[Fortsättning på vad som sker här >länk<]

Det bleka anletet såg mjukt ut och gav för ett ögonblick skenet av att hon var glad att se honom. Han hade vuxit så mycket sedan sist. Mindes han henne? Hon mindes dem alla, och deras vackra måntecken.
    Varya saktade aldrig in. Hon tog avstamp och flög emot honom med ett långt språng. Ett bubblande skratt som hon inte kunde hålla tillbaka lämnade henne när hon kastade sig över honom med öppna käftar. Obarmhärtigt och tveklöst högg hon tag om hans nacke och drog med sig honom ner i marken i en hård stöt. Varya landade på sin vänstra skuldra med Murgs tyngd över sig. Greppet om hans nacke lossades aldrig, istället slet hon i honom ännu värre i ett försök att få honom av sig.
    “Din mamma väntar på dig, Murg.” Rösten kvävd av päls och blod, men ändå kunde man höra antydan till skrattet i den. Smärtan av fallet dunkade fortfarande, men överröstades av saligheten hon kände. Det var surrealistiskt, och hon trodde aldrig hon skulle få en sådan självklar chans till hämd. Äntligen.

"Murg!"
Airi såg den stora, svartvita tiken slänga sig över brodern, och längde sina egna språng. Hon hörde Zephyrs steg bakom sig när hon själv, utan att tänka, kastade sig fram. Mot Murg, och vargen som låg vriden under honom med tänderna i hans nacke. Med en hård morrning, vildare än vad hon någonsin tidigare låtit, högg hon efter den svartvitas blottade hals.

Murg. Hon hade hört hans röst, ropandes över de öronbedövande skriken. Hur det var möjligt, lade hon ingen vikt vid. Murg behövde henne men massorna dränkte hennes egen röst när hon försöka lokalisera honom.
    "Murg! Murg, var– MURG!"
    Strömmen av vargar motarbetade varje försök till att ta sig tillbaka, och Sari fann sig själv handlöst pressas längre och längre bort från templet. Det gick inte att komma i genom. Hon knuffades från ena sidan till den andra, klevs på av de större vargarna och snart hade hon trampats till marken.
    Det gjorde ont men än värre var paniken över att hennes bror fanns där ute någonstans. Bland tungt damm började Sari krypa, bort från strömmen och de otaliga sparkar hon tilldelats. Det var då hon såg honom. Med henne. Sari skulle aldrig glömma.
    "SLÄPP HONOM, din bleka ko!"
     Orden lämnade henne innan hon tagit sig upp på benen och i samma veva attackerade Airi. Airi – Sari ville gråta av lycka – hon levde och hon hade någon mer med sig. En från Qu.
    Utan att tveka mer följde hon Airi, ragg rest och tänder blottade. Hon visste inte var hon skulle rikta sin attack, bara att hon ville få Murg ur den svartvitas grepp.

[Zephyr avvaktar för nu.]

"Din mamma väntar på dig, Murg."

Han var så rädd, så fruktansvärt rädd. 
Hans kind låg tryck mot marken och med alla ljud och skrik runt om honom så var det enda han lyckades koncentrera på sina egna andetag. I den stunden var han som ett bytesdjur, en skärrad hare som inväntade den sista stöten. Murg slöt sina ögon.
Mamma... mamma hjälp mig. Snälla hjälp mig, mamma. Mamma. "Hjälp mig. HJÄLP! HJÄLP!" Till en början var det bara en tyst bön som formats i hans huvud, en tanke, men som snart yttrade sig i panikslagna rop på hjälp. Han skrek så att lungorna värkte.

Det hade varit mer ansträngande än Yrjö räknat med, att hålla Blair och Bambra under illusionen. Bambra en desto kortare stund, men det var först nyligen som han getts chans att släppa på Blairs illusion. Nu när det var över och Yrjö äntligen släppt kraften pulserade en smärtsam huvudvärk bakom tinningarna. Det var försmädligt, men Yrjö var tvungen att åsidosätta smärtan för nu. De var inte klara än.
     Tassarna sattes i rörelse och Yrjö rörde sig längs med utsidan av kaoset. Spanade med uppspelta, stora ögon efter flyende som behövde avrättas, eller allierade som kunde behöva hjälp. Då och då ryckte det i ögonlocken av plötslig, vit smärta. Han hade inte tid att återhämta sig.
     Så såg han Varya. Hon var i fullt sjå med att slita i en ung månvarg, men han noterade irriterat hur fler anslöt sig. Namn skreks, och Yrjö fäste blicken vid två andra månvargar skyndade fram. Varya kunde inte klara dem alla ensam. Nosryggen fårades och Yrjö gavs ingen tid att överväga en plan. Han skyndade fram, riktade in sig på den som var närmast. De var båda betydligt större än honom själv. Dimman virvlade runt hans päls, bortom kontroll, när han i ett blixtrande anfall måttade en tackling mot tiken. Bort från Varya. 

[Yrjö ser att Varya är på väg att övermannas och försöker stoppa Saris anfall med en tackling]

Någon kallade hans namn, men Varya kunde inte se vem. Vilt slet och rev hon i honom innan hon såg den andra flyga över henne. Tänder som grep om hennes strupe tvingade henne att släppa sitt grepp om Murg. Istället motade hon hårda sparkar mot Airis mage, och försökte riva henne över ansiktet med vassa klor. Varya vred på sig under henne, fick båda bakbenen i position att sparka av henne. Månvargens tänder skar henne över halsen och blodet färgade hennes krage röd.
     Snabbt kastade sig Varya upp på benen igen. Yrjö var här, men där var också fyra av dem. Det var inte såhär det skulle gå till. Var det värt det? Nej. Men om hon var snabb kunde hon åtminstone orsaka en del skada.
     Varya lät inte tiden gå till spillo. Just om hon hävt sig upp på benen började hennes kropp skimra innan med ett flimmer teleporterade sig fram till Yrjö och Sari. Tillsammans kunde de göra mer skada. Tveklöst, med ett ursinne som glödde i blicken, högg hon efter måntikens lår.

[Varya släpper Murg, sparkar av Airi och attackerar Sari istället :^)]

Hon nådde aldrig fram. Som ur intet överrumplades Sari av någon som tacklade henne hårt till marken. Luften gick ur hennes kropp och synfältet grumlades när hon omslöts i dimma. Tyngden över bröstet gjorde det svårt att få kraft i sparkarna när hon frenetiskt stretade mot motståndarens grepp. Det fanns ingen finess i rörelserna, endast ren och skär desperation.
    Hon hade aldrig varit på den här sidan av spektrumet förut – att vara någons byte. Sari var rädd. Rädd för vad som skulle hända härnäst och hur mycket hon skulle förlora innan allt var över. Om det skulle göra ont.
    Inget kunde förbereda henne på den bländande smärta som sköt genom kroppen när tiken sänkte tänderna i henne. Ögonen rullade bakåt i sina hålor och Sari skrek.

[Zephyr har gjort en liten avstickare för att hjälpa Wulfric :–)]

Det hade egentligen inte varit någonting annat än en ren slump hon fått syn på Mivrias valpar. Men hon noterade att de var fångade i kaoset och under attack. En ljudlig morrning lämnade henne och ögonen smalnade av. Hon såg sig hastigt omkring och avgjorde att resterande Jägare hade situationen under kontroll. Med långa, om än skuttande, språng rörde hon sig mot de unga månvargarna.

Hon sökte så snabbt hon kunde efter svaga punkter, och noterade halsbandet den svart-vita bar. Perfekt. Azdell kolliderade hårt med den vita, lockiga vargen, och de tappade båda balansen. Smidigt rullade hon över på tassarna och lade istället sitt fokus på smycket. Hennes kraft fick utan problem grepp om metallen och skapade vassa taggar. De var inte stora, men de skulle göra ont. Därefter drog hon åt halsbandet. Hårt. Morrande ställde hon sig skyddande över Sari och såg fram och tillbaka på de båda ynkryggarna med blottade tänder och rest ragg.

[AZDELL PROTECC (med tillstånd ofc)]

Tänderna sänktes djupt in i låret. Vårdslöst slet hon i måntiken, med det ensamma syftet att skada. Det var allt hon brydde sig om. Blodet fyllde hennes mun, färgade hennes käftar.  I periferin flög en skepnad på Yrjö, knuffade honom åt sidan. Varya släppte inte taget än. Försvaret blev fler och Varya visste inte hur många som omringade dem. Men det stod klart att den här striden inte kunde vinnas.
      Halsbandet rörde sig kring hennes hals men Varya förstod först inte. Vassa taggar rev plötsligt henne i pälsen, skrapade emot hennes hud. Det stramade åt. Varya tvingades släppa, kastade sig åt sidan för att undvika eventuell motattack. Det var då hon insåg.
     Hennes halsband. Kolzaks halsband. För varje rörelse pressade sig taggarna djupare. Hon ströps. Blodet trängde sig fram, tydliggjordes under den vita pälsen. Det blev svårare och svårare att andas. Smärtan fick tårarna att rinna, men den ursinnighet som bröt loss var övermäktig allt annat. Hennes halsband. Varya skrek. Hon kunde inte hejda den bottenlösa ilska som övermannade henne. Blicken blev suddig och det kändes som ögonen sjönk in i hennes huvud.
     “Jag ska döda dig!” Rösten var bara ett hest tjutande. “Jag ska döda dig! Jag ska-” Varya visste inte vem hon skrek åt. I den vilda blicken var bara pupillerna svarta små punkter. Hon försökte avgöra vem av dem det var. Vem av dem som förstörde hennes kärlek.
     Andetagen var knapphändiga, och det var svårt att avgöra om det var syrebristen eller den djuriska vreden som gjorde henne yr. Ur hennes gläntade mun rann saliv rött av Sari blod. Hon grät stora tårar av den våldsamma smärtan, av vad den symboliserade. Det kändes som någon tog honom ifrån henne. Hon hade just fått honom, och nu slet någon honomifrån henne. Hjärtat exploderade i miljontals bitar. Hon skrek ut sin vrede igen med den spruckna rösten. Luften var på väg att ta slut. Panikkänslor tillsammans med den förödande vreden lamslog henne, gjorde henne oförmögen att tänka. Raggen var rest längs hela hennes kutade rygg. Hon kunde inte längre se skillnad på fiende eller vän, och högg plötsligt vilt omkring sig osäker på om hon träffade alls, eller vem.

Skarpa klor hade rivit henne, och Airi hade sparkats av från Varya. Med en duns hade hon fallit i marken, och för ett slag hade hon blivit liggande. Världen snurrade. Det bultade och sved något förfärligt där Varyas klor träffat. Brandröken i luften sved i Airis lungor. Blod rann över hennes bringa, ben och buk. Hon hörde Murg bakom sig, och Saris smärtsamma skrik.
    En ny, våldsam morrning blandade sig med de andras, och den lockiga vita föll till marken. En mörk skepnad svepte in bland syskonskaran, och sen skrek den svartvita fienden. Airi hade lyckats stappla upp på tassarna precis i tid att se den trebenta räddaren ta en beskyddande ställning över Sari. Airi vände sig istället om efter sin bror.
    "Murg!" Hon snavade hastigt över till honom, där han låg frisläppt på marken. Airi andades hans namn gång på gång med skärrad, skälvande stämma. "Murg! Murg, vid alla..." Airi slängde en vild blick omkring sig när Varyas skrik steg i ett gällt gurglande. Hon stod beskyddande vid sin bror. Eller så beskyddande hon kunde. Hon hade inte alls samma säkerhet i sin pose som Azdell, och långt ifrån samma stadighet i sin blick när hon skräckslaget såg upp.
    Hon hann precis se Yrjös attack, men hade inte någon chans att undvika den. Airi kurade ihop sig med ett skrämt tjut, och mötte dimmvargens anfall med öppna käftar. Yrjö var mindre än henne, men han var snabbare, mer erfaren, och Airi tacklades bakåt. Hon snubblade över Murg och slog i marken på nytt. Hon försökte vrida sig. Försökte snurra runt på mage. Resa sig. Tänder. Yrjö högg henne över ansiktet. Hans bett sjönk djupt ner över hennes tinningar. Airis morrning blev gäll, och hon försökte sprattlande att slita sig loss.
    För ett kort ögonblick lös Airis måntecken upp. Svagt och patetiskt, innan det slockande på nytt. Det var all kraft hon hade kvar, allt hon kunde göra. Hennes sista energi färdades genom hennes hud och in i Yrjös käkar. Airi hade hoppats att det skulle fått honom att släppa omedelbart, men den fick istället dimmvargens käkar att krampa ihop hårdare, innan han ryckte sig själv bakåt. Airi föll stapplade bakåt när hon plötsligt blev frisläppt och inget längre höll emot hennes kämpande. Hon ruskade på huvudet, som nu dunkade och värkte värre än någonsin förr. Blod rann i hela hennes ansikte och gjorde det svårt att se. Men hon visste att hon inte kunde fly. Om hon försökte så skulle dimmvargen hinna ikapp, eller värre, ge sig på Murg istället. Så Airi gjorde det hon kunde, och gick istället till motattack. Hon siktade på måfå mot Yrjös skepnad med ett hugg.

[Airi kommer upp efter att ha blivit svårt riven och avsparkad. Hon försöker skydda sin bror när Yrjö attackerar. Airi försöker få loss Yrjö med en svag mån-attack, men likt en elektrisk stöt får det istället honom att bita hårdare om hennes ansikte, innan han släpper. Airi gör en inte-så-välplanerad motattack. Fick ok för PP, och det är chill att PPa Airi också ;)]

Yrjö svor. Energin gjorde att musklerna i käken fortfarande krampade, men eldade på hans ilska med livskraftigt bränsle. Han hade ryckt bakåt och stapplade nu i ett försök att återfinna balansen. Han ville vara den som anföll fört, igen, men nu var månvargstiken snäppet snabbare. Airi kastade sig emot honom och Yrjö försökte hoppa åt sidan. Tänder slet över hans ländrygg och han skrek argt. Dö bara, varför kunde hon inte bara dö! Varför försökte hon ens!
Yrjö var så inne i striden, öronen susade och adrenalinet pumpade så att han inte reagerade mycket på Varyas strid. Han var för hungrig, för arg. 
Käkarna särades och han rörde sig på snabba tassar mot henne i en motattack. Medvetet anföll han mot hennes förblindade sida, där blod försvårade hennes syn, och högg tag i hennes strupe. Han slet och rev, bet ihop hårt, hörde henne kvida och kippa efter andan. 
Yrjö kände segern i blodsmaken när ett plötsligt ljus bländade honom och han släppte taget. Yrjö knep ihop ögonen och fräste medan han backade flera steg ifrån ungvargen. Ljuset svepte över honom och försvann lika snabbt som det kommit, men något hade förändrats. 
Månvargarna. De lös nu, starkare än någonsin. Pulserade med energi, en ny gnista av mod, och det var som om månen sken ner på dem mitt på ljusa dagen. Starkare än branden. Yrjö stirrade med blandad ilska och fascination när han såg skepnaden skifta. En silhuett av en varg, för att i nästa förvandlas till stoft. Det fanns ingen tvekan nu om gudens närvaro och Yrjö rynkade pannan i djupa fåror åt synen. Ett nytt ljus, skimrande, precis vid deras sida fick honom att rygga undan ännu en gång med blottade tänder. Ljuset tynade bort, men Yrjö såg hur ungdjurens mod tycktes lyfta, för nu sken de alla med en stark, skinande intensitet som om det vore under fullmånens sken. Yrjö vägrade. Det här vore ett tillfälle att springa undan, men han vägrade. Vägrade. De skulle dö! Dö! Dö! Dö!
Han kastade sig mot den hjälplöst skrämda pojken den här gången i en plötslig manöver, när han hoppades att alla distraherats av gudens närvaro. Käkarna särade, rörelserna snabba och med en tät dimma som böljde från hans vilt dansande lockar. De skulle bli blinda i hans dimma, i eldens rök, och de skulle alla dö här i de patetiska månblommorna som slagit ut. Yrjös ilska såg inget slut och han tog språnget mot pojken, eliminerade avståndet emellan dem.

[Yrjö blir biten av Airi i ryggen och river upp ett sår, blöder, men han tar sig undan. Hugger mot Airis hals, får grepp om strupen och hugger hårt. Sedan uppenbarar sig Duraneir och Yrjö kastar sig undan, överraskad av det plötsliga ljuset. Ny vrede väcks och han ger sig nu, efter gudens uppenbarelse, emot Murgs med målet att slita i hans hals]

Skriket som lämnade den svartvita var ingenting hon hade väntat sig. Det var både hjärtskärande och fyllt av ilska på samma gång. Hon kunde inte påminna sig om att hon någonsin hört ett liknande ljud någon gång tidigare. Det var nästan obehagligt.
    "Jag ska döda dig!"
Azdell morrade till igen vid hennes ord.
    "Kom igen då!" utmanade hon och följde den andras yviga och desperata rörelser med vaksam blick.
Att finna en lucka var inte svårt. Det var väldigt tydligt att det här var någon som saknade stridskunskap. Att slåss mot henne var nästan en förolämpning. Men hon behövde få iväg henne från Mivrias och Ghadams valpar. I en snabb rörelse kastade hon sig mot henne och tog ett stadigt grepp om den andres hals. Vassa tänder skrapade henne över manken, men det kändes inte som att de kom så djupt. Hon hade genomlidit värre. Med hela vikten bakom sig kastade hon omkull den henne. Hon riktade ett varnade hugg mot hennes ansikte.
    "Kommer du nära dem igen så kommer jag personligen skicka dig till Chaibos djupaste grottor!"
lötsligt blossade ett bländande ljus upp och Azdell knep hårt ihop ögonen med ett lågt morrande. Var det här den andres knep? Att vända ljuset mot henne? Hon var en Jägare, de var ljuset!
    Det gick snart upp för henne att det inte alls var hon som låg bakom skenet. Endast en bit ifrån dem stod en ljus skepnad och det fanns ingen tvekan om vem det var. Trots detta kunde hon knappt tro sina ögon.
Ett tjut bakom henne fick henne att hastigt se sig om. Den ljusa hon knuffat undan tidigare var i full färd att attackera Murg.
    "Blod och förbannad aska!" andades hon fram.
Instinktivt greppade hon tag om metallkedjan runt tikens hals och skickade iväg den likt en vass projektil mot honom. Hon träffade hans låt och ett tjut lämnade honom. Återigen gav hon den svartvite all sin uppmärksamhet, endast för att upptäcka att hon inte längre var kvar. Hon såg sig omkring, men kunde inte se henne i närheten, och kom snabbt fram till slutsatsen att hon hade flytt. Istället vände hon sig mot den vite. Eller, det var vad hon hade gjort, men såg istället bara tjock dimma.

[Azdell brottar ner Varya, och Durre-mannen dyker upp. Hon använder Varyas halsband som vass projektil och träffar Yrjös lår. Varya teleporterar sig iväg och Azdell ser dimman.

Fritt att PPa ett styck Treben c:]

Något stack honom illa i nacken, som små iskalla stickor. Men han var fri. Hon hade släppt honom. Med panikartad blick och med hastiga, ytliga andetag vred han på huvudet utan att lyfta det från marken. Airi. Han såg mot systern och blodet som kletat sig in i hennes päls. Han behövde göra något men var samtidigt så rädd och kroppen ville inte samarbeta. Varför gjorde dom så här? Varför hade dom dödat pappa?
Varför var dom så arga?
"Ai-ri... Airi." Hon ställde sig över honom, och i den stunden kunde han inte göra annat än att se deras bortgångna mamma i sin syster. Stark och beskyddande. Han log vagt. Ord föll ur hennes mun men han kunde inte fokusera på dom. Plötsligt tacklades hon med en våldsam kraft från hans närhet. Murg tjöt skrämt till och gjorde instinktivt ett försök till att kravla upp på alla fyra. Allting gick så fort och allt han gjorde gick istället så väldigt långsamt.
"Airi!" Han lyckades resa sig upp skakiga ben när ett ljus spred sig över området. Murg kisade som hastigast för att inte bländas av det, när en form uppenbarade sig i det.
"Durenei," viskade han med käften gapande i förundran. "Mamma!" Han tjöt, först av lättnad men sen också av den överväldigande sorgen som fortfarande låg så nära inpå. "Mamma!" Tårarna välde över och ner för hans ansikte, ner på de lysande månblommorna under honom. Både hon och Durenei var med dom. "Mamma, jag älskar dig," rösten var tjock och grötig. Han snörvlade. "Ta hand om pappa." 
Värmen från energin som fyllde hans kropp fick hans ljusa bakdel att lysa upp, när plötsligt en onaturlig dimma la sig omkring honom, och ur den föll den ljusa varg som attackerat Airi. Han hade inte varit redo. Men, något fick dimmvargen att tjuta till och tappa fokus. Paniken infann sig i hans bröst. Han behövde göra något och det nu. Klumpigt slängde han sig fram mot den otäcka dimmvargen med uppspärrad käft för att hugga honom i sidan av halsen.
Durenei och mamma var med dom. Det fanns inte en chans att de skulle förlora mer nu.

Varyas skrik skrämde henne. Det var vasst och ursinnigt och Sari kurade i chock intill vargen som nu stod över henne. Med skärrad blick följde hon den svartvita tikens rörelser och slagsmålet som följde när hennes räddare gick till attack.
    När ljuset kom kisade hon fast hon inte behövde. Det bländade henne inte. Bland upplyst månblom stod Han och vid sin sida... mamma. Sari grät, av vördnad och tacksamhet. Av sorg. Duraneir och Mivria var med dem. De hade kommit. I deras närvaro kände hon styrkan återvända. Hon kravlade sig upp på tassarna. Måntecknet lyste starkare än vad det någonsin gjort tidigare och rädslan byttes mot beslutsamhet.
    De som tvivlade kunde ta deras tempel, förstöra deras mark men tron skulle de aldrig lyckas ta från dem. Alla de förlorat – vänner och familj – var med dem under Duraneirs beskydd. Hennes mor hade kämpat till slutet för vad hon trott på och nu var det Saris tur att göra det samma. Hon skulle kämpa för Duraneir. För mamma och pappa. För Murg, Airi och Yina. De var med henne.
    Med förnyat mod lät hon ljuset leda henne genom dimman, mot sina syskon. Dimmvargens rygg var fri och Sari såg sin chans. Hon kastade sig mot honom, redo att begrava tänderna i hans nacke.

[Sari försöker spöa dimmvargs-rumpa med sina syskon.]

Det gjorde ont. Det gjorde så fasansfullt, fruktansvärt ont. Airi kämpade efter luft när dimmvargen högg och slet i hennes strupe. Hon hade ingen styrka kvar. Ingen ork, när luften inte längre räckte och hon inte lyckades knuffa Yrjö av sig.
     Så tändes ett ljus. Hopp. Värme. Dimmvargen backade undan, och Airi stapplade åter på fötter när månblommor slog ut överallt omkring dem. Hon kände sig lätt, mycket lättare än för bara ett knappt andetag sedan. Hennes måntecken sken, skarpt och klart. Inte bara hennes, de sken allihop. Murg, Sari, alla månvargar inom synhåll bland rötter och rök sken upp som stjärnorna på en natthimmel. Och sen var Han där. Månen själv. Duraneir.
     Plötsligt kunde hon andas igen. Dimmvargen hade redan släppt, men knuten av panik i Airis bröst lättade även den. Tårar blandades med blodet i hennes ansikte. Duraneir var där. Han såg dem. Den skimrande skepnaden som tog form mellan henne och syskonen var nästan ännu mer av en lättnad att se. Mamma. Hon var där. Hon var med dem. Och likaså var Duraneir.
     Airi kurade när den plötsliga dimman omfamnade dem, men mer av förvåning än av den rädsla hon tidigare känt. Hon kisade in i den mörka vitheten, och såg sin brors måntecken lysa klart. Såg sin syster komma springande. Hörde dimmvargens tjut. Ledd av syskonens ljus gav sig Airi in i dimman. Tillsammans anföll de dimmvargen. Tillsammans högg de efter hans kropp för att slita honom till marken. Slita och slita tills han inte skulle skada dem mer. Tills han inte kunde.

Dimman hade omslutit dem, helt tät och vit. Den praktiskt taget bolmade som en ogenomtränglig mur, men inte ens så tät som den var lyckades den skydda Yrjö från Murgs gap. Något hade givit dem mod. Styrka. Tapperhet, och vad det än var så hatade han det. Yrjö vrålade i vrede när Murg högg i sidan av Yrjös hals. De tumlade baklänges, ungvargen över Yrjö som vilt fäktade med klor och tänder. Han rev, högg, fick tag om päls och slet loss, men det var inte tillräckligt. Yrjö snodde sig upp på tassar och vita tänder högg tag i pojkens skinn, var han än fick tag. Blodsmak fyllde Yrjös mun och han log, nöjd, som om han redan vunnit. 
Något högg honom i nacken och Yrjö släppte taget för att i vrede och smärta skrika rakt ut. Tänderna hade trots hans långa, tjocka lockar funnit kött och de begravde sig djupt i hans nackmuskler. Slet, rev. Runt omkring honom morrade månvargarna, i sin hämnd.
En tredje. Vid det här laget gick det upp för Yrjö att han inte kunde vinna, och den insikten skrämde honom mer än något annat. De tvefärgade ögonen blev stora och han skrek rakt ut, så högt hans lungor förmådde. Stycken av kött slets från honom och den perfekta, vita fällen fläckades klart röd av blod. Hans eget blod. Smärtan var blixtrande vit och han kunde bara vilt hugga. En av ungdjuren fick ett så hårt grepp om Yrjös strupe att han inte kunde andas, och skriket höggs därmed kort i ett kippande läte. Yrjö tuggade fradga, blicken vild, glasartad. Panik började välla i hans bröst och han insåg förfärat att han skulle dö. De skulle döda honom.
"NEJ!" vrålade han med all sin rösts styrka ut i dimman. Inte ens eldarnas sken nådde in i hans tunga dimma, som tjocknade allt mer av hans panik. Som ett sista krafttag. "NEJ! NEJ! JAG VÄGRAR! NI KAN INTE! NI KAN INTE DÖDA MIG!"
Han svor höga, fula ramsor. "JAG FÖRBANNAR ER, FÖRBANNAR ER OCH ER GUD! ERT TEMPEL ÄR I SPILLROR OCH NI SKA ALLA DÖ! FÖRBANNELSE ÖVER ER!"
Han spottade orden, fula och ilskna med undertoner av panik och fruktan inför döden som väntade. Den grep i honom och ilskan övergick till renglödgad skräck när plötslig smärta stack i hans ögon. Blod värmde hans kinder när allt svartnade för honom och inte ens dimman fanns där för att ge honom trygghet.
"NOMË!" vrålade han ut i ett desperat rop på hjälp från hans syster, hans älskade syster som varit där med honom genom allt. Ett till namn, ett till ansikte visades för hans inre, hans sista chans.
Det var då Yrjö insåg att han älskade honom, och insikten kramade hans hjärta hårdare än något annat. Ögonen blev glasartade och tårarna blandade sig med blodet.
"BLAIR!"
Ett hugg i strupen igen. Yrjö kunde inte längre skrika, ens prata. Inte andas. Allt han kunde var att kort kippa efter luft han inte kunde få. "Bla-..."
Yrjö började segna ihop. Den sista kraften rann ur honom i takt med att kött slets från hans kropp. Livet rann ur honom, i röda små floder som fläckade det förbannade templets mark rött.
Han tillägnade sina sista tankar till dem när han trött segnade ihop. Han tilläts ingen sista utandning, utan försvann i ett becksvart mörker där han inte hade någon annan än sig själv att skylla för allt han gjort. Men han tänkte på dem, i sin döende stund, när han omgavs av ensamhet han aldrig någonsin känt. Han tänkte Nomë. På Varya, som var hans vän. Och på Blair.
Dimman lade sig, sakta som nyfallen snö när livet inte längre fanns kvar i honom.


https://www.youtube.com/watch?v=nzsviFXZ1lE

[Kommer härifrån.]

"BLAIR!" Blair snodde runt, kastade sig fram. Han såg ingenting, hade bara rösten att gå på. Men så skymtade han dem. Han gick nästan in i dem, så tät var dimman. 
     De stod över honom, tre ungvargar. Men Blair knuffade dem bara åt sidan och föll ner. Till dimmvargen, som kommit att betyda så mycket. Mer än han, eller någon av dem, velat erkänna.
     Vinden som svepte genom dem var stark nog att vifta bort all kvarvarande dimma. Blair grät som han aldrig gråtit förut. Han hulkade, snyftade och kände hjärtat slitas i miljontals bitar. Det gjorde så ont. Så, så ont. Varför- han kunde inte andas. I ett tårfyllt ögonblick såg Blair upp, och mötte blicken mot en ungvarg. Blodig om munnen och i ansiktet.
     De hade tagit Yrjö ifrån honom. Yrjö-
     "Om jag skulle bli skadad, då. Vad gör du då?"
     "Om du skulle bli skadad... Då skulle jag väl helt enkelt vara tvungen att slita den ansvariga i stycken. Tassar och ben först."
     Blair morrade, helt vansinnig. Han kastade sig över den som stod närmast Yrjö, vilt huggandes och slitandes i allt han fick tag på. Han kunde knappt andas, för han grät fortfarande. Bort! Bort från kroppen! Han ville sörja ifred, men först skulle han slita dem i stycken. Han hade lovat.
     Lovat. Men sådant här skulle inte hända dem.

Tills han inte kunde.
Inte kunde skada dem mer.
    När dimman lättade stod Airi och hennes två syskon över den tidigare fienden. Hon flämtade, hårt, inte helt förmögen att ta in vad som just hänt. Vad hon själv, hon och syskonen, precis hade gjort. Hon skulle inte få tid att känna efter än heller.
     En brun fakarg svepte in och knuffade med en vild, gråtkvävd morrning undan syskonen. De ryggade bakåt, för ögonblicket för förstummade av vad som just hänt, för att reagera. Fakargens hulkande gråt, och hans blick när han höjde ögonen och mötte Airis, skar djupt inom henne. Sen blixtrade vreden i hans ögon.
     Fakargens hugg var snabba och korta, mer ett förtvivlat hot än en koordinerad attack. Han träffade Airis bringa, men hon slet sig snabbt loss när han istället vred sig för att hugga efter ett av hennes syskon. Lika snabbt som månvargarna rycktes ur sin trans och började vända i ett försök att komma bort, fly, så rusade den trebenta vargen in mellan dem och Blair. Deras räddare för en andra gång. Hon tacklade fakargen till marken, och ropade åt dem att springa. Airi vände utan tvekan och sprang, med syskonen vid sin sida. Med månblommornas ljus under sina tassar och med elden smattrande runtom. Med fakargens förtvivlade, desperata rop bakom sig, och den trebenta vargen som snart kom ikapp dem. De flydde från döden och förstörelsen, med Duraneirs ljus i sina ögon och blod i sina spår.

[Kommer härifrån ]

Dimman skingrade sig snabbt runt omkring dem och Molok fick anstränga sig för att försöka urskilja personer i den täta dimman. Blair hade försvunnit framför honom och han var nu tvungen att använda sina andra sinnena för att kunna lokalisera sig. Och några minuter senare fann han dem. Blair gjorde utfall gentemot något som Molok inte kunna urskilja och någon meter ifrån honom låg en individ. Eller rättare sagt delar av ett lik.

Han spände sig, gjorde sig redo för strid men innan ett utfall gjordes från hans sida hade ungvargarna vänt sig om och sprungit därifrån. En del av honom ville springa efter dem, avsluta deras miserabla liv en gång för alla - men Blair höll honom kvar. Han behövde veta att Molok inte tänkte lämna hans sida igen.

Nomë hade kunnat känna igen broderns röst bland tusen andra, men hon hade aldrig hört honom låta så som nu. Aldrig någonsin. Och det gjorde henne så fruktansvärt rädd att hon knappt kunde andas. 
    Medan hon sprang bad hon, utan att veta till vem. Hon skulle börja tro på varenda gud som fanns om han bara var okej. 
    Farten var så hög att hon knappt hann stanna utan tumlade in i någons axel, hårt, och ett halvkvävt ljud undslapp henne innan kroppen blev alldeles stel. Där låg någonting på marken. Något vitt och rött. Nomë förlorade plötsligt förmågan att tänka en fullständig tanke. 
    Det är inte- Det kan inte vara- Hon vägrade tro det. Munnen var vidöppen, men hon andades knappt. De andra rörde sig som suddiga skuggor i Nomës sinne; Yrjö däremot, eller resterna av honom, framträdde med all önskvärd tydlighet. Hon skakade våldsamt i hela kroppen, kall och varm om vartannat. 
    Nej. Nej nej nej nej nej nej nej! 
   Någonting varmt rann över ansiktet, och först trodde hon att det var blod. Det var år sedan hon sist gråtit, och hon hade nästan glömt bort att hon var kapabel till det. Inte ett ord, inte ett snyftande lämnade henne, men tårarna kom likväl och tog ifrån Yrjö hans form. 
   Hon önskade att det var hon som låg där istället. Vad hade hon inte gett för att ta hans plats, om hon kunnat? Hade hon inte gladeligen slaktat varenda en på det här vedervärdiga slagfältet för att han skulle resa sig och flina mot henne som han brukade göra? 
    Nomë började röra sig framåt. Mot Yrjö. Hon orkade knappt formulera tanken, men hon måste få se honom och hon måste få se honom ordentligt. Där fanns ingenting av den vanliga nonchalansen över hennes rörelser nu — stegen var korta, mekaniska och styltiga. 
    Den enda i världen som hon visste helt säkert att hon älskade. Hon undrade om han vetat att hon skulle ha gett sitt liv för hans hundra gånger om, ifall det gjort någon skillnad.