De turkosa ögonen betraktade solen som stod högt på den blåa himlen. Inte ett moln syntes på den och värmen spelade över slättens gräs. En svag tanke på att han åter kunde ha råkat korsat revirets gräns spelade bak i huvudet och åter så kom han på att han borde lyssna bättre på vart gränsen gick. Hans ovanliga vita nos drog in dofterna runt omkring honom och han tyckte sig känna doften av flocken, då borde han vara på reviret, eller hade en flock medlem bara passerat? Han visste inte, men även om han var utanför reviret skulle det verkligen vara så illa? trots hans faders uppmaningar till att stanna på reviret. Inget allt för illa kunde väl hända honom här?

Han vart snabbt tvungen att käka upp dem orden då en stark blixt slog ner i marken en bit bort. Ljudet fick hjärtat att fastna i halsgropen och svansen att snabbt slinka in mellan bakbenen, öronen klistrades fast i nacken. Rädslan låg mest i att det var klar himmel och blixten borde egentligen inte ha funnits. Han rätade på hållningen igen då han var tvungen och påminna sig om att han minsann aldrig blev rädd! Hans öron riktades framåt och istället försökte han komma på vart blixten kommit ifrån medan rädslan fortfarande märktes på det skenande hjärtat.

Ögonen fångade en snabb, alldeles för snabb, rörelse som verkade vara som en röd varg. Ännu en blixt klöv himlen och han ryckte till och fann sig åter i den rädda ställningen. Nej! han var inte rädd, bara försiktig. Ja försiktig var det. Han svalde och reste sig igen. Kanske var det den röda vargen som skapade dessa blixtar? fanns det inte vargar i flocken med krafter? Typ som hans far med skuggorna? Hans tassar förde honom sakta mot den främmande vargen, smygandes. Han höll en hukad ställning när han gick, som om han smög på ett byte. Han mindes en stor svart varelse han mött tidigare, den hade sett hans lila tufs på ryggen den gången. Han hukade sig automatisk lite lägre vid minnet och fortsatte framåt.

Det var väldigt långt till vargen, enligt honom, och han tröttnade på sitt smygande, men tänk om vargen ville honom något ont? Han stelnade till, ja tänk om vargen ville honom och flocken något ont? Då låg han risigt till.

Den yviga svansen piskar lätt marken bakom henne medans hon noggrant väljer ut det mest smakrika delarna av sin fångst. Något kräsen när det gäller mat var hon allt, men när man fångar sin mat själv så har man också all rätt i världen att vara just det.
Mitt i allt så når en okänd doft hennes gråsvarta nos och blicken lyfts snabbt från måltiden. En annan varg. Kanske någon som är ute efter hennes fångst? Näe, detta betvivlade hon. Om en varg inte var i skick för att jaga själv så skulle den inte ha någon chans mot henne heller.
Hon låter blicken sväva ut över den vida slätten, sökandes efter den främmande vargen som doften tillhör, men det är svårt att finna något i de områden med högre gräs.
Men snart upptäcker hon ändå något en bra bit bort. En tuffs av lila päls som sticker upp från gräset avslöjar att det är någon där, en valp förmodligen med tanke på dess storlek. Ett leende springer fram på hennes läppar och de fluffiga öronen riktas framåt.

"Du där." Säger hon och lägger huvudet lätt på sned. "Du där i gräset."

Det höga gräset vajade i vinden som fick det att slå mot den lilla svartvita kroppen. Tankarna virvlade i huvudet och han försökte bestämma sig var denna varg ett hot mot flocken? Eller kanske ville den gå med? Visste den ens att det bodde en flock här? Om den ville gå med i flocken, skulle han då ta den till Mivira? eller skulle han dra nu och hämta en annan vuxen i flocken som kunde hjälpa honom?

En röst bröt tystnaden som uppstått efter blixten och bröt även hans tankebanor. 'Du där i gräset' Han stelnade till igen. Vad var det som hade avslöjat honom den här gången? Var det hans lila pälstufs? Igen? Hans ben hade börjat skakat och hans svalde hårt. Det var ganska svårt för honom att övertala sig själv att han inte var rädd när en varg som kunde styra blixten befann sig lite längre bort. Tillslut lyckades han ändå svälja en bit av den klump som bildats i halsen. 'Jag är inte rädd, inte rädd' mässade han i tankarna när han rätade på benen och såg över gräset.

"Jag?" hans röst brast lite i slutet och han rynkade ogillande på nosen, han var ju inte rädd! Han rätade lite mer på ställningen och tog några steg fram mot vargen.

||off: förlåt för halvkonstiga inlägg, jag har precis fått Sirocco och försöker komma in i karaktären||

Hon ser hur valpen reser sig upp i det svajande gräset, ett osäkert uttryck klär den lilles anlete när han tar några steg närmre honan.
"Ja, du är väl den enda vargen här förutom jag?"
För att vara säker på sina ord lyfter hon nosen och vädrar i vinden, och helt riktigt, dom är ensamma på slätten förutom bytesdjuren omkring dem.
"Är du hungrig, lilla vän?"

[Tycker inte alls att det är något konstigt med dina inlägg :9]

När honans röst nådde honom kände han sig kränkt. Nej det fanns ingen annan här. Han fnös och glömde bort rädslan ett tag. Han såg sig ändå om för att bekräfta vad hans vita nos sade honom. Men jo de turkosa ögonen sade samma sak, ingen där, förutom bytes djuren. Ville han ha mat? från en främling? Hade hon gift som kraft? tänkte hon förgifta honom? Då fick hon försöka länge, hans kropp var immun mot gift, ett arv från fadern. Han tittade skeptiskt på tiken. Men eftersom han bestämt sig för att inte lita på henne ännu gjorde han ingen ansats till att närma sig

"Nej jag är inte hungrig" ljög han med en misstänksam ton som gömde sig i rösten. Han stod kvar i gräset men försökte samtidigt se det döda djurets kropp, för att se om giftet hunnit visas på kroppen. Han fäste sedan snabbt blicken på honan igen, tänk om hon flög på honom innan han hann fly.

||han är helt säker på att hon förgiftat djuret, så paranoid som han är :3||

Den lille valpen stod tyst för en stund och såg mot Asynja med stor skeptis i sin blick, vad trodde han att hon försökte göra? Förgifta honom? Hah. Hon log ljuvt och lät den yviga svansen dansa på marken bakom henne. Hon hade inga som helst avsikter till att göra den lille illa, absolut inte.
"Säger du det så. Om du inte har något emot så tänker jag ta mig en munsbit själv, blir du hungrig så får du självklart smaka."
Tonen i hanvalpens röst hade avslöjat honom, fast det var klart, han gjorde klokt i att inte lita på en främling bara sådär. Vem vet vad som kunde ha hänt om det varit någon annan än hon själv som erbjudit honom mat. Leendet bestod och hon sänkte huvudet mot kadavret för att fortsätta med sin måltid.

[x)]

Var tiken också immun mot gift? Åt hon bara för att övertyga honom? Hans svans slank in mellan benen i en sekund innan han åter tvingade den i en vanlig hängande pose igen. Han blottade de övre tänderna snabbt för att visa sitt obehag. Skulle han försöka fly nu? När hon åt? Men så mindes han hennes blixt snabba rörelser när hon jagade det lilla bytet hon dödat med en blixt. Den tanken påminde honom också om hennes kraft,eller vad han trodde var hennes kraft, blixten. Han pep tyst till, om hon ville skada honom skulle han inte kunna göra någonting! Han backade något steg från honan.

Magen kurrade tyst och han morrade lågt tillbaka. Varför nu? Varför kunde han inte lyssnat när pappa visat dem gränsen? Varför kunde han inte vara mer uppmärksam? Ljudet av honan som kalasade på det mjuka möra köttet fick magen att klaga igen. Åhh, han ville äta. Men kunde han verkligen lita på den röde? Det kanske skulle vara lättare om han hade ett namn på henne? "Vem är du? Vad gör du på vårt revir?"" Den senaste frågan visste han inte ens om den var sann, han visste inte om han befann sig på flockens område eller inte.

Hennes ena öra vändes mot valpens håll när hon hörde ett lågt kurrande från den lilles buk, ändå fortsatte hon äta och låtsades inte om att hon hört det. Men så bröts tystnaden av en fråga från valpen. Vårt revir? Befann hon sig på någons revir? Om så, vad gjorde den lille ensam på reviret?
"Mitt namn, valp, är Asynja."
Hon lyfte huvudet och lät tungan dra över den blodiga nosen.
"Ert revir?"Hon såg undrandes på honom.

"Säg mig, lille vän, vilka är det som har sitt revir här?"

Asynja. Så nu hade tiken ett namn,men den glädjen, om det ens var glädje, krossades av hennes fråga. Han hade hoppats att hon inte skulle fråga utan bara svara. Han såg ner i marken och svalde "Qu har sitt revir på Numoorslätten" Hans svar sade inte exakt vart reviret låg utan han sade bara att reviret låg på den här slätten. Han hoppades att tiken inte visste allt för mycket om flockarna i numoori. Han hade fortfarande inte uppgett sitt namn, han hade inte tänkt tanken och skulle antagligen inte uppge det om honan inte frågade honom om det.

Han hoppades att han var i närheten av reviret i alla fall så att Mivira eller kanske Damon kunde hjälpa honom komma ur den här situationen. Eller om han hade tur kanske hans far hade kommit tillbaka till reviret igen.Hans hjärta bankade i bröstet och han såg sig om efter någon flykt väg. Men nej. Han skulle visa sig värdig flocken, antingen skulle han få främlingen att uppge vad hon gjorde på platsen eller kanske kunde han få henne att gå med? "Vad gör du här?" han hade om formulerat frågan. Hoppades att honan inte skulle se igenom hans bristande information.

Vad var det den lille försökte med? Osäkerheten sken så starkt igenom i hans försök till att verka kunnig.
"Innan jag svarar på några fler frågor, valp, så skulle jag mer än gärna vilja veta ditt namn."
Rösten var vänlig men hennes öron klippte till irriterat. Ännu en gång lyfte hon nosen och vädrade, om det nu fanns en flock här så var den långt borta då dofterna knappt gick att uppfatta.
Asynja spände blicken i valpen och fuktade nosen. Hon hade varit vänlig och erbjudit den lille att få ta del av hennes byte och så blir hon bemött på detta sätt av valpen.
"Det ter sig som att din flock är en bra bit bort då lukten är vag på denna plats."
Nyfiket såg hon mot den lille, förväntansfull inför hans reaktion.

"Men du kan slappna av, jag vill varken dig eller din flock något ont. Orsaken till att jag är här." Sa hon och nickade mot kadavret. "Är endast för äta och finna en plats för natten."

Där kom det, frågan om hans namn. "Sirocco" han skjöt ut bröstet en aning och höjde huvudet i en stolt ställnig, Han gillade och var stolt över det namn hans föräldrar gett honom. Fast nu hade han bara en kvar, han saknade sin mor enormt mycket, trots att han knappt träffat henne. Hon hade dött i kriget mot Devils. Han nickade och drog in dofterna genom nosen. Hade han verkligen gått så långt från reviret? Så att dofterna från flocken inte längre ens kunde förnimmas i luften? Han suckade

Honans ord ville han så gärna tro på och av någon anledning gjorde kroppen det, trots att hjärnan skrek nej. Han slappnade av och de turkosa ögonen blev lugnare, mjukare. "Du kan få komma till våran viloplats om du vill, jag tror mivira, våran ledare, skulle godkänna det. Hon är väldigt snäll" Nu hade en mjuk och ljus ton smugit in i rösten, ja han var ju trots allt valp. Hans svans viftade bakom honom och han tittade trånande på kadavret. Hade inte Asynja sagt att han fick ta om han ville? Han tittade åter på honan och log, men det var ett osäkert leende, han kunde aldrig släppa oron helt, den låg alltid och gnagde i bakhuvudet.

Sirocco. Det var ett ovanligt namn den lille bar, men ack så stolt han tycktes vara över det.
Hon log åt valpen. Hennes ord verkade ha skänkt honom ett lugn när hon försäkrat honom att hon inte velat Sirocco eller flocken han tillhörde något ont. Asynja studerade noggrant valpens kroppsspråk som hade tagit en tvär förändring, blicken var mjuk och försiktig, kroppen visade inte längre samma tecken på den osäkerhet som hade fyllt hans hela varelse för bara en stund sedan. Nu var han mer som en valp borde vara, med svansen viftandes i högsta hugg och med en lätt och mjuk ton i sin ljusa röst.
"Tack Sirocco, men nej tack. Efter i natt ska jag vidare till ett ställe, och jag betvivlar att dom jag tänker söka upp där skulle gilla om jag hade en annans flocks doft i pälsen."
Så vart det. Sen hon lämnat Ken-Yak hade hon fått information om en flock, där ledarinnan, likt hon själv, var en Stäppare. När hon fått höra detta så hade en tanke slagit henne på direkten, kanske att denna varginna hade några svar, och kanske att hon kunde hjälpa Asynja att utveckla sina krafter. Hon hoppades i alla fall.

Valpens blick låg fäst på bytet, trånandes efter det färska och möra köttet.
"Om du är hungrig så får du smaka, det sa jag ju tidigare. Jag lovar dig, kadavret är inte giftigt."
Leendet byttes ut mot ett flin och hon blinkade med ena ögat åt honom, på ett uppenbart skämtsamt sätt.

Det var okej, hon behövde inte komma, och den lilla osäkra rösten i hans bakhuvud var glad att hon inte sagt ja. "Vart ska du?" en nyfiken ton fyllde rösten och hans huvud hade lagts på sned. Men honans nästa mening jagade nästan bort den nyfunna nyfikenheten. Och han brydde sig inte så mycket om djuret hade varit förgiftat, han skulle ju ändå inte kunna bli förgiftad. Han skuttade fram till kadavret och Kastade sig glupskt över det. De små men vassa valptänderna skar i kidens mjuka möra kött och han undrade snabbt om det gjort ont när den dog, om dennes föräldrar saknade den, om den haft vänner.

Han slutade äta och satte sig ner. Varför skulle han alltid tänka på fel saker vid fel tillfälle? Han tittade upp på den röda honan och väntade åter på svaret.

[kort :c]

Det var en lång resa hon skulle på, det var hade hon förstått. Även om hon tidigare hade besökt dessa platser som hon nu skulle passera på sin färd, så fanns det inga minnen att låta sig ledas av. Hon såg ner i det gröna gräset, ögonen fylldes nedstämdhet. Likt en våg slog sinnesstämningen över henne.

Matlusten hade försvunnit i samma ögonblick som hon tänkt tillbaka. Visst hade hon minnen men dom var nya och relativt färska och skulle förmodligen inte vara till någon större hjälp.
Vart ska du?
Den lilles röst drog henne bort från tankarna och tillbaka till den fysiska verkligheten. Hon såg upp, med öronen riktade framåt och såg efter Sirocco som förmodligen ledsnat på att vänta på ett svar från Asynja och istället slängt sig mot hennes fångst.

"Som jag har förstått, så är det långt härifrån. En slätt likt denna fast med ett varmare klimat."
Hon fuktade nosen och betraktade den lille som fått ett tankfull blick, tvärt slutat äta och suttit sig ner.
Asynja la huvudet på sned, frågandes. Vad var det för tankar som gick runt i den lilles skalle?
"Smakade det inte bra?"

En slätt, fast varmare? någon sådan hade han inte hört talas som, fast det var ju mycket han inte visste. Han tittade åter på Kiden knep ihop ögonen och andades djupt. Han var ledsen, ledsen över att den var tvungen att dö för att de skulle få äta. 'Smakade det inte bra?' Han ryckte till och tittade på honan. Vad skulle han svara? Att han var en mes till varg som inte ens ville äta bytesdjuren för att han tyckte synd om dem?

"Den hade en familj" sade han sedan. Utan att ens ge en hint på vad det var han menade. Men han kastade ter en blick på den döda ungen, han såg sorgsen ut. Den var bara ett barn, om det var en varg, kunde den då vart en kompis? Kunde de lekt? Han suckade och tittade ner i marken. Magen klagade lågt igen, men ändå kunde han inte äta. Inte när tankarna fortfarande kretsade kring kidens familj, vänner. Han svalde hårt. Skulle honan tycka att han var fjantig nu? Löjlig?

Samtidigt som han satt och vägrade äta av det lilla djuret framför honom så märkte han att honan gled iväg i tankar. Han granskade hennes svans som svepte bakom henne och skulle precis börja busa med honan när hon blottade tänderna i ett morrande. Han spärrade upp ögonen, elektricitet färdades över den röda pälsen. Han backade några steg. Han visste det! Visste det! Det gick inte att lita på främlingar! Han morrade lågt, alldeles för lågt för att främlingen, Asynja, skulle höra honom. Morrningen var riktad mot honom själv. Hur kunde han ens litat på henne, trott att hon ville honom väl? Trott att det faktiskt fanns välvilliga personer ute i Numoori!


Hans egna tänder blottades, giftet befann sig redan i munnen nu. Han hoppades att att honan inte skulle gå så långt att han skulle bli tvungen att attackera, bita. Honan verkade inte ens se framför sina fötter men han brydde sig inte. Han hade hukat sig, förberett sig. Om hans valpiga morrningar inte väckte honan eller fick henne att samla sig skulle han bita henne, paralysera henne.

Hon stod där, skräckslagen. Med vetskapen om vad som skulle hända, om vad som skulle ske. Tyst bakar hon bakåt, i hopp om att ulven inte sett eller hört henne.
När hon tycks vara inom ett säkert avstånd från den gråbrune och precis ska låta de kvicka benen ta fart och låta dem bära henne bort från den otäcka vargen, så smyger sig en illvillig röst in i hennes sinne. Främlingen rotar och söker genom hennes tankar och minnen, gräver sig ner djupare, oförsiktigt. Det verkar som om att han söker efter något, som finns där, djupt begraven inom henne. Han kräver hennes namn men hon svarar inte, smärtorna är så överväldigande att hon inte kan ta sig till att göra något. Men ändå springer elektriciteten fram över hennes päls, som att den lever sitt eget liv, och är där för att skydda henne. Vargen nämner hennes namn för henne med en nöjd stämma och kort därpå hugger något till, hon klarar inte längre den tortyr som vargen utsätter henne för. Benen viker sig under henne och hon faller, sakta, ögonlocken blir tyngre men så uppenbarar sig en figur i hennes ögonvrå. En väldig varg, gråbrun till pälsen, ögonen bär en skarp röd blick och läpparna är klädda i ett illvilligt flin. Tre breda ärr springer ner över vargens högra öga.
Asynja möter hans blick, men orkar inte tänka eller finnas till. Hon försvinner in i mörkret, bort från världens ljus.

I tunga och ansträngda andningar dras hon tillbaka till verkligheten. Solen lyser allt för starkt för hennes ögon så hon håller dem stängda, under henne känner hon marken mot sin kropp. Hon hade fallit och slagit i marken, kroppen värkte något men skallen var det som gav henne den största smärtan. Nosryggen rynkades och hon gnydde till. Det var första gången som det minnet hade dragit ner henne så djupt, men, hon hade sett honom. Asynja visste inte hans namn men nu visste hon åtminstone hur den varg som berövat hennes minnet nu såg ut.

"Rocco..." Rösten var svag. "Förlåt om jag skrämt dig, det var inte min mening." Hon hade ingen aning om vad som hänt, om valpen ens var kvar eller hur lång tid som passerat. Men hon ville ligga kvar en stund till, känna det mjuka gräset mot sig. Ta in slättens harmoniska lugn.

Honan verkade backa undan, var det från honom? Var hon rädd? Hon fortsatte backa tills den punkt att hon plötsligt stannade. Kanske tänkte hon ta sats för att kasta sig över honom? Men honan Verkade krypa ihop. Vad hände med henne? Han släppte henne inte med den turkosa blicken. Plötsligt föll honan till marken. Han trodde det inte, trodde inte på att honan var svag. Det var bara ett trick. Honan andades långsamt igen. Men blundade fortfarande där hon låg på marken. Hennes röst. Nämnde han smeknamn, hur visste hon det? Han Närmade sig honan sakta.

"Hur vet du mitt namn?" Hans röst var hård, dolde nästan rädslan, men den hördes fortfarande. Hans tänder var blottade, åter var han beredd att kasta sig. Fly eller fäkta. Han tänkte på hans far, vad skulle han gjort? Han visste att hans beslut inte skulle gillas. Han sänkte huvudet, även om paniken rusade i blodet tvingade han sig att hålla sig lugn. "Förlåt, hoppas du förstår" trotts att han inte litade på honan gillade han henne, så han skulle bli ledsen för att han var tvungen att göra detta. Han högg mot honan, hans tänder skulle inte skada henne mycket men giftet skulle paralysera henne, om han träffade.

Valpens röst når hennes öron med en fråga, men det låg en hård ton över hans stämma, han undrade hur hon visste hans namn? Han hade förtäljt det för henne tidigare, hade han glömt det? Hon hade ju bara givit honom ett passande smeknamn.
"Ett smeknamn. Får jag inte kalla dig vid det?"

Sakta återgick andningen till dess vanliga rytm och lugnet drog sig allt eftersom tillbaka. Hon hade ingen aning om vad valpen höll på med, men hoppades att den återfått sitt förnuft och tagit några fler tuggor av bytet.
Men så tar valpen till orda igen och yttrar ord som hon har svårt att koppla, varför bad han om ursäkt? Var det för att han fortfarande inte ville äta av kadavret? Jaha ja, det fick han väl bestämma själv om han skulle göra eller ej, det var hans förlust inte hennes.
Hon ligger kvar, trött efter sin upplevelse, och orkar helt enkelt inte ta sig till att se efter om vad valpen pratat om. Plötsligt känner hon hur valpens tänder tränger genom hennes skinn och av ren reflex låter hon elen löpa mot platsen.
"Vad gör du med mig?!"Ryter hon till och ska till att vrida på nacken för att möta Sirocco, när kroppen vägrar lyda.

Han Vrider bakåt öronen. Hon svarade med ett självklart svar, alldeles för självklart. Han vinklade bak öronen och kände hur hans små tänder sjunk ner i hennes skinn, han lät dem inte gå för djupt utan bara så att giftet spred sig i hennes kropp. Men han hann få en stöt. Han morrade till av förvåning innan han åter mumlade fram ett förlåt. 'Vad gör du med mig?!' Hon kan inte röra sig, han märker hur hon försöker.

"Förlåt, men jag var tvungen, du tappade kontrollen. Förlåt, men nu måste jag gå, du kommer kunna röra dig snart, hoppas du förstår mig" han mumlade snabbt fram orden innan han tittade på honan en sista gång och vände sig om, och lät de korta benen föra honom bort över slätten, försökte springa så fort han kunde då han mindes honans vansinniga fart när hon jagat djuret. Han var fortfarande hungrig men hade inget att äta. Kanske hade någon ur flocken fångat något byte? Han rörde sig i den riktning han kommit ifrån, det håll han visste reviret låg.

I tankarna bad han fortfarande tiken om förlåtelse. Hoppades att de skulle träffas senare i livet så han kunde förklara. Snart började dofterna från flocken bli starkare och hans sprang in på reviret gränser.

[Tycker vi avslutar här du kan skriva ett sista inlägg men tycker det blev naturligt att avsluta nu]

[Yes-box!]

Valpen ber om förlåtelse för sitt handlande, det är vad hon kan uppfatta av hans mumlande. Sen vänder han om och låter de korta benen bära honom kvickt över den öppna slätten, bort därifrån.
Han hade blivit rädd när hon sjunkit in i tankarna, så hon förstod hans reaktion ändå, han var ändå bara en valp. Han hade gjort klokt i sitt handlande.
Flera minuter passerar och hon återfår sin rörlighet över kroppen.
Asynja äter sig mätt på sin fångst, ser bort mot det håll som valpen försvunnit, och låter sedan de långa benen föra henne bort mot horisonten.

[AVSLUTAT]