Dagens värme gjorde avtryck på den sena natten. Det var kvavt och värmen steg ännu från marken. Det var sällsamt vindstilla i området. Rökplymerna från hyddorna steg märkligt rakt mot det stjärnklara himlavalvet. Timmen var sen och det tidigare livfulla lilla samhället var betydligt tystare.
     Lev hade sökt igenom området flera gånger. När oron tilltagit hade hans letande blivit mer frenetiskt. Det var långt in på natten och det enda bestående sällskapet han hade var den tunna månskäran och de otaliga stjärnorna. De var inte mycket till sällskap, eller tröst när insikten långsamt tog fäste. Maksim var borta. Hjärtat sjönk som en sten i djupt vatten.
     Ändå kunde han inte låta bli att söka igenom Svartstrand en gång till. Han förbannade sig över sin egen godtrogenhet, över hur han aldrig gav upp hoppet. Han ville inget annat än att ge upp. Han hade letat tillräckligt efter sin bror. Ändå fann han sig där igen - sökandes.
     Sökandet blev en bra distraktion för alla andra tankar som hotade. Maksim hade varit en bra distraktion. Kanske var det därför han plötsligt kände att han var på bristningsgränsen. Vad var det han höll på med? Vad skulle det här hjälpa? Hans raseri skulle alltid finnas kvar, och han skulle aldrig kunna återvända.
     Ögonen var härjade och glansiga av tårar när Astrid plötsligt stod framför honom. Hon såg förvånad ut. Om det var på grund av hans jäktade uppsyn eller hur oväntat det var kunde han inte avgöra. Hjärtat slog hårt och ivrigt. Han hade det inte i sig att dölja vemodet som präglade hans blick.
     “‘S-strid,” fick han fram mellan sammanbitna käkar. “Har du sett honom?” frågade han med låg men pressad stämma. “Maksim. Min bror,” klargjorde han.

Tröttheten hade tagit över likt en förtrollning. Så fort hon satt tassarna i det tillfälliga hemmet och lagt sig till rätta hade hon somnat bredvid sin mor och syster. Hon hade kanske sovit i ett par timmar när en konstig känsla hade fått henne att vakna.
    Nyvaken blickade hon ut över familjen, som alla sov djupt. Astrid ryckte något på axlarna innan hon åter försökte sluta ögonen och somna om, men den gnagande känslan fanns kvar. Hon suckade lågt innan hon försiktigt reste sig upp. Sakta, och noggrann med att inte väcka någon klev hon ur det enorma tältet.
    Hon hann inte mer än bara några meter utanför ingången innan ett välbekant ansikte tornade upp framför henne.
    ”Lev?”  Förvåningen gick inte att dölja. Astrid ruskade på sig i ett försök att vakna till. ”Din bror? Nej, jag har inte sett honom. Har bara varit här.” Hon kunde se allvaret och rädslan i Levs blick. ”Men jag kan hjälpa dig leta, om du vill? Ska jag väcka min familj?”

Besvikelse och oro sprang över hans anlete. Han var borta.
     “Nej,” protesterade han snabbt, “väck dem inte. Det är bara-” Orden dog i hans mun. Han visste inte vad han skulle säga. “Han-, vi-,” Han tystnade igen och lät vemodet skölja över honom på nytt. Fanns det något sätt att förklara allt utan att överväldiga henne?
     “Är orolig för honom. Han har varit borta från oss länge, och vill inte förlora honom igen.” Det fanns en vädjan i hans röst. Huvudet slokade, tungt av svårmod. Det var tydligt att det dolde sig mer bakom hans ord. Han ville berätta för henne men visste inte hur.
     “Vill du hjälpa mig leta?” frågade han försiktigt för att ta upp hennes tidigare erbjudande.

Astrid försökte se så förstående ut som möjligt. Hon kunde se hur jobbigt det var för honom, märkte av vemodet och stressen. Det nyvakna, trötta uttrycket som vilat över hennes anlete var nu fullt seriöst och vaket.
    ”Försök att andas,” försäkrade hon honom, lite skarpare än vad hon egentligen menade. ”Han kan inte ha kommit alltför långt bort, eller hur?” Astrid var en van vandrare, och oavsett hur snabbt man rörde sig så kom man inte hur långt som helst.
    ”Jag hjälper dig självklart.” Det drog mjukt i hennes läppar. Det enda hon ville var att hjälpa honom, inte att se honom så här. Men det låg en orolig känsla hos henne, det var som om Lev dolde något. Astrid kunde inte riktigt förstå vad, eller varför, men det var som om något tyngde honom.
    ”Är det… är det något mer?” Frågade hon försiktigt, ville inte tränga sig på. ”Vet du vad, vi börjar leta först, sen kan vi prata.”

Levs uttryck blev sammanbitet när han försökte samla sig. Han svarade henne med en stel nickning och ledde dem bort från tältet. Hans inre kändes spänt, som om något inom honom ville spricka. Han behövde berätta för henne, men var så rädd för vad det skulle innebära. Han ville inte förstöra den rena, enkla relationen han skapat till henne. Han ville inte att det mörker han bar med sig skulle ta över och besudla den.
     “Maksim är inte min riktiga bror,” började han tvekande, “han är min kusin. När vi var små försvann han. Trodde han dött, men han levde. Hos sin mor, i Civitas. Han var förändrad.” Lev lät teorierna om vad som egentligen hänt förbli osagda. Det hade aldrig blivit bekräftat, och Maksim verkade anse något annat, men Lev anade att han blivit bortförd av henne.
     “Har gjort allt för att få honom tillbaka, ‘Strid,” sorgen färgade av sig i hans röst igen, “han har alltid vägrat. Har aldrig varit så nära som nu. Kan se att han… att han finns där inne någonstans.” Åtminstone var det var han inbillade sig. “Måste hitta honom. Kan inte förlora honom igen.” Kanske förstod Astrid desperationen i hans uppsyn bättre nu.

Astrid kunde inte låta bli att känna ett stygn av besvikelse när Lev talade. Hon hade förväntat sig att de redan från början skulle ha en ärlig relation till varandra, men hon kunde heller inte klandra honom. Det kanske inte var det man berättade för någon man ganska nyligen träffat. Trots allt var det en stor börda att bära på.
    Hon förblev tyst under ett par minuter, medan de gick sida vid sida i den varma natten. Vad var rätt eller fel att säga? Hon hade aldrig varit med om att någon öppnat upp sig så för henne. På samma sätt som hon kände sig lite besviken kände hon sig också hedrad att han litade på henne.
    ”Okej. Jag förstår.” Hennes röst kanske lät mer ledsen än hon egentligen menat, och hon harklade sig ursäktande. ”Förlåt, jag vet inte riktigt vad jag ska säga… jag trodde ni var bröder. Ni är väldigt lika.” Astrid försökte le uppmuntrande, men det var som om sorgen hade fastnat i Levs anlete och inte skulle försvinna.
    ”Vi kommer att hitta honom, din bror.” Hon lade huvudet på sned. ”Jag kan inte ens… sätta mig in i hur det måste ha känts. Att förlora någon så och sen… veta att han finns där. Men… om jag får fråga… varför, varför tror du att han har ändrat sig nu?”

Astrids fråga fick honom att stelna till. Han hade inget bra svar. Inget konkret tecken. Kanske var Maksim samma som tidigare, men det var inte han. Kanske var det också det som krävdes.
     “För att… jag har ändrat mig.” Orden var kvävda, dränkta av känslor. Hans stirriga blick mötte Astrids. Hon såg på honom med ett försiktigt leende. Han andades in i en hård stöt. “Kan inte förklara,” fortsatte han med en mer pressad ton. “Han är allt jag har kvar.” Orden var beslutsamma för att dölja den sorg som egentligen hängde vid dem. Kanske skulle andra säga att det varit hans val att lämna, men så hade det inte känts för honom.
      “Извините*,” sade han och såg bort. “Var inte meningen att tynga dig med det här. Är bara…” Han tystnade. Han kände sig plötsligt dum. Generad över sitt agerande, sin sårbarhet. Det här var inte vem han ville vara inför Astrid.

*förlåt

”Allt du har kvar?” Astrid lade huvudet något på sned. Han hade talat så gott om alla i sin familj, speciellt om sina syskon och sin mor. Vad menade han nu med att det enda han hade kvar var Maksim? ”Vad… vad menar du?” En plötslig oro slog henne. Hade någonting fruktansvärt hänt hans familj? Var dem skadade.
    ”Och du, du behöver aldrig be om ursäkt. Jag finns här för dig.” Hon gav honom en försiktig men mjuk knuff i sidan. ”Jag är din vän, och det gör mig glad att du litar på mig. Önskar bara jag kunde göra mer.” 

“Vad… vad menar du?”
     Hans inre blev till en hård, stram knut. Det låg så mycket outtalat begravt i hennes fråga, i hennes ton. Sånt som Lev aldrig ville behöva avslöja för henne, men som nu skulle ligga mellan dem och skava. Han hade råkat så ett frö till något giftigt mitt i vad han kände var hans fristad. Strupen var alldeles för torr för att svälja ner klumpen i hans hals.
     Levs svar på Astrids vänskapliga, lätta knuff blev bara en låg grymtning. Kanske var det inte av en slump som han befunnit sig utanför hennes tält. På något sätt verkade de ju alltid föras samman av energier större än dem själva. Men nu var han osäker om det hade varit för det bästa denna gång. Oron och dess kloformade tankar hade bara fördubblats. I de små utrymmena mellan ängsliga tankar över Maksim så greppade nu modfälldhet gällande Astrids och hans vänskap tag. Han såg på henne ur ögonvrån. Vad betydde det här?
     “Спасибо зайка*,” fick han till slut ur sig. Utmattningen av känslostormen gjorde sig till känna i både hans röst och uppseende. “Det… betyder mycket.” Han vågade möta hennes blick igen för att visa sin uppriktighet. Det betydde till och med för mycket. Den genuina vänligheten i hennes ögon kändes nästan bländande för honom, brännande. Han förtjänade den inte.
     “Du är, för snäll.” Hans ord var långsamma, trevande, som om han inte riktigt var säker på vad han skulle säga förrän orden kom. “Var försiktig. Finns många som kommer försöka utnyttja det.” Så som han själv. Han log ett leende som var menat att vara medlidsamt, men fick honom bara att se än mer uppgiven ut.

*tack bunny

Astrid fann sig själv i en annorlunda situation. Vid deras tidigare möten hade det alltid varit lättsamt, trevligt, och kanske till och med… ytligt. Nu kändes det som om hon för första gången fick komma djupare än så. Lev hade öppnat upp sig för henne på ett helt annat sätt, trots att han inte berättade vad som faktiskt pågick. Men hon tänkte inte tvinga honom till någonting, tids nog skulle hon få veta - eller inte. Oavsett var det enda hon kunde göra nu, att finnas där för honom.
    “Jag ska vara försiktig,” lovade hon. “Nuså, ska vi försöka leta vidare efter din bror?”

Lev nickade bara till svars. Den delen av honom som på något sätt ville fortsätta bekänna sin uppskattning för henne dränktes av hans klenmod. Blicken dröjde sig kvar vid hennes för ett ögonblick innan han gav vika och såg ut i mörkret igen.
     Letandet fortsatte till mestadels i tystnad. Emellanåt pekade Astrid ut någon skepnad som hon tyckte liknade Maksim, men hennes omdöme var inte vidare exakt på grund av det korta ögonblicket de setts. De letade igenom Svartstrand flera gånger. När Lev la märke till tröttheten i hennes uppsyn föreslog han att hon skulle gå tillbaka, men hon insisterade på att hjälpa honom - trots att de båda nog insett att de var förgäves.
     När solen hade börjat skymta och himlen börjat ljusna i sina bleka toner skiljdes de till slut åt. Lev tackade henne återigen.
     “Вот моё сердце*.” Han gav henne en djup nickning. Leendet som han lämnade henne med var trött, men uppriktigt. Trots den surrande oron så kändes en del av honom full av tacksamhet. Det var omöjligt för honom att inte hänföras av hennes genuinitet och godhet. Hur den på något sätt nådde honom genom det mörker han begravde sig själv i. Det kändes alltid bistert att säga farväl till henne, men denna gång än mer. Men han kände också en ny tillit till Gudarna. Om det var menat skulle de ses igen.

*Här är mitt hjärta - en rysk tacksamhetsfras 

[Avslutat]