THAYALA

Lövskogens alla fåglar sjöng, solen var uppe på himlen och det var ett varmt sommar väder. trots att det fortfarande var höst. Kairo gick i en lugn takt och hade inga planer på att äta, men då en hjälplös liten fågel satt på en av de nedersta grenarna kunde han inte hålla sig. De isblå ögonen blänkte till, och den lilla fågeln vart alldeles stel och ramlade ned på marken. Han log för sig själv och gick fram utan några tecken på stress.

En stund senare.

Fågeln var uppäten och Kairo var på gång igen, hans takt var som altid lugn och sansad. Se isblå ögonen behöll den oläsbara blicken som kunde betyda vad som hällst. Den svart vita manen var lite små fuktig fortfarande efter regnet en halvtimme tidigare.
Skogen var lugn, alldeles för lugn för hans smak.
Men ´vinden bar med sig en doft av en hona.
Intressant.

Det gröna gräset kittlad under hennes tassar och fåglarna kvittrade lyckligt i träden ovanför henne.
Men plötsligt
En fågels kvitter försvann
Tystnad.
De fåglar som inte redan försvunnit försvann fort och varginnan rynkade smått på pannan.
Vad hade hänt?

Hon skakade förvirrat på huvudet, men fortsatte i samma, lugna takt som innan.
Plötsligt stannade hon till.
Några fjädrar låg utströdda över marken.
Doften av hanne var stark, färsk. Den vita varginnan såg sig vaksamt omkring.
Ingen där.
Åter fortsatte hon sin vandring, men denna gången följde hon doften från hannen. Det skulle bli roligt, ännu ett hjärta att krossa.

[hahaha konstigare än konstigaste inlägget ^^]

kairo kände sig iaktagen men vände sig inte om.
Men hans inre vela vända om, se varför främlingen följde efter honom.
Han slängde tillbaks huvudet och kollade skarpt runt omkring.
Där, långt borta kom en vit hona gåendes, han vände sig om helt.
huvudet höjdes och han vart en aning fundersam.. var det verkligen horn hon bar på? det var första gång han sett något liknande. Hennes blåa tecken, vilken sorts varg var hon egentligen?. eftersom att Kairo inte var den frågsamma typen fick han ha sina funderingar för sig själv.
Då honan kommit i räckhåll för att hon skulle kunna höra honom sa han "Hejsan" med sin varma och vänliga stämma. han var snäll, men väldigt kall inombords vid vissa situationer.

Hon ryckte till vid ljudet av rösten och såg upp från marken.
Tillslut fick hon syn på honom, en stor varg som stod och såg på henne med ljust blåa ögon.
Hon gick lugnt fram till honom lade huvudet lite på sned.
- Hej, vad kan en ovanlig hanne som du heta? Hon log mjukt och svepte sakta med svansen strax ovanför marken.
Fåglarnas kvitter hade åter börjat fylla skogen med ljud och varginnan klippte smått med öronen för att lyssna till fåglarnas vackra sång.

Han log, sedan sa han "Kairo. Och du varginna?" frågade han med sin vanliga röst. Fåglarna kvittrade och vinden slet lite i hans man. De isblå ögonen granskade henne och han verkade gilla det han såg. Han hade aldrig haft något intresse för honor förut. kanske var det dags att bilda en egen familj snart. men sånt intresserade inte han, om man ska ha en familj ska man först hitta en hona man gillar.

Hon sträckte smått på sig då hon såg hur han tittade gillande på henne (?).
- Thayala. hon granskade den svart, vit, gråa hannen och hennes blick fastnade vid hans ögon.
Thayala kom på sig själv med att stå och stirra in i hans ljusblåa ögon. Hon vände snabbt bort blicken och låtsades för en stund att hon var väldigt intresserad av de små, livliga fåglarna som kvittrade glatt i träden.
Efter en liten stund satte hon sig mjukt ner och svepte sin långa svans runt sina ben.

Hon var vacker helt klart, men han viste inte ennu vad han skulle säga då frågan bara slank ut ur munnen på honom "vackert väder inte sant?" Han hade sätt hur hon hade kollat på honom. Han log och satte sig han också. det var vackert ute, solen sken och fåglarna kvittrade. inget skulle kunna förvåna honom. Han var beredd på det mesta. när han tänkte efter var det en dum fråga tyckte han.. såklart att det var vackert ute..

Hon skrattade mjukt till, var han nervös i hennes sällskap kanske? Elle kunde han Kanske bara inte komma på något att säga? Hon log mjukt och såg upp på den blåa himlen.
- Jag kan inte annat än att hålla med dig. ett avslappnat leende spred sig på thayalas läppar och hon tänkte efter en stund innan hon ställde en fråga hon funderat på sedan hon fick första skymten av Kairo.
- Säg mig Kairo, vad är du för ras? Jag har aldrig sett någon som dig tidigare. hon såg undrande på honom. Kanske var han en ras som kom från området utanför Numooris gränser?

"Mina föräldrar dog dagen jag föddes. Men jag vet att min mor var en Vren, men min far har jag inte hört om. jag är nog en blandras Svarade han ärligt, han granskade henne med sina isblå ögon, hon var vacker. Men han var också lite rädd att det skulle synas att han var en aning intresserad så han lät blicken glida till en av små fåglarna som satt på de vackert växta grenarna.

Hon nickade förstående, även han hade vuxit upp ensam utan varken flock (?) eller familj.
Hennes blick följde Kairos och de båda såg på småfåglarna. Hon suckade tyst, tänk om livet varit så enkelt som de fick det att framstå som? Hon betraktade lugnt deras lyckliga kvittrande och det ryckte i hennes mungipor då de hoppade runt på grenarna som gungade lugnt under deras tyngd.
Livet kanske inte behövde vara så svårt som hon fick det att framstå som? Kanske skulle det vara enklare om hon var vänligare mot andra vargar? Om hon inte var så egoistisk? Men det enda problemet var att hon gillade det. Hon älskade att sen förkrossade minen hos någon som trott att hon älskade honom men förstått att hon lekt med hans känslor. Hon älskade att se andra bli ledsna för deras obesvarade känslor. Men mest av allt älskade hon att alla hon mött på hittills bara var veka, fula små vargar som inte hade mycket till ryggrad.
Förutom den vitgula hannen... Zarec. Hans skönhet hade förbluffat henne och han utstålade en självsäkerhet som ingen annan hon mött på hade.
Men endå, livet kanske skulle bli bättre, enklare om hon lade det gamla bakom sig och iallafall försökte att vara snäll... Det tåldes att tänka på.
Men inte än. Först hade hon saker att göra.

Thayalas blinkade plötsligt och hennes drömmande blick försvann fort. Åter fann hon sig själv att se in i det ljusblåa ögonen.
Hon rynkade smått på pannan, hur kunde någon ha så förtrollande vackra ögon?

[ hon älskar allt som är vackert blått ^^ och hon gillar honom.
Sorry till alla jag rollat med som läser detta ^^ Thayalas elaka tankar bara...
Mysko inlägg... O.o]

Kairo försvan i tankarna igen, han vart varm inombords och han kom och tänka på vandringen här. Den hade varit underbar, inget som hade retat upp honom. Och han som vanligtvis var så kall och kylig mot alla han träffade så verkade detta vara ett undantag. Känslorna bara for omkring i honom. Han vist inte vad han skule säga, hur han skulle göra det.
Kairo Suckade´, sedna kollade hon på honom, och han kollade tillbaks. Han granskade hennes horn, dem passade henne. vad skulle han säga? det fanns inte så mycket att prata om.

Thayala såg mjukt, undrande på Kairo då han granskade henne.
Hon log.
- Ser du något som du gillar? hon skrattade till och blinkade busig med ett öga och puttade undan luggen från ögonen med en vit tass.
Hon höll sin ljusblåa blick fäst pa Kairo och log smått flirtigt.

Om han kunnat blivvit rosa av rodnad skulle han bli det nu. Han kollade bort en aning, generad. men han kunde inte låta bli att säga -Din skönhet förblindar mig. Kairos ord var sanna, och han menade det han sa. Hon var vacker, de fölera hanarna skulle inte ta sig mod till att säga en sån sak. Men komplimanger var något han inte höll tillbaks.

Hon höjde förvånat på ögonbrynen åt hannens ord. Hon visste att hon var vacker, men på något sätt betydde orden mer när de kom från Kairo. Hon visste inte hur många gånger hon hört ungefär den komplimangen innan, men det var några stycken. Men de hade inte berört henne ens i närheten så starkt som denna.
Alla tankar på att leka med han ens känslor försvann och hon blev varm inombords. Hennes ljusblåa tecken glödde lite starkare och hon förvirrade sig själv med hennes reaktion på komplimangen.
- Tack Kairo, det betyder mycket när det kommer från dig... hon log vänligt och hade en eftertänksam glimt i ögonen.
Vad var det med henne? Hon hade aldrig känt såhär förut och det var ytterst förvirrande.

[ oj vad konstigt det blev xD]

Kairo log och granskade henne med ett gillande leende på hans läppar. Orden som hon sa betydde Lite extra för honom. Hanen vände bort blicken från honan och granska de små fåglarna på de nedersta grenrna.
Han fuktade sin nos och svansen på honom började att vifta i små rörelser då honan sagt sitt. "Har du lust att dela middag med mig?" han var hungrig, och magen kurrade men knappt hörbart.


[Mitt vart jäääätte kort xD men jag kommer inte på nå bättre x)) ]

Inte förrän nu, när han nämde mat upptäckte hon hur hungrig hon var.
- Ja, det gör jag gärna. Thayalas mage kurrade högt och hon grimaserade över det konstiga ljudet.
Men sedan slappnade hon av och andades lugnare och lugnare. En svag bris blåste upp runt de båda vargarna och rufsade om deras päls.
Plötsligt stannade brisen upp och det blev vindstilla i skogen runt omkring dom. Thayala drog ett djupt andetag och knyckte med nacken åt höger in i den delen av skogen där träden växte glesast.
- Jag hoppas att du är sugen på rådjur. hon flinade och fick en pigg glimt i ögonen innan hon vände på stället och rusade in i skogen, följde doften av rådjur som vinden visat henne.

Kairo låg inte långt efter i hennes jakt på föda. kairo spang, men det hördes inte, det var så gott som ljudlöst. Vinden slet i hans man och svans, det kändes skönt. Och han kände edoften som slog honom som ett slag i annsiktet. mat.

Efter några minuters springande saktade hon ner och hukade sig bland buskarna och träden för att inte skrämma rådjuret hon kunde skymta lite längre fram. En ung bock som stod och betade.
Ett elakt leende lekte på hennes läppar och hon fokuserade blicken på bockens hals.
Nästan omedelbart föll den till marken med nästan förvånat uppspärrade, glanslösa ögon.
Ett rött streck syntes i den tjocka pälsen på dens hals och bockens blod droppade långsamt ner i gräset. Thayala flinade och gick lugnt fram till bocken och luktade intresserat på det djupa såret över bockens hals.
- Ta för dig du bara! hon log och nickade mot den döda bocken bredvid henne.

Kairo vart inponerad, han hade aldrig sätt någon med sådanna krafter förut.
Han gick långsamt fram
Granskade djuret och luktade på det lite.
Han vände blicken på henne, han log.
"Damerna först"
Sa han och log lite snett.

Thayala höjde smått på ögonbrynen och flinade åt Kairo innan hon åter vände blicken mot bocken, böjde sig ner och med en snabb, smidig rörelse slet upp bockens buk.

När hon ätit färdigt, noga med att inte ha blodat ner sig, satte hon sig mjukt ner och gäspade smått. Det hade tagit på krafterna att fälla bocken med hennes kraft.
Hon betraktade tyst ett led med myror som kämpade sig över allt som kom i deras väg och förundrades över deras styrka när hon fick syn på att vissa bar stora frön eller liknande.
Hur kunde något så litet vara så starkt?

Strax där efter högg Kairo in på bytet. Han grävde sig upp till hjärtat, men blodade inte ned sig så värst mycket. Han drog ut det, sedan började han att festa på den oerhört delikata biten. Hanen åt lite till, tills magen sa ifrån. Den ganska så välbyggda hanen satte sig ned nästan brevid honan då han ätit klart. Han kollade på henne, och han såg vad hon kollade på. han log "Visst är insekter fantastiska. jag beundrar dess styrka."

Thayala såg chockat på Kairo, han upprepade nästanexakt vad hon tänkt bara en liten stund tidigare.
- Hmm... Jaa det är jättekonstigt. Men får jag fråga, vad är dina krafter Kairo? hon såg fundersamt på hannen efter att ha kommit att tänka på hur hon själv använt en av sina krafter, vinden till att fälla rådjuret.

[ haha kommer inte ihåg om hans krafter har nämnts tidigare... ]

"jag vet inte vad det kallas, men min andra kraft är Styrka" Kairo beundrade hennes skönhet sådär för sig själv. Han lät blicken sakta granska henne, han kunde inte låta bli. Men till slut slet han blicken och granskade de små istället. "Och du då? vad har du för krafter?" frågade han till sist.

Thayala log gåtfullt och slöt ögonen för en liten stund.
Plötsligt stod en exakt kopia av henne bredvid Kairo. Den slickade honom i mungipan, men tungan gick rakt igenom då illusionen var som ett spöke. Kairo skulle på sin höjd känna en lätt ilning eller rysa till.
Thayala lät illusionen av henne sakta försvinna och log busigt mot Kairo innan hon lät en kraftig vind blåsa upp runt dom och dra av blad från träden och rufsa om deras päls.
När även vinden försvann och det åter blev lugnt log hon trött och väntade spänt på Kairos reaktion.

[ hoppas du förstod " spök" grejen ^^ annars är det bara att fråga. Hennes charm är ingenting hon vet om att hon har, så den kunde hon inte visa något med. 8D]

Då illusionen dök upp vart han inte så värt förvånad, men han vart däremot förvånad över hur den betedde sig. han rodnade, och en lätt rysnming spred sig i kroppen. Därefter kom en härlig vind och slet i ahns päls. Han log, underbart! Och innan han viste ordet om det så hade han gått fram till Thayala och ställt sig nästan tätt intill henne, och sedan, pussade han henne lätt med tungan på hennes kind. "Du är verkligen en skönhet"