Kaos. Aimo var fångad mitt i allt, mitt i tumulten, skriken. Kaoset. Ljusets. Ljusets Krigare, vilka var det? Varför ville de ont? Aimo kunde inte ens be till Duraneir för styrka. Aimo såg bara med stora ögon hur Ghadam, Månprästen, föll död för främlingens tassar, blodig päls, lealös. Död. Det var första gången Aimo såg någon dö, och det skrämde honom. Eller var han verkligen död? Han kunde inte vara död! Fasa isade i hans blod, fick honom att stelna, förfrysa på platsen.
Nej, det fick inte. Han fick inte.
Vad skulle han göra? Fly? Det gick inte, benen var som fastfrusna i marken, tassarna vägrade lyda. Aimos måntecken glödde svagt, dagsljuset till trots, och en milt obekant känsla började ta fyr. Ljusets krigare... hur vågade de! Hur vågade han skada Ghadam!
Än fanns det tid. Än fanns det tid att rädda honom, intalade Aimo sig. 
Han behövde bara vara modig.
     Nu löd tassarna. Aimo störtade fram så snabbt han bara kunde, blicken vild, arg, men också rädd på samma gång. "Sluta!" hörde han sig själv skrika. "Ghadam, nej!"
Skriken runt omkring bedövades när Aimo öppnade käkarna och högg mot den stora, bruna vargens bog. Hans första anfall.
Var modig. Jag måste vara modig. För Ghadam, för Måntemplet. För Duraneir.

[Blair]

I ögonvrån såg Blair hur en ungvarg kastade sig mot honom. Reflexerna, förvärvade under många års träning, kickade in och han snodde runt. Käftarna seglade förbi, och Blair högg instinktivt. Tänderna begravde sig djupt in i pojkens hjässa, och orsakade djupa revor när de gled över huvudet fram tills att de nådde hans öra. Blair bet ihop, och slet våldsamt åt höger. Hanen fortsatte snubblandes förbi, men Blair höll fortfarande hans öra i munnen. Ungvargen vände sig om med ett smärtat, förvånat uttryck. Blair log, och örat stack ut mellan tänderna. I en föraktfull gest spottade han ut det på marken framför den unge, och kastade sig sedan fram. 
     Aimo snubblade undan, men det var tydligt att han aldrig hade slagits på riktigt tidigare. Istället för att attackera var han tvungen att skifta om totalt till defensiv strid. Blair brydde sig inte. Om det var hans önskan kunde de väl dansa.
     Blair anföll gång på gång, men hanen var snabb nog att skadorna skulle vara ytliga. Ett sår där, ett sår där, men inget han skulle blöda ut av. Sedan bet Aimo honom i örat, inte nog för att slita av det, men nog för att göra hål. Och det gjorde ont. Nu var leken över. 
     Blair högg uppåt med örat som insats, och Aimo släppte för att komma undan. Blair fintade ett utfall, och kastade sig sedan mot pojken. Överraskat hann inte Aimo värja sig, och Blair sjönk sina käftar djupt in i hans skuldra. Månpojken skrek.
     "Mamma!" Blair bet ihop och slet sedan rejält. Skriket ringde i öronen, men han kunde inte brytt sig mindre. Aimo verkade inte ens försöka slå tillbaka, inte på riktigt. På sin höjd rev han Blair över ryggslutet, men det kunde inte spelat mindre roll. Han högg igen, i halsen den här gången, sedan längre bak över ryggraden. Slitande rörelser och skrik som bara triggade igång instinkter och begär från länge sedan. Hanen lyckades ta sig fri, men han blödde kraftigt från stora områden överallt. Äkta rädsla fanns att finna i blicken, men Blair såg på honom med samma obevekliga blick som alltid. Även om färgen var annan var blicken samma.
     Han anföll igen och kände tänderna sjunka ner i ett öga. Det var äckligt, och Blair drog tillbaka huvudet för att sedan hugga honom över nosen. Tårar och blod rann ner för den yngre ansikte, och hans försök att slita sig från Blair var svaga. Det märktes att han var trött. Blair högg honom i halsen igen, knyckte till och släppte sedan så ungvargen föll till marken.
    Blair höjde huvudet för att hugga honom en sista gång, för att avsluta den dåraktiga unghanen som kastat sig fram, men hejdade sig i ett ögonblick av tvekan. Blicken som hanen kastade med sitt enda öga var rädd och ensam, och det påminde Blair om sig själv i en liknande situation många år sedan.
     Med blodet nästan rinnandes ur käften såg Blair sig om och böjde sedan på nacken för att kunna tala i hans öra. Han hade placerat en tass på Aimos bröstkorg, med utspärrade vassa klor krökta in pälsen.
     "Jag har också varit ung och dum." Blairs blick låg inte på hanen, utan såg ut över omgivningen. Det var uppenbart att han inte väntade sig något motstånd från Aimo. "Så jag tänker ge dig en chans, och inte bara avsluta dig här och nu. Ligg kvar och spela död, så kanske du överlever dagen." Det borde inte vara så svårt - valpen såg förfärlig ut. Han slängde en blick ner mot honom, pressade till med tassen för att visa vad han menade, och vände sedan ryggen åt den fallne. 

Så fort Blair omslöts av kaoset kände han illusionen falla av honom, som vatten på en blomma. Om Aimo letade efter Malphas skulle han inte hitta någon.

Aimo fattade inte först när han såg det blodiga hudstycket i främlingens mun. Ett öra? Hans eget kändes varmt. Våt, het vätska sipprade över hans huvud, och något fick honom att inse att han behövde gå på defensiven nu. Adrenalinet som störtade i hans blodådror hjälpte honom att koppla bort smärtan. För ett tag.
       Anfall, efter anfall, efter anfall. Aimo började känna sig yr, allt var en enda suddig röra. Han var redan trött, allting bultade och ömmade. Han kände sig varm, men riktat utfall hjälpte honom att fatta tag om främlingens öra. Han bet, hårt, men hann inte skada länge. En rörelse uppåt, Aimo insåg att det skulle bli farligt och försökte ta sig undan. Det gick inte. För sent, alldeles för sent. Tänder grävde sig djupt in i Aimos skuldra och vit, blixtrande smärta exploderade nu i hans kropp. Det var först nu, Aimo blev riktigt rädd. Allt var så otäckt, så hemskt. Han kunde inte försvara sig. Han kunde bara ropa på sin mamma, på sin pappa mellan anfallen. Det gick inte längre att slå tillbaka. Smärtan hade lamslagit honom, gjorde honom svag. 
"Ma-a! Mamm..! Pappa!"
Aimo kippade efter andan och försökte fly men ett nytt anfall hindrade honom. Hans kropp praktiskt taget ryckte i spasmer när tänder sjönk ner i hans ena öga. Smärtan var bländande vit, sedan röd, sedan ingenting. Aimo kunde bara känna smärta i ögonhålan och kollapsade. Ett hugg i halsen. Aimo kunde inte andas. Synfältet, som var mörkt och fläckat med blod, flimrade nu från syrebristen. Han fick inte luft. Ingen luft!
     Aimo kolliderade i mark. Han kastades, slog i - hårt. Packad jord mot mjuk, blodig päls. Han kunde bara gråta, hulka, kippa efter andan. Skrika, när han fick styrka nog till lungorna att göra det. En tung tass över bröstkorgen. För tung. Aimo kändes som om han skulle krossas under styrkan.
Ord. Aimo uppfattade dem knappt, han var så rädd. Skräckslagen. Sedan försvann han, och Aimo lämnades ensam. Doften av järn hängde tung runt honom och han kunde bara förfärat se sitt eget blod på marken. Han skrek, jämrade sig, oförmögen att ens lyfta huvudet. Allt var mörkt, varför var det mörkt? Var det inte mitt på dagen?
Allting snurrade, allting var rött och hemskt och otäckt. Aimo såg inte vargen längre, han såg ingenting. Ingenting. Det var inte förrän en kyla kröp inpå som hans frenetiskt skakande ben äntligen stillnade. Tankarna löpte till mamma, till pappa. Till alla hans syskon, vart var de nu? Förfärat tänkte han att Morgén och de andra måste vara fast i allt det här, någonstans. Och han kunde inte rädda dem.
Efteråt följde svärta.

Hon hade lämnat den röda Besten bakom sig, skuldran sved för var steg hon tog, men kunde lyckligtvis få fram att den inte blödde tack vare hettan som bränt igen såret så fort det skapats. Hon visste inte vart hon skulle, åt vilket håll något låg. Dock hade hon slutat springa, skuldran gjorde för ont. Så ont. Aimo. Morgén.
 För ett ögonblick tillät hon sig stanna upp. Några som sprungit i kaoset krockade lätt med henne och hon fick lyfta huvudet högt för att inte få det mosat mellan alla flyende kroppar.
 Den rosa röda blicken sökte över havet av vargar. Blicken föll på en blodig grå röd kropp som låg på marken.
Panik drog i hennes hjärta och isade i hennes ådror. Det var med långa språng hon knuffade sig igenom havet av kroppar. Knuffade för att ta sig fram till honom.
 Hon ville inte tro. Det var bara en grå varg som färgats av blod. Det kunde inte vara hennes bror som låg där. Tårar tvingade sig smärtsamt fram i ögonen, och varje gång någon kom åt hennes skuldra grimaserade hon illa.
 Samma sekund som hon nådde fram till honom föll hon till hans sida på marken och grät.
 "Nej, Nej nej nejnejnej" Hon pressade pannan emot honom och försökte desperat lyssna efter tecken. Vad som helst. tålamodet var inte nog.
 "HJÄLP" hon skrek, desperat. Vem som helst.

 Utan att vänta på egentligt svar så försökte hon krångla upp honom ifrån marken. De måste komma härifrån. De måste få hjälp. Innan de trampade ut de sista liv han hade kvar.

[Luwa letar sig tillbaka och försöker lyfta Aimo ifrån mitten av Kaoset]

Thrim hade varit en bit bort in i skogen när han hört skriken och såg lågorna. Vad var det som hade hänt??

Thrim började springa mot strömmen av flyende vargar och kaoset blev värre desto närmare templet han kom. Han sökte i varje ansikte han passerade efter Quare eller efter andra som han kände, men desto äldre Thrim blev desto mer insåg han att han hade ärvt sin faders näst intill obefintliga ansiktsminne. Förbannat.

Det var med både lättnad och skräck som Thrim fann Luwa i panik över en till synes medvetslös, eller död, Aimo. Thrim skrek till när han såg dem och sprang fram. Han hörde knappt vad Luwa sa av allt ljud omkring dem, men hans instinkter och adrenalin slog till istället och han började agera. Han började sen ge ut order, för som tur va hade ju åtminstone Luwa ljudkrafter och kunde höra honom mer ordentligt. Om inte stressen slog ut hennes krafter. Nåväl. Thrim hade fortfarande ingen aning om vad som har hänt eller vad som orsakat branden, så han trodde alla bara flydde från elden vilket antagligen hjälpte honom att behålla något slags fokus i paniken.

"Luwa, hjälp mig häva upp honom på min rygg!" Skrek han högt för att vara säker på att hon hörde.

Tillsammans lyckades häva upp honom på Thrims breda rygg och Thrim började bära honom bortåt från allt och sökte efter en lugnare plats där de kunde få ner honom igen. Thrim började direkt att se efter livstecken men Aimo visste inte alls vad han kunde göra. Han ville tillbaka till kaoset igen och se om han kunde hjälpa fler.
"Luwa. LUWA. Se på mig. Lever han? Du måste lyssna efter hans hjärtslag. Se till att han lever, jag springer och letar efter fler." När Thrim tyckte att han hade fått nån slags bekräftande kontakt med en nickande Luwa så vända han sig och gav sig tillbaka in i kaoset igen, mot elden.

Lättnaden svepte över henne som en våldsam våg då hon såg Thrim i folk havet, och han kom emot honom. Hans närvaro var som en välsignelse och svar på hennes stilla bön, och hon grät öppet. Flockbroderns närvaro stärkte henne och hon försökte torka några tårar emot benet.
Att få upp brodern på ryggen av deras räddare var svårt, och hon grimaserade illa varje gång hon kom åt ett av de många såren på honom. Det fanns en enorm rädsla i att hon förvärrade hans skador, eller att det fortfarande var försent, men hon visste att de behövde bort ifrån där de var, i mitten där Kaoset började.
 Till slut låg han som kastad över Thrims rygg och de tog sig bort ifrån platsen till en mer öppen yta, en bra bit ifrån eldarna.

De fick ner honom igen och hon försökte lägga honom på ett sätt som skulle förenkla för skadorna.
 Med stora rosa röda ögon såg hon upp på Thrim som talade med henne, ett vagt nickade och han var som försvunnen. Hon ville direkt att han skulle komma tillbaka, men hon behövde ta hand om sin bror, och hon förstod hans vilja att hjälpa så många som möjligt.
 Så fort hon inte kunde se honom längre kastade hon sig emot brodern och lade örat emot honom.
Hjärtslag och ljudet av lungor som svag fylldes nådde henne, och tårarna var tillbaka. Han levde. Med kraften förstärkte hon ljudet för sig själv och grät hulkande.
De skulle ta sig igenom det här. Det måste de.

Avslutat?