[Här får vilka som helst gå med och möta Wulfric och Tear. ♥ c:]

Fågelsång puttrade uppmuntrande från trädgrenarna. Om än den isande blå blicken febrilt letade emellan det gröna lövverket, tycktes han inte se de faktiska fåglarna. Ett frustrerat uttryck brast ut i hans anlete, men försvann bara efter några sekunder när han såg något annat intressant. På oproportionerliga ben studsade han fram, och med jämna mellanrum lyckades han snubbla till - kanske var de de stora tassarna som ALLTID var i vägen?

Den klumpiga valphanen varvade emellan att hoppa och springa fram på den överväxta gamla stigen de vandrade. En fjäril korsade stigen, och fångade genast den unges sinne. Lekfullt gläfste han efter den, och tog några språng i jakt på den. Öronen svajade lösaktigt på hans hjässa, och tungan hängde ut ur mungipan. Fjärilen hann undan honom, och han såg tillbaka till leden han lämnat med några meter. De blåa ögonen sökte efter hans resekamrat, Tear. När han äntligen fann hennes bekanta gestalt igen, gläfste han återigen glädjefullt.
"Tear! Tear! Teeeaaar!" ylade han entusiastiskt åt henne. Svansen vevade som en propeller. "Kan vi inte, typ, jaga? Jag vill lära mig liksom! Alltså jag kan ju, typ, lite men du kan väl hjälpa mig lite, eller?" Orden var snabba och hektiska, så de nästan flöt samman i munnen på honom. Det gick inte att ta miste på hans oerhörda entusiasm och sprudlande lycka till allt. Ett bedjande, men glatt uttryck fanns i hans vita anlete.

Hon hade hållit sig strax bakom den skuttande valpen, noga med att inte förlora honom ur synhåll. Även om hon inte betvivlade honom att klara sig själv kändes det inte som en så bra idé att tappa bort honom innan dem ens lämnat den snåriga skogen.
Leendet som hade förädlat hennes ansikte sedan hon träffat valpen hade fortfarande inte lämnat hennes läppar, även om det nu höll till mer i mungiporna.
När den unga vargen hoppade efter en fjäril, bort från stigen saktade hon in på stegen men fortsatte vandra på stigen. Hans exalterade, bedjande röst nådde henne och hon såg på honom med ett brett flin. Buken sänktes mot marken och hon kastade ut en tass för att putta till valpen med det bedjande ansiktet.
"Följ bara efter!" sa hon lågt, rätade på sig och började smidigt röra sig framåt medan hon noga sig till att de stora tassarna inte gjorde för mycket ljud.
"Först måste du närma dig," hon sneglade ner på Wulfric "Håll koll på tassarna och se till att du inte är i medvind från bytet." Den rosa nosen sänktes, fick vittring på bytesdjur och vek av från stigen. Tyst fortsatte hon framåt tills doften blev så stark att hon förstod att djuret inte var långt borta. Det var en mindre gris, och en gammal en. Hon stannade och såg på valpen med glitter i ögonen.
"Närma dig långsamt tills du är så nära att du har en chans eller en märker dig." hon talade i knappt mer än en viskning och såg stadigt på valpen "Sen springer du." grinet på hennes läppar vidgades "Är det ett djur snabbare än dig: försök skada benen, då blir den långsammare. Sedan är det bara att försöka få tag om halsen, helst på undersidan. Se."
Hon vände huvudet mot den lilla, gamla grisen och smög, ljudlöst fram. Skymten av grisen fick henne att ta ett enormt språng, genom en buske och stormade mot grisen som flydde. Den stora höjdskillnaden mellan grisen och Tear gjorde att det var svårt att nå hasorna på grisen. Men hon högg mot grisen, fick tag om ett ben och höll fast. Hon ville trots allt att Wulfric skulle göra det, så hon släppte grisen igen. Det haltade panikslaget iväg och Tear kastade en menande blick på Wulfric.

Målmedvetet nickade han åt hennes instruktioner, och började lydigt följa efter henne. Den unge fokuserade på att hålla sina stora, klumpiga tassar i styr när han placerade dem emellan kvistar och andra föremål som kunde skapa störningsmoment för Tear. Wulfric hade varit alldeles för inne i att inte störa, så han hade inte alls märkt av den stigande doften av gris.

Men när Tear stannade, gick han löst in i hennes bakben - omedveten om att hon stannat av. Han tittade upp, och mötte hennes tindrande blick. Spänningen steg i rasande fart när han såg bytesdjuret längre fram. Hungrigt slickade han sig om munnen, och hann inte tänka mycket innan den större varghonan gett sig iväg efter denne. Graciöst, utan vad som såg ut som problematik, försvagade honan grisen. Wulfric stod på spänn och granskade det hela. Men när Tear kastade en uppmanande blick till honom släppte förstelningen, och han kastade sig efter grisen. Tack vare att Tear segat ner honom ordentligt kom han ikapp den panikslagna. Han sprang jämsides, och försökte förgäves komma på vad denne sagt. Vad var det nu igen? Men när han fick syn på det blödande såret på dess has, så kom minnet tillbaka. De fortfarande valpiga tänderna bet tag i hasen, och grisen skrek förskräckt. Wulfric var inte tillräckligt stark för att fälla bytet, och när det hoppade och bockade för att få honom att släppa hade han inget annat val. Hans grepp lossade och han snubblade till. Grisen var ännu segare nu, och Tear skulle lätt kunna hinna ikapp men Wulfric hade inte lyckats. Ursäktande och besviken såg han på Tear, inte alls medveten om den andre vargen som stod och betraktade dem från ovan.

Hon var glad över att han försökte, och att han faktiskt lyckades till större del. Med något stegs mellanrum höll hon farten med det kämpande ekipaget. Insikten om att Wulfric antagligen inte skulle kunna fälla grisen, trots sina skador, slog henne när den började hoppa omkring för att få loss den bitande valpen.
Innan hon jagade efter grisen log hon kort mot valpen. Han hade skött sig bra. Med två långa steg var hon ikapp grisen och högg tag om nacken på den. Hon knyckte till och hörde benen i nacken gå av. Med den lealösa grisen mellan käkarna gick hon tillbaka till Wulfric. Med en duns landade grisen på marken mellan deras tassar.
"Du var jätteduktig!" sa hon uppmuntrande och satte sig ner "Du behöver bara lite mer övning. Vill man göra det lättare att fälla bytet kan man skada det många fler gånger innan man fäller det. Det är lite mer plågsamt för bytet, men lättare om man är en ovan jägare." Hon log mot honom och nickade mot grisen "Var så god!" Med en liten suck lade hon sig ner på marken och såg sig omkring. Men inte heller den mörka tiken märkte att det var någon som betraktade dem från träden, det var ju trots allt inte en vanlig plats för vargar att hålla till.

Hon följde den spännande jakten från träde hon satt i men när hon fick syn på en jätte varg som följde efter de kämpande ekipaget blev hon helt mållös. Hon hade aldrig sett en så stor varg förut hur tusan kunde någon bli så stor?! hon följde den stora vargen med nyfikna ögon '' jäklar vilka språng'' tänkte hon när varginnan hade hunnit ikapp grisen på två långa språng och dräpt den.
 Hon klippte lite irriterat med öronen när de båda vargarna verkade ha beslutat att vila just vid de trädet hon gömde sig i varför hade hon sån otur just nu?. Hon tittade omkring sig för att se om det fanns någon flykt väg kanske kunde hon hoppa ner i ett taggitsnår och fly fort fast när hon tänkte igenom det skulle det nog inte funka den stora vargen skulle lätt kunna komma ifatt henne. Hennes vassa klor skrapade lite mot trädets bark medans hon försökte komma på en plan den härliga doften av ett fällt bytes djur smög sig förbi hennes nos o hon slickade sig om läpparna ett par fågel ägg var inte mycket mat.
Hon skakade på huvudet nu var det inte tid att tänka på mat '' skärp dej nu Xhiro '' sa hon tyst till sig själv. Den ända vägen hon kunde använda som flykt väg var att få en av trädets grenar att växa sig längre så att hon kunde ta sig till ett ställe med tätare träd växt. Hon slöt ögonen och koncentrerade sig på att få en va grenarna att växa grenen under henne började att växa långsamt det knakade o brakade lite när den växte och blev längre. Hon öppnade sina blå gröna ögon och försiktigt satte en tass på den förlängda grenen och kände om den var säker att använda det verkade så.
Med försikta steg började hon att ta sig över men hennes krafter var inte helt säkra att använda hon hade inte övat så mycket med dom. När hon satte ner en tass på grenen gick den av och hon föll ner och landade på något hårt men ändå mjukt ett svagt gny av smärta kom från hennes strupe när hon öppnade ett öga såg hon att hon hade landat på den döda grisens hon kände hur kroppen stelnade till av rädsla.

Trots att han skämdes något över sitt misslyckande, så log han emot Tear. Hennes uppmuntrande hjälpte honom effektivt, och det tog inte allt för många sekunder innan misslyckandet varit som bortspolat. Leendet breddade sig och svansen började glatt slå bakom honom.

Wulfric skulle ta några steg närmare den livlösa grisen, då plötsligt något brakade och något föll från ovan. Chockad och skrämd hoppade han tillbaka emot ett kvävt skrik, och ramlade på bakdelen. Genast reste han sig upp och ruskade på sig. Uppjagat blinkade han flera gånger innan han lyckades se vad det var som fallit ner. En varg?! Hade den gjort attack? De isblåa ögonen sökte efter Tear. Vargen hade landat på grisen och separerat de två på varsin sida och Wulfric vågade inte runda den främmande vargen. Istället kastade han rädda, bedjande blickar på Tear. Skydda mig! 

Hon hade satt sig ner vid den stupade grisen och hörde hur det knakade ovanför henne. Först tänkte hon att det bara var vinden, men när det inte slutade såg hon upp mot grenarna ovanför dem. I samma ögonblick föll någonting ner, på grisen. Med ett chockat ljud flög hon till tassarna och såg med rest ragg på den fallna varelsen. En snabb blick mötte Wulfrics förskrämda blick, sedan såg hon på vargen som just fallit från himlen. Hon tog ett steg mot den med höjd svans och raggen fortfarande rest.
"Vad.. gör du?" frågade hon vargen på marken. Som den största av de tre såg hon ner på dem andra två och antog en lite mer dominant ställning.
Snabbt kastade hon ytterligare en blick på Wulfric och insåg att han var på andra sidan främlingen. Någonting inom henne skällde på henne och tassarna flyttade sig i sidled så att vargen inte längre var emellan henne och Wulfric.
"Vem är du?" krävde hon att få veta, fortfarande med höjd svans och dominant hållning.

Hennes kropp gjorde ont efter de långa fallet men turn nog hade hon ju landat på grisen hon reste långsamt på sig och tittade på det två vargarna den största verkade vara aggressiv med sin höjda svans o rest ragg. Hon reste själv ragg och visade tänderna en anning men höll svansen mellan benen o backade långsamt några försiktiga steg medans blicken var fäst på den mycket större honan. '' Inget försökte bara ta mej förbi obemärkt '' svarade hon, hon gillade inte att honan antog en mer domimant ställning men visste att mot denna hona skulle hon nog inte ha en chans att vinna. En snabb blick for till den mindre vargen en hane antyde lukten ''förlåt om jag skrämmde dej lilla valp det var inte meningen '' sa hon och log innan hon fäste blicken på honan igen. Hon funderade på om hon skulle säga sitt namn innan hon sa '' varför ska jag säga mitt namn när du inte har get mej ditt? ''

Ett svagt morrande kom från hennes strupe den dominanta hållningen honan hade fick henne att känna sig hotad och hon tänkte försvara sig om honan blev för aggressiv.

De isblåa ögonen följde Tears rörelser med precision, rädd att om han tappade henne ur sikte kanske hon skulle försvinna. När hon äntligen lyckats förflytta sig till hans sida om den främmande, flerfärgade vargen andades han ut. I den lilla valpkroppen spelade fortfarande chockad, något skräckslagna känslor.

Ögonen lade sig på varghonan som landat på deras byte. Tiken hade rest sig och backat undan en bit. Utan att avbryta lyssnade han på henne. När honan vände sig emot honom för att prata, pressade han sig lite osäkert emot Tear. Främlingen visade svaga signaler av fientlighet - det kunde han se - men hon log när hon pratade med honom. När hon vänt bort blicken, såg han upp emot Tear, något beundrande. På kort tid hade hon blivit något av en förebild för honom.

"Varför ska jag säga mitt namn när du inte har gett mig ditt?" Wulfric tog frågan lite personlig, och började fundera på den, innan han tog några steg fram ur Tears beskyddande skugga. Trots att han kände en gnagande rädsla, så kände han sig stark i tryggheten av Tear. Han visste att han inte skulle ha henne vid sin sida allt för länge, och han blev inspirerad till att lära sig klara sig själv.
"Det var ju faktiskt du som ramlade ner här, på vårat byte." Sade han, och tittade med en allvarsam blick upp i varginnans anlete, innan han nickade emot den döda grisen. "Det vore inte mer än rätt att du presenterade dig först." fortsatte han, och förvånades lite över den mognande tonen i hans röst, som annars var så len och valpig. Även om han inte såg det själv, så hade hans tidiga äventyr gjort honom något äldre i sinnet än valpar i hans ålder, men det gick inte att ta miste på att han faktiskt var en valp, då många aspekter av det unga beteende präglade den lille.

Hon gillade inte alls främlingens aggressiva beteende. Själv vägrade hon blotta några tänder, men hon avskydde att främlingen hade mod nog att göra så. Granskande såg hon på den resta raggen och svansen som inte syntes bakom främlingen, slutsatsen var nog att främlingen egentligen var rädd men visade upp den skrämmande fasaden. Raggen över Tears nacke lade sig ner men den dominanta hållningen höll sig fortfarande uppe.
När främlingen talade till Wulfric kisade hon med ögonen och spände käkarna, hon gillade inte att främlingen inte talade med henne.
Innan Tear hunnit öppna munnen hade Wulfric stegat fram och talade till främlingen. Med överraskad, glad förvåning såg hon på valpen vid sin sida. För även om han såg ut som en valp betedde och talade han inte som en. Det var första gången hon hörde detta och det gjorde henne lite stolt.
Blicken vändes mot främlingen och hon såg uppfordrande på denne. Förhoppningsvis var hennes blick samma sak som ett medhållande för främlingen så att dennes tunga skulle lossna.

Hon lyfte på ena ögonbrynet när valpen tog några steg närmare o talade i en så mogen ton att hon undrade om det verkligen var en valp som stog framför henne. Den långa färg starka svansen reste lite på sig '' det var ju inte direkt min plan att landa på ert byte'' sa hon i en halv irreterande röst om bara den dumma grenen hade höllt hade hon inte varigt i den här sitvationen. "Det vore inte mer än rätt att du presenterade dig först." hon fnös åt valpen varför skulle hon göra det? det var ju inte mer än rätt att dom sa sinna namn innan hon gjorde det.

Det var ju dom som hade henne omringad en snabb blick for till trädet bakom valpen om hon kanse tog satts o använde valpen som hopp språng skulle hon nog kunna ta sig till de högre grenarna. I ögonvrån såg hon att den större honans ragg hade lagt sig ner men honan höll fortfarande den dominanta hållningen varför höll honan på så där. Det var ju helt onödigt honan var ju redan jättestor gemfört med henne själv så den där hållningen var meningslös hon visste att hon hade lägre rang än honan fast hon ville inte vissa det ifall honan kanse anföll henne om hon vissad lägre rang det hade hänt henne förut och hon ville inte vara med om det igen. Hon gömde sinna vassa tänder bakom de svarta läpparna igen men morrande fanns fortfarande kvar o svansen hade rest sig lite till '' mitt namn är Xhiro '' sa hon i en tyst ton medans hennes blå gröna ögon stirrade rakt i den större honans ögon. Detta kanske var en dum ide men något i henne sa att hon inte kunde vissa några svagheter i närheten av dom  två vargarna.

När honan presenterade sig, så nickade han försiktigt åt henne. Xhiro var den färgsprakande vargens namn. Wulfric upptäckte den stirrande blicken, och kände sig genast lite trängd, trots att den inte var riktad emot honom utan emot Tear. Osäkert backade han tillbaka i räckhåll till Tear, och såg upp emot henne, osäker på hur hon skulle reagera på Xhiros blick. 

Något inom honom ville desperat avbryta honom - Wulfric fick fientliga signaler av henne, som om hon utmanade Tear. 
"Jag är Wulfric." presenterade han sig snabbt. Den mogna tonen i rösten hade förflutit och återigen hade fått tillbaka valpigheten - kanske var det nervositeten och ovissheten som gjorde honom något valpig. 

De isblåa ögonen växlade emellan de två honornas anleten, försökte att beräkna vad som skulle hända härnäst. Wulfric visste att Tear skulle försvara honom om det skulle behövas, och han kunde se att Tear var mycket större än den främmande tiken - och det kanske skulle vara till den Tears fördel. Men vad som oroande honom, var att han inte ville att Tear skulle bli skadad.

Tear fick kämpa för att hålla tillbaka våldsamma morrningar när främlingen var fräck nog att prata om sin mening. Som om dem hade kunnat hjälpa det?

Käkarna spändes när hon såg att främlingen tittade mot Wulfric och träden bakom honom. Skulle hon verkligen försöka ta sig förbi dem den vägen när hon bara kunde vända sig om och springa?

Hon såg stint in i främlingens ögon när denne bestämde sig för att trotsigt möta hennes blick. Åter igen fick hon tvinga sig själv att inte morra, blotta tänder och resa ragg mot den fräcka varginnan.
"Mitt namn är Tear." svarade hon kyligt. Hade hon kunnat hade hon antagligen tagit tag i Wulfric och gått sin väg. Hon gillade verkligen inte hur aggressivt främlingen betedde sig. Om hon bara lugnade ner sig skulle dem kunna tala normalt, men Tear skulle aldrig kunna lite på främlingen om hon fortsatte bete sig såhär.
Den blå blicken såg granskande på den färgsprakande främlingen. Hon kunde verkligen inte avgöra om det skulle göra saken bättre om hon själv sänkte den dominanta garden eller inte. För trots att Tear aldrig visat någon större aggression hade främlingen nästan bara visat just det, vilket gjorde Tear oerhört förvirrad. Det var sällan till aldrig hon mött en sådan varg.
Spänt väntade hon på att någon skulle säga någonting, för själv hade hon ingen aning om vad hon kunde tänkas säga.

Så valpen hete Wulfric ett intressant namn tyckte hon passade väldigt bra med den personlighet han hade vissat upp. Hon hade gärna starten en trevlig konverstion med valpen men han hade förflyttat sig närmare den större honan kanse var han rädd eller nervös hon gav ju ifrån sig fientliga signaler. En suck kom från henne hon ville inte att Wulfric skulle bli rädd för henne men den större honan hade fortfarande en löjlig dominant ställning.

Hade honan varigt valpens mor kunde hon förstå den dominanta ställningen men hon kunde känna på lukten som kom från de båda vargarna att de inte var mor o son. Att ta till flykt upp ett träd bakom valpen var kanse inte den mest väl tänkta iden hon haft. Men den känndes bättre än att snabbt vända sig om och springa iväg honan eller Tear som hon kallade sig skulle lätt kunna hinna ifatt henne om hon valde att jaga henne. Kanse var det dags att ta en mer undergiven stil även om den tanken lämnade en hemsk smak i munnen på henne genast slutade hon att morra och hennes långa svans sänkte sig ner helt till marken. Den hårda blicken hon hade haft mjuknade och hon tittade bort från Tear stirrande blick medans öronen låg tät mot hennes huvud ett smått gny kom från henne medans hon sa i en mjuk men ändo tyst ton ''förlåt att jag var figentlig mot er.'' hon hoppades att det skulle fungerar och att läget skulle bli lite mer lugnt.

(sorry att det tog sån tid simmar runt i massa arbete just nu >.<)

Wulfric blev förvirrad. Den främmande honan, Xhiro, hade visat sig ganska dominant och utmanande men blev nu undergiven. Kanske hade hon insett att Tear var den starkaste i situationen - eller så var den bara galen. Hur som helst så blev genast Wulfric gladare, och ett lätt leende spred sig på hans läppar samtidigt som svansen försiktigt började gunga bakom honom. De isblåa ögonen tittade lite frågande på Tear. Han vågade inte säga något, för han visste inte vad Tear tyckte om det hela. Han ville veta vad hon skulle säga innan han vågade göra något med varginnan.

Det plötsligt svängande humöret fick Tear att tappa fattningen. Hon undrade för ett ögonblick om det var ett trick för att kunna attackera dem så fort de sänkte sin gard. Men när hon hörde gnyet och bönen om förlåtelse log hon. Svansen började svänga strax efter att Wulfrics började.
Hon lade sitt mörka huvud på sned och fortsatte le mot främlingen.
"Det är okej, man kan väl inte förvänta sig för mycket." sa hon i en lättsam ton.
Hon väntade dock med att sätta sig ner, fortfarande inte helt säker på om främlingen menade det hon sa eller om hon bara spelade. Det fanns ju trots allt de som körde sådana spel och kunde få för sig att lura vilken varg som helst så länge denne var godhjärtad nog.
Svansen fortsatte långsamt svänga bakom henne medan hon undrade var hon skulle ta sig till nu. Hur fortsatte man en normal konversation efter en sådan början? Hon visste faktiskt inte och blev fundersam.

(Datorn har gått sönder så jag kan inte göra ett nytt inlägg fören jag fått en ny)

[Jag tycker vi avslutar det här rollet då det är oklart hur länge Xhiro kommer vara borta på grund av sin trasiga dator. :( Vi kan säga att Xhiro gick sin väg kort därefter och Tear och Wulfric åt sitt svin. I framtiden möter Wulfric gärna Xhiro igen, om det önskas!]

(Låter som en bra idé, tyvärr)

[AVSLUTAT]