Vattnet kom i små vågor in till stranden. Hans tassar vandrade tätt intill gränsen mellan sanden och vattnet, det var som en befrielse att hans torra tassar fick suga upp vätska.
Han hade planerat att gå ut på stenarna längre ut för att kolla efter kräftor, men det var en bit tills dessa klippor.
Vinden ruffsade till hans päls och allt kändes bara så bra.
Första gången på länge hade han slappnat av helt, ingen i närheten, bara en ensam tid för sig själv.

Klipporna var höga och han kunde svagt se små skaldjur där nere.
Han räknade kräftor, räkor, musslor och krabbor som hårda kryp.
Han visste att detta inte var kryp, men det kändes okej att äta dom. Fiskar hade han inte testat ennu, rädslan efter haren från sin barndom satte sina spår. Det var inte rädsla, bara försiktighet.
Efter ett tag hade han lyckats få upp 3 kräftor, de var inte så stora men det var alltid något.
Han lade sig på en någorlunda platt klippa och började suga ur kräftornas saft, kött och inälvor.
Det tog en stund innan en främlings lukt tagit över kräftdoften.
Han kollade sig omkring snabbt, men såg ingen.

Några fåglar seglade mellan havet. Vattnet dansade långsamt men dessa danssteg såg lite våldsamma ut, vilket inte var ett bra tecken ifall man ville ta sig ett dopp.

Eori seglade oxå mellan havet och lät lite som en fiskmås. De där ljudet som alla kände igen, vissa gillade det & andra inte. Hon lät vinden blåsa försiktigt på hennes päls.

Några krabbor gick längs strandskanten och kröp omkring där, såg det ut som. Tikens blick fastnade på en av krabborna och beslöt sig för att "dyka" ner och ta krabban. Och det gjorde hon. Snabbt vände hon rakt ner mot strandskanten och siktade på krabban. Det såg ut som att hon "nödlandade" men ville man ha mat så var man tvungen o va snabb!
Krabban va inte särskilt snabb och PANG! Där landade hon på krabban med tassarna på skalet och dödade krabban med hjälp av hennes vikt. Hon hade inte ätit sen igår och var väldigt hungrig.

Vingarna fälldes ner på ryggen och korsades, precis som en fiskmås la dom. Och hon började njuta av sin måltid.

Han låg där på klipporna och rensade sina kräftor ömt men smidigt.
Skalen puttade han ned i vattnet, han slet ut den sista kräftstjärten och tuggade nöjt.
Hans blick vandrade från kräftan till himlen, fåglar, en väldigt stor. Han kisade en aning och lade märke till att en av dessa fåglar var en annan individ, främlingen störtlandade och fångade något.
Han reste sig och tog sats för hoppa någorlunda långt in till stranden för att undvika vattnet nu när han var torr.
Hans tassar landade på sanden och de grävdes ned en aning.
Ciel höjde huvudet och granskade henne, det var då han fick syn på hennes bak 'tassar'. För vissa kanske detta var onaturligt, men för ciels del var det bara intressant och på något sätt vackert.
Med lugna steg vandrade han emot främlingen, och på doften att dömma var det en hona.
Han stannade lite på avstånd och hälsade "Var hälsad varginna rösten var lugn och snäll. Hans gröna ögon var full av energi, han hade ju trottsallt fångat upp en hel del energi på vägen hit. Man kunde säga att han full laddad.

Fram-tassarna lade hon på skalet och började våldsamt riva på skalet för att få loss det. Det tog sin tid, men det var värt de.

En röst överraskade henne. Hon hoppade till och blev lite halvt rädd. Sakta men säkert vände hon sig om och såg en främling några meter framför henne. Hon backade undan några steg och han såg väldigt hotfull ut, i hennes ögon.
Komigen Eori backa inte ur! Gå fram till honom!

Och det gjorde hon tillslut. Hon gick sakta fram och vädrade nosen samtidigt som hon nästan smög fram.
"Och v....vem är D...D..du?", frågade honed en darrande röst och begravde sina fötter för att inte skämma ut sig.

Ja som sagt, många har skrattat åt henne och retat henne för hennes fötter. Hon var annorlunda än dom andra. Jon var inte vacker med de där fötterna, det visste både hon & dom andra. Hon tyckte verkligen inte om sina bak "tassar" dom såg förfärliga ut...

Var hon rädd för honom? Han förstod inte riktigt vad han gjort för fel. Men han försökte göra hela situationen bättre.
Han satte sig lungt ned och kroppen var avslappnad.
"Jag ber om ursäkt om jag skrämde dig, det var inte alls med mening.. Mitt namn är Ciel" även nu talade han med en lugn ton för att inte skrämma iväg henne.
Det ciel inte riktigt förstod var varför hon grävde ned sina baktassar, som om hon gömde dom.
Han hade aldrig sätt sådana tassar förut, men det var inget fel på dom, han var snarare faschinerad.
"Får jag fråga vad ditt namn är?"

När han visade med både kroppsspråket och sin ton att han var lugn slappnade hon av en aning. Hon måste lära sig någon gång att vissa främlingar inte alls är farliga! Dom ville inte döda henne! Men sådant förstod inte Eori. Hon var nästan lite som en häst, deras flyktinstinkt hade hon i sig och hon var redo att bege sig av ifall han skulle attackera henne.

Hon var trots allt 18 m-år men betedde sig som om hon var 8 m-år. Varfär betedde hon sig såhär? jo för att det är många främlingar som har skrämt skiten ur henne..

Eori slängde en snabb blick mot den döda krabban som hon själv hade tagit, ifall någon av fiskmåsarna skulle ta hennes mat. Främlingen talade till henne och frågade om hennes namn.
"Mitt namn är Eori", svarade hon kort och studerade denna främling noggrant.

Han nickade åt hennes svar, sedan tvättade han sig en aning kring munnen med sin 'myrslokstunga'. Det var det bästa sättet att beskriva den på, lång och klibbib som en grodas, men lika fin som en ödlas.
"Störde jag dig i din måltid? Du kan äta i lugn och ro även fast jag sitter här" på något sätt vela han granska hennes vingar på nära håll, de andra vingarna han sett har varit helt olik dessa som honan hade, precis som dom vita pratglada fåglarna hade.
Men han sa inget, stirrade inte, bara en lugn blick som vilade på varginan som ibland vandrade iväg åt något annat håll för att hon inte skulle känna sig utstirrad.

Hennes blick vilade på Ciel, som han hette. Väldigt onormalt namn, precis som Eori.

Tiken blev extra nyfiken när hon såg hans tunga som var väldigt lik en myrslok. Lång, klibbig och ja... Lång.
"Vilken häftig tunga!", skrek hon nästan rakt ut.
Men sedan tänkte hon efter, hon kanske inte skulle sagt så? HAn kanske var lika känslig som hon var med sina bakfötter?

Vingarna behövde sträckas ut och tiken tittade upp i skyn, det såg ut som att hon skulle yla. Och hennes vingar tittade fram, dom var stoora & låånga. Hon flaxade upp & ner ca 5 gånger och skakade på sig innan hon la tillbaka vingarna på samma plats.

Visst hon var väldigt lik en fiskmås. Men fiskmåsar var små, denna "fiskmås blandning" var en stooor "fiskmås". Även om hon var står trodde man säkert att hon var häskarinna över alla fiskmåsar, riktigt så hög rang hade hon inte. Även om hon önskade...

Han vart lite generad, han hade aldrig fått komplimanger förut.
Så han log och ett nervöst skratt lämnade honom.
"Jo, tack" han var lite schockad över hur han reagerade, det kändes nästan lite som han rodnade. Men varför gjorde han det?
När Eori sträckte på sig och hoppade lite lätt så fick han en bättre syn på hennes baktassar.
Han försökte att ge henne en komplimang tillbaks, för han anade att hon skämdes över sina mås fötter.
"Du har väldigt speciella tassar" han log och sa sedan "Jag gillar dom"
Av någon anledning började svansen bakom honom röra sig lite lätt, små viftningar. Detta var oerhört konstigt för honom, varför betedde han sig såhär? Var det kraften som spökade eller hade en ny främmande känsla vaknat inom honom?

[Åh lyssnar på låten Avicii - Hey brother och skriver det här inlägget passar perfekt till rollet tkr jag fast man byter brother & sister till darling & honey ^^]

När hon såg främlingen bli lite generad log hon lite smått, nästan som ett gulligt leende.
Vad var det med henne? hon brukade ALDRIG le mot någon främling? Hon var inte lik dig själv! Vad var det med henne? Hade någon demon tagit över hennes kropp eller vad hade hänt?

Hanen sa en komplimang om hennes bakfötter. Hon grävde fram dom och såg ner på dom en bra stund. Förstör inte stämningen nu era fula fötter!, tänkte hon och kollade sedan upp med sina kastanjebruna ögon på främlingen, eller ska vi säga Ciel?
Ett svagt leende som blev större, hon nästan lyste upp av glädje! Aldrig hade hon gett någon ett sådant leende.
"Gillar du dom?", frågade hon igen och vände huvudet lite bakåt för hon log generat.

Ciel hade som fjärilar i magen. En underbar känsla då han var med henne. Vad kallades detta?
"Ja. Dom klär en skönhet" sa han på ett kärleksfullt sätt. Och han kom på sig själv vad han just använt för tonart. Ciel vart generad och ville helst gömma sig bakom tassen. Men han satt kvar och kände hur hjärtat dunkade i varenda liten cell.
Detta var något som han aldrig upplevt förut, och det kändes bra.
Det kändes som om han föralltid vela va i hennes närhet. Detta var nog det mest underligaste han varit med om..

(Åh, låten stämmer faktiskt in x) )

Hennes hjärta dunkade snabbare, hon började känna trygghet. Det kändes som att hon inte behövde oroa sig för att vara rädd längre. Ciel skulle hjälpa henne om hon råkade ut för fara, det kände hon på sig!

"Hey Ciel! Do you still believe in love? I wonder, sjöng hon till honom och log samtidigt som hon blinkade med ena ögat.

Tiken ställde sig upp. Det var lite svårt med tanke på bakfötterna men vingarna fick hjälpa henne upp. Men hon behövde fortfarande stödja något/någon så hon kunde komma upp. Typ hålla i något samtidigt som hon sköt upp med frambenen. Äsch inte skulle väl hon fråga om hjälp! Eller?

Hon försökte och la sig ner, la framtassarna framför sig och försökte skjuta sig upp samtidigt som vingarna fick kämpa med att hjälpa henne upp. Men nej sa hennes bakfötter. De ville inte! PLASK ramlade hon i den mjuka sanden med magen mot sanden. Vingarna låg på varsin sida, helt utmattade. Ett suck han hon ifrån sig och fnös bort sanden ifrån nosen som hon hade fått. Hur skulle detta gå?

Då hon sjöng detta var det som att hjärtat slog dubbelslag.
Han reste sig upp lite försiktigt, kollade på honan som försökte komma upp på fötter. Ciel gick försiktigt fram till henne med ett leende. Hanen gick bakom henne, han vela få upp honan på något sätt. Men skulle han verkligen putta upp hennes bakdel? Hon kanske tog illa upp av det. Och hur skulle han göra det utan att göra henne illa med sina horn? Han funderade och skulle göra något han antagligen skulle få ångra om hon skadades.
"Kan du sätta dig upp igen?" Frågade han då han hade ställt sig framför Eori.

Tankarna for runt i huvudet på henne. Hon hade en känsla, det var inte en vanlig känsla utan.....kärlek. Eori kände hur det bubblade i magen och hon såg på honom. Från topp till tå. Han såg så majestätisk ut med sina horn som han hade. Nästan ut som en konung. Konung av....vadå? Konung av rovdjuren?

Eori skakade på huvudet när han frågade henne om hon kom upp.
"Låt mig försöka en gång till!", sa hon bestämt till sig själv och gjorde samma taktik fast hon också veklingen putta upp med all kraft hon hade. Denna gången lyckades hon äntligen! Hon ruskade på hela kroppen och avslutade med stjärten som hon hade som skakades någr extra gånger är att verkligen fåbort all sand, eller inte allt men lite utav de.

När hon äntligen hade kommit upp såg hon sig omkring. Någon var inärheten. Det kunde hon känna på sig! Istället för att skälla eller "varna" Ciel lät hon som en fiskmås. Hon flög upp av ren reflex men höll dig ovanför hanen för att hålla koll på honom och skydda honom med hela sitt liv..

Ciel Backade Några få steg då hon lyckades resa sig upp, hon var verkligen vacker.
Eori agerade snabbt och flög upp i luften och gav ifrån sig ett mås läte.
Han undrade först om något var fel, men doften drogs in i hans nos och han kände vad hon reagerade på.
Från skogen var det en stor mörk varelse som klev fram.
Detta djur måste ha gått väldigt vilse, för han hade aldrig sett en björn i dessa trakter.
Han reste ragg och morrade grovt då björnen kom emot dom med tunga hotfulla steg.

Eori spärrade upp ögonen när hon såg den läskiga björnen titta fram. Hon dök ner mot Ciel och ställde sig framför honom och morrade grovt men hotfullt åt björnen. Hon var inte rädd för en liten nallebjörn spm kunde bli en djävul om man inte passade sig för!

Varför hon ställde sig framför Ciel var för att skydda honom. Det var hon som hade vingarna som kunde skydda honom och skada björnen riktigt rejält!
För första gången försökte Eori ställa sig på bara bakfötterna för art verka se större ut och kanske lyckad skrämma iväg björnen. Vingarna hjälpte henne att hålla balansen. Samtidigt som tiken stod där, på bakfötterna och försökte se stor o farlig ut började björnen ställa sig på sina bakben. Nu skulle det bli en strid...

Ciel kunde inte låta Eori skydda honom, han vela inte att hon skulle bli skadad. Han kunde bara inte stå och titta på när den han älskade gav sig ut i strid.
Just i denna stund kände han hur kroppen fick små stötar, och ur halsen var det påväg att krypa fram något kraftfullt.
Björnen dundrade ned med framtassarna i marken och gick till attack mot Eori, Ciel sprang smidigt emellan dem och kastade sig på björnens hals. Då han greppade tag om halsen med sina käftar spred sig en kraftig laddning med electricitet in i björnen. Odjuret vrålade ilsket och föll ihop av själva electriciteten som tagit över kroppen för ett ögonblick.
Ciel backade några steg, han morrade ilsket och hotfullt. Raggen fick det att se ut som att han var mycket större än vad han var.
Men odjuret hade inga planer på att ge upp, den reste sig med ryckningar i kroppen, man kunde se att det sprakade om björnen lite då och då, sedan hade björnen vänt sig mot Eori och öppnat sina käftar i ett dånande vrål.
För första gången i sitt liv hade han känt rädsla, rädsla för att förlora varginnan han älskade.

Eori såg plötsligt hur Ciel var modig nog och satte björnen på plats!
Men sedan var det kört, nu hade hon björnen mitt framför sig. Käftarna öppnade, dregel som sprutade ut ur mungiporna på den ilskne björnen.

Hon visste inte, hon visste inte vad hon skulle göra. Mitt från ingenstans flög hon upp i skyn, högt upp så man knappt såg henne. Sedan flög hon rakt ner mot björnen gjorde virvelsnurrar påväg ner mot björnen. Den farten som hon hade kunde man inte riktigt beskriva, det var oerhört snabbt.

När hon var påväg ner gjorde hon något fruktansvärt skrik, ett fiskmås läte fast de lät högt, man kunde bli döv om man inte höll för öronen. Tiken dök rakt ner mot björnens nacke och tog ett stadigt grepp om björnens backslick och försökte hänga sig kvar.

Med den farten Eori hade, och hennes tyngd, och inte på tala om hennes grepp om odjuret föll den på knä medans Eori höll sig fast.
Ciel kunde inte kontrollera electriciteten för att han för första gången upptäckt att han hade det som kraft, så för att skydda Eori så mycket som möjligt ställde han sig en bit framför björnen och Eori. Sedan lät han sin gröna energi tränga sig in i björnens nos och käft för att Ciel skulle kunna ta energin från björnen så den bara vart svagare och svagare. Under denna process då han såg Eori och björnen visste han att hon skulle kunna ha klarat av detta själv. Men han tänkte inte ta några risker.
Ciels ögon glödde grönt, han hade fått i sig mer energi än vad han behövde, han var fulladdad igen.
Med en underlig känsla i kroppen blev björnen snart så svag att den bara kunde göra icke ansträngande rörelser.
Ciel klarade inte av att ta in med energi från björnen, kroppen sa ifrån av all överflödig energi han hade.
Det gröna avtog och han sprang fram till Eori "Du är väll inte skadad?" Frågade han oroligt. Björnen levde fortfarande och kunde mycket väl få in ett slag på dom då de var så pass nära odjuret.

Med tanke på all hennes ansträngning o kraft som hon hade använde la hon sig alldeles utmattad o trött rakt ner på marken. Med ett DUNS, hon ramlade med andra ord. Hon hade upptäckt nya krafter. Virvelvindar och fiskmås skriket. Helt otroligt att hon äntligen hade hittat sina krafter!

Tiken flåsade kraftigt och hennes hjärta gick snabbare. Snart skulle det lugna ner sig, hoppades hon.

Björnen flåsade oxå kraftigt men ställde sig upp. Han brummade grovt och mörkt medans han såg på de två.

Snabbt vände sig Eori om och såg björnen. Med av ren reflex drog hon fram ena vingen för att slå till björnen kraftigt. Och han fick sig en jävla smäll! Tiken hade inget annat val än att resa sig upp snabbt och ta sig därifrån. Och hon var tvungen att ta med Ciel.

Vingarna sträcktes och hon var redo.
"Hoppa upp, upp på min rygg och så biter du tag om mitt nackskinn för att hålla i dig, det gör inte ont just do it!", sa hon bestämt och gjorde sig redo för att flyga.

Han tog sig upp på hennes rygg och greppade hennes nackskinn.
Trotts att han vägde en del så skulle hennes vingar garanterat klara av mer tyngd.
Detta kändes lite overkligt, han hade alltid velat flyga. Han litade på henne, så detta skulle inte vara några problem, hoppades han.

Eori laddade vingarna och "galopperade" snabbare och snabbare, hennes bakfötter fick stryk men det var värt de. Vad gör man inte för sin älskade? Vingarna startades och de for upp i luften precis när björnen höll på att få tag i Eoris stjärt men hann inte. Vilken tur..

Vingarna flaxade med lugn rytm. Tiken räknade i huvudet, o ett o två o ett o två osv. Det gick alldeles utmärkt. Visst det var tyngd på ryggen men hon skulle klara det. Bara att bita ihop och göra det.
"Går det bra för dig?", ropade Eori till Ciel.
Det var bra att få reda på om han mådde bra, han kanske var åksjuk? Men då är det bra om han säger till, inte så mysigt och få spya på sig när man är i luften..

Några jobbiga fiskmåsar flög bredvid dom, dom omringade Eori och hon blev lite irriterad. Dom skulle säkert jävlas med henne, som vanligt men hon hoppades på att dom skulle vara snälla. Hon hade ju trots allt inte gjort något ont mot dom så varför skulle dom göra något ont mot henne?
"Håll i dig riktigt hårt", sa Eori bestämt och "dök" rakt ner mot en klippa.
Lite action får man ju väl ta i, det ska vara en flygtur Ciel alltid kommer att minnas.. Hoppades hon.

[Sry för segt svar men varit sjuk :/]

Att få se världen från åvan var magiskt.
Om han själv hade haft vingar hade han kunnat smeka molnen, verkligen känna vinden i ansiktet. Men mest av allt vela han göra det tillsammans med Eori.
Han älskade henne, och detta möte var så speciellt.
Hans tassar på hennes kropp, kände hennes värme och hans hjärta bultade i en tung men snabb rytm. Detta var helt enkelt underbart.
"Jag mår utmärkt" ropade han till henne och strax efter det bad hon honom att hålla i sig. Självklart gjorde han det, och nu var de påväg mot en klippa.
Skulle han verkligen våga visa hans känslor för henne? Det enda han vela göra innan de skiljdes åt var att berätta om hans känslor.
Men han var inte fullt säker på om hon kände detsamma för honom.

(Lungt, ^^ )

När de va dags att bromsa, kunde man alltid lita på Eori. Hon bromsade precis när hennes fötter var 2 meter ifrån marken och hon landade sakta o mjukt & tänkte på hennes fötter, som alltid fick mest stryk. När de väl hade landat fint såg hon på Ciel, den majestätiska konungen, konungen av rovdjuren.

"Nå, vad tyckte du om flygturen?", frågade hon blygt & försikigt.

Hennes hjärta bultade snabbare, hon var inte trött eller andfådd. Utan hon trodde hon var kär. Aldrig hade hon fått känna denna känsla. Hans doft var ljuvlig, hans röst var underbar & lugnande. Ja allt var perfekt på honom. Det var som att alla pusselbitarna va på plats.
Frågan var, om han kände likadant som hon gjorde för honom. Hon vågade inte riktigt fråga det utan lät frågan yra runt hennes tankar. Hon var alldeles för blyg för att fråga det...

Ciel släppte taget om hennes nackskinn, sedan klev han ner från hennes rygg. "Fantastisk. Jag har aldrig varit så högt upp förut, en upplevelse värd att minnas" Eori var vacker, och sättet som hon kollade på honom var underbart. Rädslan har aldrig uppstått hos honom tills idag, och nu kom den krypandes igen. Eller var det bara hans känslor som spökade? Ciel höll sitt huvud i längd med Eoris, sedan tog han några steg mot henne.. Han slickade henne ömt på kinden och sedan vände han bort blicken lite blygt. Någonstans måste man börja då man inte finner orden till vad man känner. Så detta var lite hjälp på traven, han visste inte vad han skulle säga så han visade det istället.
Ingen varginna skulle kunna mäta sig med Eoris skönhet. Han var förälskad.