Så fort allting fattat eld var kaoset ett faktum. Och de som låg bakom allting var Ljusets Krigare. Den flock hennes Navus gått med i. Och hon hade tillåtit det. Vid gudarna, vad hade hon gjort? Vad hade hon tillåtit honom ge sig in i för problem? Om hon bara hade vetat.

Med flackande blick såg hon sig omkring efter Qu. Hon såg oron i Filias ögon, och kunde bara anta att de var en spegelbild av hennes egna. Utan att säga någonting såg de på varandra, och nickade. De behövde hitta valparna. Framför allt hennes och Achilles. De var fortfarande så unga. Hennes egna kunde ta vara på sig själva. Det visste hon. Men det hindrade henne inte från att konstant tänka på dem. Måtte de förbli okej i det här infernot!

Thrar kolliderade konstant med månvargar och silannis när hon rörde sig i motsatt riktning. I ett desperat försök att överrösta eldens vrålande och vargars panikartade skrik ropade hon efter Morgén. Efter Luwa. Efter sina egna valpar hon visste var där. Hon bad tyst om att de var okej. Att ingenting hade hänt dem.
    Så fick hon syn på honom. Tenn! Och Thrim var med honom! De var okej. Hon försökte ropa på dem, men blev våldsamt avbruten av ett skarpt ljus. När det slocknade blinkade hon i hopp om att bli av med de dansande fläckarna, och gned ansiktet mot ett av benen. Plötsligt sjönk vassa tänder ner i hennes nacke, och hon skrek till av båda överraskning och smärta.

Varya hade tappat verkligheten för länge sedan. Världen var i ett töcken, obegriplig och onåbar. Elden kastade sina hotfulla tungor efter henne, skrik och gråt jagade henne. Varya kunde inte ta in de suddiga bilderna som flimrade för hennes ögon när hon villrådigt kastade sig fram. Benen var skakiga och mjuka, gång efter gång krockade hon med andra flyende, föll över rötter. Ilskan förblindade henne, tills något annat gjorde det.
     Ett vitt sken. Lent men kraftfullt. Under henne färgades marken vit. Blommorna reste sig ur askan. Luften fylldes av glittrande stoft och Varya kunde se hur det tog skepnad, men kunde inte förstå. Tankarna var brutna, osammanhängande. Andetagen var ytliga, trots att taggarna kring hennes hals längre var där, så kändes det som att hon inte kunde andas. Hennes halsband.
     Tillvaron förändrades inför henne, men hon kunde inte se det, för i ögonvrån skymtade den gula gestalten. I sin vrede var det allt hon kunde se, allt hon kunde tänka på. Varya blixtrade till och teleporterade sig närmare innan hon vårdslöst kastade sig fram. Ett stridsvrål av vrede, av panik och rädsla lämnade henne när hon slöt avståndet emellan dem. Käftarna smällde hämningslöst ihop över nacken. Kraften i bettet kändes när tänderna slet i musklerna, och med hela sin tyngd kastade hon sig ner i marken igen. Denna gång såg hon dock till att hon inte hamnade underst.
     Ögonen sken ursinnighet. Det fanns ingen hejd. Nephania skulle dö, här, nu. Hon skulle dö. Precis som allt annat hon rörde vid. Hon skulle dö.

[Flyr från >det här< hit. Varya har psykos och tror Thrar är Nephania. Attackerar henne och kastar henne till marken.]

Hon slog hårt i marken och luften gick ur henne. Hon fick inte ens möjligheten att återhämta sig innan hon kände vassa tänder lämna ett djupt sår i hennes bringa. Med stela ben försökte hon hålla sin anfallare på avstånd, utan att riktigt lyckas. Gång på gång högg hon efter henne. Det fanns ingen koordination, ingen planering, bakom attackerna. Ingenting utom ren och skär ilska och en önskan att göra så mycket skada som möjligt. Thrar morrade våldsamt och mötte tikens hugg med sitt egna, men det hade ingen effekt. Åtminstone inte någon som var positiv för henne själv. Det enda det verkade ha gjort var att göra henne ännu argare.
    "Släpp mig!" lyckades hon andfått morra fram, men utan resultat: hon hade lika gärna kunnat tala för döva öron.
Desperat sökte hon efter sonen hon sett bara en liten stund tidigare.
    "Tenn!"
Hon hoppades så innerligt att han skulle höra henne trots att hon hade oddsen mot sig.
    "För allting som är heligt.. TENN! TE-"
Hennes ord klipptes av och övergick i ett gurglande läte. Anfallaren sänkte sina tänder i hennes hals och blockerade hennes luftvägar. Det var en fruktansvärt otäck upplevelse att känna hur henne egna blod fyllde dem. I ren reflex hostade hon till. Det gjorde så ont. Så fruktansvärt ont. Hon kunde känna den metalliska smaken av blod i munnen. Sitt egna blod. I ren desperation försökte hon knuffa bort den andre, men det var lönlöst. Hon såg en sista gång på sonen. Trycket om halsen blev hårdare, och mycket snart kunde hon inte längre känna någonting alls.

Sekunder. Minuter. Timmar. Tid betydde ingenting längre. Omvärlden stod i lågor och förödelsen var ett faktum. Men trots kaoset var hennes sinne bara ett tomt vakuum där ingenting existerade. Hon kände sig knappt närvarande när hon såg genom sina ögon hur hon högg och högg och högg. Gång efter gång. Blodet skvätte över månblommorna när hon vilt kastade med huvudet.
     Nephania vred sig under henne, kämpade emot. Varya kunde se hur hon ropade med blicken vänd åt annat håll, men hörde inte vad hon sade. I öronen susade bara blodet och dränkte allt annat. Det fanns ingenting som skulle stoppa henne nu. Den blonda hyndan skulle äntligen dö.
     Varya högg efter den blottade strupen och fick ett brett grepp. Käftarna låstes medan blodet fyllde hennes mun. Med varje frustande andetag spottade hon mer av stäppvargens blod. Adrenalinet i hennes kropp gav henne styrka, styrka att avsluta jobbet. Greppet om hennes hals blev hårdare, tänderna sänktes djupare och djupare. Varyas vidgade blick mötte hennes gröna. Gröna?
     Något brast mellan hennes käkar. Varya kunde känna hur muskler strimlades mellan hennes tänder och motståndet försvann. De gröna ögonen rullade tillbaka i sina hålor och plötsligt fanns där ingenting kvar. Varya hade känt den känslan förut, hon visste vad det betydde. Ändå släppte hon inte. Ilskan var fortfarande virvlande intensiv, men långsamt kom hon tillbaka till sina sinnen. Lukten av eld, av blod, av brinnande trä och av svedd päls och kött. Röster som kallade, som skrek och grät. Smaken, smaken av hennes blod. Varya spottade ut henne och kunde se med klarhet. Det här var inte Nephania.

[Oopsie ¯\_(ツ)_/¯ Varya slant]

Med blottade tänder och ett högt vrål hade Thrim med hög fart attackerat tiken med tassarna mot hennes sida i ett försök att fälla henne med hans tyngd. "SLÄPP HENNE!" vrålade han samtidigt som han gjorde en ny attack utan den minsta precision mot hennes nacke, nos eller ansikte, endast med syftet att skada henne nog för att tvinga henne att släppa taget. Det hade nästan svartnat för hans ögon och han undrade om han själv hade samma raseri som hans bror har haft, men han kände fortfarande en kontroll.

"JAG SA SLÄPP HENNE!" Hans röst var vild  och grov men samtidigt så skör och brast när han skrek mot sin fiende, fullständigt desperat i sina försök att rädda sin mamma. Han vågade inte tänka så, men han var rädd för att det redan kunde vara för sent.

Något knuffade henne och Varya tog ett vacklande steg åt sidan. Den var en stirrig, omtöcknad blick som mötte den andres. Samma gröna blick som honan haft stirrade tillbaka på henne, den lös av desperation och rå ilska. Var det här hennes… Varya släppte tiken och blodet som samlats i hennes mun skvätte över månblomstren.
     Varya undvek med nöd och näppe dem vilda huggen hanen utdelade. Tänder rispade flera gånger över hennes ansikte när hon försökte parera med sina egna. Varya var trött och dränerad. Tankarna var stilla, och hon kände sig inte som mer än ett tomt skal. Månskogen brann, och den skulle fortsätta brinna, så på ett sätt hade hon fått sin hämnd. Skogen som startade allt, skogen vars plågsamma minnen hemsökte henne. skogen som gett henne allt men också tagit det ifrån henne. Så varför kände hon sig inte lättare?
     Deras tänder kolliderade i en smäll som fick det att ila i käkbenen. Varya kastade sig åt sidan för att undvika nästkommande attack. Hon kunde inte slåss mer. Kroppen värkte och varje rörelse slet upp såren kring hennes hals ännu mer. Ändå kunde hon inte låta bli att se på honom en gång till, ta in hans uppsyn. Bilden av hans ansikte förvridet i smärta, sorg och vrede präntade sig fast i hennes huvud.
     Med en sista kraftansträngning greppade hon efter sin kraft. Hennes skepnad blixtrade i vitt innan hon lämnade platsen bakom sig. Hon såg inte om, vågade inte. Istället flydde hon in i skuggorna, mot den enda platsen hon kände hon kunde återvända till nu.

[Varya flyr.]

En del av Thrim ville följa efter tiken när hon flydde men - Han vände sig om och såg på kroppen.
"Mamma?" Han skyndade fram till henne. "MAMMA?" Han försökte ruska om henne. "MAMMA!" Han ruskade hårdare. "MAMMA!!" Rösten började brista. "MA-MAMMAaa" 

Han visste svaret när han såg på henne. "Mamma..?" Han kunde såklart se på henne. Hon skulle aldrig vakna igen. Hon var för trasig. Han kollapsade, utmattad. Det var ju inte så här det skulle sluta? Varför skulle det sluta så här? Varför skulle alla lämna honom. Han såg sammanbitet på sin mor som nu sov den djupaste sömnen hon aldrig skulle vakna ur. Tårarna satt i halsen. Han försökte lägga henne till rätta lite fint så att hon skulle ligga bekvämt. Inget skulle ligga i konstiga vinklar. Och blodet. Varför är hon så smutsig? Mamma var alltid så renlig av sig. Hon lät dem aldrig vara så smutsiga själva, det var viktigt att hålla pälsarna rena. Det var fel att se hennes så rena päls så smutsig av blod.. Hans blick fastnade på hennes sovande ansikte igen, blodet, de konstiga vinklarna, och de var som att något klickade till och han insåg-

Tårarna började rinna igen, helt utom kontroll, och han vände ansiktet upp mot de brinnande trädtopparna. Thrim bara skrek rakt ut. Han skrek som han aldrig hade skrikit förr. Skrek ut all smärta. 

Inget skulle bli som vanligt igen, och han kände sig så ensam.

Tenn såg dem på långt håll. En svartvit hona flydde därifrån - de stötte skuldror med varandra - men han noterade inte mer än så. Allt han kunde se var henne. Thrar. Mamma. Thrim stod vid hennes sida.
     Tenn kom fram, stannade till och fick panik vid synen på allt blod. Varför gjorde brodern inget? Varför stod han bara där?
     "THRIM!" vrålade han. "THRIM, VI MÅSTE HÄMTA HELARE, VI MÅSTE RÄDDA HENNE, HON KOMMER DÖ-" Han vägrade inse något som brodern redan fattat. Han var redan så trött. Ännu ett raserianfall skulle kunna knäcka honom, ändå kände han vreden börja bulta i tinningarna. Vrålandet blev vassa morrningar när Tenn fortsatte. Han undrade om det gick att se på honom hur nära explosionspunkten han var.
     "Vi måste rädda henne, stå inte bara där-" Desperat försökte han buffa upp henne på ryggen, försökte ta med henne mot en räddning hon aldrig skulle få. "THRim, hjälp mig d-då" Rösten bröts när Tenn kände tyngden av en död kropp. Hon var så lealös, och saker pekade inte åt rätt håll. Han backade igen, gråtandes men samtidigt nästan blind av ilska. "Thrim?"

Thrim hade gått över till närmast apatiskt läge när Tenn dök upp. Han hade inget perspektiv över hur länge han hade gråtit bredvid henne. Kunde varit minutrar. Kunde varit timmar. Allt var så abstrakt.

Det var först som att han inte hörde Tenns desperation. Till slut svarade han. Han reste sig och röt i mot Tenn med tårar i ögonen och med en röst i sprickor.

"Hon är DÖD Tenn! Jag hörde det. Hon gick sönder. Ingen hela i Numoori hade kunnat rädda henne. Det var jag som kom försent."

Hans blick stannade sen vid Tenn som att han plötsligt insåg något. Tenn var där. 
"Vad gör du här ens Tenn? Det är lite så dags att dyka upp nu när allt är över redan. Jag hade behövt dig här när jag bar skadade Quare och månvargar från det brinnande templet." Det var en frustration som rann över. Tenn råkade vara här nu, men han hade lika gärna kunnat vara någon helt annanstans. Mest var han rädd att Tenn skulle ge sig av igen.

Tenn borde inte ha blivit chockad, men det blev han likväl. Speciellt över de hårda ord som lämnade Thrims mun. Sårat tog han ett steg bakåt, blicken pendlandes mellan Thrar och brodern.
     "Vad jag gör här?" Åh, kul att se dig igen Tenn! Och han hade visst varit till hjälp! Han hade burit Sezja - men det kunde han förstås inte säga, för det blev isande klart att de inte stod på samma sida. Känslorna svallade, och bara utmattningen höll tillbaka raseriet. Ändå blev blicken mörk.
     "Jag ska inte besvära dig mer då, brorsan." Han var arg, ledsen och sårad, men ändå gjorde det ont att vända Thrim och Thrars lik ryggen. Om han inte var önskad tänkte han inte tränga sig på, men Tenn kunde inte stoppa gråten när han tågade iväg, tillbaka mot Vasilisa och Kolzak. Mot hans nya familj.

Thrim hade inte räknat med att Tenn skulle ge sig av så direkt. Han hade förväntat sig ett motstånd. Ett försvar. Så som han tänkte att Tenn brukade svara. Nu när han såg sin bror bara vända sig om blev han istället rädd.
"Vadå så du tänker fly NU? Tenn! Mamma är DÖD och du tänker bara vända henne ryggen?? TENN!!" Hans röst brast lite panikartat igen när han skrek efter sin bror samtidigt som han blev rasande. Tenn tänkte faktiskt gå? "Jamen DRA då!! Stick till ditt nya liv. Lämna mig bara." När han inte längre kunde se Tenn så vända han sig om mot sin moders döda kropp. Luften gick ur Thrim fullständigt och han sjönk ihop bredvid henne. Han var arg och ledsen och tycktes inte kunna finna någon tröst i stunden. Det var så overkligt hela situationen. Det var som att han satt och väntade på att Thrar bara skulle resa sig upp, Tenn skulle komma tillbaka, allt skulle vara bra, inget hade brunnit ner och ingen hade dött. Allt skulle bli som vanligt igen.

Men elden skulle fortsätta brinna länge till. Glöden skulle värma skogen ännu längre. Tenn skulle inte komma tillbaka. Och Thrar skulle aldrig mera vakna.

Thrim lät bränna Thrars kropp i eldarna innan han anslöt sig till de andra igen. Kanske skulle han behövt stanna upp och sörja ett tag till, men en del av honom ville bara gå vidare direkt nu. Qu behövde honom.