligt, fantastiskt roligt, för all uppmärksamhet hade för ett kort ögonblick vänts mot Lazuli, liksom den alltid gjorde när någon av valparna upptäckte en kraft. Sedan, när det inte var någon nyhet längre, fördelades uppmärksamheten jämnt på valparna, tills någon upptäckte något igen.
  Culpa bad henne förklara om hon sett ett vattenfall någon gång. Lazuli nickade ivrigt. “Ja, det rinner en bäck från sjön förbi vår lya, och en liten bit uppströms finns ett vattenfall. Det är ganska litet, bara vatten som rinner nerför lite stenar, men det låter sådär fint och man kan dricka vatten ur det. Det är så kallt och friskt - du måste prova! Dit går vi också.” Höstskogen var så full av fina, sevärda platser att det skulle ta hela dagen att besöka alla. Nå, de var ju inte tvungna att gå genom hela skogen. Ett par ställen räckte fint. Vilken tur då, att Lazuli hade bra koll på det mesta i skogen där hon tillbringat fjorton år av sitt liv.

Beslutet fastslogs. De skulle på sightseeing. Med viss modifikation med tanke på att Culpa inte skulle komma att se Höstskogen. Lazuli förklarade att sjön var bestämd form och att sjö var ordet Culpa sökte. Hon förklarade för Culpa att sjön var en vattensamling som man kunde bada i. Culpa höjde uppmärksamt sitt huvud. Lazuli frågade om hon hade badat förut, och Culpa skakade tankfullt på huvudet. 
  "Nej, det kan man väl inte säga att jag har", sade hon, märkbart nyfiken på sjön.
  Den yngre tiken hade tackat för det Culpa sagt om hennes kraftyttring. Lazuli berättade mer, och Culpa tippade fascienerat huvudet på sned medan hon lyssnade. Sedan gled ämnet till källan av ljudet, som Lazuli tydligen bevittnat själv. Hon ville att Culpa skulle följa med dit också, och Culpa var evigt, evigt tacksam. Det visade hon i sitt innerliga leende och bekräftande nick. De började gå och Culpa tänkte mycket snabbt igenom det som de pratat om.
  "Denna sjö", började Culpa. "Är den väldigt stor? Finns det något särskilt på andra sidan vattnet?"
  Såklart fanns det något på andra sidan, men hon ville höra hur allt såg ut - även om det var obekanta ord som sades så var det väldigt intressant och mycket lugnande.
  "Väldigt snällt", sade Culpa tacksamt. "Jag önskar att jag kunde ge dig något. Du har redan gett mig jättemycket. Tack."
  Culpa kunde inte ge annat än helade skador. Så vitt hon visste fanns det inte mycket med henne som kunde ge saker. En rundtur i grottorna hade hon aldrig velat ge Lazuli. Höstskogen var mycket trevligare. Det var Culpa tvungen att erkänna fort. Vare sig det var tryggt för Culpa eller inte, så var det ingen miljö hon numer ville spendera mer tid i. Hon rös lite, men fortsatte gå. 
  "Det enda jag vet om Höstskogen är att det finns träd här, lite vatten här och där, djur och lite annat man kan krocka med", sade Culpa och fnittrade till. "Ja, och så dofter! Massa dofter. Hur skulle du säga att Höstskogen ser ut? För mig är det en relativt enkel miljö som jag börjat lära mig, men jag fick höra att det är vackert här."

Culpa hade inte badat. Eller åtminstone kunde man inte säga det. Lazuli såg medlidande på tiken för ett ögonblick - inte badat? I hennes ögon var det den roligaste sysselsättningen som existerade. Men sedan ryckte hon upp sig. Om hon ville kunde Culpa säkert bada i sjön när de kom dit. 
  De båda vargarna började röra på sig, och Lazuli lyssnade färdigt på frågan om sjön innan hon svarade. Nu hade hon ju ingen annan sjö att jämföra med, inte som hon kände till, så hon beslöt sig för att bedöma sjön efter sina egna mått.
  “Den är inte så stor, men den duger definitivt att bada i. Säkert tio-femton meter tvärsöver. På andra sidan … där är buskar. Täta buskage, bruna och gulröda, lite sand närmast vattnet, gräs.” Hon bara pladdrade på, tänkte inte längre på att färgerna och mycket av det andra förmodligen inte betydde någonting för Culpa, eftersom hon nog inte visste hur det såg ut.
  När den äldre tiken tackade henne stannade Lazuli förvånat till, men fortsatte sedan. Hon skakade på huvudet. “Ge mig något? Nej! Det behövs verkligen inte. Jag är bara glad att hjälpa till. Det är synd att vistas på en så vacker plats utan att veta hur den ser ut!” Nej, hon krävde verkligen inte någon ersättning. Om rundturen kunde ge Culpa något värdefullt, minnen kanske, så var det belöning nog. Och stoltheten växte i bröstet på Lazuli när hon berättade om olika ställen de långsamt passerade. Som den där gläntan, med snåren fulla med bär, och den stora stenen som hon ibland klättrade upp på. Höstskogen var en underbar skog, och hon var välsignad som fått den som födelseplats.
  “Hur den ser ut? Den är …” Hon sökte med blicken över omgivningen i jakt på inspiration. “... vacker. Allting är rött och gult och orange, och det känns nästan som om man befinner sig inuti själva solnedgången. Det är bara en skog, förstås, men samtidigt … den är speciell på något sätt. Vad tycker du om den?”
  Efter ett litet tag drog Lazuli efter andan med vilt viftande svans, för nu syntes sjön mellan trädstammarna där framme. Hon vände sig mot Culpa. “Sjön ligger precis här framme. Vad säger du? Vill du bada?”

Culpa slickade sig snabbt om nosen, hon stirrade ut i intet, igenom Lazuli. Sjön som Lazuli beskrev när de skulle leta sig dit, var inte särskilt stor. Det var kanske tryggt i jämförelse med ifall den varit jättejättestor. Det som Lazuli sade lät intressant och Culpa nickade regelbundet för att bekräfta att hon hörde. Konceptet färger var väldigt diffust, men så vitt Culpa visste var det en bekrivning av utseendet på de saker hon då och då sprang rätt in i. Lazuli sade, efter Culpas ord, att hon var glad över att kunna hjälpa. Culpa kunde bara bidra med sällskap, och hon var inte säker på att det var särskilt roligt för Lazuli.
  "Åh vad du är en vacker själ", sade Culpa lika tacksamt som vänligt.
  Skogen doftade unikt i jämförelse med vad Culpa tidigare erfarit, och att få en beskrivning samtidigt som skogens alla lukter snappades upp gjorde dem mer levande även om hon inte kunde föreställa sig allt. Hon visste konceptet av former, hon hade dunsat in i stenblock och träd bland annat. Hon kunde känna formen på andra genom att följa deras exteriör med sin haka och nos. Intressant. Mycket annorlunda från ensamheten inom bergen som hon aldrig tänkt återvända till. Lazuli sade att det Culpa frågat om var vackert. Skogen var röd, gul och orange och Culpa brydde sig inte mycket om att försöka föreställa sig fenomenet. Lazuli frågade vad hon tyckte om den.
  "Annorlunda", sade Culpa tankfullt. "Jag kan tänka mig att den är vacker om du säger så. Den luktar gott, faktiskt. Jag kan tänka mig formerna och det, och det känns verkligt trots att det är relativt nytt."
  Culpa tyckte också att den var speciell. Snart blev en särskild lukt starkare. Lazuli bekräftade att det var sjön. Culpas svans viftade lätt. Hennes kroppsspråk var alert och nyfiket. Vill du bada? Culpa nickade. Hon ville testa så mycket som möjligt av den nya världen.
  "Aaa", sade hon nyfiket.
  Culpa vände huvudet mot Lazuli, varifrån dennas röst kommit. Hon vände sedan huvudet mot sjön som skvalpade något, men avlägset. Culpa vågade sig på egen hand ända fram till vattenbrynet och gissade att Lazuli skulle leda. När de var framme vid strandkanten så ryggade Culpa när ena tassen blev blöt. Hon darrade lätt men tvingade sig till att sätta ner tassen i vattnet. Hon visste vad vatten var, men hon hade aldrig badat.
  "Såhär?" frågade Culpa tvekande när hon vågat sig ner med vattnet upp till hasorna. "Nu då?"

[SORRY för segt svar, men rollusten för Culpa är tebax!]

Lazuli studerade Culpa under ett ögonblick då tystnaden lade sig mellan dem. Det var märkligt - hon liknade inte Lazuli eller hennes familj alls, varken utseendemässigt eller av hennes bakgrund att döma, men hon kände ändå att hon trivdes i Culpas sällskap. När denna påtalade hennes vackra själ rodnade hon och kunde inte låta bli att le, fastän hon visste att Culpa inte kunde se det.
  Inte förrän Culpa tog till orda igen upptäckte Lazuli sitt misstag när hon beskrivit skogen. Grottvargen förstod ju inte vad hon menade med alla färgerna hon räknade upp, de sa henne ju ingenting! Laz hade för ett ögonblick glömt bort att den andre inte såg skogen på samma sätt som hon. Först kände hon sig lite dum, men det verkade inte göra Culpa någonting.
  “Ăh ja”, sa hon. “Det är fantastiskt.”
  De nådde sjön och vattnets spegelblanka yta glittrade, reflekterade solens strålar så effektivt att Lazuli var tvungen att knipa ihop ögonen ett slag för att inte bli bländad. När hon återigen såg på Culpa hade den äldre honan fått ett nyfiket uttryck i ansiktet. Culpa vadade ut i vattnet, tveksamt och nästan lite skärrat i början. Såklart. Laz påminde sig själv om att Culpa aldrig hade badat förut.
  “Precis så!” Lazuli följde efter och passerade strax Culpa, fortsatte vidare tills hon stod med vatten en liten bit ovanför magen. Hon hade badat här många gånger förr och visste nästan exakt var det fanns hål i botten som man måste se upp med, eller var det växte sjögräs som slingrade sig obehagligt kring benen på en. Här där de befann sig, alldeles nära stranden, fanns ingen risk för varken hål eller sjögräs. Vattnet var svalt men inte kallt, och det fick henne som alltid att känna sig avslappnad och fri.
  “Du kan gå en bit till, om du vill. Det är ganska långgrunt här … Sedan … badar du! Kan du simma?” Frågan slank ur henne innan hon mindes att Culpa aldrig hade badat innan. “Jag kan lära dig! Det är jätteenkelt, jag lovar.”

Lazuli försäkrade henne om att hon var på rätt väg. Culpa kunde känna vågorna som Lazuli skickade i hennes riktning när hon gick om Culpa i vattnet. Culpa tappade nästan fästet när hon kom ut till Lazulis djup. Hon grävde klorna i sanden i bottnen och några stenar kändes hala så hon spärrade upp ögonen, hoppade bakåt så att vattnet stänkte åt alla håll. Hon insåg att Lazuli stod kvar, och att stenarna säkert var borta vid henne också - alltså var det inget Culpa behövde oroa sig för med tanke på att Lazuli inte gjort ett ljud ifrån sig som kunde antyda att hon överraskats av något. Culpa hoppades i alla fall att hon var säker. Hon samlade mod och slappnade av. Lazuli hade koll på läget och Culpa kände nu att hon var trygg så. Hon smet upp på Lazulis andra sida och först nu kunde hon fullt ut för sig själv beskriva känslan av att vara omsluten på alla sidor. Vattnet var kallt och det var en härlig sensation att röra sig i vattnet även om det var lite oroväckande att hon var så mycket långsammare nu när vattnet gjorde motstånd. Hon kände sig dock väldigt till freds nu. Lazuli talade till henne igen och Culpa hade inte märkt att det varit knäpptyst då hon och Lazuli visste att Culpa var enormt fokuserad. Intrycken överröstade tystnaden. Culpa kände att det inte skulle bli några problem att röra sig på djupare vatten, väl i vattnet kände hon någon slags instinkt kicka in. Som sade åt henne vad hon skulle göra efter att vattnet nådde ännu längre ovan magen. Dock nickade hon åt att Lazuli skulle kunna lära henne. Hon kände inte till termen 'simma'. 
  "Ja, gärna", sade Culpa och provade att lapa i sig lite av vattnet de stod i. 
  Hon drack några klunkar. Hon viftade på svansen som var sänkt, vilket gick segt på grund av motståndet som skapades i vattnet. Hon höjde huvudet och vattendroppar föll från hennes haka. Hon log brett.
  "Vad är första steget?" frågade Culpa och gick lite längre ut tills hon modigt nog hade vatten över bogen.

Den äldre tiken verkade slappna av och lite och gick lite längre ut i vattnet. Lazuli väntade tålmodigt på henne, blicken vilade mjukt på Culpas anlete och svansen var hon tvungen att höja över vattenytan för att kunna låta den vaja nöjt. Hon såg på medan Culpa bekantade sig med konceptet ‘bad’, men slöt ögonen under ett par hjärtslag och lyssnade, kände omgivningen runt sig fastän hon inte såg den, vattnet som kluckade mjukt mot hennes sidor, en lätt vindpust som rasslade i trädens löv. Det måste vara såhär Culpa upplever världen, tänkte hon, och det var faktiskt ganska fint - men hon var tvungen att öppna ögonen efter en stund. Totalt mörker kunde ibland göra henne rädd. När hon slog upp ögonen sprakade Höstskogen mot henne; det var sant som man sade, att Höstskogen var en skog av eld och liv. Laz log. Hon älskade det.
   Culpa tackade ja till hennes förslag om att simma och tog sig försiktigt ut på lite djupare vatten. Ett brett leende låg placerat över hennes läppar och det fyllde Lazuli med värme.
   “Nästa steg …” Lazuli slöt upp vid Culpas sida, kastade en blick på henne och vred sedan på huvudet så att hon tittade rakt fram, mot stranden på motsatta sidan. “Du släpper botten med tassarna. Du kan ta ett litet hopp framåt, sedan släpper du, och sedan rör du benen som om du vandrade, helt enkelt. Fram och tillbaka. Det är precis som att gå, skillnaden är att du gör det i vattnet!”
   Som för att illustrera gjorde ynglingen ett graciöst hopp framåt och simmade därefter runt i en liten halvcirkel så att hon stod mittemot Culpa när hon tog mark igen. Hon flinade brett.
   “Okej, kom ihåg att du flyttar benen i samma mönster som du gör när du går - ena frambenet framåt, ena bakbenet, sedan andra frambenet och bakbenet. Det kanske känns lite läskigt att du inte känner botten, men jag är här och det är så grunt att du kan sätta ner tassarna och stå upp när du vill.” Hon gjorde sitt bästa för att förklara så gott hon kunde, och kunde bara hoppas att Culpa förstod hennes instruktioner. Det var så mamma hade förklarat för henne när hon skulle lära sig att simma, och hon litade blint på sin moders ord. Det var ju trots allt de som höll henne flytande.

För att hjälpa Culpa med simmandet kom Lazuli närmare. Lazuli upprepade en del av Culpas fråga som ett konstaterande och gjorde en liten paus. Grottvargen lyssnade till instruktionerna från början till slut innan hon gjorde som Lazuli sade. Culpa kände att det här skulle stärka hennes självförtroende om hon inte misslyckades, och att hon skulle komma ur mötet med Lazuli som en starkare och säkrare individ som inte var fullt lika försiktig, eller rädd, något mer. Det här var roligt. Skräckblandat förtjusande, men roligt också. Lazuli demonstrerade simkonsten, förstod Culpa, men det gick lite väl snabbt tills hon var tillbaka vid den gråa. Den yngre började ge en mer detaljerad bild av konsten att simma. Tydligen så var det "grunt" nog, vilket Culpa tolkade som djupet på sjön där de var nu, för att grottvargen skulle kunna känna sig säker. Culpa nickade.
  "A-ha...", bekräftade hon för att visa att hon var med på noterna.
  Culpa tog ett skutt ut i vattnet. Hon var snabb med att fånga upp Lazulis beskrivning med snabb reaktion och när hon sjönk lite började hon febrilt springa. Hon märkte att det fick henne att sjunka lite till, hon rörde sig för fort. Hon sjönk ner i det sandiga underlaget igen. Sedan anpassade hon sig till vattnet. Hon saktade ner och lät andhämtningen, som var uppe i himlavalvet, sakta ner samtidigt. Hon hoppade framåt igen och tog därefter sina första simtag. Culpa skrattade snabbt och fortsatte röra sig såsom instinkten och instruktionerna ville. Det var väldigt annorlunda i jämförelse med att gå. Hon fnissade lite och fortsatte simma nu när hon började få flyt.
  "Wow!" sade hon, om än lite ansträngt. "Tack hörru. Lazuli, det här är ju underbart!"
  Grottvargen log och höll nosen ovan utan. Hon simmade några varv framför Lazuli innan hon kände att hon behövde vila. Hennes kondition var verkligen inte den bästa. Det hade inte direkt funnits möjlighet att motionera i grottgångarna som var trånga och krävde försiktigt utforskande för att inte i blindo springa rätt in i väggar. Så mittemot Lazuli stannade denna gång Culpa, och hon lät den nu mycket tyngdlösare kroppen vila en stund. 
  "Om du väntar en kort stund så kanske vi kan simma tillsammans också?" frågade Culpa nyfiket.
  Hon väntade, hon andades. Grottvargen samlade sig och nickade sedan åt Lazuli. 
  "Sådärja, sade Culpa med glittrande ögon, och hon var ytterst levnadsglad nu.

Som en förväntansfull mor som väntar på att hennes valp ska utföra en bedrift stod Lazuli och betraktade Culpa. De första försöken var inte särskilt givande, men det dröjde inte länge förrän Culpa verkade fatta galoppen och tog sitt livs första simtag. Laz skrattade när den grå vargen simmade runt henne ett par varv med ett glatt leende på läpparna.
   “Det går ju jättebra!” utropade hon stolt. Culpa tog sig smidigt genom vattnet, betydligt lättare än på land, överlät sig åt sjön att lyfta upp och det gick jättebra. Själv väntade hon tills grottvargen återvände och stannade framför henne. Hennes svans viftade entusiastiskt - det var upplyftande nog att se glädjen i Culpas anlete, även om den här platsen inte hade haft en positiv inverkan på henne redan som det var.
   “Om du väntar en kort stund kanske vi kan simma tillsammans också?”
   “Ja!” Lazuli log och väntade medan Culpa hämtade andan. Vattnet var lagom svalt och det blåste en lätt bris i trädens eldsprängda kronor. Det var i sanning en underbar plats, och majoriteten av Lazuli's barndomsminnen kom just härifrån, från den här sjön tillsammans med sin familj.
   Culpa signalerade att hon var redo för en gemensam simtur och Laz sänkte sig ner i vattnet. Hon kände vattnets välbekanta omfamning omsluta henne, vred huvudet så att hon kunde se på Culpa och simmade framåt så att hon hamnade på Culpas vänstra sida. Vibrationerna och de små vågorna som strålade ut från henne genom vattnet skulle tala om för Culpa att hon hade börjat simma och ungefär var hon befann sig. 
   "Hur går det? Gillar du det?" Laz fick fart på benen och kunde inte hjälpa att le brett medan hon höll koll på Culpa i ögonvrån. Förmodligen såg det rätt fånigt ut att flina sådär, men just nu kunde ingenting bringa henne på fall.

Lazuli verkade genuint tillfreds med Culpas framgång. Hon höll med om att det var en bra idé att de testade detta tillsammans också. Culpa kände hur Lazulis tro på Culpa samt entusiasm smittade av sig. Hon fnittrade till och kände sig ganska så självsäker. Det var otroligt hur två vargar av så olika bakgrund kunde korsa vägar och trivas såhär tillsammans. För Culpa trivdes enormt. Hon tänkte flyktigt på hur ont det skulle göra att behöva lämna Lazuli nu när hon hade fått en enda vän i världen. Hon kunde knappast räkna Navezgane som en vän mer. Även om det var partner hon gärna sett honom som. Culpa kände Lazuli sluta upp invid henne till vänster, och den unga tiken satte igång med att simma. Den äldre tiken följde hennes exempel och lämnade bottnen. Lazuli undrade om Culpa tyckte om det, och grottvargen försökte nicka men det såg säkert inte klokt ut. Hon harklade sig istället lätt.
  "Ja, det gör jag", sade hon mjukt och log med hela ansiktet. "Jag förstår inte hur jag har kunnat gå så länge utan att veta om att det här är en sak man kan göra. Simma! Tänka sig..."
  Culpa log för sig själv nu. Sedan vände hon huvudet mot Lazuli och började simma ganska nära bredvid henne, ut på djupare vatten även om hon säkert skulle bottna där också.
  "Gör man mer saker i sjön?" frågade Culpa och ville se om Lazuli hade några andra lustiga aktiviteter i tanken.

Culpas tassar lämnade sjöbotten för andra gången och de båda tikarna simmade sida vid sida. Culpa log stort och sa att jo, hon tyckte om det, hon kunde inte fatta hur hon kunde gå så länge utan att veta att man kunde simma. Ett leende ungefär lika brett som Culpas låg placerat över Lazuli's läppar.
   “Jag vet”, sade hon, en aning andfådd på grund av ansträngningen det innebar att simma.
   Culpa frågade henne vad mer för saker man kunde göra i sjön. Lazuli funderade lite, tog sedan mark och lyste upp när idén poppade upp i skallen på henne. Sedan skruvade hon lite på sig, när hon mindes att Culpas blindhet kunde sätta käppar i hjulet för den.
   “Jag och mina syskon brukar hitta på lekar när vi är här. Ibland tävlar vi om vem som kan hålla andan längst, och ibland ser vi vem som simmar fortast tvärs över sjön, till andra stranden. Jag vet inte om det skulle funka, eftersom du inte kan se om jag fuskar …” Inte för att hon hade för avsikt att fuska, men det skulle kanske inte vara så kul för Culpa att bara ha Lazuli's ord att lita på.
   “Vi kan göra något annat om du vill. Vi kan …” Hon lät den gula blicken löpa planlöst över omgivningen i jakt på inspiration. Den stannade vid stenen som höjde sig en knapp halvmeter ovanför vattenytan precis i vattenbrynet. Från den stenen hade hon själv lärt sig att dyka.
   “Jag vet!” sade hon. “Jag kan lära dig att dyka!”

[Ber om ursäkt för tiden som har passerat sedan sist, mycket strul med skolan osv men mycket mindre i livet nu tbh]

Lazuli verkade verkligen ha en underbar familj. Hon berättade att de lekte mycket när de var vid sjön. Lazuli berättade saker de brukade göra medan Culpa kände hur krafterna började sina lite för stunden. Hon behövde snart känna bottnen. Det var korrekt att Culpa inte skulle kunna se om Lazuli fuskade, och Culpa var inte så uthållig så hon hade ändå ingen chans. Culpa försökte nicka men ångrade det när vattnet flyktigt omslöt hennes nos tills hon återfick balans. Culpa fnös, men inte åt något Lazuli sagt. 
  "Ja, jooo", fick hon tveksamt fram för att visa att hon lyssnat. "Du skulle nog inte fuska, men jag är inte helt säker på exakt vart det är vi ska och om jag orkar."
  Culpa kämpade tappert på, och vid gott mod också. Lazuli hade dock fler idéer, verkade det som. Eller, försökte i alla fall komma på en. Den yngre kom på att dykning kunde vara något värt att testa. Lazulis entusiastiska röst fick peppen att smitta av sig till Culpa. Vilken härlig personlighet. När de senare skulle skiljas åt - ja, Culpa kunde ju inte direkt flytta in i familjen - skulle Culpa vara riktigt ledsen. Nu var det dock dykning som stod näst på schemat.
  "Det vill jag prova", sade Culpa utan att alls veta vad Lazuli menade med det.
  Dock tvingades hon nu vika av från Lazulis sida och vända helt om.
  "Jag måste bara känna marken en kortis", förklarade hon sig och skyndade tillbaka en bit tills hon kunde känna bottnen igen och hämta andan lite.

Hon älskade Höstskogen. Hon älskade sjön. Det var få förunnat att få ha en så här vacker omgivning att växa upp i, och hon skulle alltid betrakta Höstskogen som sitt verkliga hem. Men det fanns något mer bortom träden, något främmande och lite läskigt men spännande, och hon kunde längta dit ibland, vilja upptäcka vad som fanns bortom Höstskogen. Hon tvivlade dock på om hon skulle våga ta sig dit på egen hand. Såvida hon inte lyckades övertala någon av syskonen att följa med, måste det antagligen vänta. Men kanske kunde Culpa följa med henne en bit på färden. Om hon hade för avsikt att stanna här så länge det nu kunde ta Lazuli att få tummen ur baken. 
    Tävlingen ströks. Culpa var inte säker på vart de skulle, eller om hon orkade. "Nej, då är det nog bäst att låta bli", instämde Laz med en blick på andra sidan stranden. Däremot verkade Culpa vara mer pigg på idén att dyka. Lazuli väntade medan hon hämtade andan lite och harklade sig sedan och förklarade, med sin bästa lärarröst:
    "Okej, du kan ju simma, eller hur? Att dyka är precis som att simma, fast under ytan! Du bara släpper fötterna, doppar huvudet och låter dig sjunka. Bli inte rädd när du känner vattnet ovanför huvudet, det är inget farligt. För säkerhets skull kan du stanna när du känner att du är precis under ytan, så har du nära upp om du får slut på luft. Sedan simmar du bara framåt, som jag lärde dig! Kom bara ihåg att blunda och hålla andan!"


[Det är helt lugnt! Ingen brådska<3]

Culpa förundrades över hur märkligt positivt laddad Lazuli var. Det gav henne energi som hon aldrig trott att hon hade. Detta gällde mest Culpa som individ, hennes magra kropp fick också en energi-boost men betydligt mindre än den som Culpas sinne fick. Kroppen orkade inte jättemycket i vattnet märkte hon. Så pauser var bra och tävling mindre bra. Det var bra att deras kappsimning ströks från listan med aktiviteter. Lazuli fortsatte istället med att introducera konceptet dykning. Culpas stora, lurviga öron lyssnade intresserat. Simma, under ytan? Nog för att simmandet var nytt men dykning lät avancerat. Man kunde ju inte andas under ytan. Tydligen skulle man inte andas under ytan heller - Lazuli berättade att man skulle doppa huvudet men inte bli rädd. Sedan, när man skulle ta luft så var som nybörjare det bra att ha nära till ytan. Culpas utmaning skulle bli att simma framåt, men nedåt, eller något, och hon var fast besluten att klara av det. 
  "Okej!" bekräftade Culpa.
  Hon började hålla andan och så körde hon ner huvudet under vattenytan och började gå framåt. Var detta att dyka? Det kändes fånigt. Hon höjde huvudet igen när hon kom ihåg att hon inte ens lämnat bottnen. 
  "Eh... hehehe", skrattade Culpa nervöst och bestämde sig för att testa igen.
  Culpa tog ett nytt, djupt andetag och hoppade framåt för att komma ut på lite djupare vatten men körde nosen ned på samma gång. Hon försökte göra Lazuli stolt nu. Eller, glad i alla fall. Över att Culpa åtminstone försökte och att hon förhoppningsvis också lyckades någorlunda. Hon försökte hålla sig under ytan men slogs av en viss rädsla. Hon tvingade sig till att inte ge upp än, och hon fäktade febrilt för att hålla sig nedanför vattenytan. När hon kom tillbakasimmandes efter att ha simmat en kort stund och cirklat ett halvt varv bröt hon ytan som hon var nära.
  "Ska man göra sådär?" frågade Culpa lätt flåsandes när hon var nära Lazuli. "Det var lite svårt att hålla sig under ytan, finns det något man kan göra åt det?"

På samma sätt som Culpa förhoppningsvis stärktes av Lazuli's glädje, skedde även det omvända. Det var förmodligen inte många som man kunde träffa för första gången och bada med som om man känt varandra för alltid. Och hon uppskattade att Culpa försökte. Hon försökte med allt som Lazuli föreslog, även om det säkert inte var enkelt för henne med tanke på blindheten. Culpa var Lazuli's första möte med någon utanför familjen, och hon var ett positivt sådant. 
    Nu var Culpa i färd med att prova att dyka. Det gick en aning knackigt i början, men strax var hon under ytan och simmade. Lazuli såg stolt på, nästan som en mamma som betraktar sitt barn som precis lärt sig något nytt. 
    "Precis så!" utropade hon när Culpa dök upp ovanför ytan igen. "Jag tror inte att det finns något man kan göra åt det. Ju mer du tränar, desto lättare blir det, för då märker du att det inte är något att vara rädd för och då vågar du dig längre och längre ner ifrån ytan. Då blir det lättare att stanna där också. Prova igen om du vill!"
    Inspirerad av Culpa körde Lazuli ner huvudet under vattnet och sköt ifrån med benen. Vattnets svala omfamning strök över huvudet och hon knep vant ihop ögonen. Hon simmade vad hon trodde var ett varv runt Culpa och dök sedan upp igen, dyblöt men brett leende.

Culpa skulle nog aldrig försöka sig på sådant här själv, utan att ha någon som höll henne under uppsikt. Visst, om det skulle gå illa så var det säkert inte mycket kompanjonen kunde göra, men de visste i alla fall var man var och det fanns en trygghet i det. På något sätt. Lazuli uppmuntrade Culpa att fortsätta i vilket fall, och att man behövde träna. Återigen skulle det nog inte bli av att Culpa tränade utan Lazuli om Culpa inte fann någon annan som uppskattade att simma och dyka. Culpa lyssnade till Lazulis röst och tyckte att det var värt ett försök att testa igen. Inte vara så rädd, simma längre nedanför ytan. Vattnet droppade från Culpas nos och hela henne. Hon nickade. Culpa kunde höra plask. Lazuli försvann med ens under ytan och gjorde det Culpa just gjort. När hon återvände till ytan var det med ett leende som fick Culpa att vilja stanna kring Lazuli för alltid. Hon kände sig så hemma, på något sätt. I Höstskogen som hon annars inte visste mycket om.
  "Vad fint", sade Culpa med ett skratt. "Vänta bara, snart dyker jag bättre än dig!"
  Hon skrattade igen. Sedan tog hon ett skutt ut på djupare vatten och kämpade nedåt. Nedåt och nedåt, inte jättelångt, men simtag för simtag. Hon ville le men det skulle släppa in vatten i munnen, och hon höll andan. Hon hade stängt ögonen också även om miljön under ytan inte kunde uppfattas av hennes syn. För hon såg ju inte. När hon väl kommit upp hade hon hållit andan så länge som hon bara kunnat. Hon flåsade och lungorna värkte lite. Ändå var hon väldigt nöjd. 
  "Bättre nu", konstaterade hon, drypandes av vatten.