[Till Ninofamiljen <3 Öppet om fler flockmedlemmar också vill titta in lite kort, men rollet är i första hand för valparna med föräldrar :’) ]

Han kunde höra dem. Ljudet av de små liven som gnydde och gnällde, och Niyaha som hummade lågt till dem nere i lyan. Varje gång han hörde dem fylldes hans bröst med oändlig värme. Obeskrivbar kärlek. Han hade fortfarande svårt att förstå att det var på riktigt, trots att en månad snart hade gått. Inte en full månad än, men tillräckligt länge för att valparna skulle vara stora nog att precis har börjat upptäcka världen utanför lyan. Stora nog att på rultiga ben under korta perioder våga sig ut i den stora världen. Så länge som mamma var i närheten, såklart.
     Arno travade vant ner för en kort slänt, följande den väl upptrampade stigen som tidigare hade lett honom genom flockens gemensamma sovplatser och bort mot den utkant av platsen där hans och Niyahas lya fanns. Den var ny, grävd lite avsides för att ge valparna lugn och ro under sin första tid i livet. Längs stigen dit hade träd och stenar målats med fläckar av färg. Många små vargar i glada färger och många ljusa solar. Benbitar och fjädrar hängde i tunna band där de gungade och klapprade i en lätt sommarbris. På sina ställen hade färgen börjat försvinna, men mellan träningen roade sig ibland resten av flocken med att fylla i färgen eller måla något nytt med den färg som fanns kvar. När färgen tagit slut hade några av syskonen envisats med att rista in bilder istället. Arno kunde inte annat än att le.
     När han äntligen rundade ett snårigt stenparti och kunde se lyans öppning så var det som att hans hjärta hoppade över ett slag. Det gjorde det varje gång han såg den ihåliga stocken som utgjorde taket för öppningen. Varje gång han kom nära nog för att känna valparnas doft och höra deras små röster. Han saktade inte in på de långa stegen förrän han var framme vid öppningen. Han gnydde lågt, talade om att han var tillbaka trots at han var säker på att Niyaha redan hade hört honom. Fasanen han burit i munnen släppte han strax utanför öppningen, innan han själv snodde runt ett varv och lade sig ner. Med framtassarna vilande in i lyans öppning stack han fram nosen för att kika in i mörkret och möta Niyahas leende.


Lyan utan dekorationer: (Länk)

”Shhh,” hyschade hon med moderlig värme. Det var svårt att vara tyst, men ännu svårare att vara still. Det krävde all hans koncentration för att tygla den vilda ivern.
     ”Pappa kommer,” hade modern viskat när hon hört honom komma längs stigen. Hon visste att han med all säkerhet hört dem långt innan hon märkt av honom, men det spelade ingen roll. Janos väntade tålmodigt, eller så tålmodigt han bara kunde; han vred på sig av och an medan blicken växlade mellan modern och lyans mynning. Tillslut kunde även Janos höra honom och sedan såg han pappans stora skugga.
     ”Nu,” väste Niyaha lekfullt. Som ett startskott gått kastade sig Janos ut ur lyan med ett hest ylande i glädje.
     ”Pappaaaaaaaa!” Hans kropp var otymplig och rund, och även fast han kände sig som vinden själv ville inte benen alltid lyda. Det var med krumma, ostadiga steg som han dundrade in i pappans famn. Han gnydde uppspelt när han tryckte sig emot den varma, fluffiga bogen. Genast försökte han klamra sig fast i den blågrå pälsen för att kunna klättra upp på honom. Det var svårt att hålla tungan i styr och den viftade lika vilt som hans knubbiga svans då han försökte nå sin pappas mun.

Avlägsna steg hördes en bit bort. Silas måste ha varit sist med att komma på det. Det måste vara pappa. Silas första yttrade ord hade präglats av stammandet. Han var så frustrerad över att han inte kunde nå fram på sättet han ville nå fram. Silas trodde kanske inte på sig själv tillräckligt. Hans ordförråd var ju inget att hurra över, men han ville gärna kunde säga pappa som Janos gjorde. Silas visste vad ordet innebar men han var rädd för att säga det. Han lät så fånig. Silas slokade med huvudet. Något slog i marken, och han spetsade öronen tveksamt. Något lite ångestliknande tog plats inuti honom när han hörde Janos utdragna yl när denne ohämmat hälsade sin pappa välkommen. Silas reste på sig från sin liggande position och ruskade lite på kroppen. Silas ville också rusa fram till pappa. Han ville så gärna men han var inte som Janos. Janos hade inget som höll honom tillbaka och Silas kunde inte låta bli att redan nu jämföra sig lite med sin kullbror. Silas ögon var smala medan han velade. Skulle han gå dit och säkerligen stamma samt skämmas lite? Eller skulle han vänta? Glädje och förväntan började ersätta det negativa i bröstet. Silas var inte särskilt impulsiv och hans ögon blev större medan han trevade i riktning mot lyans gap. Han kastade en blick mot sin mamma för att se om hon av någon anledning skulle stoppa honom, men drog med flackande blick slutsatsen att han kunde gå hela vägen fram. Försiktigt mötte han sin far. 
  "P-p-pa", började han och kände värmen stiga i ansiktet. "H-hej."
  Han rynkade pannan. Han gick hela vägen fram för att vila det hettande ansiktet i Arnos päls.
  "Papp-pa", mumlade han envist men tillgivet.
  Han älskade dem alla så mycket, han hade bara så svårt att uttrycka det.

”Pappaaaaaaaa!”, ylade Janos och Ren stämde glatt in. Haha! Pappa måste ha blivit så överraskad. De hade gjort sitt bästa för att vara tysta, och Ren trodde helhjärtat att det varit nog för att hans pappa skulle glömma av att det fanns fem vargar i lyan. 
     I sin iver att hoppa på Arno glömde Ren att se sig för. Han snubblade över fasanen som fadern så lämpligt placerat framför öppningen. Ett tjut lämnade honom när han föll platt på nosen, och blev liggande där för någon sekund. Efter att ha konstaterat att inget gjorde ont kom han klumpigt på tassar igen och försökte klättra upp på sin pappa.
     ”Blev du förvånad?!” ropade Ren, mer som ett konstaterande än en fråga. Han kom snabbt på sig själv, och drog ner volymen. ”Vi var så tysta!” Silas försiktiga ord mötte Ren med uppmuntrande leende, innan han bet i pälsen på sin pappas lår.

Även Liv rusade ut ur lyan med ett storslaget tjut. Hon hade kommit på det bästa sättet någonsin att springa med sina stora tassar. Som det snillet hon var hoppade Liv jämfota framåt, vilket kanske såg lite lustigt ut men ingen kunde ju undgå det geniala i det hela. Och till skillnad från Ren snubblade hon inte över fasanen, någonting som fick henne att skratta triumferande. Istället snubblade hon över... just ingenting. Det triumferande skrattet byttes till ett förskräckt tjut när ena framtassen inte följde med. Hon tumlade runt och landade på rumpan. Förvirringen i det hela byttes på ett ögonblick ut mot glädje igen när hon såg att hon landat precis där hon tänkt sig! Haha! Nu skulle pappa få smaka på smörj! Med ett blodisande vrål kastade hon sig mot pappas bog och kämpade för att kravla sig upp på honom, hon var farlig och det skulle han märka. Sen att hon inte kom upp behöver ju faktiskt inte betyda nått annat än att hon var farligare på marken. Istället tuggade hon på hans päls, som svar på tal.

Ett förtjust och ömt skratt lämnade henne när Janos ledde sina syskon ut ur lyan. Den otämjbara ivern och glädjen i hans kropp var utomordentlig och fyllde Niyahas moderliga hjärta med sådan mäktig kärlek. Hon beundrade dem alla så, och hon var så stolt. Många gånger, tidiga gryningar när valparna kommit till ro hade hon kommit på sig själv med att stilla gråta av lycka.
     Niyaha lämnade mynningen till lyan, väggarna var ännu färgglada och omgivningen fortfarande dekorerad sedan de firat deras födelse. Visst hade deras lyser falnat, men de var ännu där. Den djupblå blicken ögnade fasanen som Arno tagit med sig hem, och hon såg på honom med tacksamhet. Hon hade ingen möjlighet att ta sig fram till honom genom virrvarret av valpar som klättrade över honom. De skrattade och gnydde, glada över hans ankomst. Niyaha var stolt över honom med, över den fadersfigur som hon såg honom växa till, och hon kunde inte vara lyckligare – det var hon säker på.

Janos och Liv störtade ut ur lyan med höga tjut, snubblande på ostyriga tassar. De slängde sig över Arno, eller mot honom så långt deras ben räckte. Arno rullade snabbt över på sidan när Ren också gick till anfall.
     ”Ånej! Ett bakhåll!” Han viftade med frambenen som för att försöka knuffa valparna ifrån sig, utan att egentligen försöka. Svansen trummade hårt mot marken bakom honom. Han bet med öppen mun efter den närmsta av dem, men ack! Han var övermannad!
     ”Silas! Hjälp mig!” Arno mötte den blygare sonens blick med ett leende. Den tillgjort dramatiska rösten var fylld av skratt.

Med ett darrande andetag kom ett smil över Silas läppar. Ett försiktigt leende. Det kändes bra att ingen riktigt ignorerade honom även om han inte tyckte om att stå i centrum. Rens leende hade inte passerat obemärkt. Det var ett fint mellanting att pappa uppmuntrade honom till lek. Eller hans hjälpande lilla tass. Silas var osäker på vad han skulle göra. Han tittade på fasanen och sedan på farsan. Så efter att ha tänkt till en och två gånger skuttade han framåt och hans lilla svans vevade upprymt. Han var inte lika busig som syskonskaran i helhet var men han var desto gosigare. Silas skuttade ett halvt varv runt pappsen och gnuggade ansiktet i pappas päls. Han avancerade bort dit där han kunde se Arnos ansikte. Han stod stabilt och flinade. Pappas rop på hjälp hade varit riktat till Silas, för att inkludera honom, det förstod Silas. Han kunde också skämta, lite.
  "Du f-får skylla dig själv! Du s-skulle inte vart borta så l-l-länge", sade Silas skojfriskt; glatt men också generat.

Liv hade en stor tugga av pappas päls i munnen när han rullade över på sidan. Det gav henne den skjuts hon behövde för att komma upp på pappa, för att få övertaget, precis som planerat. Hon hade alltid vetat att syskonens gemensamma styrka skulle övermanna pappa utan problem, han var tvungen att ge upp så att de inte gjorde slarvsylta av honom.
Med tassarna brett isär och lätt darrande reste hon sig i en hukande position. Hon höll nästan på att trilla av när pappa pratade, men det var bra att Silas distraherade honom, då var han helt försvarslös. Hon tog ett darrande steg med tungan som stack ut mellan käkarna. Ett triumferande flin klöv hennes ansikte när hon inte trillade ner från pappa. Hon såg upp på Silas, det syskon som var närmast pappas huvud.
"Silas! Ge honom nådastöten så håller vi nere honom!" skrattade hon. Själv tog hon sikte på pappas tredje öra och hoppade. Självklart var det även planerat att hon skulle halka och tumla ner på marken för att komma närmare öronen. Med hysteriskt vevande svans satte hon därför tänderna i pappas öra och ryckte till för att hålla honom stilla.

Ren försökte hålla sig kvar så gott det gick, men pappas päls gled mellan de vassa tänderna, och han kanade snart ner på marken. Där spottade han och fräste för att bli av med de hårstrån som fastnat mellan tänderna. När det inte hjälpte drog han tillbaka huvudet, och försökte med tungan istället.
     "Mamma", klagade Ren. "Jag har pappa mellan tänderna!" Missnöjt drog han upp läppen för att visa. 
     När Livs röst nådde honom spetsade han öronen, och glömde genast sitt obehag. Med ett gällt gläfsande vände han sig om, och kastade sig över sin pappas ena framtass. Nu kunde då inte pappa komma undan!

Arno skrattade hjärtligt, medan valparna glatt kämpade för att hålla honom nere. Han visste att det inte skulle vara för evigt, men för en stund så kunde han glömma allt annat och bara glädjas i nuet.
 
[De lekte vidare och allt var supermysigt tjohej tjoho, avslutar här sådär ett år senare ]