SHIKAGE!



De hårda trampdynorna pressade försiktigt ned de silvriga gräset i en lugnt gående takt. Kroppen var avslappnad, själva stället fick honom att bli mer självsäkert och lugn i sig.
Även fast lugnet hade kommit till honom så kunde han inte låta bli att vara extra vaksamm, det var inte okej att känna sig såhär. Känslan var underbar, men endå fans det något där som inte stämde.
Han stannade upp, kollade sig omkring för att försäkra sig om att han var ensam. Vilket han var, för tillfället.

Träden rörde sig inte, men svala vindar ruffsade då och då i hans man. Fåglarna kvittrade och det låg något magiskt över platsen. Crepsley kollade upp, mot himmlen. Såg inget, förutom fåglar.

Ett ögonblick senare~

Trädet bran, marken var svart kring honom. Han var helt slut, men försökte igen. Klotet av elektricitet skapades i käften, han slängde bak med huvudet för att kasta fram det ennu en gång. Då han gjorde det, ´gick trädet mitt i tug. Det var tjockt, och det hade tagit en stund för honnom att dela på det. Hans krafter var inte så starka som de borde vara. Crepsley hade aldrig fått någon tid till att träna, alltid var det något som hade stått i hans väg. eller så hade han bara inte orken till det.
Han andades häftigt, han skakade i kroppen, han kände sig svag. Det glödde, det brann inte. Det var fö blött i backen för att det skulle kunna sprida sig. Han satte sig ned på den fuktiga marken, kolade sig omkring. Ingenting, var han verkligen ensam?
En vind slog honnom hårt i annsiktet, den bar med sig en doft av en främling. Han spetsade öronen, sällskap? det var altid kul med sällskap. Fast de förståss, det beror på vad för slags sällskap detta var.
Han väntade, väntade bara på att främlingen skulle visa sig, kanske skulle detta bli något trevligt, eller också inte.

[En kompis kom över tidigare, hon hade hittat min fantasi efter skolan... Jag hade tappat den i korridoren tydligen! Varför åkte jag inte och hämtade den tidigare..?]

Skogen låg tyst omkring honom, vinden ven lite i träden emellanåt och hans andetag var djupa, hörbara. Annars var det tystnad omkring de stora fakargen.
Han var åter i skogen av silver, den enda skog i landet som var uppbyggt av någon slags silvrig pilart. Han hade inte besökt skogen allt för ofta, men den fascinerade honom med sin övernaturliga glans. Det var vackert, och troligen berodde stor del av hans förtjusning på det faktum att det var här han mött henne för första gången. Den turkosa, Eqii. Han hade hittat sitt livs kärlek i denna skog, men hade även varit nära att bli dödad här tillsammans med den lilla honan, Kira. De hade inte kunnat stå emot vargens, eller monstrets som kanske passade bättre, kraft, och det var bara tack vare att den där Diablo hade valt att skona dem som han levde. Det smärtade både psykiskt och fysiskt av att kunna bli besegrad så lätt.
Allt möjligt hade hänt honom i denna skog, han hade hittat sin kärlek, nästan blivit mördad och mist en nyfunnen bekant på och en och samma plats. Känslorna var splittrade, men han försökte att tänka på sin älskade. Det kändes skönast så.

En främmande doft hade dragit förbi i vinden tidigare, och han hade valt att följa efter den. Det var ett tag sedan han talade med någon, och trots att han gillade episoder av ensamhet kunde de bli för långa. Han var ingen eremit, och precis som de flesta andra behövde han då och då få träffa en annan varg. Det var så en person fungerade.
Han hade tänkt komma lite närmare innan han avslöjade sig, men Windfari valde att låta vinden vända för tidigt och sprida hans doft åt främlingens håll. Kanske han borde blivit arg för det, men han brydde sig inte så mycket. Om gudarna hade velat att vinden skulle vända, då var det bara att acceptera det.
Längre bort uppenbarade sig en svartvit främling, med ett fallet träd framför sig och marken var nersotad av någonting okänt. Han nickade lite som ett bevis till den andre att han sett honom, och gick närmare. Vad hade den främmande gjort där borta för att omgivningen skulle bli så?

[Förresten, vad har Crepsley för krafter?<3]

Crepsley andades tungt och satte sig ned, trädet brann fortfarade men den fuktiga marken gjorde så att det började att ryka istället och nu var Crepsley så gott som täckt av röken. Men så snabb som han var så hann han se den andres nickning. Han log lite, vandrade rakt igenom röken. Han var på bra humör, faktiskt så var det ett tag sne han fick sina små.. utbrott..


[Elektricitet bara för tillfället.. inte kommit på en andra kraft till honom ^^'' <3]

Han lät blicken fara över främlingen som gick närmare. Främlingen log, ett lätt, mindre leende i det vita ansiktet. Ansiktet var prytt av ett svart tecken under ögonen, och svarta benknotor stående upp ur nosryggen. Kroppen var vit i grunden, men svansen var svart precis som den svaga manen som fanns på främlingens nacke. Ryggen hade några svarta tecken i form av vågräta linjer och ögonen liknade en orms gröna.
Främlingens utseende var ganska mycket av raka motsatsen av hans eget. Den andres ögon var utstickande precis som hans, men sen tog likheterna slut. Själv ägde han varken tecken eller benutväxter, och det enda som skilde honom från andra var de svarta vingarna.
De hade inte sagt ett enda ord än, trots att de båda bekräftat varandras existens. Någon var ju tvungen att ta första steget.

"Goddag."
Han lät sin neonblåa blick möta den andres ormlika.
"Vad är det du försöker göra?" Det rök fortfarande därborta.

crepsley fortsatte att gå även fast han var igenom röken. "Var hälsad" Crepsley gick sakta, och bestämde sig för att stanna på ett säkert avstånd. "Tränar bara.. måste stärka mina krafter" Sade han ärligt och satte sig ned. Han böjde sig lite nedot och lät baktassen klia hans öra. Skönt. Det kanske var en aning riskfyllt att visa sig så oförsiktig i en främlings närhet, men han kände sig inte hotad. det gjorde han sällan. och han var kvick, så om den andra skulle attackera så var han nästan säker på att han skulle kunna flytta på sig raskt. "Säg mig främling, vad är ditt namn?"

Främlingen verkade vara ganska oartig egentligen, som satte sig ner och kliade sig mitt under en hälsningsceremoni. Inte oartig på det fientliga sättet, som någon som skulle vilja skippa pratet och bara börja strida, utan mer... nonchalant? Han kunde inte stoppa sig själv från en liten fnysing. Artighet var en viktig del när man skapade nya kontakter.
Samtidigt var han tvungen att erkänna, att främlingens beteende verkade så avslappnat att det verkade lite som en komplimang, att han litade på att han inte skulle attackera. Men fortfarande, det var ganska störande att se någon klia sig medan man hälsade.
Fast egentligen, han tänkte nog lite för mycket på rörelsen. Så intressant var den inte.

Han var väl tvungen att svara den andre.
"Shikage." Han lutade huvudet en aning på sidan.
"Och ditt namn?"

Då han slutat att klia sig log han lite. "Mitt namn?.... En bra fråga" Han kollade upp emot himelen och såg de vackra fåglarna flyga förbi. "Crepsley, MR Crepsley" Han fuktade nospartiet med sin skära tunga, och sedan granskade han den bevinade med sina ormliknande ögon.
Maru. Hans far, en stark och grov svart hane med en svart kan vars färg var en glansig ton. De röda ormliknande ögonen, de långa huggtänderna. Han beundrade sin far, men han var inte vid liv. Crepsley hade alltid sett upp till honom, men då hans mor dog bort tog de som mest på honom. Det var trottsallt henne han älskade mest av allt. den vita vackra tiken med isblå ögon. Men vars huvud och ned till nacken var fylld av de vita vassa benen so stack upp ur henne.
hans föräldrar hade gett honom en trivsam uppväxt, hans fars intiligent och hans mors skönhet. men han liknade ingen av dem, kanske till ögonen, men inget mer. tankarna vinlade kring i skallen då han vart tyst ett tag, och sedan ställde han frågan "Shikage.. vad för dig till denna plats en sådan fin dag?"

(bara så du vet kan fel ord göra honom konstig XD)

Hanens sätt att berätta sitt namn var lite... speciellt? Mister Crepsley. Han hade aldrig stött på någon som kallade sig för Mister, eller Herr för den delen, men han låtsades som ingenting. Han tänkte inte använda den titlen på honom, vare sig denne ville det eller inte.
"Jag bara vandrar omkring, och idag verkade mina vingar leda mig hit," svarade han på hans fråga. Sådana artighetssätt man nästan alltid använde när man råkade ut för nya möten, att först fråga om namn och sedan om vad personen gjorde där. Utan att ha frågat varandra de sakerna kunde samtal med främlingar nästan aldrig bli långlivade, eller intressanta för den delen. Det var som om det var inbyggt i de flesta att man skulle veta de sakerna innan man kunde lära känna personen.
"Gör du det samma?" Han tittade granskande på främlingen. Han såg ut som en vandrare, eftersom de med flock försökte hålla sig inom reviret eller i utkanterna. En varg på sitt eget revir försökte försvara det mot främlingar, och det var inget denne hane gjorde.

"Hmm.. nej inte precis.." Började han och harklade sig, och sedan kollade han upp mot himelen. "Jag söker efter något.. såå jag vandrar omking lite här och var och hoppas på att en dag ska jag träffa på denne" Han granskade Shikage och sedan lät han blicken sänkas till has tassar.

Han försökte möta den andres blick, men det gick inte då dennes blick hade vandrat neråt mot tassarna. Det skulle kunna ses som ett osäkert beteende, att se sig omkring på himlen, titta snabbt på personen man mötte för att sedan titta ner på marken, men han var inte helt hundra på att det var det.
"Vet du vad det är du söker?" Sökte man var det ju tvunget att vara något, men han visste att man inte alltid visste vad det var. Det kunde vara en person, visst, men det kunde även vara en sådan sak som en orsak till livet. Allt berodde på personens tankar.

Crepsley granskade den andre noga denna gång. sedan sa han. "Självklart vet jag det, vad är det för mening att söka efter något man själv inte vet vad det är?" Crepsley tänkte efter "Det där lät inte rätt.. hmmm.. men du förstår nog vad jag menar endå" Han slickade sitt nosparti och kände en lätt droppe på nogryggen, var det regn?

Molnen hade börjat samla ihop sig, och himlen blev mörkare. Silverskogens blad stoppade det mesta av regndropparna, men det var bara en tidsfråga innan det skulle börja falla ner vatten över dem. Det hade redan börjat droppa lite.
"Jag tänkte på att det är många som söker efter en mening med livet, utan att veta vad det egentligen är. Alla som söker efter något har inte listat ut vad det är som saknas." Han såg lugnt på den svartvite.
"Nå, om du nu vet vad det är du söker efter - vad är det? Om du nu skulle vilja berätta." Han skulle inte tvinga hanen att berätta om han inte ville, men ville ha, så visst. Det var upp till honom.

-Mitt enda mål är att söka upp en speciell individ, och döda honom. Blicken var kall, och annsiktsuttrycket stelt. Vinden förde med sig en kall bris som fick de flesta att känna gåshud.

Den kyliga vinden berörde honom knappt, den var trots allt nästan ingenting jämfört med hans egna blods kyla. Hans blod var blått som is, och troligen nästan lika kallt.
Hanens svar var skrämmande, fick han erkänna. Att ha som mål av avsluta ett liv, att släcka den låga som fanns inom varje varelse, var inte precis av det normala, och en varg med det målet gick inte riktigt att lita på. Den kunde trots allt vilja döda en själv.
"Vad är det som får dig att vilja döda honom? Vem är det?" Hur obehaglig främlingens svar än var, så gjorde det honom nyfiken, dock mer för att försäkra sig om att främlingen inte talade om någon han kände.

Crepsley andades in djupt och började sedan att prata.
"En individ vid namn Diablo. Sedan länge tillbaks har vi varit fiender, även då vi varit valpar. Men en dag gick han över gränsen, han mördade mina föräldrar. Grillade dem som fiskar.. jaa fiskar.." Hans betoning var hes och aggressiv, inte menat mot denne främling utan hatet mot Diablo.

Diablo. Hans överläpp lyftes, som om han precis skulle morra. Det var inte likt honom att visa sina känslor så tydligt, men han fick erkänna att han hatade det odjuret, inte bara för att han skadade honom utan mest för att han fick se honom svag.
"Du är inte ensam om att vilja döda honom. När du hittar honom, säg till mig. Jag skulle gärna vilja se på när han dör."
Det var inte likt honom att säga någonting sådant, men det bara var så. Han skulle gärna se den jäkeln dö.

"Han förtjänar det! Jag står inte ut med att veta att han fortfarande existerar. Den dagen jag finner honom, kan jag yla som svar till dig om han överlever, eller ennu bättre, dör.." Crepsley fick ett leende på läpparna, han älskade tanken! Diablo.. död..

Den andres... besatthet, var nästan skrämmande. Skulle en frisk person verkligen vara så besatt av att döda någon? Även om han själv hatade monstret, kunde han inte le åt tanken på honom död. Han skulle inte kunna le åt tanken på död för någon, oavsett vilket monster denne va. Inte efter att själv ha sett sin självsfrände torteras till döds. Bara minnet sved till i hans inre, fick en liten skakning att framträda i hans kropp. Han saknade sin älskade, men ingenting kunde få henne att komma tillbaka. Den vetskapen sved bara ännu mer.
Han ruskade på huvudet, försökte skaka av sig tankarna på hennes död. Han ville ändå ha Diablo död.

Huvudet höjdes, såg upp mot skyn.
"Jag måste gå," sa han, tittade snabbt tillbaka mot den svartvite. "Antar att vi kommer ses igen," fortsatte han, och tog några steg bakåt när han började vandra iväg. Om nu Diablo skulle dö, kunde det behövas förenade krafter.

[Avslutar du?]

[Avslutat.]