Vinden ruskade ivrigt i trädtopparna ovan och stämde in med insikternas gnisslande sånger till ett brusande bakgrundsljud. Dagens värme och ljus hade falnat med solen själv och var nu ersatt av månens bleka närvaro. Den kastade sitt silvriga ljus på omgivningen i hopp om att lätta några av de bottenlösa skuggorna. Men inget kunde mäta sig med dunklets djup.
     Den unga vargen travade rytmiskt längs en av flockens upptrampade stigar. Stegen var tunga av utmattning. Som många gånger förr, hade novisen stannat efter att träningen avslutats för att fortsätta själv. De sena nätterna tog givetvis ut sin rätt i sömn, men sömn hade hon ändå svårt med när mardrömmar skakade henne till vakenhet igen.
     Den grunda flodens mjuka, rogivande porlande blev påtagligare med var steg och törsten ekade i hennes strupe. Väl framme vid vattendraget drack hon sig nöjd, och slog sig sedan ner. Den breda floden gjorde ett uppehåll i det annars täta, välvda lövtaket och släppte in månljuset. Ett strålande band av diamantstoft var utstrött över himmelen, från horisont till horisont.
”Är du klar nu?” Niyaha vred instinktivt på sig, trots att hon visste att rösten tillhörde hennes far. De blå ögonen mötte hans heterokromatiska när han stegade ut i månskenet. Unghonan vände tillbaka blicken upp emot himlavalvet. ”Ja”, svarade hon kort.
     ”Det är många sena kvällar nu för tiden”, sade Kenai när han satt sig ner intill henne. Det var ett tydligt påstående, men ämnat åt henne att svara på. Niyaha suckade ljudligt. ”Pappa, jag är trött. Jag orkar inte diskutera det här nu” Trots att hon vände ner blicken för att se honom, fortsatte han stirra upp i skyn och hummade bara dovt.
     Ungvargen reste sig upp och vände om i beredskap att vandra till sovlägret. Efter bara några steg avbröt hennes fader henne och hon stannade abrupt: ”Niyaha... Kan du bara, förklara för mig-” Niyaha hejdade honom med ett frustrerat stön. ”Det är alltid samma fråga. Samma tal varje gång. Jag orkar inte höra och jag orkar inte förklara mig hela tiden. Du förstår inte. Du har inte ens viljan att ens försöka förstå” Bitterheten i hennes ton satte smak i hennes mun. Dagens övning hade varit ansträngande, och tillsammans med det nyfunna problemet att sova kände hon sig utpumpad, i både psyke och kropp. Det var inte vanligt att unghonan brusade upp.
     Kenai mötte hennes mörka, blå blick med ett uttryck av svag chock innan det övergick till samma lugn igen. ”Niyaha-” Återigen bet hon av hans mening: ”Jag vet! Jag vet att du bara vill mitt bästa, jag vet, jag vet, jag vet! Men du kan inte bestämma över mig. Du kan inte säga åt mig vad jag ska göra hela livet” Kenai såg på henne med en blick av sorgbeblandad bisterhet. ”Nej, det kan jag inte. Men det betyder inte att jag kommer låta bli att försöka. Det här... den här, vampyrjakten, är det mest absurda jag någonsin varit med om. Jag förstår inte att ni inte ser det, att DU, inte ser det. Hur kunde er mamma vara så dum att dra in er i det här? Har du ens tänkt på framtiden? Vad har du att sträva efter? Döden?” Trots att känslan av ilska inte gick att spåra i hans anlete, fanns den tydligt i den mörka stämman. Niyaha bet ihop och såg bort. ”Dimitrij-” Denna gång var det Kenai som avbröt henne: ”Dimitrij? Vill du bli som Dimitrij? Vet du vad hon gått igenom? Vad hon har fått uthärda genom sin livstid? Vad hon har varit med om för att vara den hon är idag?” Han tvingade sig själv att stanna upp. Niyaha sade inget och blicken var fäst i marken. Öronen var tillbaka vinklade och svansen hängde orörlig bakom henne. ”Du förstår inte, Niyaha. Du kan inte bli som Dimitrij. Och jag menar inte lika stark och duktig som hon, men du kan inte bli som henne” Rösten var dämpad och något sorgsen. ”Du kan inte se på henne och förvänta dig att om du går denna väg, så kommer du uppnå samma storhet. Du måste ta din egen väg, inte någon som är redan utlagd för dig” Niyaha vände sin blanka blick emot honom. ”Men det här är min väg, pappa. Oavsett vad den har att erbjuda. Jag vill det här” Hennes röst var försiktig, nedslagen. Det fanns ingen ilska att hämta ur hennes näpna kropp. Kenai suckade långsamt och tog några steg framåt. ”Men hur vet du? Du har inte upplevt något annat” Niyaha såg på honom med en min som var på väg att brista i gråt:
     ”Jag känner det i hjärtat.”