Trädens kronor rörde sig långsamt till en mild vinds viskning. Solens sken flämtade genom det gröna bladverket och skymdes stundom av lätta vita moln. Vintern hade landet i sitt grepp, men här, så långt söderut, var luften inte mer än sval, nästan ljum. Här sjöng fåglarna för hjärtans lust. Deras klara röster överlappade varandra. Talgoxars gungande kvitter, lövsångares mjuka sång och bofinkens virvlande stämma. Över mossklädda stenar och trädens stammar vandrade insekter av alla dess slag. Någonstans smattrade en ekorres röst. Skogen myllrade av liv.
     Hon rörde sig framåt i lugnt mak genom grönskan. Vart steg gav ifrån sig ett mjukt prassel. Det förundrade henne att platsen var så levande, när den omgavs av eldens mörka kvarlämningar. Vad som hade räddat den låg bortom hennes kunskap, men skogen bringade henne ett lugn hon inte känt på länge. Hennes blick gled mellan trädkronorna, över solens sken och över buskar och snår. Det var som om skogen inte hade berörts alls. En plats räddad undan döden.  Hon tyckte om den. Det kändes rätt. Kanske kunde hon ta med de andra hit, senare.
     Vingen hade läkt väl. Det stramade fortfarande lätt i huden vid handleden, men den bar henne som den skulle genom skyn. För stunden vilade båda vingarmarna mot hennes sidor. Hon hade nått skogen utan problem. När hon först upptäckt grönskan hade hon inte varit säker på om hon skulle tro det hon såg. Hon trodde att allt hade förstörts. Att allt hade slukats av elden. Men livet fanns här. Och det var underbart. Magiskt. Kanske var platsen ett av gudarnas under. Något de räddat. Hon log mjukt åt tanken. Hon var räddad. När hon såg tillbaka var hon räddad många gånger om. Hade det varit tur? En ödets nyck att hon gång på gång överlevt, trots att hon så många gånger varit redo att lämna världen? Nu hade hon mycket att uträtta. Mycket att göra. Men hon hade gjort ett val. Det var hennes vilja. Hur tungt det än skulle bli.
     Ljudet av porlande vatten fångade hennes uppmärksamhet. Öronen ställde sig upp på hennes huvud när hon vände den grå blicken efter det. I samma lugna tempo följde hon sedan ljudet. Bland stammarna reste sig en ljus dunge av ungt bambugräs. Stammarna var inte tjockare än hennes horn. För sig själv började hon humma på en klar melodi. När hon passerade längs med dungen kunde hon inte låta bli att luta huvudet och föra hornen över den. Bambugräset klattrade stillsamt mellan taggarna. Hon rätade på nacken igen när en liten bäck med klart vatten skymtade framför henne.

Hennes päls vart fortfarande svartbränd på sina ställen, och det sved i hennes sårade trampdynor som hade bränts i elden som hon tvingats gå på. De hade ännu inte haft möjlighet att läka helt när hon vandrat i sökan på en trygg plats att vila ut på. Allt de som hon hade lärt känn som sitt hem var helt borta. Det fanns inget kvar. Niara hade förlorat ännu ett hem. Denna gången var dock förusten ändå mindre, för hon hade inte förlorat vargar som hon älskar samtidigt. Hon var fortfarande helt ensam i denna värld, och hade nu mera vant sig vid de, lärt sig ensamlivet fullt ut. Men denna motgång bröt ändå ner henne oerhört. Sorgen hon bar påsatt så oerhört. Och infektionen hon bar på gjorde det inte lättare. Såren som inte haft möjlighet att läka, varje steg strålade upp smärta genom kroppen och hon var utmattad.

Plötsligt så hade askan och döda träd bytts ut mot grönska och liv omkring henne. Smärtan hade gjort att hon knappt kunnat uppfatta sin omgivning. Hon stannade upp och njöt av luften i den fräscha skogen hon nu vandrade i. Luften var varm och ren, och varje andetag kändes som att de renade hennes lungor. Hennes sökande efter en plats att vila ut på var över.

Benen vek sig under henne och hon blev liggandes. Nu kunde hon slappna av igen. Men Niara visste att hon behövde hitta vätska. Hon var uttorkad och hungrig, så Niara försökte väcka liv i sig själv igen och reste sig sakta på darriga ben för att börja söka efter vatten.

Bäcken var klar, med lätt jordfärgat vatten som porlade livligt över släta, gråspräckliga stenar. Vattnet var svalt, men inte kallt. Dimitrij hade sänkt nosen till ytan och lapat i sig av vätskan innan hon valt att följa flödet längs den mjukt gräsklädda banken. Hon hade alltid tyckt om vatten, även om hon aldrig blivit någon god simmare. Simning hade inte varit något av hög prioritet att lära sig bland allt annat hon lärt. Kanske skulle hon öva på det, när tillfälle gavs? Som det såg ut nu skulle hon kanske ha nog att göra utöver att lära sig simma ordentligt. Hon skulle i alla fall inte drunkna det första hon gjorde. Trodde hon i varje fall. Tankarna fortsatte att vandra medan hon lugnt följde bäcken. Efter en stund förnam hon känslan av ett sinne tillhörande en varg. Redan på ett längre avstånd kändes det bekant, även om hon inte direkt kunde placera varifrån hon kände igen det. De annars avslappnat hängande öronen reste sig alert över hennes huvud när hon vände blicken efter sinnet, trots att hon ännu inte skulle kunna se dess ägare.
    I lika lugnt tempo som tidigare vände hon stegen i sinnets riktning. Öronen förblev höjda och vända framåt medan blicken vaket såg ut bland de livliga stammarna och buskarna. Ju närmare hon kom, desto bekantare blev sinnet, och redan innan hon kunde se den andra så kom hon på vem det tillhörde. Det var ett mörkt minne, fyllt av feberdrömmar och trötthet. Men hon mindes vargen, hon mindes rösten och den som hjälpt henne tillbaks till livet. Niara. En ängel som stannat vid en döende främlings sida, trots att hoppet nästan släckts.
     Ett glatt leende spred sig över de mörka läpparna. Det välvda ansiktet höjdes en aning när hon gav ifrån sig ett lågt ylande. En vänlig hälsning. När hon kom närmare, rörde sitt sinne runtom den andras utan att tränga sig på, uppfattade hon en känsla av matthet. Öronen förblev spetsade över huvudet när hon omedvetet längde på stegen.

Ögonen tårades och det var svårt att se något alls. Bara viljan att överleva fick Niara att fortsätta gå framåt just nu, kämpandes emot varje bultande slag i kroppen. Infektionen hade snabbt blivit värre på ett par dagar. Det gick inte att lägga märke till lukter och intryck omkring henne, utan den asktorra känslan i munnen gav viljan att söka efter vatten, lyssna efter porlande vattendrag. I vanliga fall hade det aldrig varit problem att få tag på vätska i lövskogen, och därför hade det varit lätt att underskatta den nu förstörda skogen. Den hade förvandlats till en öken, mer eller mindre. Niara skulle aldrig göra om det misstaget igen, om hon överlevde detta. Hon drogs till minnet av Yoru, och hoppade innerligt att han inte hade skadats i lågorna, och minnet av honom gav henne hopp att fortsätta gå. Hoppet om att hon kan finna vänner och familj igen, och få det nya liv hon länge sökt.

En annan minnesbild drogs till henne - minnet av den bevingade stora varg hon hade funnit vid ett vattendrag. Varför minns hon detta nu? Niara hade räddat den vargen, men kunde inte komma ihåg hennes namn riktigt, det var så längesen nu. Något på D. Tiken hade varit så svag, så nära döden, att Niara aldrig trodde att hon skulle återvända till detta liv igen. Det blev till ett tydligt minne nu, och varje ögonblick blev klart. Och nu blev närvaron verklig, till och med doften kunde hon minnas. Hur kom det sig?

Niara stannade till och fokuserade på sina sinnen. Ja doften var verkligen påtaglig. En varelse formades i synfältet, en bekant varelse tagen ur hennes minne. Var det en hallucinering, eller var det verklighet. Niara valde att lita på sina sinnen. 

"Dimitrij.." Hennes röst var svag och raspig av askan och den torra luften hon andats, men namnet hade rört hennes läppar igen, taget ur minnet. Hon var säker nu på att det skulle bli bra igen. En trygghet sveptes in och benen vek sig igen, denna gång med vetskapen att någon skulle finnas där.

Glädjen mildrades när den mindre honans skepnad dök upp i hennes synfält, och en lätt oro spred sig inom Dimitrij. Det var inte bara den andras sinne som kändes matt. Det låg en matthet över hela hennes uppenbarelse. Smutsig och tovig. När hon uppfattade Niaras hesa röst och såg den andra falla ihop sänkte hon huvudet och sprang den sista biten. Öronen slappnade av under hornen på nytt.
     "Niara." Rösten var låg och det spelade en ton av oro i den. Dimitrij stannade upp intill den grå och sänkte nosen till hennes kropp. Hon osade av sot och aska. Ett stygn av skam sköt genom den högrestas kropp innan hon hann trycka tillbaks känslan. Den andra hade befunnit sig i den brinnande skogen. Hon var säker på det. Hur många hade stängts in i elden? Hur många hade satt livet till? "Niara?", upprepade hon tyst. Hon förde nosen över den andra medan hon gick runt till den andras sida. Sot. Aska. Nosen var torr och varm. Tassarna luktade inte friskt, men hon verkade inte ha några större skador utöver det. Men det behövdes göras något åt. Dimitrij höjde huvudet och såg sig snabbt om innan hon på nytt vände blicken mot den mindre honan. Hon ägde inga helande egenskaper och skulle inte kunna göra mycket, men där fanns något hon kanske kunde göra. Som många gånger förut tackade hon familjen för det de lärt henne. Nästan all kunskap hon ägde hade hon dem att tacka för. Hon sänkte nosen till den andras tassar igen. Hur länge hade de varit inflammerade? De skulle inte gå att gå på. De borde inte gås på. Vatten...
     "Det finns en bäck i närheten", började hon och sänkte de båda vingarmarna från sina sidor. Fingrarna kröktes utåt, utan att fällas ut helt. "Jag tänker ta dig dit." Hon greppade om den mindre honans nacke med tänderna och lyfte henne tillräckligt för att få in vingarna under henne, så att hon kunde lyfta henne helt från marken utan att tassarna släpade i eller all tyngd hängde i nacken. Den ena vingens fingrar och membran kröktes runt Niaras kropp. 'Säg till om du vill ner', sade hon mjukt i tanken. Försiktigt för att inte tappa den andra började hon sedan att vandra tillbaks åt samma håll som hon kommit ifrån.


[En skiss, för jag kände att jag inte lyckades förklara det där allt för väl.]

Niara kände att hon blev buren, men var helt trygg med det. Hon visste att hon kunde lita på denna varg. Och hon var för trött för att bry sig om annat. Hon fylldes av Dimis bekanta sinne, som ett fint avkopplande minne. Hon slappnade av helt och lät sig föras med knappt medveten om vad som var riktigt eller feberspöken. Men det gjorde detsamma. Allt skulle bli bra nu. Länge hade hon varit själv, fått bära sig själv. Hon ville inte vara själv längre. Hon orkade inte. Så även om det bara skulle bli för en kort stund, så skulle hon njuta nu av att ha någon annan där hos henne. En tår föll från hennes kind, en tår av glädje och lättnad.

När de nådde fram till bäcken stannade Dimitrij vid vattenranden. För ett ögonblick övervägde hon vad hon skulle göra, innan hon ställde sig i den lilla strömmen. Försiktigt lade hon sig ned precis i vattenranden, så att hon delvis låg med tassarna i bäcken, och lade ned Niara så att de inflammerade tassarna hamnade i vattnet och huvudet över Dimitrijs framben. Hon tänkte inte riskera att den andra sjönk ned med nosen under vattnet.
     "Här", började hon mjukt så snart hon lagt ned Niara. "Vatten." I sina tankar bad hon, sade inför gudarna att hon visste att hon bett om mycket, men det här var inte för hennes egen skull. Hon tänkte inte se den ängel som räddat en främlings liv mista sitt.

Det kalla vattnet sved till i såren så det började rycka i Niaras kropp. Efter en stund lyckades hon dock slappna av till slut och försökte njuta av de svalkande vattnet som sköljde rent hennes sår och dämpade smärtan. Hon låg still kvar och andetagen blev lättare och hon kände av törsten igen. Niara öppnade ögonen och såg sin beskyddare. Hon log svagt mot henne, men började hosta när hon försökt säga något och böjde fram huvudet för att dricka istället. Varje klunk fyllde henne med energi och kroppen sög åt sig varje droppe samtidigt som vattnet rensade bort damm och smuts från de känsliga slemhinnorna.

Efter att ha hämtat andan en stund efter all vätska så blundade hon en stund för att återhämta sig, men fullt medveten om in tillvaro. Hon tittade upp mot sin räddare efter stund och log. "Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig. Jag trodde det var slut där ett tag." Hennes röst var raspigare än vanligen, men hon piggnade till snabbt. De infekterade tassarna fick ligga kvar i vattnet.

Till en början släppte hon inte den mindre honan med blicken. När Niara började slappna av gjorde emellertid även Dimitrij det, och hon såg ut över området. En klar bäck i en vacker skog. Det fanns nästan en komisk likhet i nuet som i deras första möte, om än att rollerna blivit omvända, men det var inget Dimitrij såg för stunden. Hon förblev stilla, drog lugna andetag medan långa ord och meningar passerade hennes tankar. Böner för den grå, på alla språk hon kunde komma ihåg. Hon tänkte inte se en ängel försvinna.
     Efter en stund rörde Niara på sig, och Dimitrij såg på den grå i sin famn. Hon besvarade den andras leende. Öronen ställde sig upp över huvudet, endast för att lägga sig ned igen när silvervargen hostade. När Niara böjde sig mot vattnet makade Dimitrij lite på sig så att hon låg på ena höften istället för på magen, men fortfarande med frambenen på samma plats. Hon log på nytt när hon mötte den andras blick, och skakade lugnt på huvudet i en omärklig rörelse när Niara talat.
     "Du behöver inte tacka mig för något." Där fanns inte mycket att tacka för. Hade det inte varit för Dimitrij så hade Niara aldrig befunnit sig i det skick hon var. Då hade lövskogen stått kvar, och de liv som slukats av elden hade levt vidare. Hon kunde inte mer än be för att de flesta hunnit undan elden. Men hon var glad att hon mött den grå igen. Även om hon kanske hade hoppats på att få träffa ängeln under andra omständigheter.

Niara fick en känsla av skulde över sig. men det var inte hennes känsla, utan Dimitrijs. Niara kunde inte förstå varför? Men hon ville inte heller börja fråga om det. Det var inte Niaras ensak att rota bland andras känslor och tankar till att börja med heller. Även om det fick henne att fundera så valde hon att vara tyst då hon inte ville göra Dimitrj upprörd, vissa blev det om de märkte att Niara hade telepatiska förmågor, även om de var väldigt outvecklade i jämförelse med vad de kunde vara. Hon nickade tacksamt och log bara som svar, det fanns inget mer att tillägga om saken.

"Jag kommmer nog kunna gå snart igen bara min tassar fått vila lite." Det sved fortfarande i dem, men smärtan domnade mer och mer bort i det kalla vattnet. Men Niara var osäker på hur snart hon sulle kunna gå igen. Hon såg upp mot Dimitrij. "Jag ska inte uppehålla er mer." Hon log, men en del av henne ville inte bli ensam igen. Hon var less på det nu, men hon ville verkligen inte störa sin räddare heller, för hon kunde känna den oroliga känslan från henne. Känslan att hon var på väg någonstans, ständigt jagande efter något som Niara inte kunde förstå med bara en känsla.

Niara var på väg att säga ord om att Dimi borde slappna av, och leva i nuet, men hon hejdade sig. Det hade inte hon heller med att göra. Istället fick hon en känsla av att hon ville följa med Dimi i hennes jakt på något som var för Niara okänt. Något med Dimi fick Niara att vlja hjälpa henne. Hon förblev dock tyst, och log istället.