Nunams nos stack av blod, eld, rök. Öronen dånade av skrik, rop, gråt. Hon själv grät. Tårarna rann ohämmat nerför hennes kinder, lämnade våta fåror bakom sig som mörkade hennes päls några nyanser. De gröna ögonen var stora som fat där de febrilt flackade över alla rörelser. Hon var så rädd att hon var paralyserad, oförmögen att röra sig, tryckt intill en tempelvägg. Hela hennes väsen vibrerade, skälvde av ren och skär fruktan. Vargar dog framför hennes ögon, högg i varandra. Blod. Så mycket blod. Nunam insåg förskräckt att hon själv också hade blod på sig. Var det hennes eget? Skriket gick inte att hämma. Hon tjöt rakt ut, ett skräckslaget skri som tystades av det dånande kaoset runt omkring. Elden sprakade så högt, vargarnas dödsskrik skar i hennes hjärta och det kändes som om hon skulle brista där och då. Hon kunde bara ropa efter mamma. Efter Kokhanok, efter Kasaan och Alaska. Vart var de? Vart var alla? Vart hade alla tagit vägen? Airi? Sari? Murg? Yina? Kusinerna fanns ingenstans att se heller, vart Nunam än stirrade. Hon försökte krypa ihop till ett litet knyte, osynlig för de elaka vargarna som slaktade omkring henne. Hon grät ohämmat. Vad skulle hon ta sig till?


[öppet roll! men är riktat till mamma Alin och resten av fam <3]

När blicken föll på en liten, ensam valp i vimlet av vargar så kunde han knappt tro sina ögon. Nog för att han sett flera ensamma valpar i kaoset. Det gick inte att hjälpa alla, om än han gjort sitt bästa. Men den här var bekant. Väldigt bekant. Han hade hoppats, blint utgått ifrån, att Alin skulle ha lyckats få undan småsyskonen och att de var utom fara. Han hoppades innerligt att det fanns en annan anledning till valpens ensamhet än han befarade.
   "Nunam!" Delshay skyndade sig fram till den gråtande valpen, men saktade in när han kom närmare. Han kastade några snabba blickar omkring sig innan han vågade sig på att sjunka ner på mage. Han kröp de den sista metern för att inte skrämma henne, blicken mjuk och lugn trots kaoset däromkring. Hjärtat blödde när han hörde hennes skräckslagna gnyenden. Hennes rädsla skar i hans inre, grått mörker. Metalliskt. Fel, i den lilla valpen. Hon stirrade på honom. Vettskrämd.
   "Var inte rädd." Han log mjukt. Som per automatik flödade ljuset från hans inre, kramade valpens med lugn och harmoni. Han sänkte huvudet tills det nästan rörde tassarna. Svansen slog vagt mot marken. "Det är Delshay. Det minns du väl? Din storebror." 
   Leendet dog ut något när han koncentrerade sig på att känna av omgivningen. Mörkret fanns där, men på avstånd. Ingen som rörde sig närmare. Ingen som skulle kasta sig på honom bakifrån. Leendet breddades åter, blicken lugn och varm.
   "Var har du mamma någonstans?"

Ont, det gjorde så ont inom den bruna lilla kroppen då värmen från elden brände hans tassar, nos och öron. Det sved konstant i dom små gröna ögonen och det hade slagit lock i öronen.
Kasaan hade befunnit sig mer eller mindre mitt i det hela då det startade, sett sin morbror brutalt blivit mördad. Men hade så fort paniken bröt ut rört sig mot templet. Kanske skulle han vara säker där inne, ja det skulle han. Templet var en säker plats, månen skulle skydda honom där.
Vägen dit kändes oändlig, lång och svår då det egentligen bara var raka vägen fram. Han blev omkull knuffad, kastad och trampad på av vargar som flydde i panik från dessa Ljusets Krigare.
Han kom fram till ingången till templet som nu stod i lågor, det brann och utan större vetenskap så skulle det mer eller mindre falla sönder. I skräck såg han lågorna och vände om, bort från templet men hann inte långt innan han såg sin syster en bit bort. I skräck låg Nunam låt tryckt mot en av väggarna och grät. Snabbt styrde han stegen emot henne, för att skydda henne mot allt ont som hände. Lite visste han att den bruna pälsen var täckt av blod, sot och lera så han gick knappt att känna igen. Precis som han kom upp till henne såg han en bekant större brun varg. Deras kära storebror gick fram till Nunam och pratade med henne och Kasaan gick fram till sin lilla fina underbara syster.

"Syster kära syster, gråt inte." Kasaan slickade henne lätt över pannan och la sig så nära henne det gick och försökte trösta henne. Han liksom henne var fylld av skräck men ville inte skrämma upp henne mer, utan ville lugna ner henne så gott det gick.
"Titta på mig, inget annat! Det är bara du, jag och Del." han försökte prata med så jämn stämma som möjlig, visa sin styrka och lugn om än det var kaos inombords.
Trött såg han upp emot sin bror och skakade på huvudet.
"Jag vet inte var hon är."

Någon ropade hennes namn, och en liten, ytte-pytte liten gnista hopp tändes i Nunam. Någon som kände henne. Det var dock inte mamma. Alla ljud dog ut i det kaosartade sorlet omkring, och Nunam trodde först hon hört fel när hon plötsligt såg någon. Som såg henne. Skräck kramade initiellt om hennes hjärta, men ersattes sedan av en enorm lättnad. Hon kände ju igen honom, hon mindes honom. Det var Delshay. Hennes storebror. Han kröp emot henne och kändes inte lika stor, ny och läskig som han gjorde den där dagen i Skuggfall. Han såg snäll ut, men snälla ögon som var lika pappas. Hon var dock stelfrusen, och kunde bara stirra på honom.
Var inte rädd.
     Ett plötsligt lugn blommade ut i Nunams bröst. Den åtsnörda halsen lättade och det kändes lättare att andas - gråten var inte lika häftig, inte lika krampartad. Tårarna strömmade fortfarande men harmoni och lättnad jagade bort skräcken och hon var inte längre lamslagen. Och till en ännu större lättnad såg hon även sin bror komma springande på rultiga små ben. Kasaan! Nunam såg honom i ögonen och buffade honom, tryckte sig mot honom.
     Så såg hon hur en varg med svedd päls skrek en bit bort. Nunam skrämdes och  kastade sig emot Delshay på skakiga tassar och borrade sin nos djupt i hans päls. Doften kändes trygg. Hon var i trygghet, räddad. Inget ont skulle skada henne. Allt skulle ordna sig. Det kändes tryggt att ha sina bröder hos sig. Delshay var så stor också, han visste vad som behövde göras.
Var har du mamma någonstans?
Mamma.
     Förskräckt såg Nunam upp på honom med glasartade ögon. Kasaan svarade när Nunam inte förmådde. Någon som blödde sprang panikartat förbi dem och skrämt gömde hon ansiktet i Delshays päls igen. Hon vågade inte titta, och knep sålunda ihop ögonen hårt. "Delshay, jag är rädd," kved hon mot honom trots att lugnet hjälpt henne sluta gråta och skaka. "Allting är så otäckt!"

Delshay andades ut något när Kasaan plötsligt dök upp. Var han kommit ifrån var oklart, men nu var han i alla fall här. Två av fyra valpar - men var var de sista? Var fanns Alin?
   "Det är okej att vara rädd", sa Delshay med ett betryggande leende, och slickade den gråtande valpen över hjässan. "Men det får vi ta en annan gång. Här kan vi inte stanna." Han såg sig snabbt omkring med valpen i famnen. Många skadade vargar passerade, och på håll kunde han se några som stred, men de verkade fullt koncentrerade på varandra. För övrigt var det ingen han trodde kunde vara ett direkt hot. Han behövde hitta Alin så snabbt som möjligt - om möjligt - men han kunde inte både leta efter henne och beskydda två valpar. 
   Delshay bestämde sig. Han reste sig plötsligt upp och dirigerade Kasaan in under en stor rot. Det fick duga. Det var fortfarande relativt lätt att se honom, men kurade han ihop sig med ryggen till så skulle han förhoppningsvis förbi dold en stund. Han behövde hitta någonstans att lämna dem. 
   "Stanna här. Jag hämtar dig snart." Delshay vände sig sedan mot Nunam, som låg och tryckte vid hans tassar. "Blunda." Valpen löd, och Delshay lyfte upp henne i nacken. Hon var egentligen något för stor för att bäras runt på det viset, men nöden hade ingen lag. Hon var för rädd för att springa själv.
   Delshay bar iväg med valpen med raska steg. Han undvek de stridande vargarna så gott det gick, höll sig i skymundan. Den allvarliga blicken synade området vaksamt när han rörde sig vidare genom kaoset. Gnistor dansade i luften, och öronbedövande ljud skar genom sorlet. Ingenstans verkade säkert. Vart kunde han lämna henne?
   Blicken fastnade på ett avsides stenkärl. Han skyndade närmare med Nunam. Det var tomt. Litet, men tillräckligt stort för att rymma två valpar. Han tog snabbt ett beslut och placerade valpen på botten. 
   "Nu kan du titta. Gå ingenstans. Jag kommer tillbaka med din bror." Delshay tog några kliv bort, men tvekade för ett ögonblick. Vågade han verkligen lämna henne där? Klev någon för nära skulle de se henne. Hon skulle inte ha en chans. Han såg sig omkring. En stor öppning i rötterna avslöjade något sorts utrymme På insidan var det kaos, krossade krukor och sönderslitna tyger, men ett nedtrampat skinnstycke på marken fångade hans uppmärksamhet. Han högg tag i det utan vidare eftertanke. Delshay såg till att ingen sett vad han höll på med innan han drog skinnet över stenkärlet. Nunams runda ögon försvann in i mörkret. 
   "Kommer snart", upprepade han mjukt, och satte sedan av genom det brinnande området.


Delshay var andfådd när han slutligen nådde fram till Kasaans gömställe. Lättnaden var stor när han insåg att han förblivit oupptäckt, och påkallade hans uppmärksamhet för att inte skrämma honom. Oskadd - tack och lov. Nu hoppades han bara att ingen hittat Nunam.
   "Kom här." Han fiskade varsamt upp Kasaan från utrymmet under roten. "Blunda om det blir läskigt."
   En bit till, sedan skulle småsyskonen vara i säkerhet. Hoppades han. Säkrare än kärlet skulle de i alla fall inte bli.


Delshay andades ut när han sänkte ner Kasaan i stenkärlet intill Nunam. Han log varmt mot valparna, och hoppades att de inte la märke till hur stressad han egentligen var för deras skull. Han kastade konstant blickar över axeln, livrädd att någon skulle upptäcka deras gömställe. Nej. Han kunde inte bli kvar. Han måste hitta Alin, och säkerställa att hon inte brann till döds i sökan efter upphittade valpar. Men vart skulle han börja?
   "Jag ska leta upp er mamma. Stanna här, och var tysta."
   Han drog skinnet över valparna på nytt, och satte av för en andra gång. Vart kunde hon befinna sig? Delshay ropade efter henne i sin framfart, sökte vart han än hamnade. Ju snabbare han hittade henne, desto fortare kunde de evakuera hans småsyskon. De kunde inte stanna i kärlet hur länge som helst. Tänk så nådde elden dem?

[Delshay letar efter Alin!]

Elden hade svett hennes päls och den tjocka ullen var nu svartbränd och ihopsmält. Hårstrån hade krullat ihop sig i den enorma hettan och det kändes som att hon skulle svimma. Men så hade mamma varit där med Alaska och Kokhanok hade aldrig känt en sådan lättnad. Hon började störtgråta av den totala befrielse det var att få gömma sig i sin mammas famn bara någon sekund. Men mamma var stressad och snabbt behövde de röra sig framåt. Det var osäkert om Nok ens uppfattade Numphs kropp, klart var att hon inte tog in synen.
 "Se inte tillbaka, se aldrig tillbaka."
Lät moderns mantra och hon lydde, såg bara framåt och fick plötsligt syn på ett bekant ansikte.
"MAMMA MAMMA KOLLA DÄR BORTA DET ÄR DEL!!"
Skrek hon för att lyckas överrösta eldens dundrande och alla panikartade skrik som ljöd runtom. Hon ville bara springa till honom, så långt bort från bloddoften det bara gick, men vågade inte lämna moderns sida. Gick som klistrad mot henne.

Kasaan rullade ihop sig så liten han kunde med ryggen bort mot allt elände. Han blundade hårt och la dom klumpiga små tassarna över öronen och försökte att inte höra allt som hände runt honom.
Del försvann med Nunam medans han låg kvar och väntade, en väntan som kändes mer än en evighet. En lång ohärdig väntan.

Plötsligt hördes den stora modiga broderns röst igen och Kasaan såg bak emot honom med stora gröna ögon och ställde sig upp för att snabbt ställa sig tätt vid hans ben och kände hur Del lyfte upp honom. Skrien blev inge högre eller lägre och det snurrade vilt i hans lilla huvud. Spänt såg han ner på marken, blunda ville han inte göra. Det var lättare att bara se ner i marken, titta på sina egna och broderns stora mörka tassar.
När dom kom fram till ett kärl stannade Del och Kasaan såg upp emot kärlet framför honom, innan han hann tänka eller säga till så hade brodern sänkt ner honom bredvid hans älskade fina syster.
Han sa inget utan kurrade direkt ihop sig som en liten boll tätt intill Nunam och såg upp emot Delshay och nickade lydigt. Även om han ville säga nå så skulle ingenting komma ut.

[Utspelar sig före Koko ser dom ^^]

När hennes blick föll över Delshays bekanta fäll som rörde sig genom det brinnande landskapet, och hennes dotters ivriga tjut när hon uppmärksammade sin äldre brors gestalt, lät Alin sin blick som hastigast svepa ut över området för att se att kusten var klar. Det fanns ingen där som verkade ha dom under sin uppmärksamhet för stunden.
 "Ja, vi skyndar oss." Hon buffade varsamt till valparna med nosen.
På försiktiga men hastade steg rörde dom sig i riktning mot valparnas äldre bror, och han mot dom. När de möttes på mitten sa Alin med en allvarlig ton i sin röst;
 "Delshay. Valparna." Han skulle förstå, det var mer än uppenbart.

Delshays blick vidgades märkbart när han fick syn på de bekanta månvargarna. Tack och lov. Han andades tungt när han travade närmare.
  "Alin!" Han saktade in framför trion, och viftade med ena framtassen i en avfärdande gest så fort tiken öppnade munnen, försökte hämta andan. "Jag har dem, jag har dem." Stressen över den splittrade familjen, tillsammans med den giftiga luften, hade nog tagit hårdare på andningen än vad konditionen gjort. "Nunam och Kasaan. Jag gömde dem- förlåt mig." Han mådde redan dåligt över att ha lämnat dem mitt i striden, trots att han gjort sitt bästa för att se till att de var säkra och dolda. Han skakade på huvudet. Det spelade ingen roll nu, oavsett.
   "Följ mig!"
   Delshay guidade Alin, Kokhanok och Alaska samma väg tillbaka. Det tog längre tid än han hoppats på - de tvingades stanna flera gånger när risker passerade förbi, rädda att försätta valparna i fara. Så småningom nådde de fram, och Delshay skyndade fram till stenkärlet där han lämnat Nunam och Kasaan. Han kunde andas ut när han makade på skinnstycket och såg två rädda, men trygga, valpar kika upp mot honom.
   Delshay vände sig mot Alin.
   "För dem i säkerhet." Han log varmt mot henne. Åh, och en sak till. Leendet tynade bort. "Och... Kalla på oss om du hör någonting från pappa. Okej?"

Ett andetag fjättrat av kedjor, smidda från rädslan för vad som kunnat ske under hennes frånvaron, lämnade henne i en djup suck av lättnad när Delshays ord nådde modern och hennes två valpar. 
  "Del..." hennes röst trevade ut i en tom viskning, när han tog till orda på nytt. "Följ mig!"
Under hans uppmaning skyndade Alin efter sin styvson med Alaska och Kokhanok tätt intill sig. Hon föste dem varsamt framför sig genom terräng som kändes så främmande trots all den tid de tillbringat där. Deras hem var ett slagfällt och dom skulle behöva sätta sig i säkerhet så fort de återförenats. I perferin tyckte sig Alin se skuggor jaga dem genom brandröken när Delshay kallade till halt. 
  "För dem i säkerhet."
Lättnaden sköljde över henne på nytt när Kasaans och Nunams runda ansikten stack fram genom mörkret av lerkärlet insida. Alin var på väg att tränga sig fram till dem men hejdade sig. Hon lyfte blicken till Delshay och ett varmt leende präglat av en överväldigande trötthet tog plats i hennes anlete.  
  "Jag kan inte sätta ord på hur mycket det här betyder," rösten bar en mjuk och genuin ton men där fanns något sorgset som raspade månvargens röst. "Men jag tänker försöka med ett tack." Han var så lik honom, både till det yttre och inre, att det smärtade. Kenai. "Åtminstone börja med det." Alin vek undan med blicken och harklade för att tränga bort ostadigheten som smugit sig på hennes röst.
  "Jag lovar."
Alin gav honom som hastigast en blick innan hennes fokus riktades till valparna i kärlet. 
  "Mina liv..." Varsamt fiskade hon upp dem, en och en.

Delshay nickade kort, och med en sista blick mot valparna backade han undan ett steg. En del av honom ville stanna kvar och försvara Alin och syskonen i deras flykt, men pliktkänslan var större. Han hjälpte av en anledning och medan flammorna fortfarande rasade över månvargarna kunde han inte förmå sig att lämna. Dessutom hade han tappat bort Azdell och Loke sedan länge, och oron för deras säkerhet gnagde inom honom.
  "Vi ses." Han ägnade den lilla familjen ett sista leende innan han snodde runt och sprang tillbaka in mellan eldarna. Han hoppades innerligt att de skulle undslippa oskadda. Om Kenai verkligen var borta var släkten allt han hade kvar av honom, trots allt.

[Delshay försvinner in i striden igen, men återförenas senare med Alin av en ren slump. Delshay, Alin och resten av Jägargruppen på plats tog sig tillsammans till Civitas. Avslutat!]