Hon stod kvar när Culpa passerade och försvann under ytan på lite djupare vatten, borta med orden 'snart dyker jag bättre än dig!' Löftet fick Lazuli att skratta. Culpa lärde sig fort och det var kul att se att hon hade roligt. Laz var fortfarande lite oförmögen att förstå hur hon hade kunnat leva hela sitt liv utan att bada en enda gång, för Lazuli vars hem låg så nära sjön vore det en otänkbarhet. Men kanske fanns det inga sjöar där Culpa kom ifrån. Kanske fanns det platser som saknade sjöar. Lazuli rynkade pannan. Om det fanns det, var det inget ställe hon önskade besöka.
    Culpa befann sig under vatten ganska länge, och det var med lätt panik som Lazuli insåg att hon stått och drömt utan att ha koll på var grottvargen var — men sekunden därpå dök hon upp, flåsande men synbarligen nöjd. Lazuli nickade åt hennes konstaterande. "Det går bättre för varje gång."
    Dagen började lida mot eftermiddag och något förvånat insåg hon hur länge de faktiskt varit här. Tiden gick fort i gott sällskap, antog hon, och det kändes vemodigt att behöva ta farväl av Culpa redan. De kunde kanske vara tillsammans en liten stund till, mamma skulle säkert inte bli arg. Lazuli såg på Culpa med ett leende. "Vill du bada mer eller hitta på något annat? Jag måste vara hemma snart, men någonting hinner vi säkert med." 

Det var som om de båda tikarna bytte ålder. Culpa upplevde något hon aldrig riktigt kunnat tänka sig. Det var dock kanske tid att sluta för idag. Hennes lungor värkte och hennes andhämtning var oroväckande ansträngd. Som om Lazuli läst hennes tankar fick Culpa nu valet att bada mer eller hitta på något annat. Hon måste vara hemma snart, men de skulle nog hinna göra något mer. Det knöt sig lite i bröstet men hon låtsades bara tänka medan hon hummade tankfullt. Vart skulle hon ta vägen efter det här? Culpa rätade på sig. 
  "Jag tycker att vi går upp nu. Förhoppningsvis kan jag öva mer någon annan gång, men nu är jag lite trött", sade hon lugnt.
  Med det sagt började hon utforska platsen hon var på för att hitta tillbaka till stranden. Hon gick lite fel först men var snart på rätt plats, uppe på fast land.
  "Har du fler idéer? Fast såklart... jag borde ju också gå, även om jag egentligen inte vill", erkände Culpa. "Inte så att jag har en plats som väntar, en plats att snarast ta mig till, men något säger mig att det finns mer att utforska och att Höstskogen bara är ett av kapitlen som väntar."
  Grottvargen tyckte att det lät lite väl poetiskt för hennes smak så hon harklade sig lite. 
  "Att upptäcka är som att ha ögon nu, eller, som att se menar jag. Det är så nytt för mig", förklarade Culpa rätt så glatt, såsom hon kände. "Men spännande."

Culpa instämde i att de borde gå upp snart, och tillade att även hon borde bege sig. Det fick det att hugga till lite inuti Lazuli — hon tyckte genuint bra om Culpa och det var tråkigt att behöva skiljas åt så snart. Culpa sa dock att de säkert skulle hinna med något mer. Vad? Det fanns så mycket som Laz ville visa med Höstskogen, så många saker som borde hinnas med, men hon förstod givetvis att de inte kunde göra allt och greps just av beslutsångest. "Vad skulle du vilja göra? Vill du se något, eller leka något, eller upptäcka något?"
   Grottvargen fortsatte med att berätta att det fanns mer platser att utforska. Lazuli lade nyfiket huvudet på sned. Det var lite som med henne själv; hon kände också att världen bestod av lite mer än Höstskogen. Det var bara det att hon aldrig hade sett den delen av världen, och det kändes otäckt att lämna den enda plats hon kände till. För att inte tala om familjen. "Jag tror det också", sa hon frånvarande. "Att det finns fler ställen att upptäcka, menar jag. Jag skulle vilja göra det, men ... Jag vet inte vad som finns utanför Höstskogen, och jag tycker så mycket om den, och den är den enda plats jag vet ..." Hon ryckte på axlarna. "Jag vet inte om jag vågar."

Grottvargen log lite när Lazuli frågade om hon ville se något. Klart hon ville. Leendet falnade lite. Hon kunde ju förstås se med andra sinnen.
  "Rekommenderar du något att upptäcka?" frågade Culpa med en skräckblandad förtjusning någonstans i magtrakten.
  Lazuli instämde; det fanns mycket att uppleva utanför Höstskogen. Hon sade också att hon ville, men att hon inte riktigt vågade lämna sin hemvist. 
  "Det finns ju mycket som knyter dig till Höstskogen", sade Culpa förstående. "Klart att det skulle bli obehagligt att ge sig av."
  Den blinda tänkte febrilt. Fanns det något hon som turist kunde föreslå som aktivitet? Det verkade inte så. Hon drabbades nästan av panik nu. Hon kände sig dötrist. Det var ingen härlig känsla direkt, att inte kunna bidra längre. Bidra till att Lazuli också fick en trevlig stund. Culpa stornjöt av sällskapet men det var inte direkt allt som betydde något.

Om hon bara fick beskriva Höstskogen med ett enda ord, skulle det vara liv. Det fanns liv i de brinnande trädkronorna, där löven borde vara skrumpna och frasiga men som var starka och sega, det fanns liv under ytan på varenda sjö och det fanns liv mellan träden också, i buskar och gläntor där vildsvin, hjortar och vilda hästar betade i små flockar. Lazuli älskade liv och helst hade hon velat visa Culpa allt, men hon var tvungen att välja. "Vi kan spåra upp en flock hästar och springa ikapp med dem. Det är bara farligt om man skrämmer dem eller retar upp dem. Annars kan vi gå till det lilla vattenfallet bakom vår lya, eller bara gå och se vart vi hamnar. Du får välja!" 
    Det handlade ju faktiskt inte om vad Lazuli helst ville göra. Hon bodde här, hon kunde göra vilken som helst av de här sakerna när hon ville, medan Culpa bara var en förbipasserande. Så hon överlät det till Culpa att välja sysselsättning. Förresten hade hon inget emot att göra något av det här. Hon var kanske egentligen lite för gammal för att springa ikapp med hästar eller leka i sjön, men ... Hon tyckte om det. Tyckte om att springa fort, bli trött men varm och lycklig. 
    "Ja", svarade hon på Culpas förstående kommentar. "Och jag vill helst inte lämna min familj heller. Så jag måste bara övertala dem att följa med mig!" Hon önskade, inte för första gången, att hon vore modigare. Men samtidigt som hon hemskt gärna längtade ut i världen, fanns det så mycket som höll henne kvar, och hon ville samtidigt inte för något i världen lämna skogen hon fötts och tillbringat alla sina fjorton levnadsår i.

Med Culpa var det av uppenbara skäl ofta det säkra före det osäkra som gällde, och i de banorna tänkte hon förinställt. Medan Culpa beundrade Lazulis fantasi som var så mycket livligare än hennes egen. Det var ett lätt val, mellan Lazulis alternativ. Trots att Lazuli sagt att det inte var särskilt farligt att jaga hästar så länge man inte retade dem, så var ju Culpa inte bekant med hästar. Det säkraste valet skulle vara vattenfallet, lät det verkligen som. För att försöka visa uppskattning angående valmöjligheten så låtsades Culpa tänka ett slag. Sedan lyste hon upp lite.
  "Jag vill gärna till vattenfallet", sade Culpa mjukt och vred lite på de ludna öronen. "Jag undrar om det är som vattenkällorna i bergstrakterna."
  Det var Lazuli som fick leda vägen, så Culpa stod stilla. Att lämna Höstskogen var fortfarande något hon var väldigt kluven gentemot. Lazuli däremot kunde ju inte göra det, hon berättade just att hon inte ville lämna sin familj. Självklart inte. Om Culpa hade haft en trygg punkt hade hon nog stannat där, hon med. 
  "Jag hoppas och vill att du behåller din trygga punkt så länge du kan och önskar", sade Culpa tankfullt, utefter de tankar hon tänkte.
  Det var något hon trodde att Lazuli kanske kunde välja. Hon verkade ha en stor familj. Culpa ägnade en tanke åt att hoppas på att Lazuli gjorde fördelaktiga val när hon i sin framtid skulle behöva göra stora livsval. Det kändes som om tankarna svävade ut lite för djupt nu, så hon skakade lätt på huvudet.
  "Ja. Du får övertala din familj helt enkelt", instämde hon till slut - med ett så peppande leende som möjligt, riktat mot Lazuli. "Men nu skulle jag vilja höra ett verkligt vattenfall."
  Hon tänkte på Lazulis imitation av vattenfallet hon fått höra lite på tidigare.

Vattenfallet fick det bli. Lazuli gick först och visade Culpa vägen. Det låg inte långt härifrån, så det var ingen lång promenad, och faktum var att de skulle befinna sig bara ett par hundra meter från lyan när de kom fram. 
    "Tack", svarade Lazuli mjukt på Culpas ord om att behålla sin trygga punkt. Det var så det var — familjen och Höstskogen var, av förklarliga skäl, Lazuli's hela värld. Det enda hon kände till. Allt annat var främmande och fastän det främmande lockade, drog det välkända henne tillbaka. 
    Efter bara ett par minuter kunde ett dämpat porlande urskiljas i luften, och ju närmare de kom, desto högre lät ljudet av vattnet som tumlade nerför stupet i miniatyr, bara någon meter hög. Lazuli stannade bredvid den lilla poolen som bildades nedanför fallet, och tittade ner mot den spegelblanka ytan. Det var inte djupt, och vattnet var så klart och rent att hon, om hon tittade förbi sin och Culpas spegelbild, såg botten.
    "Här är det", berättade hon. "Det här vattnet är så rent att man kan dricka det, eller spegla sig i det, om man vill. Jag tycker det är fint. Och det låter som ... Som vatten som faller, antar jag, men jag gillar det. Det är så tyst och lugnt." Efter sin lilla monolog vände hon sig till Culpa. "Hör du? Vad tycker du om det?" 

Culpa lyssnade till Lazulis steg och följde tätt därefter. Till slut stannade de båda, och Lazuli tog till orda. Här är det, sade hon. Vattnet var rent, sade hon också, och det gick att dricka. Till skillnad motför sjön, antog Culpa, som Culpa ändå inte kommit sig för att dricka ur.
  "Ooooh", sade Culpa förundrat. 
  Ljudet var identiskt med Lazulis porlande ljudimitation. Culpa närmade sig vattenfallet och nosade på ytan. Hon sänkte huvudet lite till för att lapa i sig lite av den svalkande vätskan. Medan hon drack lyssnade hon till Lazulis ord. Lazulis röst hade en enormt lugnande effekt på Culpa, och hon var redan väldigt fäst vid ynglingen. Tyst, och lugnt. Vattenfallet var också lugnande att lyssna till. Sedan frågade den unga vad grottvargens åsikt var. Culpa hummade lågmält. Fundersamt.
  "Jaa du", började hon. "Det är som du säger i alla fall. Det är lite som några av källorna i bergen faktiskt. Samtidigt annorlunda. Livet ovan jord är så spännande!"
  Culpas frånvarande blick glittrade lite extra. Hon var väldigt glad. Sedan falnade hennes leende. 
  "Lazuli", sade hon, allvarligare. "Jag måste nog börja gå nu. Om du ville följa mig en bit vore det bra, men du skulle hem sa du. Du kan ge mig instruktioner om du vill. Faktiskt, så vore det väldigt hjälpsamt om du visste på ett ungefär vad som fanns bortom Höstskogen eller vilket håll man borde gå åt."
  Culpa hade en nyvunnen äventyrslusta. Som behövde tillgodoses.
  "Du, jag hoppas verkligen att vi kan ses igen. Att våra vägar korsas fler gånger. Du har gett mig mycket mer än du anar, jag är så tacksam", sade Culpa milt.
  Det var sant, allt hon sagt. Hon tyckte så mycket om Lazuli, och hoppades att Lazuli kunde tolka detta som att Culpa faktiskt var en ny individ utanför grottorna och att det här var en av de första dagarna i hennes nya jag som också behövde utforska de nya vidderna. Hon hoppades att vännen förstod.

Culpa sänkte huvudet och drack av vattnet i den lilla poolen, bröt den kristallklara ytan med tungan. Lazuli hade känt på det här vattnet förut och visste att det inte bara var drickbart, det var väldigt gott. Kallt. Friskt på något sätt. Det bästa man kunde dricka i hela skogen för att samla styrka och kunna fortsätta på sin färd. Det var som ett mirakelmedel; man kände sig alltid vederkvickt efter att ha druckit vattnet i vattenfallet.
    Lazuli's hjärta sjönk i bröstkorgen när Culpa meddelade att hon måste fortsätta. Om Laz ville följa med så vore det bra, bara en bit. Ynglingen bet sig i läppen medan hon funderade över alternativen. Det skulle inte bli mörkt än på ett tag, och hon kände Höstskogen så bra att hon förmodligen skulle hitta tillbaka hem även i beckmörker. Dessutom kändes det så tråkigt att behöva ta farväl av Culpa redan, och hon trivdes verkligen i grottvargens sällskap. Hon kunde inte följa med på Culpas vandring, men hon kunde följa henne en bit åtminstone. 
    "En bit kan jag följa med", sa hon. "Jag vet inte riktigt vad som finns bortom skogen, men jag tror ... Jag tror jag har sett gräs. Massor av gräs. En slätt eller en stor, gul äng eller något. Den ligger åt det här hållet, men om man fortsätter rakt fram från var vi är nu tror jag att man kommer att stöta på berg efter ett tag. Men jag följer med dig en bit, så kan vi se om vi ser något av det tillsammans?"
    Grottvargen talade om för henne att Lazuli hade gett henne mycket mer än hon anade. Hon begrep inte riktigt det där — vad hade hon gjort, förutom att prata och bada och besöka vattenfallet? Men det kändes bra att se att Culpa var glad, och det kändes bra att veta att det var hennes förtjänst att hon var glad. Culpa sa att hon hoppades att deras vägar skulle korsas igen, i framtiden. "Jag hoppas det också", log Lazuli. "Att vi stöter på varandra igen. Det var jättekul att vara med dig." Om det var så här alla främlingar var, kunde hon knappt vänta med att träffa fler. Culpa var faktiskt den första varg hon träffat utanför familjen.
    Lazuli tog ett par steg framåt, med svansen viftande och en stolt, nyfiken känsla svällande i bröstet. Hade de tur skulle de nog hinna nå slutet av skogen innan Laz måste vända. Och tanken på att se världen utanför, kanske ta ett första steg på jord som inte var Höstskogens jord, fick henne att känna sig som en viktig, modig upptäcktsresande. Fastän hon skulle återvända till lyan direkt efteråt. Lazuli vände på huvudet och såg på Culpa.
    "Ska vi gå?"

[Avslutar vi här?]

Lazuli sade att hon kunde följa med en liten bit på vägen. Hon var, som Culpa ändå trott, inte helt säker på vad som fanns bortom skogen men en slätt kanske. Gräs, tydligen. Gräs var något Culpa inte heller var jättebekant med, men hon visste vad det var och massor av gräs gick ändå att föreställa sig, nästan så att hon kunde känna det långa gräset Lazuli talade om, mot tassarna. Lazuli ville guida henne till gräset, men som sagt var det kanske inte hela vägen. Culpa trodde att det skulle räcka. Hon trodde att hon kunde upptäcka på egen hand också, även om hon inte direkt gjort det dittills. 
  "Det låter intressant, gräset alltså. Inte berget", sade Culpa och skrattade. "Ja, okej, följ med en liten bit. Jag uppskattar det verkligen. Tack."
  Culpa log brett när Lazuli svarade att hon också ville ses igen. Bekräftelse var alltid trevligt. Bonusen blev att Lazuli även tyckt att det var roligt att umgås med Culpa, vilket breddade leendet ännu mer. 
  "Det glädjer mig", sade Culpa med någon sorts högtidlighet i rösten.
  Hon var väldigt stolt över att ha kunnat roa sin nya vän, att det inte blivit ensidigt. Vilket hon för allt hon visste kunde vara standard för Culpas sällskap. Att det blev ensidigt. Lazuli var dock otroligt tålmodig, och det verkade också ha belönat henne någorlunda. Ska vi gå? Culpa nickade. Leendet var kvar på de mörka läpparna och Culpa lunkade iväg med vännen som vägvisare.

[Avslutat]