Den lilla naktakin hade vandrat iväg och satt en bra bit bort från flocken, hon kunde varken se eller höra dem. Skönt. Bara lugnet, tystnaden och växternas sång. Inte för att hon inte tyckte om flocken eller medlemmarna, hon behövde bara sin ensamtid.
   Det hade tagit henne alldeles för lång tid att ta sig upp i trädet med endast tre ben, därför virades svansen runt grenen som hon satt på. Här skulle ingen falla ner minsann. Digne tog ett djupt andetag, slöt ögonen för en stund. Det kom.. Det kommer nå.. Någon, viskade växterna. Öronen vinklades direkt åt alla möjliga håll, försökte snappa upp något ljud från den andre.
   Snart kunde steg höras. Tyngden mot marken sa henne att det med all säkerhet var Mercedes som kom och hämtade henne. “Jag ska inte gå tillbaka än.. Du kan sitta här Mercedes, men då fåru va’ tyst. Jag lyssnar på sången,” förklarade hon.
   “Du behöver inte vara orolig för mig.” Digne öppnade ögonen och vred huvudet ner mot marken, leendet i hennes ansikte försvann när hon insåg att det inte alls var Mercedes nedanför henne. Med hastiga rörelser ställde hon sig upp, fann sig själv direkt i försvarsposition. Främlingar var något som Isil Anar var halvt paranoida över nu för tiden.
   “Stick,” fräste hon, “Annars ska du få se på vrede!”

Under månader hade hon rört sig genom landet men utan någon verkligt mål mer än att skapa kaos. Sedan hon valt att lämna Blairs följe hade hon inte stött på någon av dem och faktum var att det inte spelade någon roll. Mötet med Nomë hade fått henne att inse att hon inte behövde någon, kärlek var lika med svaghet.
    Adena rörde sig med huvudet och högt och svansen lyft. Hennes blick var ursinnig, och där fanns en oförklarlig vrede. Det hade varit en lugn tid under hennes vandring. Visst hade hon hamnat i ett par blodiga och svettiga situationer, men inte i närheten av hennes forna ja.
    Dofterna av många olika individer fick hennes hjärta att slå fortare, hårdare. Det hade gått en lång tid sedan hon senast rörde sig i dessa trakter, men hon kände igen den här skogen, det här området. Adena mindes vad hon åstadkommit här, och vems liv hon hade släckt.
    Endast en dåre skulle återvände till en plats likt denna, men sen var inte Adena fullt stabil mentalt heller för den delen. Dessutom höll hon sig i utkanterna av de platser hon då besökt. Trots det verkade någon söka sig till hennes uppmärksamhet, för en främmande doft spred sig i området och bara några sekunder kunde hon höra en hotfull röst.
   “Stick. Annars ska du få se på vrede!”
    Blicken vändes uppåt mot de stora trädkronorna, och ett kort skratt lämnade henne när hon såg vem det var som hotade henne. En liten, färgsprakande, ung hona satt där bland grenarna och hotade henne.
    “Ursäkta mig…”, skrattade hon och skakade på huvudet samtidigt som raggen reste mig. “Jag förstår inte hur du kan tro att jag skulle vända om av det där.”

“Underskatta inte min storlek din.. Din skata!” Som en arg liten chihuahua studsade hon ilskt på grenen, den svajade utav vikten. “Vänd dig om och ta ditt tryne någon annanstans, Isil Anar välkomnar inte främlingar,” morrade hon. Utan att ge den andre en chans att gå sin väg beordrade Digne växterna att slingra sig fast kring den eldfärgade tikens ben, kila fast henne vid marken så att hon skulle lyckas ta sig hemåt till de andra och rapportera sin upptäckt.
   Naktakin tog sig försiktigt ned från trädet när växterna tycktes ha ett stadigt grepp om den stora tikens ben. Nu skulle hon dra hemåt, förvarna de andra angående denna främling. Med ett “Toodiloo,” sa Digne adjö och for iväg i riktning mot flocken.

Hettan bubblade i hennes vener och ett dovt läte byggdes upp i bröstkorgen på henne. Växter och grenar började att slutas kring hennes ben, men de förkolnade av den värme som bara ökade ju mer hennes ilska gjorde det. 
    “Hur vågar du förolämpa mig på det sättet?” morrade hon dovt samtidigt som hon följde den lille med blicken när hon rörde sig nedåt. Uselt val, säkrare hade hon varit bland kottarna. De första grenarna hade lyckats omsluta henne, men resten klarade inte av värmen.
    När den färgglada tiken vände sig om, begick hon sitt andra misstag på kort tid. Adena slet sig ursinnigt ur växternas grepp trots de vassa taggarna som öppnade upp små skrapsår. Hennes offer hade inte tagit sig långt alls, endast ett par meter och med ett spjärn tog hon sats och hoppade och avbröt den andres flyktväg.
    “Så lätt kommer du inte undan, nu får du visa mig vad du går för”, andades hon intensivt fram. Raggen var rest och tänderna blottade, och utan att invänta en reaktion från den lilla gjorde Adena ett eldigt utfall. Hennes käftar var riktade mot en av tikens tre ben. Efter hennes förolämpningar tänkte hon inte låta sitt offer dö snabbt, utan tvärtom.

Den större tiken avbröt hennes flyktväg och hon bromsade intensivt.
   “Så lätt kommer du inte undan, nu får du visa mig vad du går för,” Digne hann inte reagera förrns den andre högg mot hennes- HENNES BEN!?
   Inte BENEN! Inte igen..
Hon fick panik när hennes enda kvarstående framben nu satt fast mellan inferons käftar, men hon försökte samla sig. Inte tänkte hon låta ännu en skurk komma ur en fajt helskinnad. Nä, nu får det vara nog!
   Naktakin lät taggiga grenar växa ner från träden och slingra sig runt den andres hals samt ögon, alla mjuka ställen. Hon gjorde allt för att tiken skulle släppa taget om hennes ben.

Flinet på hennes läppar växte sig större när Adena hörde hur grenarna gjorde ett försök till att lyda den andres kommandon, men vintern hade anlänt snabbt och att väcka växterna till liv krävde mycket tid och koncentration.
    Smaken av blod fick adrenalinet att pumpa ut i hennes vener och i rent ursinne slet hon loss den andres framben. En del av henne ville avsluta det nu, snabbt och smidigt, men nej. Det hade gått alltför lång tid och nu tänkte hon njuta av varenda sekund.
    Den andres tjutande fick ett mörkt fnissande att lämna henne samtidigt som hon upprepande knyckte på nacken. Maniskt släppte hon köttstycket och lät det falla till marken samtidigt som hon närmade sig med långsamma steg.
    Utan att invänta gjorde hon ytterligare en attack, nu med riktning mot den andres buk. I rent, brinnande hat slet hon och drog Adena i allt hon kunde komma åt, tills där inte längre fanns något motstånd kvar.

Grenarna lydde inte hennes kommandon, med ens fylldes bröstet av hopplöshet. Hennes enda kraft lydde inte. Hon förbannade vintern och all kyla som den bar med sig. Snart uppenbarade sig en smärta som hon allt för väl kände igen, som reaktion högg hon den större honan över nosen och släppte inte taget.
     Istället för att tiken lossade greppet om Digne gav hennes ben med sig, det var då som hon släppte käftarna om den andres nos och tjöt. I tumultet hade hennes konstgjorda ben gått sönder, i brist på framben föll hon nu till marken. Försvarslöst blottades magen när hon rullade över på rygg, endast för att vilt kunna fäkta med sina benstumpar och bakben.
     Hon försökte få den andra att backa med sitt morrande och fäktande, men förgäves. Snart drogs och slets det om hennes buk och Digne skrek, hon skrek som aldrig förr. Hon ville inte dö men det fanns inget som hon kunde göra åt saken. Ingenting.
     Inälvorna hade nu blivit utälvor och den lilla tiken kämpade för att stanna vid medvetandet. Avsaknaden av magmuskler gjorde att hon inte längre kunde hosta, lungorna blev sakta men säkert blodfyllda. Både ur nosen och munnen rann blod ut. Det började bli alltmer svårare att andas och naktakin sökte efter trygghet. Hon bestämde sig för att endast fokusera på växternas sång.
     Lövskogens första snö för i år föll nu från himlen och färgade marken vit, men allt som Digne kunde ta in var sången, växterna sjöng så vackert för henne. Sjöng en sista gång. Den fallande snön kunde nästan liknas vid att gudarna grät över hela händelseförloppet.
     Det är okej.. Släpp nu..
Vädjade växterna, det var lika smärtsamt för dem att se henne lida. Tiken löd i förlust av styrka och slöt sina ögon, världen blev svart. Lugnet infann sig över platsen.
     Digne slutade att andas.
     Kroppen begravdes i snön.
     B̗̹̮̭͢l͔̺̯͢o̙͞d̘.̕ ̦͠Ḅ̼̦l͖͚o̯̺d̥̞̺͈̜͚ ͎̫̪̜̠͉̻i͎̙̻͇͜ ͍͈̳̤̻s͈͇̺̖͔n̘͍̥ö͇n.
     B̴͔̺̠̯̟̥̕͢l̩̗̼͇ó̵̪̘̼̥̺̱̪̺̱d̜̮̘͉͘͠.


[ Avslutat ]