// Ursäkta sent svar, skrev klart inlägget i Pages men glömde att posta xD //

Tillbaka här igen. Den mörka nattvargen hade åter vandrat tillbaka in i Eldskogen. Hon undrade om det var här hon hädan efter skulle stryka omkring. Arc trodde inte det. Så fort hon hittade Leutwin igen så skulle de ta följe och vandra. Hon ville se en spännande plats.. Som Rosenskogen! Eller… Kawazatriskogen!
Hon försvann in i sina tankar en stund. Tassarna förde henne framåt, och hon undvek på automatik träd, men hon var inte riktigt där. Kanske var det därför hon inte såg den andra vargen förrän hon trampade lite snett och väcktes ur drömmarna.
Tack vare att mörkret hade börjat komma hade hon inga problem med synen. Nattvargen kunde tydligt se att vargen var vit, och påväg mot norrut. Lövskogen? De gråa ögonen hade redan börjat få en mjukt glöd.
Orkade hon prata med honom? Antagligen hade han inte sett henne, men ju längre hon stod här och velade desto större chans att han såg henne. Det var bättre att hon hälsade.
”Främling.”, sa hon med tydlig, klar stämma, något avaktande. Om inte han ville ha sällskap ville inte hon tränga sig på.

Han höjde förvånat huvudet när en röst uppenbarade sig. Hans blick mötte en mörk varg. Främlingen var utan ungefär samma storlek som han själv och kunde inte vara mycket äldre eller yngre, inte vad det syntes i alla fall. Hans bärnstensfärgade ögon granskade den mörka snabbt innan blicken la sig vid hennes gråa ögon.
"God kväll." svarade han hennes tilltal. Rösten var lugn och mjuk. 
Men han fylldes kvickt utav en nyfikenhet och ett starkt intresse. Visst sken främlingens ögon? Han tog ett steg närmare, som för att se bättre trots att det såklart inte gjorde någon skillnad. Han insåg direkt att han måste ha framstått som otrevlig och något typ utav creep så han skakade av sig tanken och vek undan med blicken. Han lät den falla på marken till höger om honom och funderade på att be om ursäkt, men chansen fanns att hon inte ens lagt märke till hans nyfikna blick eller snarare stirrande.
"På väg någonstans? Eller bara ute på en kvällspromenad?" frågade han med samma tonfall. En varm och lugn röst kanske nästan lite för vänskaplig och kärleksfull för att tala med en främling men hellre det än att han framstod som kall och otrevlig. Han återupptog ögonkontakten när han talade till henne men kände sig fortfarande en aning obekväm med det. Ögonen var som hypnotiserande, han kunde knappt låta bli att borra fast blicken i dem och inte släppa blicken.

De mjukt glödande ögonen studerade vaksamt främlingen när han talade till henne. Den långa svansen virade sig runt hennes ena bakben medan hon lyssnade till hans artiga hälsningsfras.
Nyfikenheten hos honom lyste igenom i hans blick. Hon antog att det var hennes ögon som fångat hans uppmärksamhet. Det var inte många vars ögon glödde.
Som om han insåg vad han gjorde föll hans blick ner i marken. Var han skamsen? Hon bestämde sig för att inte låtsas om något.

Hans fråga bröt tystnade som uppstått. Vanligt småprat, men Arcelia hängde på.
"Något åt det hållet. Jag är Vilja. Vem är du?" Namnet som hon fått som vana att presentera sig med rann lätt över hennes läppar. Hon tyckte om det.
Arc bröt inte ögonkontakten när han fångade hennes blick. Hans ögon stirrade nästan trollbundna på hennes, vars glöd blev starkare ju mörkare det blev.

Han nickade lite till svar. Vilja, viskade han inombords, han gillade namnet och ett litet leende smög sig fram över hans ansikte när han tänkte på hennes namn.
"Alduin heter jag." svarade han på hennes fråga. Han kände sig ofta osäkert när det gällde frågan vem han var. Han förstod inte alltid om de letade efter hans namn eller faktiskt vem han var. Men denne, Vilja, hade presenterat sig så han skulle troligen göra detsamma. Han tänkte för en sekund låta blicken svepa över skogen men lyckades inte slita den ifrån henne, så han lät den stanna vid hennes glödande ögon.
Han hade inte varit bekväm med att hålla ögonkontakt men det märktes inte av med henne, det kändes inte likadant helt enkelt.
"Trivs du här?" frågade han utan att förändra tonfallet, han var på vippen att göra en liten grimas men lät bli. Han trivdes inte i detta landskap, det kändes inte läskigt eller farligt men definitivt obekvämt. Han brukade inte tänka på döden eller liknande, det var som att den inte fanns för honom. Men denna plats påminde honom om döden och de stackare som döden fångat.

Leendet suddades ut och ansiktet återgick till ett neutralt uttryck. Tankarna gjorde honom inte direkt ledsen, han hade helt enkelt tryckt undan allt och visste knappt ens om han kände något speciellt för sin döda familj. Sorgligt var det såklart, men vad kunde han göra? Alla skulle i och för sig dö någon gång, så hemskt kunde det inte vara?

Alduin. Honan nickade mot honom och log snett i någon sekund innan leendet falnade.
Arcelia skakade på huvudet, en tydlig, nekande gest.
"Nej. Men ändå kan jag inte låta bli att återvända." Så många minnen elden slukat. Några sorgliga, men många spännande, trygga och lyckliga. Framför allt lyckliga. Glädjefyllda ögonblick hon inte ville glömma för någonting i hela världen.

Nattvargen fuktade nosen och lät svansen svepa runt benen på henne. Allt mer framträdde omgivningen för henne och synen började återvända. Skuggor försvann och konturer blev skarpare. Den irriterande känslan av solen som försämrade hennes syn fanns inte längre här.
Natten, var utan konkurrens, hennes favorittid på dagen.
Trots att hon avslappnat behöll ögonkontakten såg hon i ögonvrån skogen som framträdde mer och mer ur diset solen skapade. Det var som om hon blundat fram tills nu, och äntligen öppnade ögonen. Lättande och befriande.

"Mhmm." Ett lågt ljud lämnade honom och han nickade lite. "Det är väl inte det vackraste eller mest välkomnande." sa han ganska lågt och lät nästan lite borta. Han var endå fullt närvarande, då och då hade han en vana att försvinna bort i sina tankar, men denna gång kände han sig väldigt närvarande i deras samtal.
"Allt har väl sina vackra sidor trots allt." fortsatte han sedan med ett litet leende och lyckades slutligen dra iväg med blicken över skogen. Den stannade vid en liten grupp utav ogräs som stack upp ur jorden och leendet växte. Det var just det han menade.
Han intresse stannade inte länge hos växten utan återvände kvickt till Vilja.
Han suckade lite svagt och fortsatte på sitt prat. "Jag trivs bättre i lövskogen. Känner mig... Säker." sa han och kände sig med ens lite töntig. Leendet slocknade och han fick en mer bekymrad uppsyn. Han måste ha framstått som en liten valp. Som sprang hem till lövskogen och gömde sig för både vargar och kaniner. Han försökte skaka av sig tanken och drog lite på smilbandet och ville fly undan men blicken med lyckades inte lämna henne ifred med blicken.

Mhmm. Det är väl inte det vackraste eller mest välkomnande. Allt har väl sina vackra sidor trots allt.

Arcelia nickade.
"Det har väl det, trots att världen ibland kan motbevisa det." Det var ett sannerligen intressant ämne. Alduin berättade att han trivdes i Lövskogen. Arc tänkte instämma, men ändrade sitt ordval.
"Jag trivs i vissa delar av Lövskogen. " Att han verkade skämmas över sina ord låtsades hon inte märka för att bespara honom det, utan mötte hans blick och log. "Kommer du härifrån, Alduin? Från Numoori, alltså." Hennes vaga dialekt avslöjade direkt att hon trots sina år här inte fötts här. Hon var nyfiken på hur det var att växa upp i det här landet. Kanske skulle hon vetat det, om inte hennes biologiska familj övergett henne. Nattvargen var fortfarande bitter över det.

[väldigt kort, men jaja]

Han nickade långsamt som svar men lite undrande. Vilka platser var det hon menade? Vart kunde man möjligen inte trivas i den vackra skogen? Dessa frågor höll den vita dock till sig själv, han log bara lite svagt åt hennes svar. Nästa fråga gjorde honom en aning förvånad, det var få som intresserade sig över huvud taget utav hans bakgrund. Kanske var det han som intresserade henne men han lät sig själv tro så. Han kunde nämligen inte låta bli då det fick honom känna sig än aning viktigare än hur han annars såg på sig själv.
"Ja, faktiskt. Jag har aldrig lämnat landet heller... Aldrig känt att det var nödvändigt." svarade han henne med ett litet lätt skratt efter. 
Han var dessvärre ingen äventyrare. Visst drömde han om länder och platser långt bortom gränserna men det var inga han planerade att besöka. Trots sina år i detta land hade han fortfarande inte utforskat alla dess hörn, hade hade hållit sig i skogarna runtomkring.
"Du gör inte det antar jag?" frågade han henne och la huvudet en aning på sned samtidigt som svansen rörde sig i en ganska långsam vaggande rörelse fram och tillbaka. Han hade inte noterat hennes dialekt tidigare, men nu när ursprunget kom på tal så.

Aldrig lämnat landet? Vilja såg intresserat på den vite. Hon hade rest omkring men aldrig riktigt funderat på var hon satte tassarna."Nej", svarade hon och skakade på huvudet, som för att understryka sina ord. "Men jag har bott här länge nu." Inte länge nog för att den svaga dialekten  hon talade med skulle försvinna helt. Den framträdde alltid tydligt när hon pratade på Dovah.
"Tack vare att jag rest så mycket och fått en bra uppfostran kan jag ganska många språk. Det är ganska roligt att kunna språk, inte sant?" En sång hon kunnat som liten började slingra sig runt i medvetandet. Hon kom inte exakt ihåg texten, men visste att den var vacker. Vild, fri, men vacker.

[uhm.. derp och kort ]

"Jag antar att du trivs? Annars hade du väl lämnat landet för länge sedan hmm?" sade han, knappt menat som en fråga utan ett påstående.
Han log åt hennes nästa val utav ord, visst hade hon rätt. Språk hade alltid fascinerat honom men trots detta kunde han inte förstå speciellt många och tala desto mindre.
"Jo, det har alltid intresserat mig." började han. "Men tyvärr kan jag inte så många."
En lite bekymrad grimas gled snabbt över hans ansikte. Han drog lite svagt på sina smilband men det såg desto mindre ut som ett leende nu. Han försökte inom sig minnas de språk som de äldre talat inom hans flock. Han själv kunde endast tala nimorian samt nordspråk då han aldrig hade fått lov att prata i samma språk som de visa. Men namnet på språket var oklart för honom, och han kunde endast uttala ett fåtal ord.
"Jag pratar trots min nyfikenhet endast de två vanligaste språken i landet."
Han valde att lämna ute de språk han kunde förstå för nu. Då han knappast visste vad de kallades kändes det väldigt svårt att förklara, trots att han visste var de härstammade ifrån.
"Du då? Du talar väl med all säkerhet fler språk än mig och jag skulle älska att få höra om dem."

Arcelia förundrades över hur många det faktiskt var i detta land som var intresserade av språk, och trots det inte kunde fler än de två vanligaste. Hon själv hade varit intresserad av språk som liten - vilket hon fortfarande var, men då hade Iiznah sett till att hon undervisades i fler.
"Jag talar fler är de flesta, ja." Arcelia log. "Jag.." Hon tänkte snabbt efter. "Jag talar fem språk flytande, och kan grunderna i några till."  

Den eleganta nattvargen fnissade lite åt Alduins grimas. Om det var menat att vara ett leende kunde hon inte avgöra. Oavsett fick det henne att dra på smilbanden. Hon trivdes i den vitas sällskap, konstigt nog. Vanligtvis hade hon inte så här lätt att känna sig bekväm med främlingar. När Arc tänkte efter hade det på sistone kommit allt fler och fler som fått henne att le. Märkligt hur livet förändrades.

Han förundrades utav det hon sa, fem språk flytande? Han höjde lite på sina 'ögonbryn'.
"Imponerande." sa han kort med ett leende därefter. När hon log tillbaka emot honom kände han hur ett skratt nästan var på väg att bubbla upp. Han kände sig bara så väldigt lugn till skillnad från annars, den oro som jämt grodde inom honom hade försvunnit för en stund. Troligen var det något med henne som gjorde ett gott inflytande på honom, men han höll tillbaka skrattet och fortsatte bara att le.
"Du har inget intresse i att gå in på dessa språk... Lite mer? Jag förstår endast två språk utöver de vanliga och kan bara ett fåtal ord." Han hoppades bara på att hon inte skulle fråga om vilka språk dessa var, han skulle säkert kunna klämma ur sig ett par ord ifrån dem. Vad de egentligen kallades var helt bortblåsta och han kunde inte minnas hur mycket han än grävde efter det.
Han funderade över att förklara sig, berätta om hur han inte fått lov att tala dessa språk, endast förstå dem. Dock höll han sig tyst om det, skulle hon bry sig eller vara nyfiken på det skulle hon fråga. Han ville inte säga en massa saker som hon inte brydde sig ett skvatt om, han ville inte förlora hennes intresse.

| fel karaktär sorry ^^ |

Arcelia log när den vita hanen gav henne en komplimang. Det var få som kunde fler språk än hon, det visste hon, och det var också något hon var stolt över. Hon besvarade enkelt den andres leende med ett eget.
"Bara om du har lust att lyssna", svarade hon med ett finurligt uttryck i sitt anlete. Hon släppte snabbt på det och ett snett leende bröt igenom. "Mitt modersmål är Dovah, Drakarnas språk. Lith ahdinaak het tinvaak nii. Några få, speciella här talar det.", översatte hon direkt. "Jag kan även fler språk, som sanglingua, cazarni.." Arc drog knappt efter andan. "Jag strövar alltid efter att lära mig fler.", fortsatte hon.

De ljusa ögonen såg forskande på Alduin. "Du då? Hur kommer det sig att du bara kan några få ord på många språk?" Hon var nyfiken på honom, trots att hon kunde se att han tvivlade på att hon skulle vilja veta något om honom.

Han slukade upp det hon sa som en svamp och försökte repetera det i sitt huvud. Det lät mest som en massa påhitt, men det gjorde väl de flesta språk första gången man hörde dem. Han nickade instämmande åt det hon sa, han själv önskade att han var mer som henne. Att han inte behövde bry sig, att han kände sig bekväm med att bara vandra världen runt för att se alla platser, lära sig mängder utav språk och träffa vargar och varelser från alla jordens hörn. Tanken gav honom en typ utav värme men samtidigt en sorg, han ville bara vara mer sådär, mer äventyrlig. Inte rädd och orolig.
Men frågan bröt hans tankebanor och tankarna föll in i hans historia.
"Hmm.." började han, osäker på hur han skulle förklara för henne. Han bestämde sig för att bara förklara för henne, det var väl egentligen inte svårt att förstå. Det var väl bara det att det var lite konstigt, det var i alla fall vad Alduin själv tyckte om det. "Jag växte upp i en grupp utav vargar, inte riktigt som en flock... Men tja ungefär. Vi hade likt många andra ett rang system där de som visste mest och bäst stod högst upp. Vi kallade dem De Visa." Han gav ifrån sig ett litet skratt. Namnet hade alltid roat honom då han som valp tyckte att de äldre och kloka vargarna var korkade. Men han valde att hålla det utanför historian denna gången. "De talade flera olika språk, jag minns dem inte vid namn och kan endast tala ett få par ord. Vi fick nämligen lära oss att förstå språken men det var strängt förbjudet att tala det själv." Han försökte minnas vad de kallades men fortfarande inte minnas, han mindes dock ursprunget ifrån dem, vilket kanske skulle kunna leda någonstans.
"Det ena talades utav vitvargarna för länge sedan, eftersom jag samt större delen utav gruppen tillhör det släktet är det väl inte så konstigt(Nùrlaer). Men de talade även rävens språk(Japanska) och något som i många andra munnar skulle kallas det onda språket(Sanglingua), jag har mindre koll på de två senare men kan förstå dem i vilket fall som helst. Fast det var en tid sedan sist."