Värkarna hade kommit krypandes under kvällen, och blivit starkare ju mer solen drogs mot bergens toppar. Det var inte likt någon smärta hon känt tidigare. Kanske berodde det på den oro hon gått och burit på de senaste dagarna, blandat med smärtan från såret som Myrda skapat i sitt raseriutbrott. Det var inte läkt än, och vid varje andetag hon tog kändes det som om någon högg henne hårt i bröstkorgen igen.
    Astrid sökte efter Kokhanoks blick, för att sedan glida till Nunams och Hedvigs. De var alla här vid hennes sida, alla förutom Asker och Lev. De som faktiskt betydde mest för henne.
    Det lilla skynket in till hyddan öppnades och hoppet steg i henne. Hon hoppades på att få se Lev, men det var istället Vega som kom med extra vatten.
    “Lev? Vart är Lev? Och Asker... han ska ju bli morbror...” Astrids röst var tjock av tårar. Hon var varm. Det kändes som om hon skulle dö av värmeslag, och ville inget annat än att ta sig till floden - men det var redan försent. Valparna var på väg, nu.
    “Jag måste vänta på honom,” kved hon. “Jag vill att han ska vara med när dem kommer till jorden. Snälla, jag kan inte stå emot mycket mer...”

[Öppet till de som vill hjälpa till med födseln.]

Kokhanok undrade om det var stressen som utlöst det hela, för det hade inte gått lång tid från det att grabbarna och Malva gett sig av mot hjorden tills dess Astrid börjat vanka fram och tillbaka i uppenbar smärta. Tillräckligt lång tid för att det var lönlöst att försöka springa ikapp dem, de var antagligen snart framme vid hjorden och skulle komma tillbaka lika snabbt oavsett. Så deras uppmärksamhet var bäst fokuserad här, på Astrid och valparna.
Hon kunde se i Nunams blick att systern blev orolig av att se Astrids tillstånd, kanske väckte det en rädsla inför hennes egna förlossning. Men oavsett vad systern kände så gjorde hon sitt bästa för att hjälpa till. Faktum var att de var ett riktigt bra team, och de behövde knappt yttra ett ord för att kommunicera mellan varandra. De baddade Astrids panna och nacke för att hålla värmen nere, öppnade skynket för att släppa in kvällsbrisen och Vega försvann för att tillsammans med Violin hålla valparna upptagna. Det var sovdags egentligen men nästan ingen hade lagt sig än, för mycket uppståndelse för sent på kvällen för något sådant.
Hanok la sin tass ovanpå Astrids och såg henne djupt i ögonen. Hon försökte utstråla lugn och stabilitet.
"De borde va vid hjorden nu, snart vänder de hemåt igen."
Intygade hon.
"Men håll inte emot, låt din kropp och Zelenoch vägleda dig, de vet bättre när det är dags än våra viljor."
De andades i takt och hon såg att Hedvig höll extra koll på såret i Astrids bröst, försökte se till så det inte gick upp och började blöda igen.

Hedvig hade varit och var misstänksam mot främlingarna som anlänt nyligast. Särskilt som Malva verkade trivas i deras sällskap. Men de två hanarna var tydligen släkt med Lev så då borde de kanske vara sätt hyggliga hanar ändå… eller. Det var ändå något som Hedvig inte tyckte om. Hon är inte den som bildar sig förutfattade meningar om någon annan, hon hade till och med gett Malva en chans att visa vem hon är.
När Asker med samma glada och öppenhjärtiga sätt som alltid talat om att ta med nykomlingarna till hjorden hade Hedvig velat protestera men tänkte att Asker och Lev tillsammans nog ändå kunde lära de där främlingarna ett och annat. Och vem kan inte låta bli att känna sig lätt i sinnet med Asker vid sin sida? Det skulle nog ändå göra dem alla gått och Hedvig kände ändå en viss lättnad när hon såg främlingarna lämna lägret. Det har varit allt för mycket drama på senare tid och nog kan vandringen bort till jorden och tillbaka göra dem alla gott. Det är sådant man bondar över.
 
När Astrid snart hade visat tecken på att valparna är påväg så fick Hedvig trots allt något annat att tänka på. Hon har försökt ge Astrid lite bra att tänka på inför födseln med tanke på att Hedvig själv har den erfarenheten. Men ingen födsel är den andra lik och särskilt under dessa omständigheter kunde vad som helst hända. Hedvig hade hoppats på att Astrids skada skulle ha läkt bättre innan valparna ville ut. Men nu var det dags och det var bara att anpassa sig efter rådande omständigheter. Hanok och hennes syster visade båda två att de var kapabla och då Hedvig har kommit att lita på Hanok så kunde hon slappna av en smula och hålla extra koll på Astrids sår. Trots oro med flera olika källor river i hennes kropp behåller Hedvig det där stadiga lugnet som är så tydlig i hennes karaktär.
 
”Lyssna på Hanok, Hjärtat. Låt det ha sin gång. Zelenoch ler mot dig i denna stund. Asker och Lev är snart tillbaka”. Även att Hedvig mer än gärna ville att främlingarna skulle hålla sig borta så längtade även hon tills Asker och Lev var tillbaka. Dels för att det skulle lugna Astrid och hon behöver verkligen lugn just nu.
”Fokusera på andningen, fokusera på dina valpar. Det är vad både Lev och Asker vill att du gör just nu”. Hedvig ler mjukt.

Det var svårt att se Astrid i smärta, men Nunam gjorde sitt bästa att utrståla lugn. Hon ville vara en trygg hamn, liksom Kokhanok och Hedvig var, och gjorde därmed sitt bästa att hjälpa till. Hennes egna tyngd och krämpor glömde hon snabbt.
     "Du är jätteduktig, Astrid." Nunams röst var lugn, men lågmäld, försökte peppa henne. "Andas vännen," Det sista Astrid behövde var för mycket uppståndelse och saker som pågick runt omkring. Kokhanok gjorde ett fantastiskt jobb med att hålla Astrid fokuserad. Även Hedvig talade intygande. Nunam lät badda Astrid ännu lite mer, förstod att värmen var svår för henne.
     Ändå drabbades Nunam av en olustig känsla. Hon kunde inte placera vad det var, eller vad det berodde på. Kanske var det Astrids krämpor och avsaknaden av Lev och Asker, som hon behövde i denna stund.

Trots att alla runt om henne uppmanade henne att slappna av och låta allt gå i sin tid, ville hon inte. Hon ville inte göra det här själv. Astrid ville att Lev skulle vara här vid hennes sida nu, stötta och krama henne. Säga till henne att allting skulle bli bra. Som de hade lovat varandra.
    Men minuterna övergick till timmar och mörkret närmade sig. Till slut kunde hon inte stå emot längre. Hon gjorde som Hedvig sa och försökte ta djupa andetag. Det gjorde ont. Allt gjorde ont. Astrid hade aldrig velat visa sig svag för någon tidigare, men nu kunde hon inte ens hålla skenet uppe med ett leende. Hennes andetag var snabba, hennes päls klibbig och tjock och hennes ögon fyllda av tårar.
    När det första gnyet av en valp hördes var det som om något kraftigt kramade åt hennes hjärta. En plötsligt och hjärtskärande sorg, som var obeskrivlig att förklara. Det lättade inte när ännu en kom till livet, och sedan ännu en. Sju stycken. Känslan som spridit sig inom henne som ett ångestfyllt gift lättades inte när hon försiktigt såg ned på de små knoddarna som kravlade sig närmare hennes mage. I stället bröt hon ut i ett fruktansvärt, hjärtslitande gråt och hon förstod inte varför.

[Valparna är födda...]

Allt medan förlossningen fortskred och tiden gick växte också klumpen i Hanoks bröst. Hon var noga med att inte visa det utan försöka vara så mycket i nuet hon kunde, Astrid slängde tillräckligt med blickar mot hyddans öppning som det var. Men då valparna till slut hade anlänt var känslorna dubbla. Hon var så tacksam att allt gått bra, att valparna verkade friska och att Astrids skador inte varit till större problem. Men det kändes också allt svårare att ignorera känslan av att något var fel. Lev och Asker borde varit tillbaka vid det här laget. Det var tydligt att Astrid kände det också, hon hade tampats med det genom hela förloppet och nu bröt hon till slut ihop och grät.
Kokhanok fångade upp sin vän i sin stora famn och höll om henne, lät henne gråta ut och vyssjade mjukt. Det kändes fel att känna så mycket oro i en stund som borde vara ren glädje, men hon var noga med att inte lägga den känslan på Astrid. Det var okej hur hon kände, oavsett vad det var. Hon kunde inte göra fel just nu, och hon hade alltid en förstående vän i henne. Det skulle bli okej oavsett vad.
Tyst bad hon en bön till Duraneir och Zelenoch om att leda dem alla rätt i världen. Att hjälpa Astrid ut ur förtvivlan och Lev och Asker hem så snart som möjligt.