[Fortsättning på strid som börjar >här<]

De båda dundrade handlöst ner i marken. Wulfric slösade inte en sekund. Isen exploderade under dem. Elden runt om gjorde blöt och glansig, men dess initial kraft var densamma. Taggar av is, spetsar vassa nog att penetrera skinn och kött växte och knackade runt om dem, avsedd att skärma av dem från de andra. Adenas explosionsartade eld skulle kunna bryta dem med enkelhet, men åtminstone kunde han vinna lite tid åt Morgén. Spring, snälla spring.
     Med hjälp av isen som stöd hävde sig Wulfric upp på benen igen så fort han bara kunde. Han visste att det spelade ingen roll om det var närstrid eller inte. Adenas eld var överlägsen honom, allt det handlade om var bara tid. Om han skulle ha en chans, behövde han neutralisera henne fort. Med ett bett av is högg han över hennes nacke och kylan försökte sprida sig, göra henne stel av köld.

[För Adena och Morgén, men öppet för alla relevanta förstås]

Allt fokus låg på månvargen att det runt omkring henne blev svart. Det enda hon kunde tänka på var hämnd. Inte förrän den unga vargens hjärta hade slutat slå skulle hon vara nöjd, om än då. Inferon var så upptagen av att inte tappa bort sitt offer från mängden att hon inte märkte av hotet som kom från sidan och hårt slog omkull henne.

Adena röt ut av frustration och ilska. Hon var snabbt uppe på tassarna igen och ställde sig i försvarsposition samtidigt som hon lade blicken på sin motståndare. Ett stort flin spred sig på hennes läppar när hon såg vem det var. Historien höll på att upprepa sig själv. Blicken lämnade honom för några sekunder och såg på ismuren som hade byggts upp runt omkring dem. Närkamp. Spännande.
“Lite privathet, hett”, sade hon och lät ett rått skratt lämna henne. I samma sekund gjorde han ett utfall, men hon hann ducka och istället snuddade fiendens tänder endast vid ytan av hennes hud. Kylan som lämnade honom fick henne att huttra till. Mötet mellan kallt och varmt gjorde att ett fräsande ljud byggdes upp och ånga skapades. Adena gillade det, allt blev mer intensivt. Hon backade tills det tog stopp med sin ena tass och isen hon nuddade vid smälte. Utan att vänta ytterligare, slog hon upp sina käftar och med full kraft attackerade hon. Elden sprakade omkring henne, och när hennes tänder grävde sig djupt in i hanens hud lät hon elden ta över.

Inferon var nätt och smidig, något hans kroppsmassa inte tillät honom vara. Wulfric missade henne med en hårsmån. Ånga och rök gjorde luften tung, medans doften av eld, blod och kött fräste sig fast i hans näsborrar. Tiken ökade avståndet emellan dem så mycket det gick. Isen kokade under hennes eldiga tassar. Wulfric beredde sig på attacken.
     Adena kastade sig mot honom med blossande flammor omkring sig. Wulfric stod kvar. Väggen av is bakom honom växte sig större. Istappar fällde ut sig bakom honom, sträckte sig förbi för att möta hennes vredgade eld. De smälte fortare än han kunde återskapa dem, och när hennes glödande bett träffade honom över halsen släppte han kraften. Hennes tänder frätte genom päls, hud och kött. Smärtan förlamade honom, och när elden spred sig över hans sida kastade han sig ner i marken. Elden spred sig skoningslöst. Omfamnade honom i dess gap. Ljuset förblindade honom. Han skrek från djupet av sitt hjärta när smärtan slutligen svalde honom. Han kunde inte tänka, bara känna hur hennes vrede åt på honom.

Vännens skrik fick blodet i Zephyrs ådror att bli till is. Raggen stod på ända och med ett snabbt öga slängt på månvargssyskonen och deras strid, lämnade han dem. De klarade sig, intalade han sig själv. Åtminstone för nu. Wulfric behövde honom.
    Han bröt genom ismuren och möttes av hungrig eld som var nära på att sluka honom hel. Värmen slog honom med full kraft och fick ögonen att tåras. På andra sidan stod Wulfric i lågor.
    Det fanns ingen tid att tänka eller planera. Zephyr sköt efter tiken i infernots mitt samtidigt som han grep efter sin kraft. Marken eroderade under hennes tassar, vibrationerna tillräckliga för att få henne ur balans. De kolliderade i en kraftfull smäll, där Zephyr använde sitt momentum för att bryta ner henne under sig. Han skulle bränna henne från insidan, inte med eld men med gift.

[Zephyr lämnar Giv-valparnas strid >HÄR< för att kommer till Wulfrics undsättning. Milt PPande från min sida. Bara att hojta om något inte känns ok <3]

Inferotiken och Morgén hälsade på varandra med ett varsitt “DU”, det var ingen tvekan om att de båda kände igen varandra. Den unga kunde inte tro sina ögon, än en gång mötte de varann. Trots att tiken nu inte längre var en valp, greps hon av panik. Precis som när hon var liten. Hon skrek, rakt ut.
   Till hennes undsättning kom Wulfric intågande, precis som förr. En lättnad spred sig i hennes bröst, men hon var fortfarande oförmögen att flytta på sig. Det var inte förrns hennes kära bror stod i lågor som hon lyckades slå sig fri från sin förstening. Vad skulle hon ta sig till? De blå ögonen såg sig febrilt omkring, efter något som kunde släcka elden.
   Blicken landade på hennes egna tassar. Kanske kunde hon, helt själv, släcka den? Det var värt ett försök. Ingen tid att förlora. Morgén fäste blicken på Wulfric som vred sig i smärtor. Åh vad det var svårt, så svårt att inte slita ögonen från honom. Det sista hon ville var att han skulle ha ont, plågas. Den unga fortsatte att fokusera och började i nästa sekund att be.
   Duraneir, snälla, snälla.
   Hör mig. Hör min broders skrik på hjälp.
   Var nådig, hjälp honom.
   Hjälp oss.
Då, bildades en tunn hinna kring Wulfric. Lika snabbt som den uppdagade sig försvann den, men på något sätt lyckades den att släcka elden. Morgén kunde inte tro sina ögon, hon visste inte om det faktiskt var henne själv eller Guden hon tillbett som skonat hans liv. Evigt tacksam var hon, i alla fall. Kvickt sprang hon fram till sin bror, “Jag är här nu, jag är här,” fick hon fram mellan snyftningarna.
   “Jag ska få oss härifrån, oroa dig inte,” försäkrade hon honom.

Skriket som lämnade hanen fick adrenalinet att pumpa än mer i Adenas ådror, det fick henne att känna ett rus i hela kroppen och det enda hon ville var att le av tillfredsställelse. Lukten av bränt kött trängde sig igenom hennes nos och blandades samman av doften av rök och ånga. Offret slängde sig ned på marken, men Adena vägrade släppa taget. Den här gången tänkte hon inte låta något stoppa henne.

På bara några sekunder hade hon gjort ytterligare ett utfall och nu fått ett grepp om den andres svans. Hon hann inte längre än så innan hon kunde känna marken vibrera under hennes tassar. I ett försök till att hålla sig så stadig som möjligt var det Wulfric som kom lidande ur det hela. Hennes raseri var ett faktum, och med hennes styrka bröt hon svansen på den redan liggande hanen innan hon vände sig om för att möta den som rubbat hennes balans.

Innan Adena hade möjlighet till att reagera hade en mörk hane gjort ett utfall. Trots att de var jämnstora hade främlingen haft det överraskande momentet på sin sida, vilket gjorde att hon ramlade omkull med en hård smäll och hamnade på rygg. Hon hann inte resa sig upp innan Zephyr var över henne och deras käftar kolliderade i en hög smäll. Ett morrande lämnade henne och ilskan fick elden omkring dem att bli mer intensiv. Adena var en tickande bomb som var på gränsen till att explodera. Hon tänkte vinna den här fighten, trots konsekvenserna.

Samtidigt som deras käftar fortfarande var pressade emot varandra gjorde hon ett försök till att klösa sin motståndare under magen med hjälp av sina tassar. Smärtan från den andres tänder fick henne att ryta till och med brinnande ögon mötte hon den andres blick i ett försök till att även krossa honom psykiskt.

Infernot hade svalt honom och han visste inte längre om han var levande eller död. Synfältet blixtrade bara vitt och varmt. Smärtan existerade inte längre. Doften av kriget hade försvunnit, och han kände sig lätt. En fridfullhet som han inte kunde annat än acceptera, när inget annat existerade. Så skönt…
     En evighet passerade. Wulfric hade glömt bort världen, verkligheten. När den värsta smärta han någonsin känt plötsligt slet honom tillbaka. Ljudet av hans egna vrålande skakade hela hans skalle. Röster. Skrik. Han kunde inte urskilja något annat än kaos.
     “Jag ska få oss härifrån, oroa dig inte.”
Hans vänstra ansiktshalva och öga var sönderbränd. Huden hade blivit hård och spruckit likt ett skal. Han kunde inte se ur det, men skepnader och skuggor dansade framför honom.
     “Morgén,” rösten darrade av panik och skräck. Han var så rädd. “Jag vill inte dö. Snälla Morgén, jag vill inte dö,” grät han. Smärtan var paralyserande, och han visste inte ens om han hade någon kropp kvar att använda.
      “Snälla låt mig inte dö,” kved han fram.

Den väldiga bergsvargen dundrade fram över fält och terräng, passerade otaliga vargar som slogs, när hans blick föll över en rödgrå månvarg och en individ som låg orörlig vid dess tassar. Intill dom såg två andra individer ut att slåss. Som jägare var han en neutral part i det hela, men det hindrade honom inte från att hjälpa de i nöd. Med långa kliv skyndade han sig fram till deras sida.
Väl framme betraktade han situationen för att på bästa sätt kunna ta hand om den.

 "Jag är här." Loke log vagt när han såg in i det sargade anletet hos den yngre hanen, osäker på om han skulle klara sig med skadorna han hade, men han hoppades. Ett leende av försäkran fann sig i hans anlete. 
 "Vi behöver få honom här ifrån. Jag vet en plats."
Hans blick föll till ynglingen vid hans sida, Morgén. 
 "Hjälp honom upp på min rygg."
Utan att tveka la han sig ner intill den skadade, så pass nära att hon kunde dra honom upp över hans rygg och nacke, så som så många gjort förr. 
 "Berätta för mig vilka ni är och vem det var som attackerade er." Hans röst lugn och pedagogisk när han talade till dom båda. "Mitt namn är Loke."


[Loke kommer till undsättning för Quarna. Har fått lov att hoppa in.]

En svartvit, till synes döende varg med fruktansvärda brännskador var påväg att lyftas upp på en enorm vit hane. Brevid var en yngre varg med orolig uppsyn. Offer för kaoset som pågick, eller ondgörarna? Bael slog ner en bit ifrån dem ändå och rörde sig fram i en lagom snabb trav.Han orkade inte belasta sina leder.


"Ni där, hallå!" Han tog sig fram till dem. De hade precis pratat om nåt men Bael hade inte hunnit uppfatta vad. Runt om dånade skogen av skrik och eld. Han insåg att de kanske inte skulle orka att berätta för en främling, exakt vad det var som försiggick, om han inte gav dem en gudars bra anledning. Så han fick en idé.
"Låt mig hjälpa eran..." Han såg på den brännskadade stackaren. Han såg uppriktigt talat fruktansvärt ful ut, och Bael motstod lusten att rynka på nosen när det knastrade om hans hårdnade hud när han skiftade på den blekes rygg. "...frände, jag kan allt läka både köttsår och invärtes skador, jajamän."
Han försökte le snällt.

Bambra störtade ner genom luften, vingarna tryckta mot hennes sidor och framtassarna utsträckta. Hon hade övergett striden om ärkeprästen men omedelbart funnit ett nytt mål. Adena blev övermannad av en jämnstor randig varg och verkade i behov av hennes assistans. Överallt dök fler fiender upp, redo att försvara den falska gudens följare, men det var pinsamt tydligt att hon och de övriga rättfärdiga var i starkt övertag. Gudarna var med henne tänkte hon då klorna riktades emot Quaren. Kollisionen var hård om än inte en fullträff, hennes klor slet upp hans hud men hon hann inte avgöra hur djupa skadorna blev. Målet var iallafall uppnått då fienden föll omkull och tumlade bort från hennes stridskamrat. Bara Adena kom på fötter igen trodde Bambra att honan skulle kunna fortsätta hantera den här situationen utan problem. Två tvära piskor av vind slungades emot Zephyr för att uppehålla honom några sekunder till, hålla honom nere och med lite tur slita upp fler sår på hans kropp. Så sån hon något i ögonvrån, en åldrad varg som nästan var en avbild av henne själv. Blixtsnabbt vändes hennes ansikte ditåt, alla tankar på striden var tillfälligt bortblåsta, förhoppningsvis skulle Adena täcka henne.
"Du.."
Rösten var iskall och inte mer än en viskning, hon tvivlade på att fadern skulle höra den. Visst hade hon hört, såklart hade Blair delat med sig om att han träffat fadern men att möta honom här på stridsfältet var så otroligt otippat. Främmande. Hela han var främmande och det syntes på hennes mörka blick. Ögonfärgen ärvd från modern.
Hon kunde knappt tro sina ögon då Bael erbjöd sin hjälp till vargen som stridit mot Adena. Vargen som var på samma sida om vargarna som skadat både henne och Blair. Vargarna som försvarade falska gudar.
"HA!"
Skrattet var gällt och hånande, omöjligt att missa och hon kände uppmärksamheten riktas mot sig.
"Jag hade inte förväntat mig bättre av dig."
Sade hon sedan och dem nästan svarta ögonen blev mörkare än någonsin. Tänderna blottades och hon knyckte ilsket på nacken. En vindpiska slog emot den döende vargens brända kropp, fick den frätta huden att spricka upp och tyngdpunkten att skifta. Förhoppningsvis skulle han falla ner i smutsen igen. Samtidigt sköt en spjutformad vindby rakt emot sin frånvarande fader. Innan hon ens hann se resultaten av sina attacker kastade hon sig upp i luften igen, steg högt uppåt och kände hur värmen från elden katapultartat lyfte henne. Röken sved att andas in och hon cirkulerade ur dess väg, spanade likt en rovfågel efter nästa byte.


[Bambra joinar efter att »detta« roll avslutats, tacklar Zeppe bort från Adena, river honom och skickar två vindattacker mot honom. Får sen syn på Bael, dissar honom lite och försöker sedan knuffa ner Wuffe från Lokes rygg med sin vind samtidigt som hon skickar ett spjut av vind rakt emot sin lilla pappa. Sen gittar hon tillbaka till Maintråden (och durre kommer o hon kraschar i ett träd)]

Bael hade knappt hunnit prata klart innan ett hånskratt ekade över de dånande flammorna och skriken i omgivningen. Bael vred på huvudet i tid för att se en fkarg i luften. Det kändes plötsligt som det självklaraste i världen, att se sin dotter här. Fullvuxen, ögon mörka som natten. Men hon var hans, alltid. Det gick inte att ta miste, hur gammal Bael än skulle bli.
Men han hann inte reagera, han knappt yttra hennes namn. En min av genuin förvåning klädde hans ansikte, för att sekunden senare förvridas till en smärtad min. Hans skuldra exploderade i vit smärta och han stapplade baklänges för kraften. Han blödde våldsamt ur skuldran och svor långa ramsor. Kraften hade han inte haft behov för på länge. Smärtan var distraherande, men han lyckades stoppa det värsta av blödningen genom att fokusera kraften till skuldran. Kvar blev ett stort sår, men han kunde läka det senare.
     Blicken letade med en irritationsblandad förundran efter dottern. Han var stolt över henne, samtidigt som han hatade henne för vad hon gjort. Men hon fanns ingenstans att se, och en plötslig tanke retade Baels nyfikenhet. Han borde jaga efter henne, men skadorna från den brända kallade på Bael då han högljutt jämrade sig. Attacken hade nästan slagit honom av den vite hannens rygg.
     "Ett sånt sätt," försökte han fräsa fram när han haltande försökte hjälpa den brännskadade upp på den ljuse hannens rygg. Bael koncentrerade sig. Det fanns inte tid för att be om tillåtelse att utföra sitt verk. "Så, så. Det värsta kommer vara över snart, min vän."
Orden var inte särskilt ömma men det var en någorlunda lättsam ton som bar den. Han tryckte sin kind mot hanens obrända sida av ansiktet och lät kraften strömma från honom, mot den andre hanen. Det skulle ta tid att helt läka så omfattande skador, men han gjorde sitt bästa, så att hanen åtminstone skulle uthärda en evakuering. Bael fokuserade sin kraft så intensivt att hans tinningar började bulta och han darrade i benen, men han gjorde sig påmind om att goda gärningar ibland lönade sig.

Yr backade Bael från sitt verk. Han skulle nog göra sig förtjänt av något fint från sin hjältemodiga insats, hann han nöjt tänka när han såg på den numer mindre motbjudande hanen. Ärren skulle förmodligen aldrig gå att läka helt, men hans brännskador var lindrade och förhoppningsvis skulle han överleva. De inre skadorna hade varit värst. Utmattad såg han mot de andra. Mötte den vite hannens blick.
"Jag hinner inte mer än såhär nu," förklarade han och nickade ut mot skogen. "Gå. Jag hittar er senare. Få bara bort honom härifrån."
Bael breddade ut vingarna. Att se Bambra sådär väckte vissa märkliga känslor och han behövde se henne igen. Med några trebenta språng var Bael i luften, och han tog snabbt höjd med ett par kraftiga vingslag.


[Bael tar svår skada i skuldran som han till viss del läker. Han kan inte stödja på benet. Han hjälper Wuffe upp på Lokes rygg ordentligt och läker det värsta av Wuffes skador. sen gittar han vidare efter att ha bett Morgén och Loke att få Wuffe därifrån.]

Klor rev Zephyrs undersida, brännande heta. Han planterade tassarna i marken och skiftade sin vikt bakåt, framtassarna begrava i pälsen kring inferons hals. Han vägrade ge efter för hennes sparkar där de stod låsta vid varandra, tänder mot tänder. Hennes ögon glödde ursinnigt men Zephyr lade ingen vikt vid dem. Hon fick glo bäst hon ville.
    Den bittra smaken av gift blödde ut i munnen och Zephyr gjorde sig redo för ett omtag. Hennes ådror skulle brinna. Som ur intet slogs han plötsligt till sidan. Skarpa klor rev genom päls och hud när han slets från sin motståndare, tumlades längst marken. Han tittade upp mot den nyanlända, lagom i tid för att träffas med två rappa piskor rakt över ansiktet. De brände värre än elden.
    Blod rann i hans ögon, täckte hans ansikte och pulserade ur hans spruckna läpp när han på stapplande steg reste sig upp. Vid gudarna han skulle... han skulle döda dem båda. Ögonen glödde, pupiller så små att de knappt var synliga när Zephyr stirrade från den flyende fakargen till inferon.
    Det var som om allting lett honom hit, till just denna stund. Framför honom stod orsaken. Orsaken till allt han förlorat. Med ett tvärt kast pressade han upp tiken mot en fortfarande intakt isvägg. Wulfrics vägg. Tänderna sjönk djupt när han högg henne brett över ögat, där frätande blod och gift blandade sig i hennes sår.

[Zephyr blir Arg och pumpar gift i Adenas ansikte och ja, bränner henne lite med sitt eget blod som är frätande. Tjohej tjoho, hojta om något ska ändras ᕕ( ᐛ )ᕗ]

Det runtomkring henne utspelade sig så fort att hon knappt hann reagera på det. Då hennes fulla fokus låg på sin nuvarande motståndare, gick de i bakgrunden relativt obemärkt förbi. Hon kunde i ögonvrån se hur flera individer slöt sig upp för att hjälpa hennes första offer, men mer än så tänkte hon inte lägga energi på det.

Ett dovt läte lämnade henne och hon piskade ilsket med svansen och såg på sin fiende samtidigt som hon rörde sig lätt framför honom. Han var skadad, men det var hon också. Frågan var bara vem som skulle ge vika först. Den andre attackerade snabbt, och Adena hade missbedömt situationen. En skarp smärta spred sig i hennes öga och hon vrålade av smärta samtidigt som hon försökte slå om sina käftar om hans hals. Hon stod i brand. Både psykiskt och fysiskt. Ilskan hon kände var obeskrivlig; det enda hon ville var att avsluta vartenda liv inom en mils radie; få bort dem härifrån.

En plötslig yrsel fick hennes plötsligt att släppa taget. Hon slet sig loss från den andres grepp och stapplade lätt ostadigt bakåt.
“Vad har du gjort med mig!?”, morrade hon. Adena ville inte ge vika för honom, men hon insåg att snart skulle hon inte ha något val kvar. Huvudvärken ökade, och om det var hanen som skapade det eller det faktum att hon använt sina krafter så mycket visste hon inte. I ett sista försök till att återfå kommandot över slagsmålet för några minuter, valde hon att avfyra en våg av eld gentemot honom. Utan att se hur den andre skulle reagera, valde hon att slingra sig därifrån.

[Tänker vi kan försöka avsluta där?]

Elden var onådig. Den brände hans mun och ansikte, så väl som de redan djupa såren. Zephyr tvingade sig själv hålla kvar och knep ihop ögonen tills tårarna rann. En stund till. Om han bara lyckades hålla kvar en stund till.
    Det började svartna för ögonen även när han försökte hålla dem öppna, och Zephyr insåg att han var nära på att förlora medvetandet. Inferons grepp om hans redan sargade hals gjorde honom orkeslös. Han var tvungen att släppa, tvungen att få bort henne.
    De släppte sina grepp om varandra samtidigt. Han lyckades precis fånga upp sig själv innan han dråsade i backen och kastade sig bakåt för att skapa utrymme. Han drog ett rosslande andetag, inte säker på hur mycket mer han skulle orka. Hon var arg i alla fall och Zephyr valde att se det som om han fortfarande hade någon sorts kontroll över situationen.
    Han inväntade hennes attack och när den kom var det i form av en våg av eld. Med en sista kraftansträngning slängde Zephyr upp en smal jordvägg. Den sköt upp marken och blockerade det mesta av lågorna. De som letade sig förbi, brände hans sidor och ben.
    När väggen rasade under värmen var motståndaren borta och Zephyr stod ensam kvar bland kaoset.

[Avslutat]