[Pax till Njord]

Igår hade Quin tänt en eld. 
Uttråkningen som präglat hela hennes vistelse här hade till slut nästan tvingat henne att göra något. Hon tyckte inte om upprepning, inte ens om det var en trygg upprepning. Det var därför hon lämnade Kawazatri från första början, bara sju år gammal. Ensam vandrade hon ut i världen, bort från tristess och upprepning. Hon var Quin, och Quin upprepade sig inte. Som vinden dök hon upp, och som vinden gav hon sig av. Gjorde aldrig samma saker, aldrig samma misstag. Men igår hade ledan lett till att hon tänt en liten eld, fast hon inte hade så bra kontroll över elden i sig. Det var förmodligen dumt. Vem visste vad hon kunde locka till sig med sin lilla brasa? Men Quins konsekvenstänk var inte helt utvecklat, och om det var det, valde hon helt enkelt att strunta i det. Hon hade betraktat ett par magra träd, fått ett infall, koncentrerat sig — och så poff, brann träden. Bara sådär. Hon hade studerat brasan med barnslig förtjusning. 

Hon saknade sina jordbändningskrafter. Det var den kraft som hon använde mest, och därför också den mest utvecklade. Elden var oberäknelig, och bara för att den lytt hennes vilja en gång, vågade hon inte tro att den skulle göra det igen. Jorden var hennes element, inte elden. Jorden visste hon var hon hade. Den kunde rädda henne ur faror — hon mindes gången då hon byggt en bro ner till botten av Mardouf. Det hade varit energikrävande, men hon hade ändå haft en stadig känsla av trygghet i bröstet. Hon var säker på sin jord, och just därför litade hon på den. 

Imorse hade hon sett den första vattenpelaren få sitt utbrott. Quin var ganska säker på att vattenpelarna inte tillhörde Snöslätten. Det var bra. Ju fortare hon lämnade platsen, desto bättre. Timman var sen och natten i antågande, mörkret började sänka sig över slätten. Men ännu var hon inte framme, och gav efter för ännu ett infall gällande elden — den enda kraft hon hade att underhålla sig med här, när jorden inte funkade. Quin slöt ögonen hårt, gav kraften fritt spelrum. Plötsligt tändes och dansade en liten låga framför henne. Den rörde sig framåt i samma takt som hon gick, och hon riskerade därför aldrig att gå på den. Hon märkte också att lågan fungerade som en orange lykta i det tilltagande mörkret. Quin var omåttligt förtjust. Hon blev bara än mer speciell ju mer av sig själv hon upptäckte.

Njord hade vandrat planlöst länge nu. Han och brodern hade korsat bergen för att finna meningen med livet, vilket lät lagom cliché. Men ingen i familjen hade sett världen bortom bergen och både Njord och Njall hade velat veta vad som fanns där. Självklart hade de lovat att återvända, de visste dock inte var. Sedan hade bröderna gått skilda vägar. Var Njall var nu hade Njord ingen aning om. Han själv hade inte vågat sig längre ner i landet än till skogen som bredde ut sig nedanför snöslätten, men han visste att han en dag behövde möta sin oro och på riktigt påbörja sin vandring, en gång för alla.

Ögonen letade efter en håla av något slag, kanske ett gammalt gryt, eller i alla fall någonting som skulle kunna skydda mot den värsta vinden under natten. Än var det långt kvar tills dess att det blev natt, men det skadade aldrig att vara ute i god tid. I värsta fall så fick han gräva ner sig under snön under natten, men det skulle vara mycket mer bekvämt om han kunde hitta en redan färdig håla. Njord trodde dock inte att han skulle ha så pass mycket tur.

Den gråvita Vintervargen fortsatte sin färd över snöslätten, och tillslut började mörkret sänka sig över området.
“Vulon bo”, hummade han lågt för sig själv och blicken sökte runt omgivningen. Den fastnade på ett ljussken, en bra bit längre bort. “Yol?” undrade han tyst. Elden tycktes rör på sig, och visst såg det ut som att där gick en figur? Njord började långsamt följa efter. Han höll sig på ett bra avstånd. Han hade ju trots allt ingen aning om vem detta kunde vara.

Eldslågans små rörelser reflekterades i Harlequins tvefärgade ögon och fick det att verka som om det fanns någonting i dem som också rörde på sig. Mörkret tätnade kring henne, men den lilla kargen tog ingen notis om det. Hennes uppmärksamhet var riktad mot den lilla elden som ledde hennes väg. Den var vacker. Och det bästa av allt var att hon hade kontroll över den. Quin började nästan tro att hennes eldkrafter skulle kunna bli lika enkla att hantera som jorden, när den lilla lyktan plötsligt släcktes och försvann. Ett ögonblick stannade hon, förvirrat stirrande framför sig på den punkt där lågan borde vara, och sedan fortsatte hon förargat framåt. Hon muttrade fram en svordom och gick sedan vidare i mörkret som nu slöt sig allt märkbarare runt hennes kropp. Hon hade inte ens lust att försöka frammana den igen, om elden bara tänkte gäcka henne.

Quin lyfte med ens huvudet, plötsligt medveten om hur mörkt det hade blivit. Om hon inte ville sova under snön i natt vore det en bra idé att börja leta efter ett ställe att ta skydd på. Problemet var att hon inte hittade något sådant ställe. Quin bet sig i läppen och var just på väg att fortsätta, när någonting ... en ljusare fläck i det mörka, steg mot henne, pusten av varg ... fångade hennes uppmärksamhet. Ju närmare främlingen kom, desto säkrare blev hon på att det var en annan varg.

Hon tog ett par steg i hanens riktning, men kom ihåg att hon inte var en sådan som sprang andra till mötes och stannade därför. Hon kunde inte urskilja många detaljer hos främlingen, både på grund av avståndet som ännu skiljde dem åt och mörkret, men ögonen letade ändå efter saker att känna igen och lägga på minnet. Till slut insåg hon att hon inte skulle ha en chans att ens se främlingen om bara en liten stund, så hon ignorerade det faktum att hon fortfarande var ilsken på elden och fick en liten eldsblomma att slå ut mitt emellan dem. I ljuset från elden kunde hon se främlingen bättre, men om den bestämde sig för att slockna kunde det bli pinsamt.
"Mitt namn är Quin. Vem är du?" frågade hon. Hennes ansikte var mjukt upplyst av eldskenet.