Delshay hade vaknat. Nu kunde han inte somna om, trots att benen värkte av träningsvärk och huvudet var trött. Det hade varit en hård träningsdag, och inte hade den gått vidare bra. Det hade varit varmt, ovanligt varmt för att vara vår, och solen hade skinit rakt ner på de tränande individerna. De tränandes tungor hade hängt långt utanför munnen i försök att kyla av sig medan de ändå tappert utfört övningarna. För hans egen del, hade det inte gått bra. Alls. Han hade snubblat på stockarna, sprungit åt fel håll i uppmärksamhetsövningen, fått fel på bönerna, och tillslut sprungit in ledaren och trasslat in sig i hennes vingar vilket slutat med att hon helt enkelt satte sig på honom. Det var inte någonting särskilt sällsynt, att ledaren tröttnade på hans virriga huvud, och inte heller var det ovanligt att hon faktiskt satte eller la sig på en flockmedlem som i ett tecken av ren dominans. Eller någonting annat - han anade att det rörde sig mycket under varje handling Vikaanen tilltog. 
  Del suckade, och rullade över på rygg. Han brukade faktiskt inte vara såhär dålig. Nog för att han kanske inte var den allra duktigaste Jägarkandidaten, men övningarna brukade iallafall inte vara några problem bortsett från några få missöden och Dimitrij brukade ändå godkänna hans insatser (för det mesta). Kanske var det värmen, som kommit så plötsligt. Hanen rullade återigen över och hamnade på mage, rastlös, trots den egentliga tröttheten. Den gula blicken vandrade genom mörkret. Närmst intill honom låg Nepotonje, sedan i följordning resten av syskonen. Det var sällan de faktiskt särade på sovplatserna, av ren gammal vana. De sov allihop djupt, till skillnad från Niyaha och Kenai som inte ens var där. Å andra sidan skulle Niyaha träna extra, som vanligt. Men nu hade hon ännu inte återvänt trots att det gått flera timmar. 
  Jag letar efter henne. Åtminstone skulle det kanske ge honom en promenad, att kanske arbeta bort den där sömnspärren under tiden. Del skulle precis resa sig upp, då en ljus skepnad fångade månskenet och avtecknade sig mot skogsbrynet. Skepnaden gick med bestämda steg, som om denne tog ut ilskan på marken. Niy? En svag doft av salt sveptes vidare med vinden. Han rynkade en aning förbryllat, och oroligt, ögonbrynen. Grät hon? Systern rörde sig inte mot honom, utan damp istället ner i en hög en bit ifrån de flesta i flocken.
  Delshay reste sig långsamt upp, kastade en snabb blick mot syskonen för att se till att inte väcka någon, och rörde sig sedan iväg på mjuka, tysta trampdynor. Ledd av månskenet och förbättrat mörkerseende smög han fram mot systern, med huvudet sänkt och öronen vänligt spetsade.
  "Niy?"

Ungvargens bröst var fylld med hettande ilska och blödande sorg. Hon kämpade för att hålla tårarna tillbaka, men det var förgäves. För hur mycket hon än gjorde motstånd fann hon gång på gång en tår som slingrade sig ner för hennes kind och haka. Varför kan han inte förstå? Varför vill han inte förstå? Frågorna slog emot varandra i hennes huvud, och verkade bara göra större oreda än något annat. Hur svårt kunde det vara för honom att bara stötta henne?
     Med hårda steg vandrade hon raskt genom sovplatsen och vek inte av för att gå till familjens lya. Istället fortsatte hon förbi och damp ner i det mjuka, frodiga gräset. När kroppen äntligen slappnade av och spänningen som hon burit på tynade bort kunde hon inte hejda de tårar som tryckte i hennes ögonvrår.
     ”Niy?” Bedövad av sina egna tankar och de upprepande snyftningarna, märkte hon inte att hennes bror närmat sig. I ett desperat försök att dölja sin sorg blinkade hon bort tårarna. ”Åh, hej Del. Vad gör du vaken?”, rösten försökte envist dölja den skälvande sorgen, men gjorde det dåligt.

Långsamt sänkte han sig ner i gräset bredvid systern. Den gula blicken vilade på henne, mjuk. Det var tydligt att hon försökte dölja tårarna, då hon genast blinkade bor tårarna. Rösten var ostadig, och som om den varit inlindad i bomull på sina ställen. Otydlig. Blicken vandrade upp mot himlen, där den syntes mellan ett glapp bland trädkronorna. Stjärnströdd, vacker. Det var inte en natt att vara ledsen på, verkligen inte.
  "Jag kunde inte sova", svarade han enkelt och suckade lågt, ut genom nosen. Det fanns en del att tänka på just då, men träningen som gått dåligt och den tvekan som påminde sig i bröstet. Så såg han på den ljusa systern igen. Kanske lika bra att gå rakt på sak. Det var hemskt att se henne ledsen. Aldrig var det väl kul att se någon ledsen, tyckte Delshay, men det var lite extra jobbigt att se Niyaha gråta. Hon var syskonet han umgåtts mest med, just av den anledningen att han trivdes i hennes sällskap lite extra. 
  "Du är ledsen. Varför?"

[Hade tänkt att svara på en gång, men fastnade i en film xD]

Brodern kunde inte sova. Det var ett problem hon helhjärtat kunde relatera till. ”Inte jag heller”, viskande hon.
     ”Du är ledsen. Varför?” Niyaha såg bort. Käkarna spände sig svagt. ”Det är...”, började hon tvekande. ”Det är pappa” En skälvande suck flydde henne. ”Du vet hur han är” De alla visste vad han tyckte om vampyrjagandet. Men av någon anledning verkade hon vara den som han mest argumenterade med, speciellt sedan svårigheten att somna hade kommit. Egentligen förstod hon honom, han var bara orolig – han ville inte se hans dotter lidande av sömnbrist, eller prestationsångest. Men Niyaha var inte den enda som blev bråkad på, allt fler gånger hade hon hört hettande diskussioner föräldrar emellan.

"Mmm-hm", höll han med, och nickade menande. Jo, visst hade även han fått utstå faderns tvivel. Alla visste att han egentligen inte ville ha någonting med det här att göra, och Del anade att han bara gått med på att hänga med på en kant för kärleks skull. Loiana och Kenai hade bråkat mycket den senaste tiden, men Del var inte den som lade sig i föräldrarnas konflikter. Tyvärr var det svårt att hålla sig utanför helt, då diskussionerna tenderade att bli en aning hödljudda, speciellt då det kom till flockangelägenheter sinsemellan. Han klandrade dem inte. De ville bara väl, ändå.. 
  Delshay visste att Niyaha verkligen lade sin själ i träningen. Hon tränade extra på kvällarna och gav alltid allt, oavsett hur varmt det var och avsett hur hon mådde. Oavsett hennes brist på sömn, som han visste om men inte hade sagt någonting om av det enkla skälet att han inte ville sätta henne i facket "svaga länken".
  "Bråkade ni igen?" Svaret var rätt uppenbart. Han sträckte sig fram för att lätt puffa till henne med nosen. "Pappa är nog trött. Det har varit mycket, den senaste tiden. Det gäller dig med."

[Ta ett snabbsvar]

En djup suck lämnade henne. När Delshay puffade på henne såg hon bort, nästan som i skam. ”Jag vet...”, började hon tyst. ”Men jag förstår inte varför han ska motarbeta det jag mest önskar” Stämman var uppenbart sorgsen och besviken. ”Allt jag vill är att han ska stötta mig, inte som att han säger att han gör och sedan tar första bästa ursäkt till att få mig att ge upp min dröm” Systern pausade och såg tankfullt upp på det mörka himlavalvet. Stjärnorna strålade lika starkt som alltid, trots vemodet hon kände. ”Det skulle bara vara så mycket lättare om han ville förstå”, sade hon lågmält.

"Han har varit på mig med. Allihopa bland grabbarna och Nadie, förresten, men inte de andra i flocken. Det är ju inte utan risk, det här. Det är snarare livsfarligt. Om.. De där, är som Dimitrij beskrivit, så är det inte konstigt att pappa blir rädd. Vi är ju hans barn."
  Del fortsatte se på systern. Hon var verkligen nedstämd, och han förstod henne också. Det var inte kul att få sitt mål ifrågasatt, för trots att träningarna just nu mest verkade lekfulla att utföra (om än ytterst allvarliga i sitt syfte och under utförande), så skulle inte slutsumman vara likadan. De visste alla vad som kanske väntade, någon gång. Det kunde lika bra vara imorgon, det kunde vara om tio år, det kunde vara aldrig. Del visste ingenting om hur det vara att vara förälder, men han brukade försöka förstå och jämföra det med hans egen relation till Niyaha, Ittindi, Nepotonje och Ciye. Att de skulle ställas inför vasstandade svartsjälar.. En lätt rysning for genom kroppen. Det var långt värre att tänka sig, än att själv stryka med och gå under inför mörka krafter.
  "Han är bara rädd. En dag kan han inte skydda oss längre. Vi vet vårt mål, och en dag, kommer han inte kunna följa med oss. En dag, kanske vi kommer stå bakom Dimitrij med fienden framför oss. Jag tror inte han ifrågasätter ditt mål. Jag tror han ifrågasätter utgången. Jag tror han ifrågasätter.." Delshay suckade och lade sig ner ifrån sin sittande ställning. "Han vet bara att det är farligt."

Niyaha kunde inte låta bli att snörpa lite på munnen i ett halvhjärtat leende. ”Du låter som honom, vet du” Ett kort, snörvlande skratt lämnade henne. Det fanns likheter dem emellan, som de två kanske inte alltid märkte.
     Bristen på ord fyllde omgivningen med cikadors ljudliga spelande och fåglarnas aftonmelodier. Broderns ord sjönk sakta, men stadigt in. Niyaha hatade det, men det lät vettigt. Kanske behövde hon höra det, men från någon annan än Kenai själv.
     ”Jag hatar att erkänna det... men du har rätt”, sade hon med en djup suck. De blå ögonen mötte hans gula. En plötslig realisation om att en dag skulle inte deras far vara där för att vaka över dem slog henne. En rädsla bet henne i hjärtat, nästan som i drömmarna. Ensamt.
     Försiktigt skakade hon på huvudet uppgivet. ”Men det skulle ändå vara mycket lättare med hans fulla stöd” Tankfullt tystnade hon. ”Men det är väl något vi aldrig kommer få” Ett sorgset leende spred sig över läpparna. Det skulle bli ett annat hinder att komma över, en annan demon att slåss emot.

"Äh", skrattade han lågt åt henne påstående att han var lik Kenai. Det kanske var sant. Åtminstone var han lätt det syskonet i kullen som var mest lik Kenai utseendemässigt. kanske var det även så att de liknade varandra mentalt, medan de andras attityder och pälsfärger mestadels liknade Loianas. Nadie och han själv, hade mest efter fadern. Korsningsvargen blev sittande ett tag, betraktande stjärnljuset som lyste upp sovplatserna. 
  "Iallafall.. Det löser sig nog." Han gav sin syster ett uppmuntrande leende, och reste sig upp för att lämna henne ifred. Det var ingen idé att försöka hålla henne sällskap, hans sprattlande i sömnen skulle knappast hjälpa henne att sova bättre. Han hade kanske åtminstone lyckats väcka några tankar hos henne. "Godnatt, Niy."


[Avslutar om du inte vill lägga till något mer!]