[Reserverad för Doris.]

Vintern hade skjutits undan snabbare än varghonan hade trott var möjligt. Även om hon upplevt årstidernas skiftande flera gånger än hon mindes så blev lika förvånad varje gång våren kom. Det var märkligt hur allting verkade förändras bara över en natt. Plötsligt var luften varmare, solen starkare och dagarna längre. Nog var hon medveten om att det var en ganska utdragen process att gå från vinter till vår, ibland kunde det ta flera månader. Men varje år kändes det på samma sätt, som att hon en dag vaknade och allting var mycket ljusare och varmare. Som om allting skedde över en natt, och det fascinerade henne.
Där hon nu satt och såg på solen som sakta sänkte sig ned bakom horisonten slog det henne att våren nästan var över den också. Inte skulle det dröja länge innan sommaren var här, och det fick honan att fundera över var tiden egentligen tog vägen? Hon hade vandrat så många år på denna jord, och det kändes som att det var igår hennes liv hade börjat. Det var ett märkligt ting, denna tid. Något som hon funderade mycket över, men ingenting som hon någonsin skulle förstå.

Med en lätt suck sänktes huvudet och hon placerade det ovanpå framtassarna då hon lade sig ned. Det skulle snart vara natt, månen var på väg upp. Hon kände det, och runt hennes vänstra (om jag minns rätt xD) öga började måntatueringen att lysa svagt.
Den bruna pälsen blänkte svagt i skymningsljuset där hon låg utsträckt i gräset. Hon gillade att se solnedgången, den var vacker. Hon såg den varje kväll hon hade möjlighet att göra det. Men nu skulle den snart vara över. Med ett svag leende på läpparna slöt hon ögonen. Inte för att hon var trött, men hon hade inget bättre för sig. Hon var en stillsam varelse som fann en tillfredsställelse i att endast ta det lugnt och njuta av det som fanns runt omkring henne.
Och var precis vad hon gjorde varje dag.

[Skumt, men försöker lära känna karaktären xD]

Doris låg hoprullad i gräset, med svansen över den breda nosen och tassarna tätt mot kroppen. Ett av de många ögonparen kisade fram under nästan slutna ögonlock. Himlen hade skiftat till kvällens färger, och började blekna för att övergå i glimmande stjärnor. De solstrålar som ännu hängde kvar över horisonten skulle snart försvinna. Ljuset kastade sin sista värme över landet. Luften blev långsamt kyligare, även om det var en annan kyla än den vintern bar. Våren var här, i all sin grönska. Om dagarna lös slätten av vita och blå blommor. Insekterna hade börjat vakna ur vinterdvalan. Träd och buskar knoppades. Världen var vacker såhär års. Väldigt vacker.
     Men den var inte vacker för henne. Inte den här gången. Doris skakade lätt när hon tänkte på sin vän. Var fanns Alice? Vart hade hon tagit vägen? Den klumpiga honan hade långsamt, medan månader kom och gick, börjat tappa hoppet om att få se sin vän igen. Hon hade vandrat västerut i hopp om att nå den slätt av blommor som hon hade hört talas om. Om Alice fanns någonstans så skulle det vara på en vacker plats. Men hon hade kommit till en slätt av dimma och kalla vindar. Hur gärna hon än velat hade hon inte förmått sig att gå in i dimman. Om hon hade gått in i den så hade hon aldrig kommit ut igen, det var hon säker på. Den skulle ha hållit henne kvar för evigt, och då hade hon aldrig fått se sin vän igen. Men efterhand som årstiderna långsamt skiftat så verkade det som att hon ändå aldrig skulle få se den lilla hikiokin igen. Hon var borta, kanske för evigt, och Doris var ensam.
     Hon grymtade lågt och höjde huvudet från marken. Två ögonpar öppnades och riktades mot solen där den precis försvann under horisonten. De slappa öronen hängde lågt på huvudet. Den raggiga, toviga pälsen över större delen av hennes kropp gungade till för en lätt bris. Tungan sökte sig ut över nosen när hon gav ifrån sig ett kvävt gnyende. Långsamt höjde hon ansiktet mot himlen. Ett djupt yl steg ur hennes strupe, fyllt av den saknad hon kände. Alice. Kroppen darrade till när hon drog in luft i lungorna och gav ifrån sig ytterligare en utdragen ton. Alice var är du?

Med ett ryck höjdes det vilande huvudet från tassarna och de spetsiga öronen vinklades framåt då ljudet av en annan varg nådde Andúnë. Ett ekande yl for fram över slätten som sakta blev allt mörkare, och hon kunde inte låta bli att undra. Vem var det som ropade med en sådan sorgsen röst? Hon kunde inte förstå, det hade varit en vacker kväll natten skulle sannerligen även den bli vacker. Var berodde sorgen hon hörde på?
Med stillsamma rörelser tog hon sig upp på tassarna, samtidigt som hon kände hur månens bleka sken fyllde henne med energi. Hon kunde inte sova om nätterna, inte då månen var uppe. Och även om den låg bakom moln fann hon det många gånger svårt. Men hon brukade vila, ta det lugnt, för att orka med så mycket som möjligt på dagen. För det var då de andra vargarna var vakna, och hon gillade att möta andra. Hon gillade att skaffa nya bekantskaper, nya vänner. Trots att hon levt större delen av sitt liv i detta land var det sorglig nog endast ytliga kontakter hon hade fått. Inga riktiga vänner... Kanske det berodde på att hon sällan stötte på samma varg mer än en gång.

Huvudet riktades åt det håll som Andúnë trodde att ljudet hade kommit från. Hon spanade, men såg ingenting. Skulle hon svara, eller skulle hon bara vandra ditåt och hoppas finna något? Ett tag stod hon tveksam, men sedan beslutade hon sig för att det nog vore lika bra att svara. Så den andre hade en chans att dra sig undan ifall denne ville vara ifred.
Den ljusa stämman letade sig upp mot skyn och ut över Numoorislätten när Andúnë ylade ut sitt svar åt den andre. Sedan satte hon tassarna i rörelse, vandrade i en stillsam takt med ett vaksamt öga som letade efter minsta rörelse i det mörka landskapet.

Doris tystnade och lät huvudet sjunka ner över de långfingrade framtassarna med en djup suck. Gräset viskade tyst när hon rörde på kroppen och drog upp bakbenen närmare sig själv. Det dröjde dock inte länge förrän hon spände kroppen och höjde huvudet igen. Ett klart, ljus yl bröt tystnaden. Hennes hjärta tycktes slå ett extra slag och bröstet kändes plötsligt lätt. Den första tanke som passerade genom hennes huvud var att vännen hade hört henne, att Alice var i närheten. Men lika snabbt som hoppet blommat upp inom henne insåg hon att rösten tillhörde någon annan. Det var inte Alice. Alla ögonen öppnades och sökte ut över området. Platsen blev betydligt ljusare för hennes syn när alla ögon öppnats. Hennes öron hade ställt sig upp på huvudet, men lade sig långsamt ner igen. Rynkor bildades mellan ögonparen när hon insett att det inte var den hon hade hoppats på. Den lätta känsla hon fått i bröstet blev istället tung.
      Långsamt och en aning klumpigt kom Doris på fötter. Hon ruskade på den kraftiga kroppen och fortsatte sedan att se ut över platsen, åt det håll hon uppfattat den röst som svarat henne. Kanske... kanske hade den sett Alice. Någonstans. Hon gav ifrån sig ett lågt gnyende innan hon svarade främlingen med ett kortare, dovt yl. Hon grymtade till när tungan for över nosen. Längre bort, mot den mörknande bakgrunden, tyckte hon sig skymta en silhuett och ett litet ljus. Vad var det för ljus? Doris höjde huvudet en aning, men höll det fortfarande lågt i förhållande till kroppen.

Den rörelse som först fångade Andúnës uppmärksamhet var en mörk gestalt som verkade dyka upp från ingenstans en bit till höger om henne. Hon ändrade sin riktning lite svagt, spanade för att se om hon endast inbillat sig eller om det verkligen var någon där. Tack var månen så kände hon sig inte lika vilsen som hon gjorde de nätter då den inte var framme, då världen inte var mycket olika det den var om dagen för henne så länge den badade i månens sken. Tack vare att hon var till hälften månvarg så hjälpte nattens vakande öga henne väldigt mycket.
Och mycket riktigt, nog hade hon haft rätt. Det stod någon där, framför henne. Någon som verkade se åt hennes håll och vänta på henne. Någon som liknade en varg, men... ändå inte riktigt.

Tassarnas trummande mot marken sänktes då Andúnë övergick från lätt trav till en stillsam gång, endast för att sedan stanna upp helt. Hon kunde nu se den främmande vargen relativt klart, om det nu ens var en varg? Hon var osäker, för främlingen besatt ett onormalt antal ögon, ett par väldigt stora tänder (betarna ;D) och kroppen verkade besynnerligt byggd. Huvudet lades en aning på sned medan Andúnë funderade över vad hon skulle göra egentligen, för aldrig hade hon mött en varelse som liknade denna tidigare. Men sedan bestämde hon sig för att hon inte var den som hade någon rätt att göra skillnad på andra baserat på deras utseenden. Nej, trots allt var det personligheten som räknades.
"Hejsan," sade hon med en mjuk röst och ett svagt leende dök upp i hennes ansikte medan hon granskade den andra med det ena ögat dolt i skugga och det andra klart upplyst av måntatueringen som fanns runt det.

[Ah, allt känns så... derp xD]

Den högresta silhuetten kom närmare. En varg, med långa ben och slank kropp. Doris grymtade till när hon drog in luft genom nosen för att fånga främlingens doft. En hona, högre än vad hellhounden själv var. Ljusskenet tycktes komma från främlingens ansikte. Vad var det för ljus? Omedvetet höjde Doris ytterligare lite på huvudet för att se bättre. Hennes svans gungade lågt och långsamt.
     "Hejfan", svarade hon lågt när den andra talade. Läpparna spände en aning mellan betarna när ett litet leende tillfälligt sökte sig in i ansiktet, endast för att försvinna igen. Hon satte sig ner.

[Om du inte visste det redan så läspa Doris mycket, och alla "s" hon säger skrivs därför som "f" C:]

[Ja, jag vet. Doris är så söt som läspar :'D]

Huvudet lades aningen på sned då Andúnë fick svar av den andre. Denne talade på ett underligt sätt, men det var ändå förståeligt. Kanske det var en dialekt som härstammade någon annanstans i landet? Vad visste egentligen hon om den saken, det var inte direkt så att hon hade sett allt och visste allt.
Hon besvarade det svaga leendet som den andre visade henne. även om hon fortfarande fann den främmandes utseende aningen bisarrt. Aldrig hade hon stött på en varg som liknade denne. Men en varg måste det vara, det var hon åtminstone säker på. Eller kanske det var en korsning? Fanns det hybrider mellan olika djurarter? I såna fall var hon inte alls säker på vad den andra halvan av främlingen kunde vara, ifall den första halvan bestod av varg.
"En vacker natt, inte sant?" Alla nätter var visserligen vackra på sitt eget sätt, men Andúnë gillade de nätter som hade starkt månsken allra bäst. Det gav henne kraft, tack vare månvargsblodet som flöt i hennes ådror.
"Mitt namn är Andúnë," sade hon med en artig ton i den lena rösten, att presentera sig var trots allt inte mer än rätt. "Och vem kan du vara?"

[Så skumma inlägg då man lär känna karaktären xD]

Hon nickade långsamt. Jo, visst var natten vacker, även om ingen natt varit lika vacker sedan hon blivit ensam. Var var Alice? Hon hade omedvetet vänt huvudet mot horisonten, där solen gått ned, men såg tillbaks på den slanka honan med det skinande tecknet i ansiktet när hon presenterade sig. Andune.
     "Dorif", svarade hon lågmält. "Jag heter Dorif."  Hon sänkte de öppna ögonparens blick till marken och fuktade nosen. Försiktigt plockade fingrarna på den ena tassen med gräset framför henne.

"Doris?" Andúnë upprepade det som den andre hade sagt med en svagt frågande ton i rösten. Inte för att hon inte hade hört, utan mer för att hon ville vara säker på att hon fick det rätt, speciellt när det gällde namn. Den främmande brytningen den andre hade verkade vara en sådan som man lätt kunde förväxle ett ord till ett helt annat. Och sådana missförstånd ville hon gärna undvika så långt som det gick. "Vilket fint namn," lade hon sedan till med ett varmt leende, mest för att den andre inte skulle tro att hon ifrågasatte själva namnet.
Huvudet lades aningen på sned, och Andúnë försökte läsa av den andres ansikte. På något sätt verkade de underliga varelsen... ledsen. Men det kanske bara berodde på de många ögonparen eller något av de andra utstickande dragen som den andre faktiskt bar, vad visste hon egentligen? Kanske denne Doris inte var det minsta ledsen.
"Jag har aldrig mött någon som dig... Eller, rättare sagt, jag har aldrig mött någon som har mer än två ögon." Hon log vänligt medan hon talade.

Hon nickade när den andra upprepade hennes namn. Ett litet leende sökte sig in i hennes ansikte när Andune sade att hennes namn var fint. Doris såg upp från marken igen. "Tack". De slappa öronen höjdes en aning när hon riktade dem mer framåt. När hon såg på främlingen så kunde hon inte sluta fascineras av det skinande märket i hennes ansikte. Hon förstod inte hur det sken, vad det var som gjorde det eller om det sken av sig själv. Det var fint, även om det lade honans andra ansiktshalva i skugga.
     När Andune nämnde att hon inte mött någon som Doris så blinkade hellhounden och öppnade ett tredje ögonpar. "Inte jag heller", svarade hon innan hon kom på att det lät fel. "Jag har inte mött någon fom du, menar jag. Med fådant märke." Hon höjde den ena framtassen mot sin egen kind i en hastig, tveksam rörelse innan den åter sänktes. "Det är väldigt fint", fortsatte hon med låg röst. Öronen drog sig en bakåt igen på ett nästan nervöst vis.

Den flerögda kommenterade Andúnës skinande märke, det som hon bar runt sitt ena öga, och hon kände en svag förståelse över varför de andre undrade. Hon var inte ovan vid det, de flesta som mötte henne om natten undrade vad det var för något som sken så starkt runt ögat. På dagen däremot var det ingen som frågade, för då syntes det inte. Då var det endast en helt vanlig brun nyans, som resten av hennes päls. Ett tecken som fann sin styrka i månens sken.
"Du är inte den första som frågar," sade hon med en vänlig röst. "Det är, vad de kallar, en måntatuering. Den skiner om natten, då månen är framme."
En kort, snabb och enkel förklaring. Egentligen visste Andúnë inte så mycket mer om saken heller. Endast det som fadern hade berättat, han som varit en renrasig månvarg. Själv bar hon hans gener, och det var därför som hon även hade tecknet runt ögat. Ett arv från faderns släkt. Och hon värderade det även väldigt högt, ty fadern var en varg hon älskade väldigt djupt och som stod mycket nära hennes hjärta.

Doris såg från främlingen och mot himlen när denna nämnde månen. Stjärnorna hade börjat skina klarare sedan solstrålarna försvunnit bortom horisonten. Ibland undrade Doris vad som fanns där, bortom horisonten. Något måste finnas där borta, om solen kunde försvinna i väst och stiga i öst. Om hon tog sig bortom horisonten, skulle hon hamna i andra änden av landet då? Eller var det en annan plats, ett land hon inte sett? Kanske var det ett vackert land. Kanske en plats utan sorger. Det lilla leendet i hennes ansikte blev nedstämt innan det försvann. Doris satte sig tungt ned och såg tillbaks på Andune. Kanske hade den slanka honan sett hennes vän? Hon harklade sig omärkligt innan hon tog till orda med låg, osäker röst.
     "Har du fett en liten hikioki? Hon är grön, med blå vingar och lång lugg." Som så många gånger förut höjde hon de långfingrade framtassarna för att visa hur stor den hon sökte var. "Hon heter Alif." Rösten stockade sig en aning i halsen, och läpparna vägrade lyda när hon skulle uttala namnet. Hon strök med tungan över nosen och försökte igen. "Alif." Ordet var lågt och hon kunde inte få helt rätt på det. Alice. Det hade alltid varit svårt att uttala, men hade inte varit något som störde medan vännen varit där. Men nu när Alice var borta så ville hon säga det rätt, hon ville att andra skulle höra rätt så att de inte trodde att hon letade efter någon annan, om de hade mött hennes vän.

Andúnë lyssnade mycket uppmärksamt medan den andre talade, mest på grund av att hon inte ville missa något ord vilket skulle vara väldigt lätt med tanke på det underliga uttalet. Visst skulle hon säkert kunna vänja sig vid det, men det skulle nog ta lite längre tid än så här. Aldrig hade hon hört någon som talade med samma brytning som denne Doris. Kanske det hade att göra med denne utseende också, för inte heller hade Andúnë mött en varg som liknade denne. Säkerligen kom Doris från någon exotisk plats, där de talade på sättet som hon gjorde. En plats som var främmande för Andúnë. Den brunspräckliga honan kände hur nyfikenheten vaknade inom henne, men hon behärskade sig för att inte ställa någon förhastad eller dum fråga gentemot den andra. Men det hade verkligen varit intressant att besöka den plats som Doris kallade hem.

Andúnë ruskade lätt på huvudet då hon lyssnat klart till vad Doris hade att säga.
"Nej, tyvärr har jag inte mött den du talar om," sade hon. Hon fascinerades av rörelserna som den andre kunde höra med sina underliga framtassar. "Är det en vän till dig?" Hon undrade vem det var Doris frågade efter. Och hur det kom sig att frågan ens ställdes. Antagligen hade Doris något ärende med den andre.

Hon satte ner framtassarna i gräset på nytt när Andune svarade att hon inte hade sett den Doris pratade om. När den slanka honan frågade om det var en vän så nickade Doris med sänkt blick.
     "Alif har varit borta länge nu", svarade hon med tjock röst. "Jag hittar henne int-" Ordet avslutades i ett kvävt läte när Doris överväldigades av tanken på att hon kanske aldrig skulle hitta vännen igen. Hon knep ihop ögonen hårt och drog ett djupt, skälvande andetag. Saknaden efter Alice hade under de långa månader hon letat knutit en hård knut i Doris bröst som hon inte kunde lösa upp. Det smärtade mer än någon saknad hon tidigare känt, som om en del av henne själv hade försvunnit. Alice hade varit som en syster, hennes bästa vän och någon som visade henne rätt när hon var vilse. Och nu var Alice borta, och Doris var ensam. Hon var mer vilse än vad hon någonsin hade varit.

Utan att släppa fokus från den flerögda vargen lyssnade Andúnë till orden som denne hade att säga. Det verkade vara viktigt för den andre, Alice verkade vara en viktig del av Doris liv, och då blev det såklart viktigt för Andúnë också då hon gärna ville hjälpa denna underliga hona att finna sin vän. Det kändes inte mer än rätt, ingen skulle behöva vara ensam på ett sådan vis.

Då Doris ord sedan avbröts i ett kvävt läte kände Andúnë hur hon sörjde med den andra honan. Ifall den andres känslor var så starka kunde verkligen inte vara en enkel tid i dennes liv just nu, och Andúnë hade aldrig varit den som haft svårt för medkänsla.
Med en lätt rörelse flyttade hon sig aningen närmare, lyfte ena frambenet och placerade sin tass på en av Doris underliga framtassar i en tröstande gest.
"Bara ditt hjärta önskar det, så kommer du att möta henne igen." Ett svagt leende spelade på hennes läppar medan de gråa ögonen var fulla av medkänsla och sorg, blandat med en önskan att trösta den andre.

Doris ryckte till när den slanka honan lade sin tass över hennes. Hellhounden höjde nosen och kisade med sitt nedersta ögonpar på Andune. De andra ögonen var hårt slutna, den höga pannan rynkad av sorg. När Andune talade så började Doris att skaka av tillbakahållen gråt och hon sänkte blicken på nytt.
    "Ett år", kved hon tyst. "Över ett år. Jag hittar... hittar henne int-" Orden dog än en gång ut när hennes röst brast. Hon satt tyst en kort stund, darrande, innan hon såg upp igen med blank, kisande blick. När hon fortsatte tala så var det med en nästan desperat ton. "Hon kanfe är borta. Hon kanfe var kvar i fkogen när elden... Jag trodde att hon var med mig, men det var hon inte." Tårar droppade från Doris nos. Hon drog ett nytt, skälvande andetag och försökte hålla tillbaks gråten, utan lycka. Det var inte meningen att gråta inför främlingen, men hon kunde inte hejda tårarna som föll. Doris hade gråtit mycket sedan Alice försvann.

En svag desperation greppade tag om Andúnë då den andre brast ut i gråt. Mellan snyftningarna berättade den flerögda om sin saknade vän, och det enda Andúnë kunde tänka på var hur hon skulle kunna hjälpa denne? Hon hade inte sett den saknade kamraten, inte heller hade hon någon kraft eller förmåga som kunde hjälpa henne att leta efter försvunna vargar.
Hon öppnade munnen, stängde den sedan igen. Det var svårt att finna ord att säga i stunder som dessa, speciellt då det enda Andúnë önskade var att göra allting lite bättre, lite lättare och lite lättsammare. Hon ville hjälpa, men visste inte hur.
"Det är ett stort land," sade hon med sin mjuka stämma. "Bara för att du inte hittar henne betyder det inte att hon inte finns där ute. Tro mig, du kommer att finna henne. Jag känner det på mig. Jag tror nog att denna Alice saknar dig lika mycket som du saknar henne, och är där ute och letar efter dig också." Tassen dröjde sig kvar där den placerats för att trösta och Andúnë kände hopp över att orden hon valt kanske kunde hjälpa den underliga vargen hon mött. Och hon hoppades också att denne skulle finna sin förlorade vän.

Doris öron ryckte, lyssnade till främlingens mjuka röst och lugnande ord. Doris drog ett djupt andetag och höll det för en stund för att lugna ner sig igen. Hon släppte ut luften i en djup, skorrande suck. Alice.
     "Jag tror nog att denna Alice saknar dig lika mycket som du saknar henne, och är där ute och letar efter dig också."
     Kanske var det så. Kanske... kanske letade Alice efter Doris också. Doris kisade upp mot främlingen med det lägsta, mest normalt placerade ögonparet. Blicken var grumlig. Runtom dem hade kvällens färger bytts mot nattens, med klara, glimmande stjärnor i den mörka skyn.
     "Tack", sade Doris med tjock röst. Tårarna hotade fortfarande i ögonvrårna, hennes nos var blank av de salta dropparna. Hon höjde huvudet, och öppnade fler av ögonparen för att se på stjärnorna. Kanske fanns Alice där ute, och letade efter Doris. Kanske saknade hon Doris lika mycket som Doris saknade henne. Hon skämdes av tanken på att ge upp när hennes bästa vän kanske fortfarande fanns där ute någonstans, och letade efter henne.
     Hon sänkte blicken på nytt, och såg ner i gräset. Världen var så stor, och Alice så liten. Hur skulle Doris någonsin hitta henne? Hon såg på Andune igen.
     "Har... har du hört om en flätt klädd helt i blommor?" Doris harklade sig i ett försök att göra rösten mindre tjock. Hon hade själv aldrig varit där, men hon hade hört talas om den från andra. Om hon skulle hitta Alice någonstans så var det där. En vacker plats, Alice älskade allt som var vackert. "Jag... jag vet inte hur jag kommer dit. Och... dimman." Hon nickade år sydväst, i den riktning hon hade fått höra att det blomklädda landskapet fanns. Men för att komma dit härifrån behövde hon korsa ett land höljt i dimma. "Jag... det är få mycket dimma. Det måfte finnaf en annan väg..." Rädslan var tydlig i hennes mångögda blick. Doris hade alltid varit rädd för dimma, enda sedan hon var valp. Hon hade aldrig trott att hon skulle hitta ut igen.

Det skar i hennes hjärta att se hur den underliga varginnan var helt uppbruten av sorg. Och Andúnë önskade så innerligt att det fanns något hon kunde göra, men på intet sätt kunde hon hjälpa. Hon svalde, försökte gömma undan sorgen som även fanns inom henne, innan hon med ett tungt sinne svarade Doris, uttalade ord som hon helst inte velat säga.
"Tyvärr." Hon var inte bekant med det området av landet, inte vidare väl i alla fall. Nog kunde det hända att hon vandrat där, på de ställen som Doris talade om, men i så fall var det länge sedan. Och hon vågade inte säga något ifall hon skulle vilseleda den redan så vilsna själen.
"Tyvärr, jag kan inte hjälpa." Det tog så emot att säga orden, ja, det ska i hennes hjärta, men hon förmådde sig inte ljuga för den andre. "Jag känner inte till de områdena."
En svag panik greppade tag om henne, hon måste göra något, säga något. Få de andre att känna sig lite bättre, lite gladare. Något som ingav mod och hopp, några små ord som kunde göra betydelse. Det var vad hon behövde säga, och desperat letade hon igenom huvudet efter ord som kunde passa.
"Men ni har inget att frukta. Världen är er vän och Månen är er vägledare. Tillsammans med dem kommer ni att finna den ni har förlorat. Låt inte rädslan och sorgen styra er, ni är starkare än så."
Hon log svagt emot Doris, hoppades att orden skulle ha rätt effekt.

När Andune sade att hon inte kände till området så sänkte Doris tillfälligt blicken igen. Det ryckte i hennes mungipor, ett sorgligt leende som spände runt de tjocka betarna. Nej, alla kunde inte veta. Doris visste ju inte hur hon skulle komma dit, så alla kunde inte veta. Hon skulle just till att säga att det var okej när Andune fortsatte att tala. Doris såg upp mot himlen när den andra talade om månen. En vägledare. Hon gav ifrån sig en kort fnysning och vände det sorgliga leendet mot den högbenta honan.
     "Tack." Var hon verkligen starkare? Det kändes inte som det, inte nu. Doris hopp om att finna Alice var bara litet numera. Men hon höll kvar vid det, bet sig fast så hårt hon bara kunde. Kanske fanns det styrka i det lilla. Hon vände tillbaks blicken mot himlen vid horisonten och suckade. Hennes kropp darrade lätt, men tårarna hade i alla fall slutat hota i ögonvrårna. För nu.
      Doris satt tyst en stund och såg ut mot horisonten där solens sista färger på himlen nu försvunnit och ersatts med nattens blå nyanser. Tankarna vandrade fram och tillbaka i hennes huvud. Tänk om Alice fanns där ute, och letade efter henne också. Kanske gjorde hon det. Kanske skulle de hitta varandra igen. Hon var inte säker på vad hon skulle säga till Alice när hon fick se henne igen. Det fanns så mycket hon ville säga. Hon saknade vännen så otroligt mycket.
     "Har du någon", började Doris med tankfull ton efter en stund, och såg mot Andune igen, "du letar efter?" Om hon hade det... kanske kunde Doris hjälpa till. Att hålla utkik, när hon ändå letade själv. Berätta att hon letade. Doris hoppades att de hon träffat och frågat om Alice skulle berätta för vännen att hon letade efter henne, om Alice träffade dem innan Doris han hitta henne igen.

Med en blick full av medlidande såg Andúnë på den varginnan med det underliga utseendet som befann sig framför henne. I tystnad undrade hon om den andre hade haft det svårt i livet, tack var de ytterst ovanliga dragen som denne hade. Mest utstickande var de många ögonparen. Kunde det vara så att Doris såg bättre tack vare dem? Andúnë frågade inte, men hon undrade.
"Nej," svarade hon sedan. "Jag har ingen jag letar efter just nu. "
Tankarna nådde den Eldar som den vita varginnan talat om. Men det enda Andúnë hade angående denne varghane var ett namn. Och även om hon önskade träffa honom skulle hon inte säga att hon letade efter honom. Det vore alldeles för underligt. Vad skulle han inte tro om rykten om att en främmande varginna letade honom, som dessutom inte var annat än ett smutsblod i de renrasigas ögon? Det var en sak som hon nog gjorde bäst i att hålla tyst om.
"Jag är bara en simpel vandrade som fortfarande inte funnit min plats här i världen." Hon log svagt åt Doris, i ett försök att muntra upp den andre ännu lite mer. "Men det känns som att jag är på god väg!"

Doris nickade långsamt när Andune sade att hon inte letade efter någon. Den mångögda blicken sökte sig åter till marken för ett ögonblick, innan hon såg tillbaks på den slankare honan då hon fortsatte tala. På god väg.
    "Ja", svarade Doris med låg, något frånvarande stämma, utan att egentligen tänka på vad hon svarade på. Ett av ögonparen förblev vända mot den andra tiken när Doris vände resten av blicken mot himlen igen. Tankarna vandrade genom hennes huvud, fyllda av det den andra sagt. Tänk om det var sant, om Alice var där ute och letade efter henne. Kanske hade vännen redan mött någon av de Doris talat med, kanske hade hon hört om det blomklädda landskapet och var också på väg dit? Eller fanns hon kanske redan där?
    Doris reste sig abrupt upp från där hon satt, och blev stående för ett ögonblick innan hon ruskade på hela kroppen. Den rufsiga pälsen rungade runtom henne, och öronen flaxade på hennes huvud innan de blev stilla. Med ett djupt andetag och en ljudlig suck vände helveteshunden sedan ansiktet mot Andune.
    "Hon måfte finnaf där ute." Trots sorgen som fortfarande spelade i hennes kropp så fanns där en ny skymt av målmedvetenhet i hennes röst. Doris vände och ställde sig framför den andra tiken, innan hon satte sig på bakhasorna. Hon mötte den andras blick med en trevande min, och höjde framtassarna en liten bit från marken. "Får jag?" Doris väntade på Andunes svar innan hon grep tag om tiken med sina framben och lutade det breda huvudet mot den andras nacke.
    "Tack." Hon höll om främlingen för bara ett kort ögonblick, och släppte sedan snabbt igen. Hon sjönk tillbaks på hasorna efter att ha rätat något på benen för att nå bättre. Hon satt inte still i mer än ett andetag innan hon reste sig igen. Hennes blick vandrade snabbt från horisonten och tillbaks till Andune. "Jag fka hitta henne. Jag fka." Hennes min blev mer hoppfull. "Jag hoppaf att jag får träffa dig igen, Andune", sade hon med tacksam stämma.

[Hoppas det är okej med lite PP där. Säg bara till annars så ändrar jag (:
Vi är btw bäst på att ha rollspel som tar mer än ett år att komma genom xD]

[Åh, gud... Nu har jag varit sjukt seg! Vafan, varför tar det alltid ett år att komma igenom våra rollspel, som du säger? xD]

Det var med ett vänligt leende som Andúnë lyssnade på den underliga honan då denne talade. Det verkade som att hon hade väckt någon sorts hopp hos den andre, och det gjorde hennes lycklig. Hon önskade ingen något ont, och det verkade som att hon hade fullföljt sitt uppdrag här. Man mötte inte andra vargar av slumpen, det fanns en mening med allt, som hon trodde. Och här hade meningen varit att ingjuta hopp. Att få Doris att tro och leva vidare.
Hon skulle återfinna sin vän en vacker dag, det var Andúnë övertygad om. Månen skulle visa vägen, bara de inte slutade hoppas.

När Doris drog henne till sig i en omfamning breddades Andúnës leende, och hon höjde sin egna framtass och kramade tillbaka. Hon hade inga problem med närhet, hon gillade det. Förutsatt att det var på rätt sätt, och detta var just det. Kamratskap, vänskap. Hon kunde inte säga nej till någon som behövde uppmuntras. Och detta var vad Doris behövde. Kanske vad hon själv också behövde.
"Ni kommer att finna henne, var så säker. Och om ni känner er ensam, låt Månen visa er vägen."
Hon reste sig, precis som Doris hade gjort, och i de gråa ögonen fanns inget annat än värme i blicken som såg på Doris. Doris, hennes vän.
"Självfallet kommer vi mötas igen, då det är meningen att vi ska återförenas kommer våra vägar att åter korsas. Tills dess önskar jag er all lycka på er färd."
Det kändes lite vemodigt att behöva ta avsked. Trots den andres underliga utseende hade Andúnë verkligen fattat tycke för honan. Det var något oskyldigt och rent över henne, något som var sällsynt nu för tiden. Och Andúnë gillade det. Det var vackert.
"På återseende, min vän."
Vän. Det kändes bra att säga det. Vänner. De var vänner. Och det skulle det alltid vara.

[Avslutat här då, om du inte vill skriva något mer? xD]