Ljuset. Naturligtvis visste Blair att det inte bara var ett ljus. Det var han. Guden han knappt brytt sig om att lära sig namnet på, för han hade varit så säker på sin sak. På Gudarnas sak.
     Men så kunde inte vara fallet. För framför honom stod Månguden, och han fick månvargarnas pälsar att flamma och månblommor att blomma. Blair kunde inte andas. Han höll andan, eller så hölls den åt honom. Hur länge varade det? Han visste inte, men känslor höll på att överväldiga honom.
     I ett försök att komma undan tog han ett språng ner från stenen, men det blev bara hans undergång. För en sekund hade folkmassan skingrat sig på exakt rätt sätt för att han skulle kunna fästa blicken på en bekant fäll, omgiven av två andra. En av dem knäckte Irieas nacke, och hon föll till marken. 
     Blair flämtade till. Han väntade på ilskan, på den brusande, fruktansvärda vreden som skulle slita i anfallarna, men den kom inte. Sorgen, däremot, var förkrossande. Han visste inte vad han skulle göra när hans försvarsmekanism inte kickade in.
     I ett ögonblick där det kändes som inget längre stämde var Blair ingen. Han var tvungen att lämna den här platsen, men han kunde inte göra det så länge hans gäng var här. Han hade lovat att skydda dem med sitt eget liv.
     Hjälp mig, andades han över en länk som var närmare hjärtat än sorgen och förvirringen. Snälla, hjälp mig att inte gå sönder. Han lutade sig mot stenen, försökte andas och väntade på något. Kanske ett dödande hugg, kanske närvaron av sin bästa vän.

Molok visste i samma sekund som han såg ljuset, att allt skulle förändras. Han visste vad det skulle innebära för sin bror, som med så stark tro hade lett alla hit. Nederlaget kunde ha varit skriven på himlen och den vita hannen visste att han var tvungen att hitta honom, nu. Det var olikt Molok att så impulsivt försöka söka efter någon då han aldrig brytt sig om en annan levande individ förr. Men enda sedan hans återvändo och möte med syskonen, eller åtminstone brodern, hade något djupt inom honom väckts till liv som han inte visste fanns. Det var en varm känsla, och för några sekunder undrade Molok om Blair kände desamma för honom. Rädslan att ännu en gång bli den tredje parten i syskonen relation var större nu än någonsin förr, för nu hade han faktiskt något att förlora. Molok insåg hur patetiskt det lät och ruskade på huvudet.


Svart aska frigjordes från marken när han rörde sig framåt med huvudet högt i ett försök till att få syn på Blair lättare. Hans annars så vita päls var fläckig av svart, grått och rött likt många andras. Skriken hade inte avtagit, men mångas fokus hade trots allt lagts på uppenbarelsen.


Bredvid stenen brodern tidigare talat vid fann han honom. Aldrig hade Molok sett honom så skör, så förtvivlad och en liten oro spred sig i bröstet på honom. En del av honom ville säga åt den andre att skärpa sig, att visa sig svag var ett brott men... Molok kunde inte. Av egna erfarenheter visste han att det inte skulle ge något.
"Blair?", hans röst var låg men tillräckligt hög för brodern att höra över bakgrundsljudet. Molok var inget vidare bra på sentimentala konversationer, då det mesta han såg var ur ett negativt perspektiv, och därav visste han inte riktigt hur han skulle föra samtalet vidare. Kanske räckte det för tillfället att bara visa sitt stöd och bevisa för brodern att trots deras dystra historia, så skulle saker och ting bli till det bättre.

[Tänker att Garn kan hoppa in och ta snacket härkfrån, och Molok kan beskydda gentemot potentiella attackerare eller bara stå där.]

Allt han hade gjort fram till nu hade känt så... fel? Trots det han sagt till Blair, att han skulle göra allt för hans skull - allt som krävdes. 
Framför honom låg kropparna av två månvargar. Garn älskade att slåss men inte så här, inte mot vargar som inte ville slåss tillbaka. Det var inte rätt och det gav ingen tillfredsställelse, men, han hade lovat - och han skulle aldrig bryta sitt ord till sin bästa vän. Hans ord till honom var allt. Hans band till honom var allt.
Det var då, i hans stund av funderingar och tomma blickar mot kropparna som låg utspridda i området, som ljuset kom. Garn stod stilla och stirrade. 
Ljus, ljus överallt. Som månen. Han mindes det han sagt till Blair, om att han var Garns måne. När de slutligen nått templet och Blair och hans syster berättat om deras uppdrag hade Garn förstått.
Månguden var falsk, och Garn skulle hugga honom i strupen om det var det som krävdes för att störta honom. För ett ögonblick hade han varit redo att slänga sig mot gudabilden, när något drog i hans medvetande. Något var fel. 
Så snabbt han förmådde, snabbare än någonsin tidigare, rusade han i den riktning som det osynliga bandet drog honom åt.  
"Blair?" Han såg vännen sitta lutad mot en sten. Något med hela hans kroppshållning var fel. Var han skadad?
Den sista biten dundrade han fram i följd av tunga andetag. Garn la hastigt sina labbar om vännen och drog honom tätt intill sig. Så nära att det kändes som att de blev ett med varandra, precis som det skulle vara. 
"Blair," viskade han försiktigt. "Vad är det som är fel? Vad kan jag göra? Berätta, snälla." Brummade han olyckligt.

Molok anslöt sig, kort innan Garn, och Blair hade aldrig känt sig så tacksam. Han ville förklara för dem, förklara hur fel allt kändes och att Iriea var död, död, DÖD.
     Garn drog in honom i en omfamning, och Blair flämtade in i den. Han sörjde henne på ett intensivt sätt, försökte redan greppa tag i utvägar att gå vidare.
     Ett skrik skar genom mängden. Ett skrik han kände för väl, och det var nog. En gnista tändes, och han fick tag i lite av det där som den brune puttat undan.
     "NEJ!" Blair hörde det, alltför väl. Han flög upp, och allt slog honom med full kraft. Ilska. Sorg. Men de skulle inte ta Yrjö ifrån honom. Inte nu.
     "NOMË!"
     "Följ med", befallde han med andan i halsen. "Nu!" Tonen var hård och obeveklig, men Blair var så rädd. Så fruktansvärt rädd. Han sprang så snabbt att han var säker på att han lämnade de andra bakom sig. Det var inte svårt att finna sin älskade - dimman spred sig mellan träden. Blind störtade Blair in i den. Yrjö. Yrjö, vänta.

Likt en räddare i nöden dök en annan hane upp och gjorde det som Molok själv inte lyckats med. De två vännerna omfamnade varandra och för några sekunder verkade saker och ting lugna sig, men som om Gudarna var emot brodern, vilket de tydligt varit, bröt ett skrik sig igenom. Molok var tvungen att backa undan av Blairs plötsliga reaktion.

“Följ med. Nu!”

Att lyda order hade aldrig varit något för honom, men han kunde nästan höra desperationen i den andres röst att han utan att tveka valde att följa efter honom.


[Hoppar >> hit <<]

Den plötsliga reaktion från Blair fick honom att sätta tassarna till marken och ta några steg bakåt för att ge vännen de utrymme han behövde.
Tonen i hans röst var hård, men Garn kände något annat under den fasad fakargen bar utåt. Stress, rädsla. Innan han visste ordet av det försvann Blair hastigt bort genom området. Garn stod kvar med ett förvirrat och något osäkert uttryck vilande i sitt anlete.
En kort blick föll över Blairs bror som befunnit sig där med dom på platsen, och vars vita figur nu rusade efter sin broder. Blairs ord hade kallat och även Garn satte efter sin bäste vän.

[Avslutat]