Det prasslade svagt från fjädrarna på hans vingar när han flaxade i en jämn, lugn takt. 
Han kastade en blick på de andra vargarna. Hans, deras flock, och en stark känsla av stolthet fyllde honom.  Han hade en flock, en familj och en trygghet. Känslan det medförde var obeskrivbar. 

Terock svepte med blicken över bergen nedanför dom och kastade sedan en blick mot den allt mörkare himlen. Han hade bra syn, både under dagen och på natten, men visste inte hur det var för dom andra. 
- Valoria! ska vi se om vi hittar en plats där alla kan vila? Han fick skrika högt för att överrösta vindens susande, men var säker på att den blåa tiken hört honom.

Han följde henne ner och landade mjukt på klippan. 
"Ska man kalla dig sir nu eller? Eller kapten Terock?" 
Terock suckade och himlade med ögonen. 
- verkligen inte sådana fåniga namn. Det räcker med bossen, eller kanske ers höghet. sa han med en allvarlig ton, men log snett med en road glimt i ögonen.

Hans leende dog ut när hon frågade om hans familj. Han sänkte blicken till marken och rättade till vingarna på ryggen. 
- Dom.. Dom är döda. sa han lågt. 
- Min mor var en giftvarg, och en dag blev det bara fel. Hon och min far bråkade och hon bet honom... Hennes gift var starkare än mitt, såret från hennes bett växte sig enormt på nolltid och nådde tillslut hans hjärta. 
Jag och mina syskon flydde, och sedan dess har jag inte sett någon av dom. Men jag är helt säker på att min mor är död. sa han lågt, och minnena blixtrade förbi. 
Faderns döda kropp som långsamt åts upp av giftet, hans syskons panikslagna skrik och moderns hesa skrattande när hon såg sin partner ätas upp av hennes gift. 

Han skakade på sig och vände blicken mot den mindre tiken. 
- Var är din familj?

Han nickade långsamt, eftertänksamt vid hennes ord. 
- Men du har iallafall Volbara. sa han mjukt och log försiktigt. 
- Och du har vår flock. Han kastade en blick bakåt och tänkte på Auzora och Volbara som flög långt där borta. 
- Jag kan nästan lova dig att du inte kommer ångra att du gick med på flocken.

Terock lade sig ner och vilade huvudet på sina framtassar.
- Hmm.. Vad ska vi hitta på nu då? undrade han och såg upp på Valoria. 
- Ska vi bara vänta här på dom? Han hoppades att det inte var vad hon tyckte att de skulle göra. För fanns det något han hatade att göra så var det att vänta. Terocks tålamod är inte precis det bästa, snarare tvärt om.

Han följde henne upp i luften. 
" Ingen hona som har intresserat dig, hm?"
Hennes fråga fick honom att skratta till. 
- Jodå. Min partner Fallulah i flocken Cierzo. Jag var en väktare av den flocken tidigare. Men när det sedan hände en masa saker kände jag att jag inte riktigt hörde hemma där längre. Men mina båda döttrar och Fallulah är kvar där ännu. sa han, och saknaden av hans familj vällde upp inom honom, men det var inget han visade. Istället hade han ett snett leende på sina läppar när han flög upp bredvid Valoria. 
"Förresten, hur gammal är du Terock?"
- 25 vårar, och du, valoria? Han lade huvudet på sned och såg undrande på tiken. Han gissade på att hon kanske var runt 20 år gammal, men han var inte riktigt säker.

Så han hade upplevt kärleken. Han hade till och med två döttrar, och en partner. Hon slängde en blick på honom.
"Lämnade du henne bara?" hon sa det egentligen utan att tänka sig för, men struntade i det och höjde istället ena ögonbrynet. Hade han bara lämnat henne? Och lämnat flocken? Så då kanske det fanns en chans att hon kunde försvinna härifrån också.

Men precis som tanken slog henne slog hon bort den. Nej! Hon gjorde det här för Volbara. Det var därför hon var här. För honom. Terocks röst fick henne på andra tankar. Så han var tjugofem? Hon nickade åt honom för att säga att hon lyssnade.
"Arton." sa hon med sin rätt så mörka röst. "Snart nitton."


Hon visste inte vad hon skulle fråga nu. För vad ville hon mer veta om Terock? Vad behövde man veta om sin alfa? Sin boss? Ett litet leende lades på hennes läppar när hon kom att tänka på saken.
"Kan du inte berätta om dig själv, Terock?" hon ville veta det mesta om honom. För hur kunde hon lita på honom, om hon inte visste något om honom? Hur skulle hon tro på det han sa?

Oh ja, Valoria hade inte lätt att lita på personer.

Han suckade tyst, men förstod att det inte var lönt att tjata på henne. Så istället flög han vidare i tysthet och med endast en nästan sorgsen blick på Valoria. 
Det var som att hon drog på sig ett hårt skal varje gång man pratade om henne, och han undrade varför hon gjorde så. Någon dag skulle han nog få reda på det, men inte just då.

För första gången var det lugnt och skönt, ingen som skrämde livet ur henne och hon slapp bli orolig över hennes "fötter". Fötterna låg platt på magen och hon lät sina vingar ta emot den härliga vinden. Medans hon flög njöt hon utav vindens härliga drag och av tystnaden, allt man kunde höra var att vinden "talade" med en. Äntligen frihet..

Länge hade Eori tänkt gå med i en flock, men med tanke på hennes skygghet och frånvaro visste hon inte om hon skulle passa med i en flock. Hon vet inte om hon hade klarat av all den stress hos en flock. Vargar som springer omkring, tikarna som jagar och hanarna som bara satt där o väntade på maten. Kanske skulle hon inte gå med i en flock? Ingen hade ändå släppt in henne i sin flock med tanke på hennes personlighet. Och ja, hon var väldigt udda.. Titta bara på hennes fötter! Alla i flocken hade retat henne för hennes bakfötter och där skulle hon stå på ruta ETT igen. Mobbad och utstött. Stackars flicka...

Efter ett tag såg hon två fakarger som hade landat på några klippor(?). Hon beslöt sig för att INTE landa på samma "landningsbana" som dom var vid, dom skulle säkert ätit upp henne. Så hon landade vid en annan klippa ca 20 meter bort. Som vanligt og hennes stackars små fötter stryk när hon skulle landa och det gjorde ont o landa på sten jämfört med sand. Svagt gnydde hon till när hon landade och slickade på sina små fötter.
-Förlåt mina vänner, det var inte meningen, sa hon svagt till sina små fötter.

Hennes ögon var fullt fokus på en rätt så stor fågel framför henne, vad för fågel visste hon inte men den såg utsökt ut! Vingarna började sätta fart och hon stört dök mot fågeln som en riktig rovfågel gjorde. Av ren reflex började den andra fågeln flyga snabbare men BQ hade full kontroll på den. Hon tänkte inte på något annat än fågeln, hon skulle ta den! BQ flög närmare o närmare fågeln...

SMACK! Sa det och BQ hade en panikslagen fågel i sin mun. Hon lät sina käftar följa sina rörelser och döda fågeln medans hon flög. Den där fågeln skrek ju så man fick ont i öronen! Satans va högt den skrek! Med ett morr dödade hon fågeln och landade på en klippa, nu kunde hon njuta utav sin måltid, ifred, hoppades hon..

Vingarna la hon på varsin sida och la framtassarna på fågelns bröstkorg och slet upp skinnet vid magen med hjälp utav tänderna. Hon började sluka i sig maten.

Terock följde Valoria ner på klippan och fällde ihop vingarna med ett prasslande ljud av fjädrarna. 
Han såg sig omkring, och blicken fastnade på två främmande vargar som flög åt deras håll, men landade en bit bort. Den ena med ett byte i sina käftar. 
Han såg uppmärksamt på de båda främlingarna, och det ryckte i hans öron när han försökte höra vad den vite främlingen mumlade. 
- Ska vi se vad dom vill? frågade han Valoria och väntade inte på svar innan han fällde ut sina nattsvarta och gröna vingar och tog ett skutt ut från klippan. Han flög rakt mot den vite främlingen.

Kort därefter landade han på främlingens klippa och försökte le vänligt mot henne. 
- Var hälsad, främling, sa han och tog några steg mot den främmande tiken. Han kastade en snabb blick på fågelfötterna och kunde på en gång förstå hur det måste kännas för henne att landa på klippan. 
- Mitt namn är Terock, jag är ledare för flocken Volantis. Vem är du? undrade han och registrerade svagt att det lät väldigt stelt när han presenterade sig på det sättet. Han borde komma på något nytt...? 

[ tänkte att han kunde hälsa på BQ efter Eori, eller om Val kanske vill prata med BQ? :) ]

[Pet pet :3 ]