(Pax till Orkidé)

Den lilla skocken med vita harar skuttade fridfullt mellan pilarna och åt av det mjuka gräset. Det mjuka frasandet från hararnas munnar var mycket tyst, men tillräckligt högt för att den lilla ugglan skulle höra det. En tyst vind rörde om bland löven på pilarna. Plötsligt började ugglan våldsamt kippa efter luft. Hararna stannade upp och väntade spänt på vad det var som gav ifrån sig ett så märkligt ljud. Ugglan fortsatte kippa efter luft tills det hördes en liten fnysning som avbröts av ett tjutande skall. Ett brak hördes och hararna flydde för sina liv. Kvar låg en hög med päls som sakta reste sig upp. Grenen ugglan hade suttit på hade brutits när ugglan helt plötsligt blivit en stor varg som inte platsade i ett träd.
Med en hel del stånkande trasslade sig den stora vargen ut från trädets grå grenar. Lianerna fastnade runt taggarna längs hans rygg och nacke och det var endast med våld som vargen kunde göra sig fri. Med en sista fnysning gick han ifrån pilen som han just trasslat sig ut från.
"Alltid dessa nysningar!" muttrade han och lade sig ner. Sen sega solen hade precis börjat värma så han lade sig ner på gräset och såg efter hararna som nu var utom synhåll. Det var inte det att han var hungrig och letade föda, det var bara det att han saknade sällskap och att hararna hade erbjudit en liten tröst. Den stora vargen var inte van vid ensamheten som var vandrarens vardag, han var van vid att leva mitt i en flock där alla uppskattade varandra. Eller han hade trott det.
Efter att ha begrundat sin ensamhet beslöt han sig för att släppa det och istället titta på de vackra träden som omgav honom. Han hade inte trott att det skulle finnas så här fina träd, eller omgivningar för den delen, någonstans i detta land. När han sett en grön dal bland bergen hade han inte trott att något vackrare gick att finna, men han hade uppenbarligen haft fel. Han hade sett den här skogen under natten och beslutat sig för att den var för vacker för att bara passera.

Hon tar sig fram på lätta tassar bland silverpilarna. Solen värmer skönt och det ligger något magiskt över denna plats. Eller så är det bara en känsla som kommer ur själva marken. För det känns som att man borde vakta var man sätter ner sina tassar.
Den klart skogsgröna blicken sveper över silverpilarna och området som de växer på. Denna plats har hon nog aldrig satt sina tassar på tidigare. Men kanske en plats hon skulle vilja besöka igen. Men det ligger i framtiden i så fall. Nu kan hon ju faktiskt njuta av att hon befinner sig här och nu.
Med en lätt suck stannar hon upp och sätter sig ner. Luften verkar så frisk på denna plats. Kanske beror det på alla pilarna? Öronen klipper till på huvudet och hon ruskar sedan på huvudet. Det sprider sig ut i hela kroppen och hon reser sig upp. Sedan sträcker vargen på sig. Sträcker ut varje del av sin kropp. Hon känner sig pigg och glad. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Snabbt smiter den tillbaka till sitt bo igen. En lätt gäsp slipper undan utan att hon hinner hejda den. Då fyller hon lungorna med frisk luft och andas sedan ut.
Då hörs ett brak som får henne att spetsa öronen och se sig överraskat omkring. Vad var det? Hon hade fått en känsla av att någon befann sig i närheten. Men hon hade inte lagt så mycket tanke på det då känslan fortfarande är ny för henne. Men nyfikenheten griper tag i henne och hon sätter kroppen i rörelse. Åt det håll främlingen befinner sig. Hon behöver inte gå länge innan hon får syn på en främling på marken. Utseendet hos den andre är udda. Men hon har börjat inse att vargar kan se ut på många olika sätt. Men nyfikenheten stiger inom henne och hon tassar närmare. På behörigt avstånd stannar hon. Lite lätt blyg för att våga kliva fram och säga hej.

Han avbröts i sitt tittande av mjuka tassar som närmade sig. Nyfiket vände han på huvudet, bered på att det bara var vinden som spelade honom ett spratt. Men när han hittade vargen som uppenbarligen kom tassande emot honom med blicken började den stympade svansen slå mot marken och han satte sig upp, medveten om att den nya vargen var, bra mycket mindre än vad han var. Doften som smög sig undan från hans nos talade om för honom att det var en tik han mötte.
Ett brett leende som visade på att han uppskattade det här mötet mer än tiken anade bredde ut sig över det avlånga ansiktet. Mån om att inte avskräcka varginnan med sin uppenbara storlek och klumpighet försökte han räta upp sig och sitta som den gentleman han borde vara.
"Hej!" sa han och lät svansen kamma gräset bakom sig. Han var löjligt lättad över att få öppna munnen och prata med en annan varelse att svansen och flinet inte gick att stoppa. Rösten var dock hes efter att bara ha mumlat tyst under ett bra tag.
"Vad heter du?" orden snubblade nästan över varandra när de hade så bråttom att komma ut att det var svårt att hålla isär dem. Han knyckte lite generat på huvudet, han visste att han varit oförskämd.
"Förlåt, det var oartigt av mig." mumlade han, fortfarande med svepande svans "Mitt namn är Ninäd, och jag skulle väldigt gärna vilja veta ditt, om hon nu skulle kunna tänka sig att dela med sig av detta?" Om det var en fråga eller inte var lite svårt att svara på, men det spelade inte så stor roll då orden fortsatte att lägga krokben för varandra.

Hon står stilla och studerar blygt främlingen. När han får syn på henne dämpar hon en impuls att ta ett steg tillbaka. När främlingen sedan hälsar och verkar närmast glad över att se henne spricker ett lätt leende upp i hennes ansikte. Den korta svansen vippar lätt från sida till sida.
Hon fnissar lite lätt när han först frågar vad hon heter. Sedan kommer på sig själv och presenterar sig själv först. Som om det vore väldigt oartigt och bryt mot regler om han inte presenterar sig själv först. Tiken själv är uppfostrad så att det är artigt att presentera sig själv först. Men det beror även på situationen.
"Hej, Ninäd. Mitt namn är Orkidé". Hälsar hon och presenterar sig. Hon tar ett prövande steg närmare. Den korta lilla tippen till svans fortsätter vippa från sida till sida. Den är så kort att hennes bakparti vippar med i rörelsen.

När den nya varginnan fnissar skulle han som människa ha rodnat, men nu nöjer han sig med att generat böja ner huvudet en aning och stirra på gräset. Hon hade ett vackert fniss trots allt och han hoppades kunna locka stämman till skratt.

"Hej, Ninäd. Mitt namn är Orkidé"
Det var ett fint namn som passade den svartvita tiken. Hon verkade precis som han ha fått en ordentlig uppfostran när hon vuxit upp och visste hur man skulle bete sig bland folk. Hon hade tagit ett steg framåt och han lade nu märke till hennes korta svans, och blev mycket lycklig. Den var nästan lika kort som hans egen! Hans egna svans dunkade ivrigare i marken. Tänk om hennes far också bitit av henne svansen?
"Vad gör du här?" frågade han ivrigt. Hennes iver verkade smitta av sig på honom och spä på den iver som redan fanns i den stora kroppen.

Leende studerar den klart skogsgröna blicken hanen framför henne. När han frågar vad hon gör här vet hon först inte vad hon ska svara. För hon vet inte vad hon gör här. Hon bara vandrar och ser vad hon hamnar. Hon har inget mål eller önskan att ta sig någonstans. Hon bara är. Utforskar glatt alla nya platser hon finner sig på.
"Jag ser mig omkring". Blir hennes svar. För det är en bra förklaring på vad hon gör här. Något förbryllad dock är hon över viss information hon får från hanen. Något med en svans. Och någon som biter av den. Vad läskigt. Själv är Orkidé född med sin lilla stump till svans. Hon har alltid levt med den så. Och nog är hon glad över det för det låter läskigt att få den avbiten. Hon riskerar i alla fall inte att få den avbiten då den redan är så kort.
"Vad gör du själv här?" Frågar hon nyfiket och tippar huvudet lätt på sne.

Hennes svar var mycket likt hans eget. Det lät väldigt klokt. Vem hade sagt att man var tvungen att göra någonting speciellt på en plats bara för att vara där?
Han satte sig upp eftersom det här med att titta upp på folk inte var hans grej.
"Vad gör du själv här?"
Frågan fick honom att fundera någon sekund innan han med ett leende svarade:
"Jag gör nog samma sak som dig." svarade han.
Han ruskade på huvudet och sneglade på Orkidé. Han ville fråga henne var hon kom ifrån, hur hennes familj sett ut, men han var rädd för att vara framfusig och bestämde sig för en annan fråga.
”Har du sett skogen under natten?” frågade han med ytterligare ett leende och en svans som svepte över marken.

"Det finns så mycket att se. Jag tycker att man ska se så mycket som möjligt innan man bestämmer sig för vad man vill göra". Lägger hon till när han berättar att han gör som henne. Ser sig omkring. Utforskar. Lär känna landet.
Den lilla stumpen till svans vippar fram och tillbaka och sveper med sig hennes bakdel i rörelserna. När hanen sätter sig upp så bestämmer hon sig för att själv sätta sig ner. Då blir det bekvämt för dem båda. Och så sveper inte bakdelen med i svansstumpens vippande.
Hon skakar lätt på huvudet.
"Jag anlände i gryningen. Så jag har inte sett skogen om natten. Men gryningen var väldigt vacker". Berättar hon som svar på hans fråga. Hon fick en känsla av att skogen om natten är något man måste se. Hans ord ville säga mer.

Hans leende blir så brett att tänderna långt in i munnen syns. Svansen dunkar häftigt mot marken.
"Du MÅSTE se den under natten, speciellt när månen är ute!" säger han och nickar med sitt eget huvud när han inte längre talar. Han tänkte på hur skogen sett ut när han anlände under natten och insåg att han bara varit här några få timmar längre är Orkidé.
"Det är som om träden är av silver." fortsätter han drömmande och svävar bort med blicken "Dem lyser nästan upp marken du går på..." Hans blick blev lite dimmig när han drömde sig bort för några sekunder. Så började svansen slå och blicken fokuserades åter på Orkidé.
"Stannar du tills i natt?" frågade han med en dunkande svans.

Hon ler åt hans entusiasm. Ninäd verkar vara en trevlig hane. Glad. Orkidé känner sig själv väldigt glad och upplivad av det här mötet. Hon sitter tyst kvar med leendet på läpparna när hanen talar. Han talar verkligen med entusiasm. Det är lockande.

Orkidé fnissar lätt.
"Du har övertygat mig. Jag tänker stanna till natten". Svarar hon honom och nickar lätt för att verka mer övertygande. För han gjorde henne väldigt nyfiken. Nu MÅSTE hon bara se Silverpile om natten.

Hans svans slog mot marken när hon sa att hon skulle stanna till natten.
"Bra! Du kommer inte ångra dig!" sa han och nickade i takt med henne.
Det måste se rätt lustigt ut där de båda satt och nickade i takt med varandra, de var trots allt bara vargar, även om den ena av dem såg mer grotesk ut än den andra.
Han kastade några korta blickar omkring sig innan han såg på Orkidé. Landskapet dem satt i var mycket vackert och han längtade tills natten kom och de fick uppleva den i silversken.
"Har du några förslag på aktiviteter som vi kan ägna oss åt medan vi väntar på att natten ska falla?" frågade han med ett leende i det grova ansiktet. Svansen rörde sig rasslande över marken medan han väntade på förslag.

Hon känner sig glad över detta. Förväntansfull på vad natten kan bära med sig. Och tillfreds med att hon inte behöver vänta ensam. Att Ninäd verkar vilja vänta med henne. Då kan de lära känna varandra bättre. Ninäd verkar verkligen trevlig. Det vore synd om deras möte skulle avslutas tidigt.

Något att hitta på? Någon aktivitet att fördriva tiden med? Orkidé har ingen aning. Hon ler lite blygt åt hanen.
"Jag vet inte vad som finns att göra här. Och heller inte vad som kan vara trevligt tidsfördriv". Orkidé själv är fortfarande väldigt ung. Hon tycker det fortfarande är kul med lekar och sådant. Valpiga ting. Kanske det inte är något Ninäd skulle föredra att göra. Så det är bättre att hon låter honom komma på något så kan hon följa med. Kanske även lära sig något nytt.

Ett dovt mullrande kom från hans strupe och lämnade hans mun som ett skratt. För att vara helt ärlig visste han ju inte heller vad som fanns att göra, men han hade sina egna idéer.
"Jag såg en flock med vita harar innan, vi kan säkert hitta dem och jaga dem," föreslog han med ett flin "eller så kan vi kanske..." Med ett busigt glitter i ögonen andades han ut och koncentrerade sig. På bara en sekund hade den stora vargen krympt till en liten liten uggla med taggar längs ryggraden. Han började slå med sina nya vingar och hängde i luften framför Orkidés ansikte. Med några snabba vingslag satte han sig på hennes huvud och såg ner på henne.
"Du kan försöka fånga mig!" kvittrade han och följde det med ett kackel som skratt. Han lyfte från hennes huvud och började sväva bort åt det håll hararna försvunnit åt.

Vita harar. Det är kul att jaga. Orkidé nickar lätt när Ninäd talar. Så hajar hon till när han plötsligt krymper till en liten uggla med samma teckning och detaljer som hans varg-jag. När ugglan flyger upp och sätter sig på hennes huvud sänker hon lätt på huvudet av den extra tyngden. Även om ugglan är rätt lätt. Hon flinar lätt åt honom när han kommer med förslag att hon kan försöka fånga honom. När han lyfter från hennes huvud igen ruskar först på huvudet och sedan hela kroppen.
"Fusk, du kan ju flyga!" Utropar hon och följer sedan med ett skratt efter ugglan.

Ugglan skrattar ett skällande skratt medan han håller sig en knapp meter ovanför marken.
"Jag lovar att hålla mig nära marken!" tjuter han och flaxar med vingarna. Trots att han flög var han inte snabb, den lilla ugglan hade inte kapacitet nog att flyga mycket snabbare än en varg, men han kunde svänga. Plötsligt tippade han vingarna åt vänster och girade åt vänster, styrde upp sig, flög närmare marken och svängde höger runt ett träd till.
"Hänger du mer?!" tjöt den lilla ugglan och gjorde en loop i luften innan han fortsatte rakt fram. Som varg hade han aldrig kunnat hänga med sig själv. Svängarna var för snäva för att hans kropp och ben skulle upphäva rörelseenergin som behövdes för att inte falla omkull i kurvan. Men som uggla kunde han svänga tillbaka med bara någon meter i sidled, och det var härligt. Att skillnaden kunde vara så stor, trots att han var densamma.
Med samma skällande skratt rundade han två till träd, och var på väg mot sitt tredje, när vinden fick fatt i pilens grenar och kastade dem på den lilla ugglan. Den lilla kroppen kunde inte hålla styrningen uppe när grenarna kastade sig över honom och fick den lilla kroppen att flyga åt andra hållet. Han snurrade runt några varv innan han landade på marken och såg mot Orkidé(?).
"Ojdå!" sa han och skrattade medan han flaxade upp till svävande huvudhöjd "Det hade jag inte räknat med.Vill du fortsätta?" Han kände att konditionen inte var på topp när han flög så fort, och vingen skulle kanske behöva vila lite, men han ville så gärna fortsätta, det var längesedan han varit så barnslig.

Hon följer efter ugglan så gott hon kan. Försöker hålla samma fart, men det fungerar inte riktigt. Ugglan är snabb i svängarna och Orkidé är inte lika snabb i svängarna. Och utan svans har hon inget att styra med. Hon snubblar till i varenda sväng och ger ifrån sig små frustrerade pip när hon slår i marken. Men lika snabbt är hon uppe igen och fortsätter jakten på ugglan. När hon åter har balansen igen så klingar skrattet ur hennes strupe. Så här kul har hon inte haft på länge.

Hon snubblar åter till och ser ugglan göra ungefär likadant, fast från luften. Orkidé reser sig åter och tar några steg närmare ugglan. Fnittret bubblar fortfarande och försöker komma upp till ytan och får henne att ge ifrån sig små fnissande ljud.
"Hur gick det?" Frågar hon och tippar huvudet lätt på sne. Men ugglan ser ut att må bra. Tycker hon i alla fall. Hon studsar till och hennes nos snuddar till vid ugglans fjädrar.
"Kull! Du har den!". Utropar hon och svänger runt och börjar skrattande att springa åt andra hållet.

[Förlåt för supersegt svar men har inte haft någon lust alls för Numoori den här sommaren. Men försöker komma igång lite igen. Vill du fortsätta det här rollet eller ska vi avsluta då det stått stilla så länge?]

(Jag fortsätter gärna, gillar att se Eddis i detta roll x3)

Nosen som nuddade honom flyttade honom någon decimeter bakåt. När den svartvita tiken börjat springa tjöt den lilla ugglan och började frenetiskt slå med vingarna. Som uggla kunde han följa efter henne i svängarna och snart var han ikapp henne. Han kämpade sig fram till hennes manke innan han slutade flaxa och sjönk som en sten till hennes manke. Försiktigt grep han tag om hennes päls, höll sig fast och hade vingarna åt sidorna för att hålla balansen.
Han skrattade, släppte henne och började flaxa. Med en kraftansträngning dunkade han försiktigt sitt huvud mot Orkidés huvud, han ville inte använda näbben eftersom den kunde göra ont.
"Du har den!" tjöt han, seglade några centimeter upp i luften och kämpade sig förbi Orkidé. Han gjorde en vid båge åt höger, hoppades att hon sett den och skrattade när han fortsatte mellan träden. Han försökte göra det så jämnt som möjligt genom att flyga rätt rakt mellan träden.