Den unga hanen hade trotsar en mäktig fiende när han hade korsat havet och vandrat över bron som förbinder detta land med ett annat. Hans tanke var att här kommer väl inget att följa efter honom i alla fall. I det här landet kan han vara fri. Han kan vara vem han vill och han kan leva sitt liv för sin egen skull. Det var tanken. Men det hade varit en stor utmaning för honom. Och havet hade inte varit skonsamt. Men han lyckades. Men till vilket pris? Utmattad faller han till marken och sand pustar till.

Hanen är inte bara trött. Han är hungrig och törstig med. Han är utmärglad efter den tuffa utmaningen. Han satte verkligen sitt liv på spel. Men han klarade det. Han smackar några gånger och harklar den torra halsen innan han försöker resa sig upp. Nu måste han finna något att äta. Den tomma buken har inte fått smaka föda på väldigt länge och hanen har magrat. Nog var han något gänglig från början för han är ännu ung. Men nu är han verkligen mager. Och pälsen är smutsig.

Han vacklar till men lyckas finna något som påminner om balans innan han ruskar på sig för att få ur den värsta dammet ur pälsen. Han faller till marken igen och stönar. Återigen försöker han resa sig upp och står sedan där en stund för att vara säker på att inte falla igen. Sedan börjar han gå. Han måste hitta föda. Och så behöver han hitta lite eld eller lava. Lite värme och blidka den torra halsen.

[PAX TILL EORI]

Havets vågor slog till bland klipporna som fanns där. Havets Gud verkade inte alla glad, någon hade irriterad havets Gud, det var därför vågorna var så våldsamma. Vinden hjälpte till och det var ett väder som en fakarg skulle undvika.

Eori seglade bland havets vågor och flög högre upp såfort vattnet nådde hennes fötter. Hon skrek till, lite som en mås när fötterna blev kalla. Vinden tog emot hennes vingar, hon hade ingen kontroll över vingarna över huvudtaget. Hon flög lite som en flygplan som höll på och störta. Hon er ihop och försökte flyga i motvind men det gick inte så som hon hade tänkt sig.

Vinden blåste allt mer och starkare, Eori släppte taget och dök rakt ner mot vattnet. Shit. Med ett stort PLASK var hon i vattnet. En stor våg bildades när hon hade hamnat i vattnet. Hon fortsatte ner, mot bottnen. Allt var svart, hon tänkte inte på att hon höll på och drukna.

Efter en stund vaknade hon till och kämpade sig upp mot vattenytan. Hennes vingar hade fått i sig tillräckligt med vatten och drog ner henne mot botten medans hon kämpade sig upp.

Hanen fortsätter vackla framåt. Det håll han valt känns som ett bra håll att gå åt. Han har havet på sin vänstra sida och stegar fram bland benresterna med trötta steg.
Ett skrik som från en fiskmås hörs men hanen lägger inte så mycket tankekraft på det. Det finns gott om fiskmås nära havet. Det är där de trivs. Men han trivs inte nära havet. Havet är kallt och blött. Det gör honom svag. Han måste finna något att äta. Han slickar sig om munnen och lunkar framåt.

Vinden sliter i honom. Varför ska det blåsa så mycket? Men han är torr nu i alla fall. Men han blev blöt när han tog sig över bron hit. Och det tröttade ner honom ännu mer. Han är utmattad. Men han kan inte sova nu. Först måste han hitta något att fylla magen med. Sen kan han försöka finna en skyddad plats där han kan vila lite på.

Sedan ska han fortsätta vandra tills han hittat en plats som kan passa honom. Eld. Lava. Han saknar värmen. Han pustar till och det ryker lite lätt ur munnen på honom. Öronen lägger sig mot nacken och han fortsätter framåt.

Hon simmade uppåt mot vattenytan. Pustade ut och spottade ut all vatten. Sedan skrek hon, som en mås. damn hur skriker man som en varg?

En 15 meters stor våg var vid Eori, påväg mot henne. Havets Gud straffade henne, det visste hon, men frågan var, vad hade hon gjort?

Eori plaskade med vingarna för att försöka komma upp och flyga igen, men vingarna var alldeles genom blöta och hon hade ingen kraft kvar att ta sig upp, hon lät vågorna leda henne in mot land.

Och det gjorde de, hon spolades upp på land, alldeles utmattad och trött låg hon kvar med magen mot sanden och huvudet på sanden. Hon andades tungt, hon hade fått vatten i lungorna och försökte hosta upp vattnet.

Inte en liten muskel rörde hon på, hon låg kvar i samma position och väntade på att bli torr. Solens heta strålar hjälpte henne att bli torr. Snart skulle hon bli torr, det visste hon, det gällde bara att ha tålamod...

Han lyckas undvika att bli träffas av en våg som rullar in. Han borde ta sig längre upp på stranden så han slipper vattnet. Han hatar vatten. Det för inget gott med sig alls. Öronen ligger kvar i nacken.

Men snart spetsas de igen när blicken faller på något som vattnet spolar upp på stranden längre fram. Han är inte säker på vad det är. Det ser ut som en mås. Men den är alldeles för stor. Eller? Han är inte säker på hur stora måsar kan bli. Den här låter som en mås med. Då är det väl en mås?

Han tar några steg närmare. Sniffar i luften men nosen fylls bara av doften från havet. Han fnyser till och tar några steg längre upp på stranden bort från den mås-liknande saken. Han kan gå runt den.

Sakta men säkert öppnade hon ögonen. Hon låg kvar och började nysa när sanden hade kittlat hennes nos. Allt hon såg var bara berg och sand, och hav fast hon visste redan att hon hade havet bakom sig.

Sakta reste hon sig upp, hon struntade i omgivningen, hon måste resa sig upp, om hon fortsatt att ligga kvar i samma position skulle hon blivit uttorkad av värmen. Först frambenen och sedan tryckte hon sig upp så fötterna också kom upp. Hon skakade häftigt på pälsen för att fåbort det mesta dels av vattnet blandat med sanden. När hon vände sig om stod en främling bakom henne (?). Hon backade sakta undan och pulsen gick snabbare.
"Sorry, I didn't know this was your place, you are the boss, but please Don't kill me", sa hon med en darrande röst och tryckte svansen mellan benen.

Hon hade inte märkt denna främling förens nu, kanske skulle han försvara sitt område och döda henne? Det visste hon inte men hon var beredd på att fly ifall hanen skulle visa några tecken på aggression..

Hans tanke var att bara gå vidare. Strunta i främlingen. Men nyfikenheten hade dragit tag i honom för främlingen såg minst sagt lustig ut. Och så la hon märkte till honom. Och orden som lämnar henne får honom att sträcka lite lätt på sig. Inte så mycket märkbart för han har redan en relativt högrest hållning. Föräldrarnas blod och uppfostran har ändå satt sina spår i honom. Främlingen säger att han är 'the boss'. Detta får den heta lekfullheten att vakna inom honom. Han skjuter undan tröttheten och utmattningen och hungern.
"Yeah, this is my grounds. I want to know what you are doing here". Säger han och tar ett självsäkert steg närmare tiken.
"Did I found a new plaything?" Lekfullheten märks i stämman. Trots den magra kroppen är han ändå högre än tiken. Men han är fortfarande en valp. Långt ifrån vuxen. Men hans stämma får det att låta som att han är vuxen.

[Wierd inlägg. xD]

Hon granskade hanen samtidigt som hon backade steg för steg bort ifrån hanen.
"I stick around the seaes, sorry I should leave", sa hon och vände sig om mot havet.

Vingarna drogs upp och sedan rakt ner mor sanden. Hennes vingar piskade häftigt till i sanden och sandmoön bildades när hon rörde sig uppåt mot himlen.

Sakta men säkert började hon segla ovanför vattenytan och började flyga mot solnedgången. Alltså försökte hon flyga tillbaka till stranden, där hon trivdes bäst.

[Antigen väljer du att försöka få hennes uppmärksamhet eller så avslutar vi här, hon är väldigt rädd för främlingar om du inte redan har läst de :3]

Han ser efter den underliga saken och fnyser. Vilken irriterande sak. Hanen ruskar på sig igen. Bakbenen viker sig under honom och han hamnar i sittande ställning. Bäst så kanske. Han har ändå inte ork till att göra något annat än att leta efter föda. Han reser sig upp igen och börjar åter vandra bortåt.

[Kanske är bäst att avsluta där då. :3 Om du inte känner för att fortsätta. Keifer behöver mat så det är det han prioriterar.]

[alright :3]

AVSLUTAT