[Fortsättning från här!]

Blair tog smidigt mark och halvsprang de sista metrarna in bland träden. Redan några meter bort kändes kaoset avlägset, som att betrakta det genom en hinna. Han såg mot det och kunde inte låta bli att känna ett stygn av stolthet i bröstet. Röken stack i nosen, men fick hjärtat att fladdra.
     Han ställde sig nära den andre, men blicken fäst bortåt. Vaksam.
     "Jag tänkte väl att jag kunde lita på dig", muttrade han, men ett leende var ändå över läpparna. Han var noga med att hålla rösten nere, trots att han knappt hörde sig själv över ringandet i öronen. Om inte det slutade snart skulle han personligen söka upp ödlan och stycka henne. "Tycker du om det?"

Han trädde fram ur mörkret. I de dansande flammorna tedde sig Kolzaks fäll rödare och starkare. 
"Som du ser ut," muttrade Kolzak till svar. Blair såg ordentligt tilltufsad ut, blodig. En del såg ut att vara hans, men annat blod var bara fäst i fällen utan någon riktig skada. Priset att betala för en sådan plan.
Kolzak visste inte om han tyckte om det, så han svarade inte. På många sätt hade Måntemplet tidigare erbjudit hemstad, trygghet, en lya för honom och Ezekiel att bo i när de var unga och hjälplösa. Men de var skenheliga, otrygga. Vilka hjälpte de egentligen? Två gånger hade Kolzak utsatts för fara - andra gången nära att sätta livet till - i Måntemplets periferi. Men värst var det för Lune - och för henne var det här viktigast. Det fanns inget Kolzak inte skulle göra för Cirkeln, för sin familj. En säkrad framtid och trygghet stod över allt annat.
     Dags att få det överstökat. Kolzaks blick var skarp när han såg mot sina allierade. De var med på vad som behövde göras. Åter med blicken mot Blair, fick Kolzak en något mjukare uppsyn.
"Alla är samlade."

"Som du ser ut", muttrade Kolzak och Blair vände sig nu mot honom. Hans läppar var uppdraget i ett vilt, men genuint grin, och blicken gnistrade. Än så länge hade han inte tappat några kroppsdelar, och han låg inte heller blödandes på marken. Han såg det som en vinst.
     "Alla är samlade." Blair andades ut, en vibrerande ton. Känslor som triumf, skadeglädje och blodtörst dansade inom honom, men när han talade kom orden ut med mild ton.
     "Perfekt." Han var tyst någon sekund, lät larmet av skrik, morrande och gråt övermanna honom och släppte det sedan omedelbart. Han behövde komma tillbaka dit. Se till att ingen på hans sida blev skadad. Dags att få det här överstökat. Han fångade Kolzaks blick och nickade mot templet.
     "Där är det", andades han. "Jag vill att ni river hela den här vidriga skapelsen. Ner till grunden och helst längre om ni kan." För ett ögonblick var leendet inget leende utan bara vassa tänder, men Blair fick kontroll över sin ilska och fortsatte stillsamt. "Jag kommer inte ge er något skydd, men jag tänker inte heller be er att slåss för oss. Det klarar min grupp. Använd era krigare som ni önskar." Han vände sig fullt om, som om han skulle gå, men stannade hastigt upp. "Åh, jag glömde. Om någon skulle ge er besvär, säg att ni är med Blair. Fungerar inte det är de antingen från motståndarsidan, eller så har mina löpt amok. Jag kan hjälpa er att slita dem i stycken oavsett vilket alternativ som än stämmer." Han var inte gruppens ledare, men han skulle inte tolerera att de anföll allierade, om han så var tvungen att kasta sin egna trasiga, blodiga kropp emellan. "Jag vill se det här templet dö, är det förstått?"

Kolzak såg ut över templet, lyssnade till Blairs ord, nickade. Mer än så hade han egentligen inte räknat med. Han växlade en blick med Ezekiel som stod vid hans sida.
"Förstått," bekräftade han. 

När Blair försvann bort bland träden vände sig Kolzak mot sina vänner, hans allt. Minen var allvarsam. Ännu en blick utväxlades med Ez innan han tog till orda.
"Det sista jag vill idag är att någon av er ska råka illa ut. Vi ska inte slåss, engagera er inte med striderna. Vi har inget otalt med folket där nere."
Han pausade. "Fokusera på uppgiften. Ser ni någon som verkar vara illa ute, hjälp dem om ni kan. Om det är säkert."
De hade alla hört Blairs instruktioner, men de hade alla samtalats vid sen innan. "Håll ihop."
Blicken vändes åter mot templet. Han hade inte använt sina krafter nu på ett tag, och det pirrade i väntan på att förstöra. Förgöra detta bygge, ge plats åt nånting nytt.
"Riv templet."

Sezja hade under hela resan till Måntemplet varit fylld av iver och förväntan inför vad som skulle hända, Cirkeln var på ännu ett hämnduppdrag och det var sjukligt spännande. Kolzak hade berättat för dem att de skulle hjälpa en vän till honom, den lilla flocken var fullt med på noterna. Inte bara det - Lune, Ezekiel och Kolzak själv hade blivit illa behandlade vid denna plats, och det var inget som Sezja tänkte tillåta. En vän är en vän, vänner hämnas och beskyddar man.
   “Riv templet.”
Nu, nu var det dags. Ut från skuggorna hoppar den lilla grottvargen fram, med full kraft knuffar hon andra vargar ur vägen. Tränger sig förbi de stora folkmassorna. Hon var tvungen att ta sig fram till trädets rötter, komma så nära intill som möjligt. Tack vare sina snabba reflexer lyckas hon med skicklighet undvika andra vargars eventuella attacker och desperata sökande efter skydd.
   Tillslut stod hon framför en massiv rot, otroligt mycket större än henne själv. Sezja valde att andas för en liten stund nu när hon äntligen var här, men inte för länge. Nu var hon tvungen att avklara sin uppgift som hon blivit tilldelad. Inte för en enda sekund tvekade hon, detta skulle hon fixa. Hon skulle inte låta sig svika Kolzak och hans vän.
   Sezja slöt sitt ensamma öga och lät med hjälp av sin ångkraft göra vattnet i trädet varmare och varmare. Detta skulle göra träet ännu torrare och göra det än mer mottagligt för elden. Sakta försvann vätskan ut trädet, långsamt gick det men funkade gjorde det. Ångan steg över området och gjorde elden aggressivare, vildare. Allt brann snabbare. Smärtan i bröstet som hon tidigare upplevt vid sin vedergällning uppdagade sig åter. Hon förbannade den, det var inte läge.
   Inte nu.
   Inte. Nu.
Trots att smärtan växte sig starkare och starkare tryckte hon på. Lät sig inte misslyckas, men hennes viljestyrka hade högre intensitet än hennes ork och snart kollapsade den lilla kroppen bredvid roten. Sezja var helt urpumpad från kraft.
   Ögat slöts, och allt blev svart.

[ Sezja inväntar Kolzaks signal och springer sedan fram genom folkmassorna till en utav trädets rötter, där ångar hon upp trädet inifrån samt gör omgivningen obehagligt varm. En smärta i bröstet uppenbarar sig och efter en stund kollapsar hon, svimmar av ]

Tenn stod, som alltid, tyst. Han lyssnade bara på instruktionerna, och nickade sedan. Inte för att någon kanske tittade på honom, men av princip.
    Sezja pilade iväg. Tenns blick fann Kolzak, Ezekiel och tillsist Vasilisas innan han utan att tveka vände sig om och satte av efter den lilla grottvargen. Det luktade så mycket rök och blod. Hjärtat slog hårt, och han tvekade inte på att raserikraften skulle ligga nära till hands om han behövde den.
     Han kanske inte kunde hjälpa till att riva templet, men han skulle dö för sina vänner, och det var åtminstone något.

[Forsätter in hit!]

Ezekiel hade funderat en del på vägen hit, på vad som skulle komma. Han mindes tiden när han och Kolzak tillbringat sin tid här, för flera år sedan, innan något av det här ens var påkommet. Han mindes den barnsliga förtjusning han känt i början, inför alltings storslagenhet, och hur snabbt den förbytts i rädsla och hat. Men det var inte för hans skull som de var här; den hämnden kunde han klara sig utan. Lune stod bredvid honom, och han kunde känna snarare än se hur hon stramade upp sig. 
    Dessutom låg det något storslaget över Måntemplet även nu, även på avstånd. Kanske särskilt på avstånd. Folk trängdes som myror runt de halvt sönderslagna väggarna, luften var tjock av rök och den omisskännliga stanken av död som fanns på alla slagfält. Ezekiel såg från det brinnande templet till fakargen som instruerade gruppen, lyssnade på hans ord i tystnad. Han mötte Kolzaks blick, såg på de andra. De var redo. 

Han slängde sig framåt, kastade blickar åt sidorna för att se var de andra befann sig. Sezja verkade falla ihop — Ez gjorde en ansats att närma sig henne, men Tenn var redan framme hos henne och plockade upp henne på ryggen, så han fortsatte. Nästan alla de omgivande träden brann redan men där fanns ett par som glömts bort, och det var dit han styrde stegen. Ett djupt andetag och så slog en bländande blixt ner i ett av träden, som omedelbart tog fyr. Det var inte det träd han siktat på, men det var nära nog. Elektriciteten gjorde Ezekiels päls statisk och fick honom att se mycket större ut än han faktiskt var. Han flyttade blicken från de brinnande träden till templet. Kanske kunde han … Fakargens ord ekade i huvudet. Riv templet. 
    Det var värt att testa.

[Fortsätter till huvudtråden]

Lune stod med huvudet högt och varje muskel i kroppen spänd intill Ezekiel. Kroppen var sträckt och benen placerade brett isär. Öronen så pass spetsade som dem hade förmåga att vara.
Hon nickade kort åt Kolzaks ord, deras motiv och uppgift låg klara för henne. Då signalen gavs fanns ingen tvekan hos henne, det var som att hon funnit ett sätt att helt stänga av sitt känsloliv. På snabba tassar följde hon sin Sezja in i folkmyllret. Paniken gick riktigt att smaka i luften och himlen ovan dem var nattsvart av brandrök trotts att det var mitt på dagen. Tenn tog vaktposten alldeles intill deras minsta syster och Lune fortsatta länge in, tog sin position närmre Vassya. Själv hade hon inga krafter som kunde hjälpa till i denna dal av uppdraget, men hon kunde vakta och se till att deras operation blev utförd oupptäckt eller iallafall ohindrat. Med förvånansvärt lugn höll hon vakt.
   Nymånen som skulle resa sig då dagen blivit natt, stod för pånyttfödelse och rening. Lune föreställde sig att elden som härjade fritt i området också gjorde det. Ett svagt leende låg på hennes läppar då hon tänkte på det. Måntemplet hade sårat henne och hennes kamrater och nu fick hon sin chans till hämnd. Det var en befriande känsla som fyllde henne då hon såg månskogen brinna. Det här var slutet på ett kapitel, och början på något nytt. Denna attack var närmast rituell, dess symbolvärde var enormt för den lilla flocken känd som Cirkeln.
Och för henne var den dag hon aldrig trodde skulle komma nu här, hon var helt redo att lämna Ötamon bakom sig.