Det var mitt på dagen, så långt ifrån nymånen som det gick att komma, och Måntemplet var livligt porlande av diskussioner och skratt. Föga visste de om hotet som lurade mitt ibland dem.

För att inte skapa någon misstänksamhet hade gruppen anlänt en och en. Det hade tagit ett tag, men Blair hade använt tiden till att strosa runt och rekognosera. Han hade, under en mask av intresse för sakerna som såldes, noga noterat vilka som verkade höra till Måntemplet. Utöver informationen som Laali delgett dem gav det en bra grund att stå på.
     Yrjö passerade förbi honom, sände ett litet leende åt hans håll. Dimmvargen var avtalat sist till platsen. Det var dags. Blair fann Nomë i folkmassan och nickade. Med några smidiga hopp tog han sig upp på en större sten som låg så nära centrum som det gick att komma. Med Nomës hjälp rungade hans röst över hela området. Bambra anslöt sig snabbt till honom uppe på stenen. Blair fick tvinga ner ett flin när han såg hur hennes sedvanliga bruna ansikte nu var vitt med gråa fläckar. Hennes utseende var någon av de tre honor som varit där när det skett, men Blair mindes inte hennes namn. Huvudsaken var att deras storlekar ungefär överensstämde. I Blairs fall hade han inte brytt sig så mycket om det: utseendet var viktigare. Han skulle aldrig glömma namnet på hanens vars utseende han själv bar - Malphas. Brun med bleka partier och grått nackparti. För tillfället var vingarna dolda under illusionen, men troligen skulle mer och mer av hans rätta jag komma fram allt eftersom att Yrjö blev tröttare.
     "Lystring, Måntemplet." Sorlet dämpade sig, och många vände sig om med nyfikna blickar. Somliga, som försäljare som blivit avbrutna, såg irriterat på Blair. "Vi är Ljusets Krigare, och vi har ett viktigt meddelande till er alla. Se er omkring." I skogen glimtade varglika skepnader, somliga mer avtecknade än andra. "Vi har omringat Måntemplet, och det är av yttersta vikt att ni lyssnar noga."
     "Vandrare, byteshandlare och turister. Ljusets Krigare har inget otalt med er. Ni är fria att gå; men märk väl! Stannar ni kvar kommer vi inte visa någon nåd." Det rörde sig oroligt i folkmassan, men ingen lämnade platsen.
     "Dyrkare av gudaimitatören, nu talar jag till er. Er syndaaktiga dyrkan av en falsk gud upprör Gudarna, och De kan inte låta det här passera. Inte nu när det fortgått så länge." Han andades ut och log sedan, ett grymt leende. "Men det ska sägas att vi har överseende med svaga sinnen, och förstår att ni kan ha blivit förledda av er ärkepräst-"
     "Vilka tror ni att ni är?" Blairs blick sögs mot en ljusbrunröd månvarg, med ljusare markeringar över ryggen. Han mindes att Laali pekat ut den här som en av prästerna i templet. Vid hans sida stod en yngre hona, tätt intill och med en rynka i pannan.
     "Ljusets Krigare, syndastraffarna", svarade Blair med smått höjda ögonbryn. "Det var typ, det första han sa." Bambra avslutade hans mening lika flytande som rinnande vatten. Utan att ägna månvargen mer uppmärksamhet såg han ut över folkmassan igen.
     "Som jag sa. Vi kan vara barmhärtiga. Överlämna er ärkepräst och försvinn härifrån, så har ni inget att frukta från Ljusets Krigare." En ytterst kortvarig tystnad föll över området, och Bambra tog nästan omedelbart till orda.
     "Lögnaktig och feg, alltså." Nedanför dem såg Blair prästen vända sig om mot honan vid hans sida och säga något bestämt och kort. Hon tog ett skrämt steg bakåt, men stannade sedan där. Månprästen vände sig tillbaka mot syskonen.
     "Ni gav honom ingen tid-" Blairs magiskt förstärkta röst hade inga problem att överrösta den andre.
     "Jag ser att ingen verkar röra på sig. Nåväl. Tillåt mig att elda på er lite." Om någon här hade känt Blair väl så hade de tydligt kunnat urskilja en road, nöjt glimt i hans blick. Han fann Bushi och Adena i folksamlingen och nickade. "Låt den falska guden brinna!" Träden runt om Måntemplet flammade upp, och spred sig snabbt på egen hand när närbelägna lövkronor fattade eld.
     Kaos utbröt när folkmassan flydde elden, samtidigt som Blairs anhängare attackerade. De hade tydliga instruktioner: undvik flyende civila, men krossa allt motstånd. Han såg Bushi kasta sig framåt, Caedes spärra upp käkarna och hur Shiva log. Själv vände fakargen blicken mot prästen som vänt sig om mot honan vid sin sida och gav henne en knuff.
     "SPRING!" Blair ödslade inte en sekund, och han var redan mitt i språnget när prästen talade. Främlingen var snabbare än han trott, och han hade rört sig så att han tydligt skyddade honan. Blair la ingen vikt vid henne, utan utnyttjade överraskningen genom att måtta ett hugg mot månvargens bringa och hals. Trots dagsljuset kunde en svag glöd urskiljas. Månvargen hade ryckigt tagit sig undan, men Blair följde efter utan att ge upp. Det fanns ovana i hans rörelser, och snart skulle ett misstag komma.
     Den andre snubblade, och Blairs käftar fann hud. Det blev bara ett ytligt sår när hanen panikartat ryckte sig undan och sedan kontrade med en egen attack. Det vettiga hade varit att backa undan, men det var troligen vad han väntade sig. Istället böjde Blair på frambenen, så han hamnade lägre än sin motståndare, och kastade sig även han framåt. Den här gången begravde fakargen sina käftar djupt i månvargens hals. Vassa klor klöste honom när hanen kämpade emot och tänder svepte över hans nacke, men fakargen brydde sig inte. Han knyckte med huvudet, fram och tillbaka, och släppte sedan. Hanen rasade ihop vid hans fötter, och färgade hela Blairs - eller var det Malphas? - framsida våt av blod. De glödande tecknena flämtade till och återgick till stum, cremefärgad päls. Livlöst.
     "Ghadam!" Någon ropade, kanske på månvargen vid Blairs tassar, men han ödslade ingen tid på det. Blicken sökte redan av omgivningen efter nästa motståndare. Det fanns inget rum för tvivel eller sinneskval. De hade ett uppdrag, och han tänkte utföra det till fullo. Runt om honom var luften fylld av skrik, rök och kaos.

Låt den falska guden brinna hade de sagt, och åh, som det brann.

[B-gang infiltrerar Måntemplet en för en, Blair och Bambra har ett speech (tm) och triggar sedan igång attacken. Blair själv attackerar Ghadam, som skyddar Airi men dör på kuppen. Have fun!!]

Spana, smälta in och samla information. Det var som om Blair ville håna henne med det lättaste jobbet han kunde komma på. Men det hade legat ett löfte bakom orden. Så fort alla var samlade skulle de börja på riktigt. Förmiddagen hade varit full av falska leenden, skratt och interaktioner. Vilka som var präster och vilka som var Civila var fortfarande inte helt klart, men några hade hon iallafall på sinnet.
 Det eviga sorlet tystnade då Blair, i sin förklädnad, tog till orda. Den honungsfärgade blicken såg sig om på de som var närmast. Hon kände igen några som hon talat med under dagen och de såg blandat skeptiska, irriterade och förvirrade ut. Ju mer ord som lämnade den falska profetens mun ju mer gled en skräck in i vissa blickar.
 Hon ville le, men höll tillbaka flinet ifrån sina läppar. Än skulle hon inte bryta sin förklädnad som en civil åskådare.
 Och sen var det igång. Runt om henne slog det eldar upp i träden och det krävdes inte mycket mer innan vargar sprang åt alla olika håll och kanter, men grädden på moset var den första Prästens död. Skrik gläfs och skrämda tjut fyllde hennes öron och hon kunde känna det pirra ända ut i klospetsarna. Till slut bröt leendet ut och klöv hennes ansikte i en vansinnets mask. Ett bubblande maniskt skratt flöt ut över hennes läppar och hon kastade sig efter en av de patetiska månsympasitörerna hon markerat för sitt inre sen tidigare. Tänderna blottade och Elektricitet som knastrade i hela hennes fäll.

[Iriea töntar omkring som "civil" och attackerar efter att Kaoset har börjat någon valfri måntempelsympasitör!]

Redan när Adena hade anlänt till platsen hade hon haft svårt att hålla masken och sin impulsivitet i schack. Trots att hon hade gått med på att följa Blair, var hon sin egen person och hon gjorde vad som föll henne i smaken. Det hade varit påfrestande att vänta, men fakargen hade lovat henne att hon skulle få det hon ville när tiden var inne. Det enda Adena väntade på nu var signalen som skulle starta det hela. Showen skulle bli spektakulär och hon visste att det skulle talas om denna händelsen länge. Inferotiken var ivrig att få börja, behövde känna adrenalinet pumpa ur hennes vener.
 
“Tillåt mig att elda på er lite. Låt den falska guden brinna!”
 
I samma sekund Adena hört ordet eld, koncentrerade hon sig och kunde nästan direkt efter höra ljudet av sprakande lågor. Träden som stått uppradade på platsen började intensivt att brinna, och ett stort flin spred sig på tikens läppar när kalabaliken exploderade. Nu, nu var det dags. Utan att vänta ytterligare gjorde hon sin första attack till en individ som haft oturen att stå alldeles för nära henne. Det var en hane i hennes egna storlek, ovetandes om sin egna framtid som inom några minuter skulle att släckas. De hade blivit uppmanade till att undvika civila, men vad hade Blair väntat sig när han givit Adena sitt uppdrag. För henne var alla lika; de spelade ingen roll vilken gud de trodde eller inte trodde på. Det enda hon ville göra var att skapa kaos och förödelse.
 
På bara några sekunder hade hennes käftar borrat sig djupt ned i den andres ryggrad. Ett skärrat skrik lämnade den andre och Adena knep ihop käftarna hårdare. Samtidigt som hanen vände sig om i ett försök att göra en motattack, släppte hon taget och mötte hans öppna käft med sin egen. Hans styrka fick henne att falla till marken, men utan att tveka lät Adena ett litet eldklot träffa honom i bröstkorgen och hon gjorde en avgörande attack mot den andres hals. Inferons ögon brann likt elden runt omkring dem, och det var som om hennes päls sprakade av galenskap.
 
När vargen i hennes käftar tagit sitt sista andetag, släppte hon taget och lät honom falla till marken med en hög duns. Adena väntade inte, utan lyfte direkt blicken för att finna sitt nästa offer, och den fastnade på ett bekant ansikte. Det var äldre, vuxnare nu, men hon var säker på att det var valpen vars liv lyckas glida ur hennes makt då en hel flock kommit till undsättning.
“Du...,”, morrade hon lågt fram samtidigt som hon med ett hotfullt kroppsspråk rörde sig närmare den andre tiken, vars namn hon kunde minnas var Morgén. 

[Kort och gott, Adena sätter eld på stället, attacker och dödar Numph, får upp ögonen för Morgén som hon har oavslutade affärer med.]

Kaoset hade exploderat tillsammans med elden. Flammornas sken hade bländat honom, och när fick tillbaka synen stod världen omkring i lågor. Malphas. Ljusets Krigare. Tankarna var flyktiga med känslofyllda. Men där fanns ingen tid att reflektera.
Wulfric kastade sig fram mellan lågorna. Skräcken lös genom hans ljusa ögon när han panikartat spanade efter dem andra. Första prioritet var Qu.
     “Zeppe! Thrim!” Han kunde inte se någon av dem. Eldens hotfulla sprakande, skrik i smärta, i vemod och i skräck var öronbedövande. Han kunde känna dem enda in i märgen. Men det skärande ljudet av valpen skulle han känna igen vart som helst. Den isande kåren längs hans ryggrad försvann aldrig.
     “Morgén!” Under de orangea ljuset av elden fick han syn på henne. Blicken sökte sig genast till förövaren. Infernon. Han mindes henne, och förstod genast allvaret. Elden som sken i hennes ögon talade om hämnd. Obarmhärtigt, med så mycket kraft han bara kunde, kastade han sig in i infernon sida.

[Striden utspelar sig vidare i detta roll >länk<]

Bambra kunde inte kväva skrattet som kuttrande fram genom illusionens mun då Blair - Malphas - drog sin ordvits. Hon gav honom en sned blick men riktade sedan allt sitt fokus på det begynnande kaoset. Bushi och Adena satte eld på träd efter träd, och Blair hade redan påbörjat en strid. Själv fnös hon åt månprästens försök att skydda en yngre månvarg, och kastade sig efter henne. Ner i tumulten av flyende, skrikande vargar. Med en djup morrning nafsade hon i månvargens hasor och fick henne att fly allt snabbare. Så klipptes hennes väg av av den framrusande Adena vilken fått syn på en annan ungvarg att sätta efter.
Hennes egna offer hann försvinna i mängden av flyende handlare och turister, och Bambra vek av. Chaibos var redan tydligt närvarande på platsen, både den präst Blair attackerat och en varg i samma kulör låg döda på marken. Detta skrämde Bambra mer än vad hon ville erkänna och för ett ögonblick blev hon något satt ur spel. Men hon visste att i en strid kunde detta inte tillåtas, samtidigt kände hon ett starkt behov av att få lite andrum. På snabba tassar sprang hon bort från striderna, cirklade runt och lade sin energi på elden för ett ögonblick. Mjuka varma vindar före med sig syre till den förgörande naturkraften och manade på den. Snart spred sig elden flera meter per sekund. Ut i den solvarma skogen och framförallt in mot måntemplet. Det hedniska fästet skulle förgöras, inget utom aska skulle tillåtas finnas kvar.



[Bambra jagar efter Airi men tappar bort henne i kaoset, väljer då istället att ta sig till utkanten av striderna och fokusera på att med sin vindkraft stärka elden. Elden sprider sig fort både utåt i skogen och in i templet.
Om någon vill attackera henne så bara go for it, skriv ngt kort här och så skapar vi ett litet sidorollspel för Le Fight]

Kaos. Aimo var fångad mitt i allt, mitt i tumulten, skriken. Kaoset. Ljusets. Ljusets Krigare, vilka var det? Varför ville de ont? Aimo kunde inte ens be till Duraneir för styrka. Aimo såg bara med stora ögon hur Ghadam, Månprästen, föll död för främlingens tassar, blodig päls, lealös. Död. Det var första gången Aimo såg någon dö, och det skrämde honom. Eller var han verkligen död? Han kunde inte vara död! Fasa isade i hans blod, fick honom att stelna, förfrysa på platsen.
Nej, det fick inte. Han fick inte.
Vad skulle han göra? Fly? Det gick inte, benen var som fastfrusna i marken, tassarna vägrade lyda. Aimos måntecken glödde svagt, dagsljuset till trots, och en milt obekant känsla började ta fyr. Ljusets krigare... hur vågade de! Hur vågade han skada Ghadam!
Än fanns det tid. Än fanns det tid att rädda honom, intalade Aimo sig. 
Han behövde bara vara modig.
     Nu löd tassarna. Aimo störtade fram så snabbt han bara kunde, blicken vild, arg, men också rädd på samma gång. "Sluta!" hörde han sig själv skrika. "Ghadam, nej!"
Skriken runt omkring bedövades när Aimo öppnade käkarna och högg mot den stora, bruna vargens bog. Hans första anfall.
Var modig. Jag måste vara modig. För Ghadam, för Måntemplet. För Duraneir.

[rollspelet fortsätter här >länk<

Aimo försöker vara en Modig Pojke, fattar typ inte att Ghadam är död och ger sig på Blair ("Malphas") som gjorde det]

Zephyr stirrade upp på vargen som lösgjort sig från resten. Det stämde inte. Kunde inte vara. Han hade hört Malphas bröla för mycket om allt och inget för att tro på bilden framför sig. Det var någon annan. Men vem? Och varför?
    När tumultet utbröt gick det snabbt. Zephyr fick lämna alla teorier och tankar för att fokusera på att inte bli översprungen av flyende vargar. Vissa stannade för att slåss, andra hade inget val men de flesta, de flydde.
    Han gjorde sitt yttersta för att försöka leda och guida skärrade månvargar och silannis, men till ingen nytta. Paniken var för stor. Bland kaoset stötte han ihop med en tik, bärandes på en gråtande valp och ytterligare valpar tryckt intill sina hasor.
    "Spring mot Byoomi i sydöst, genom Skuggpasset."
    Hon sade inget, bara nickade innan hon drogs vidare av strömmen. Zephyr rörde sig i motsatt riktning men blev stannande när han klev över en blodig kropp. Månprästen. Han kände igen honom, även med allt blod i sin fäll. Mivrias partner. En av döttrarna låg gråtandes intill hans sida.
    "Hej, du", lyckades Zephyr få fram trots allt adrenalin som rusade genom kroppen. "Du måste lämna honom. Ta dig härifrån."
    Prästen hade varit gruppens mål. Med honom borta var det mycket möjligt att hans barn var näst på tur. Mivrias barn. Zephyr tvingade tiken upp på sina tassar.
    "Jag vet, jag vet", hysade han när hon protesterade. "Han är borta. Vi måste härifrån."

[Zephyr försöker hjälpa vargar att evakuera. I kaoset hittar han Airi och bestämmer sig för att hon behöver hjälp.]

Ghadam föll till marken med en duns och allt Sari kunde göra var att skrika medan tårarna brände hennes ögon.
    "PAPPA!" Rösten var gäll och inte hennes egen. Det här kunde inte hända. Inte här. Inte deras hem. Inte han också. Pappa. Hon rusade mot den livlösa kroppen, men stoppades tvärt av ett hårt grepp runt sin nacke.
    "NEJ SNÄLLA–", grät hon medan hon drogs åt motsatt håll, bort från honom. Vid hans sida såg hon sin syster. "–Jag måste till honom! Det är min pappa! Jag måste... Airi!"

[Sari förs iväg med strömmen från Ghadam och sin syster Airi.]

Blairs ord ekade igenom platsen och Bushi stod en bit längre bak med ett brett leende i dom lysande gula ögonen. Hon väntade på hans ord och det dröjde inte länge fören hon mötte hans blick och hon flammade upp likt en fackla. Lät ett klot av eld bildas framför henne som hon rörde mjukt runt sig och satte eld på allt som flammorna kunde ta fäste i innan hon lät den falla isär och gjorde utfall mot närmaste individ.
Civila hade hon ingen affär med och lät dom försöka komma undan, elden hade redan spridit sig runt om henne och mer eller mindre stängt av en större del av Måntemplet för flyende och stridande.
Tänderna slöt sig om en ung tik som skrek förnärmat av smärta när dom glödheta tänderna trängde sig igenom hennes hud, hår som smälte och brändes bort. Bushi skakade henne vilt om sig innan hon släppte den sönderbrända tiken som föll hårt emot marken. Hon såg ner emot den döende tiken och tog sig friheten att omsluta tänderna om hennes strupe. Bushi hade dragit tillbaka elden och hettat i käften så att det skulle bli så lite smärtsamt som möjligt, för hon visste redan att den lilla tiken led. Led något så fruktansvärt.

[Bushi eldar och tuggar på en liten månvarg]

Allt hade varit så normalt. Lugnt och tryggt, om än fullt med sorg. Extra mycket hade hon efterlängtat denna måncykels pånyttfödelse. Det blanka blad, den nya början, som månskäran representerade. Istället fann hon bara eld och död.
Kokhanok stod som fastfrusen alldeles vid huvudingången till templet. Runt henne spred sig elden i rasande fart och röken sved i hennes lungor. En efter en föll vargarna som stod henne nära döende ner på marken. Allt från vaga bekanta till nära vänner och släktingar skrek runtom henne och hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Tårarna rann ner för hennes kinder och hon såg sig desperat om efter sin mamma. Sökte egentligen vilken form av vägledning som helst. Där hon stod, stilla och med elden slickandes runt sig, var hon ett enkelt villebråd.


[Kokhanok står vid templets huvudingång, det brinner överallt runt henne och hon vet inte vad hon skall göra]

Mirage och hennes familj hade vandrat till Måntemplet som dom gör varje Ny och Fullmåne, gått dit och hjälpt dom i templet. Nyheten om Mivria hade nått dom och stämningen runt om hade blivit mörkare än vanligt, om än Prästen försökte så gott han kunde för att hålla ljuset och humöret uppe så kände hon sorg så fort dom närmade sig.
Dom små vargarna skuttade glatt runt Mirages blåa fjälliga ben och hon satte sig ner och pratade lugnt med sina kusiner medans hennes och deras föräldrar gjorde sina ärenden.
Morgonen gick som vanligt förutom att det var en stor samling här denna gång, aldrig förr hade hon sett så många komma hit vid ett Nymånde tillfälle. Mirage ville ana oråd men vakterna och dom som jobbade i templet såg lugna och samlade ut så hon tänkte inte mer på det fören en större brun hane talade.
Hon lyssnade skarpt på orden som lämnade hans läppar, sen föll allt runt om henne. Prästen satt fast i den brunes käftar innan han föll livlös mot marken. Panik bröt ut och Mirage höll sina stora blåa vingar över sina små fjärilskusiner och letade i efter sina föräldrar.
Eld bröt ut och hon försökte få dom därifrån men det blev bara värre och värre, trängre och trängre. En av dom små hamnade efter och innan Mirage hann reagera och plocka upp den lille så försvann ynglingen i massorna.
När dom hade kommit i säkerhet och bort från massorna, eldarna och tänderna så bad Mirage dom små kusinerna att ta sig tillbaka till flocken och varna dom.
- Kom med oss.
Dom ljusa ögonen såg ner på dom innan hon fällde ut vingarna ordentligt.
"Jag kommer på en stund, skynda er tillbaka nu."

Mirage lyfte med några tunga vingslag och flög över kaoset som befann sig under henne. Död, blod och smärta låg i luften. En liten bit längre fram såg hon äntligen sin mor och far men lyckan var kortvarig. Bakom dom dök en brun vargtik fram som smällde ihop käftarna runt hennes mor. Hon såg bort och visste att det inte fanns någonting mer att göra, hennes älskade lilla mor var borta. Dom vuxna Silannivargar som befann sig i templet gjorde allt dom kunde för att försvara sina vänner. Luften fylldes av deras stoft, kliande sövande stoft.
Den bruna hane som tidigare hade talat dök upp under henne och Mirage såg hur han lämnade en sargad ung varg efter sig och utseendet som han hade burit tidigare rann av honom likt vatten från smältande istappar.
Mirage drog ihop vingarna för att dyka med hornen först ner emot honom, trycka bort honom från den sargade lilla hanne som befann sig under honom. Precis före hon slog ner i marken fällde hon ut vingarna för att glida in över hannen med huvudet sänkt och dom vassa hornen siktande emot hans revben och höft.

Efter att ha fullgjort sin huvudsakliga uppgift — att agera mikrofon åt Blair och Bambra — drog hon sig tillbaka, kunde följa med i hur paniken spred sig sekund för sekund. Istället för att söka sig in i kaoset smet hon närmare träden som omgärdade templet, som nu stod i brand. Instruktionen var 'inga flyende civila', men hon hade inte kunnat bry sig mindre om det. Hur kunde man förvänta sig att hon skulle se skillnad på måndyrkare och civila i trängseln och ljuset från de brinnande träden, när alla hade samma ansiktsuttryck? 
    Lukten av bränt trä, päls och kött fyllde näsborrarna. Nomë högg tag i en varg som rusade förbi henne och slet loss en stor bit hud från halsen, för att sedan slänga den ifrån sig och låta den fortsätta, betydligt långsammare. Den skulle inte komma långt; hon kunde med lätthet leta upp den och avsluta dess liv senare, i lugn och ro. Hon avskydde att stressa med sådana saker, och för tillfället var hon upptagen. Eldslågorna speglades i de blanka ögonen när hon såg sig omkring efter nästa. Det här var kaos i dess renaste form, och hon befann sig inte ens i hjärtat av det. 

[Nomë håller till i utkanten av området och tuggar lite på folk som råkar passera]

Blairs röst var väntad, och blev startskottet för kaoset. Äntligen. Sedan tidig gryning hade hon väntat i skuggorna, bortom Måntemplets marker. Känslorna från platsen låg fortfarande färska trots tiden som passerat. Varya log för sig själv när hon tänkte på mötet med Mivria; om månprästinnan ändå kunde se henne nu.
     Det tog inte lång tid förrän Varya kunde se lågorna högt upp i träden. Skogen fylldes med doften av eld och blod. Striden var i full gång, och skrik ljöd endast bara för att bli överröstade av nästa. Det var omöjligt att greppa situationen från vart hon befann sig, men hon anade att det var lika villrådigt i tumultet.
     Varya kunde höra flyende tassar, kallande röster. Med nyfunnen målmedvetenhet tog hon avstamp i dess riktning. Hon pilade fram på snåriga stigar i riktning mot en av huvudlederna - så lätt skulle de inte komma undan.
     “Sari! Yina!” kallade en ensam, darrande röst ut. Varya fann hans skepnad tillsynes avskiljd från de andra. Instinktivt ändrade hon kurs. Med en röst som lätt betryggande, tröstande ropade hon på honom. Utan att sänka farten kastade hon sig fram mot honom.
     “Muuurg!”

[Rollet fortsätter här >länk< ]

Blicken var suddig av tårar och huvudet lätt av ilska. Det fanns ingen tid att tänka, ingen tid att reagera eller känna efter. Kaoset som brutit ut var skoningslöst. Ghadam var död. Pappa var död. Yina försökte att inte tänka på det, men hur skulle hon låta bli?
    Vimlet, kaoset, av de som försökte fly drog med henne. Allt gick så fort och folkströmmen av de flyende skingrades med förskräckta skrik när en enorm fakarg störtade ner rakt emot dem.
     “Akta!” försökte hon varna, men för sent. Den lilla aderonen hade missat anfallet och träffades av de vassa hornen. Yina visste med ens att han var död. Vid åsynen av den lealösa lilla kroppen blossade vredesmodet upp. En ilska så bitter och hatisk att den lämnade smak av järn i munnen. Ögonen tycktes nästan lysa när hon vände blicken på den färgglada drakargen. Monster. Vidriga monster. Vad hade Måntemplet någonsin gjort för fel? En fristad, en välkomnande plats för alla, och detta var tacken.
    Yina kunde inte hantera den blinda vreden. Hon skrek ut sitt morrande, och trots att de stod mitt i folkmassan som nu panikartat försökte fly, kastade sig Yina emot den bevingade med öppna käftar.

[Yina ser bara attacken från ovan, och hur Mirage träffar en liten NPC aderon i korselden, och antar att Mirage är ur B-gang pga hon upplever att attacken ser ut att vara riktad emot de civila hehe.]

Allt hade hänt så fort och hon förstod ingenting. Till en början trodde hon att de två måste skämta. Ljusets krigare. Vad skulle väl de två kunna göra emot All vakter och vargar som befann sig i Måntemplet?
 Hon hade haft fel, och det var ett faktum. Hon knuffades och skyfflades mellan vargar som i panik sprang och skrek, utan egentliga mål, annat än att fortast möjligast ta sig ifrån Kaoset och våldet.
 Elden var intill henne, hon kunde höra dess dånande. Hettan som fick luften att böja sig runtom dem. Det var mitt på dagen. Trots hennes nära koppling till månen hade hon alltid förväntat sig att det onda i världen rörde sig i nattens mörker. Det hade varit en betryggande tanke för henne att Ondskan lurade under den tid som hon var som starkast.
 En flyende krockade med henne och plötsligt tumlade hon över marken, desorienterad försökte hon resa sig och ruska på huvudet. Hon hade stått still, som fastfrusen på sin plats, och nu började allt välla in över henne. Verkligheten.
 Framför henne låg Ghadam. Orörlig och blicken helt livlös. Hennes rosa röda blick lås om klistrad vid hans ansikte som tomt stirrade ut i intet. Någonstans Kunde hon höra Aimo Skrika och hon kom Genast på fötter. Aimo. Morgén. Vart var de?
 Hon hann inte leta efter dem innan hon såg en Eldig tik slita i en månvarg hon träffat i templet innan. Det var i ren ilska som ett högt, bedövade skri lämnade henne. Förstärkt av kraften. I luftens hetta ville hon svära på att hon såg ljudets vågor där de dundrade emot tiken.
 Hon kastade sig kort efter dem med en vrede hon aldrig känt. De hade redan dödat så många, hur många mer skulle det bli innan det var slut?

[Luwa tumlar omkring litet, har en kris innan hon Försöker attackera Bushi! Fritt fram att reagera i ett avskiljt roll]

Blair hade precis hunnit in i vimlet när skriken runt om steg i crescendo. Han lyfte blicken i tid för att se en lågt flygande drakarg komma rakt emot honom. Hon var gigantisk, och runt om hukade sig flyende för att inte bli träffade av hennes vingar.
     Blair hann inte tänka. Han kastade sig åt sidan för att inte bli träffad av det stora hornparet, och de punkterade en liten aderon istället. Vid Gudarna.
     Trots kakafonin av ljud hörde Blair någon nära som skrek ut sin vrede. Först trodde han att det var mot honom, och han snodde runt med blottade tänder. Men honan fortsatte förbi honom och kastade sig mot den blå. Blair kunde inte hindra ett mörkt leende. Ingen av honorna var på hans sida, men det tänkte han inte upplysa dem om.
     Helst hade han velat använda sina vingar för att komma över henne, men det var för trångt för att kunna använda dem. Istället kastade även Blair sig framåt, men aktade sig noga för att komma i den attackerande honans väg.

[Mirage, Yina och Blair slåss vidare här!]

"Hitta dina syskon och spring, Airi."
    Hon förstod inte. Vadå spring? Varför? Pappa? Airi hade backat ett steg utan att tänka. Vargarna på stenen fortsatte prata. Sen startade elden. Plötslig och förödande. Panik. Airi kände sig kvävd.
    "SPRING!" Ghadam knuffade Airi ur vägen, och tog emot främlingens anfall.
Airi sprang.
Någon bet henne i hasorna. Högg efter hennes svans och ben. Airi sprang snabbare. Ljudet av elden, av vargars skrik och morrningar fyllde hennes öron. Doften av rök och päls och blod. Hon träffades nästan i sidan av passerande vargar, och den som jagat hennes hälar försvann i förvirringen.
     Airi bromsade hårt när hon nästan rusade rakt in i fler stridande vargar. Hon vände om, endast för att blockeras av eld. Hon vände igen. Eld. Tänder. Panik. Pappa? Var hade pappa tagit vägen? Hon tyckte sig höra någon ropa hans namn, men rösten dränktes i eldens muller och tumultets oväsen. Hon såg sig omkring med stirrig blick. Skärrad, förvirrad. Där. Där-!
     "Pappa!" Airi rusade tillbaks till samma plats som hon tidigare flytt från. I all förvirring hade hon råkat vända om helt. "Pappa!" Hon sprang mot honom. Mot platsen han låg på. Varför låg han ner? Han kunde inte ligga här. Inte nu. "Pappa vi måste-!"
     När hon stannade vid honom så slog insikten henne att han var död. Ghadams ögon var fortfarande vidöppna. Där var blod i hans päls. Han var död. Han var död.
Död.
D᷂ö̏d̷.
D҉̴͘͝ǫ̸̈͜͝͠d̢͏̀.҉͏̡͝
Airi insåg inte att hon hade lagt sig över Ghadams kropp, skrikande och gråtande, förrän en annan varg sade att hon behövde lämna honom. Airi protesterade när han tvingade upp henne från Ghadam. Hon blev pressad bakåt, bort, och Ghadams skepnad försvann alldeles för fort mellan flyende och stridande vargar. Airi tvingades följa med Zephyr.
     Världen var ett töcken. Ghadam var död. Pappa var död. Mamma var död. Det brann överallt. Eld. Blod. Airi, som i chock hade följt Zephyrs ledning, stelnade plötsligt till när hon tyckte sig höra Murgs röst ropa. Murg. Sari, Yina.
     "MURG?!" Airi skrek ut i tumultet, och vände sedan blicken till Zephyr. "Mina syskon- Jag-!" Hennes öron spetsades när hon tyckte sig höra Murgs röst igen. Zephyr sade något, men hon hörde inte säkert vad. Hitta dina syskon och spring. Airi satte av i riktning mot broderns röst, följd av sin randige räddare.
 
[Airi springer. Någonstans i allt tumult råkar hon vända om och springer tillbaks till Ghadam. Hon inser att Ghadam är död, och Zephyr hjälper henne därifrån. Mitt i allt så hör hon Murg ropa efter hjälp, och sätter av i riktning mot honom tillsammans med Zephyr. Smiter över i samma roll som Varya tidigare länkat [Här]]

Hon hade lämnat den röda Besten bakom sig, skuldran sved för var steg hon tog, men kunde lyckligtvis få fram att den inte blödde tack vare hettan som bränt igen såret så fort det skapats. Hon visste inte vart hon skulle, åt vilket håll något låg. Dock hade hon slutat springa, skuldran gjorde för ont. Så ont. Aimo. Morgén.
 För ett ögonblick tillät hon sig stanna upp. Några som sprungit i kaoset krockade lätt med henne och hon fick lyfta huvudet högt för att inte få det mosat mellan alla flyende kroppar.
 Den rosa röda blicken sökte över havet av vargar. Blicken föll på en blodig grå röd kropp som låg på marken.
Panik drog i hennes hjärta och isade i hennes ådror. Det var med långa språng hon knuffade sig igenom havet av kroppar. Knuffade för att ta sig fram till honom.
 Hon ville inte tro. Det var bara en grå varg som färgats av blod. Det kunde inte vara hennes bror som låg där. Tårar tvingade sig smärtsamt fram i ögonen, och varje gång någon kom åt hennes skuldra grimaserade hon illa.
 Samma sekund som hon nådde fram till honom föll hon till hans sida på marken och grät.
 "Nej, Nej nej nejnejnej" Hon pressade pannan emot honom och försökte desperat lyssna efter tecken. Vad som helst. tålamodet var inte nog.
 "HJÄLP" hon skrek, desperat. Vem som helst.

 Utan att vänta på egentligt svar så försökte hon krångla upp honom ifrån marken. De måste komma härifrån. De måste få hjälp. Innan de trampade ut de sista liv han hade kvar.

[Luwa letar sig tillbaka och försöker lyfta Aimo ifrån mitten av Kaoset]

Eldens hetta slickade henne i ansiktet när hon tillsammans med Jägarna försökte få de flyende i säkerhet. Hon försökte hålla ilskan i schack, men det var svårt. Det var så mycket med den här attacken som var fel. Dessa Ljusets Krigare hade ingen rätt att stampa in i Måntemplet och skapa detta blodbad. Så mycket död. Så mycket fruktan. Till ingen anledning.

Oreliels blick flackade över den dansande elden. Om ingenting gjordes nu skulle hela templet brinna till grunden. Kanske hela Ötamon.
    "Loke!" hon ropade över eldens vrålande och stridens kaos. "Jag tar hand om elden!"
Han nickade till svar och lade sedan åter fokus i att föra folk till säkerhet. Med långa steg rörde hon sig mot ett av de brinnande träden som stod henne närmast.

Trots att det brände i hennes lungor drog hon ett djupt andetag. Temperaturen sjönk runt omkring henne och hon lät kraften kväva flammorna. Det gick inte riktigt så snabbt som hon hade önskat, och att vara omgiven av infernot hotade ständigt med att åter sätta stammarna i lågor, men hon kände ändå att hon lyckades få någon typ av kontroll över situationen.

Nu var det bara resten av skogen kvar som behövde släckas.

Elden spred sig snabbt, den hade nu ett fast tag om templet och Bambra tvivlade på att den skulle gå att släcka. För några ögonblick hade hon fokuserat på att styra bort elden från stridens centrum, ut i skogen och in i templet och elden verkade lyda hennes vindar. Kanske för att det inte fanns näring kvar att brinna på på den svedda marken dem retirerande lågorna lämnade efter sig. Men om än stridsfältet öppnade upp sig lite så var där fortfarande trångt, och elden var på inget vis försvagad. Den spred sig bara åt nya riktningar. Hon såg panikslagna vargar springa runt med brinnande pälsar och log nöjt - dem skulle sprida elden effektivare än hennes vind till och med. 
Den falska gudens tempel skulle snart bara vara aska, och likaså alla hedniska följare av gudaimitationen. Denna insikt stärkte henne, hon hade gudarna på sin sida, och den mörka blicken sökte efter var hon kunde göra mest nytta.
Blair var i en het strid men blev uppbackad av Nomë, hon litade på att de kunde lösa det själva. Så såg hon det, en lystrande månvarg genom sotet, uppbackad av en intetsägande brun liten varg. Hon kände igen månvargen i fråga, det var ingen mindre än ärkeprästen själv. Laalis information hade varit felfri. Med ett snett leende kastade hon sig framåt, den fegisen skulle inte komma undan.


[Elden har ett fast grepp om måntemplet och sprider sig ut i den omgivande skogen. Bambra får syn på Delshay som hjälper Ärkeprästen Temari och anfaller honom. Fortsättning »HÄR«]

Nunams nos stack av blod, eld, rök. Öronen dånade av skrik, rop, gråt. Hon själv grät. Tårarna rann ohämmat nerför hennes kinder, lämnade våta fåror bakom sig som mörkade hennes päls några nyanser. De gröna ögonen var stora som fat där de febrilt flackade över alla rörelser. Hon var så rädd att hon var paralyserad, oförmögen att röra sig, tryckt intill en tempelvägg. Hela hennes väsen vibrerade, skälvde av ren och skär fruktan. Vargar dog framför hennes ögon, högg i varandra. Blod. Så mycket blod. Nunam insåg förskräckt att hon själv också hade blod på sig. Var det hennes eget? Skriket gick inte att hämma. Hon tjöt rakt ut, ett skräckslaget skri som tystades av det dånande kaoset runt omkring. Elden sprakade så högt, vargarnas dödsskrik skar i hennes hjärta och det kändes som om hon skulle brista där och då. Hon kunde bara ropa efter mamma. Efter Kokhanok, efter Kasaan och Alaska. Vart var de? Vart var alla? Vart hade alla tagit vägen? Airi? Sari? Murg? Yina? Kusinerna fanns ingenstans att se heller, vart Nunam än stirrade. Hon försökte krypa ihop till ett litet knyte, osynlig för de elaka vargarna som slaktade omkring henne. Hon grät ohämmat. Vad skulle hon ta sig till?

[Nunam sitter och är vettskrämd i ett hörn, vågar inte röra sig! rollet fortsätter här >länk< ]

Bushi vinglade omkring lite lätt och skakade våldsamt på huvudet innan blicken blev helt återställd igen. Den lilla gråbruna råttan hade både bländat och gjort henne döv vilket hon inte alls uppskattade. Hon hon någonsin över det lilla kräket igen så skulle hon minsann brännas på bål.
Templet brann så mjukt och harmoniskt i hennes ögon, i alla andras så var det fasa och sorg. Helvetes eldar.
Men något stämde inte, lågorna dog ut och drog sig tillbaka. Kyla spred sig då elden dog ut och Bushi såg surt efter källan, fann en svart större tik som verkade kyla ner elden. Dräpa ut den och kväva den.
Slugt rörde hon sig fram bland panik och död, passerade den svarte som rörde sig mot skogen för att säkerligen utföra samma sak.
Hon stod framför det stora trädet, rötterna och templet. Tog några djupa andetag och det tog bara ögonblick så stod allt i eld igen. Denna gång mer intensivt än någonsin. Ett brett leende sprack fram och hennes mörka markering i pannan flammade upp i sin prydliga krona, ögonen lös och hon skrattade roat.


[Bushi kommer tillbaka och skapar lite mer kaos med att leka pyroman på templet]

Blair var visserligen aningens mörbultad, men han hade inte känt sig såhär levande på länge. Varje nerv glödde och han var intensivt medveten om varje andetag och varje liten rörelse kroppen gjorde. Det smärtade, men åh, vad bra han mådde.
     Blair kostade på sig ett leende när han sökte av omgivningen. Han noterade Bushi, i färd med att se till så lågorna spred sig över templet, och Bambra påväg mot någon. Alla verkade hela - än så länge. Blickens vandrande fortsatte, och frös på ett ansikte i skogen. Någon som i början stått dold bland stammar, men kommit allt närmare. Det fanns ingen fruktan att finna, för ansiktet hade inget att vara rädd för.
     Ah. Som han hade väntat. Blair log och dök mot den nyanlände.

[Vidare in här!]

Sezja hade under hela resan till Måntemplet varit fylld av iver och förväntan inför vad som skulle hända, Cirkeln var på ännu ett hämnduppdrag och det var sjukligt spännande. Kolzak hade berättat för dem att de skulle hjälpa en vän till honom, den lilla flocken var fullt med på noterna. Inte bara det - Lune, Ezekiel och Kolzak själv hade blivit illa behandlade vid denna plats, och det var inget som Sezja tänkte tillåta. En vän är en vän, vänner hämnas och beskyddar man.
   “Riv templet.”
Nu, nu var det dags. Ut från skuggorna hoppar den lilla grottvargen fram, med full kraft knuffar hon andra vargar ur vägen. Tränger sig förbi de stora folkmassorna. Hon var tvungen att ta sig fram till trädets rötter, komma så nära intill som möjligt. Tack vare sina snabba reflexer lyckas hon med skicklighet undvika andra vargars eventuella attacker och desperata sökande efter skydd.
   Tillslut stod hon framför en massiv rot, otroligt mycket större än henne själv. Sezja valde att andas för en liten stund nu när hon äntligen var här, men inte för länge. Nu var hon tvungen att avklara sin uppgift som hon blivit tilldelad. Inte för en enda sekund tvekade hon, detta skulle hon fixa. Hon skulle inte låta sig svika Kolzak och hans vän.
   Sezja slöt sitt ensamma öga och lät med hjälp av sin ångkraft göra vattnet i trädet varmare och varmare. Detta skulle göra träet ännu torrare och göra det än mer mottagligt för elden. Sakta försvann vätskan ut trädet, långsamt gick det men funkade gjorde det. Ångan steg över området och gjorde elden aggressivare, vildare. Allt brann snabbare. Smärtan i bröstet som hon tidigare upplevt vid sin vedergällning uppdagade sig åter. Hon förbannade den, det var inte läge.
   Inte nu.
   Inte. Nu.
Trots att smärtan växte sig starkare och starkare tryckte hon på. Lät sig inte misslyckas, men hennes viljestyrka hade högre intensitet än hennes ork och snart kollapsade den lilla kroppen bredvid roten. Sezja var helt urpumpad från kraft.
   Ögat slöts, och allt blev svart.

[ Sezja inväntar Kolzaks signal och springer sedan fram genom folkmassorna till en utav trädets rötter, där ångar hon upp trädet inifrån samt gör omgivningen obehagligt varm. En smärta i bröstet uppenbarar sig och efter en stund kollapsar hon, svimmar av ]

[Kommer härifrån.]

Tenn hann precis ifatt Sezja när hon nådde en av de största rötterna, en rot som verkligen höll templet stadigt. När hon slöt ögat vände han ryggen åt henne, spanade istället vaksamt ut över området, på sin vakt mot allt som kunde vara ett hot. Värmen var intensiv bakom ryggen, och när han slängde ett öga bakåt såg han massvis av ånga som steg från träet.
     En liten duns fick Tenn på allvar att vända sig om. Sezja hade fallit ihop. Utmattning? Han hoppades det. Hon hade i alla fall varit framgångsrikt. Det nu knastertorra träet hade på allvar flammat upp, och Tenn insåg faran i att ha Sezja så nära. Bryskt skopade han upp henne på ryggen, hoppades att hon inte skulle trilla av, och satte av ut ur kaoset. De hade ett gömställe i närheten som hon skulle kunna vila ut i. Han själv var tvungen att återvända. De med destruktiva krafter skulle behöva en köttsköld.

[Tenn står och spanar medan Sezja torkar ut träet i en stor rot som hjälper till att hålla uppe templet, och den fattar eld med hjälp av Bushis eld och det nu väldigt torra virket. Sezja svimmar, Tenn plockar upp henne på ryggen och GITTAR härifrån. For now.]