[Utspelar sig strax efter vintereventet, alltså i slutet av december/början av januari. Det är dagtid och vi kan säga att solen skiner (för lat för att ge en utförlig väder- och områdesbeskrivning just nu hihi).]

”Dimitrij!” hastade han fram. De fyra ögonen stirrade omkring sig efter vikaanen. Hjärtat dunkade hårt i helveteshundens bröst, så hårt att Oberon undrade om inte skogen själv kunde höra det. ”Dimitrij! Jag …” Han skakade på huvudet efter att luften gått ur honom. Språngmarschen genom skogen hade inte varit allt för lång, men rädslan och spänningen hade jagat på hans steg. Mellan häftiga andetag försökte han kasta ur sig det han hade att säga. ”Jag … jag var där borta … v-vid …” Tankarna rusade snabbare än vad munnen hann med och han stammade fram varje ord till ledaren. ”Och jag … j-jag tuggade på en pinne o-och den … ja den …” Det hade helt klart varit bättre om hon bara läst hans tankar, för detta tog honom ingenstans. Han visste inte ens hur han själv skulle förklara det som just hänt. ”Det kom en gnista … som din … den d-den ... från ingenstans!” Oberon mötte den grå blicken med sina egna –  halvt panikslagna, halvt förväntansfulla – ögon. Han lät inte klok. Han förstod det själv. Uppjagad trampade Oberon på stället och blicken sökte av skogen efter andra medlemmar. ”Du måste komma.” sade han bedjande, denna gång som en lågmäld viskning. Han ville inte att någon annan skulle veta – inte innan Dimitrij.
    Med vida steg rörde sig ynglingen mot flockens utsiktspunkt på savannen – platsen där han minuter tidigare legat och tuggat på en torr gammal gren han hittat vid strandens klippor. Hjärtat slog fortfarande hårt i Oberons bröst när han såg sig om mot sin ledare. Han kände sig spänd, nervös, hoppfull och rädd. Allt på samma gång. De mörkbruna läpparna sprack upp i ett leende som inte nådde den perplexa blicken. ”Där.” viskade ynglingen och riktade blicken framåt efter att ha nått kullens topp. Framför honom låg den gren han tuggat på, naggad av tänder och med flisor kring sig. I den ena änden stod en liten, ensam låga. Den hade vuxit sig starkare sedan han lämnat platsen i all hast, men den var långt ifrån tillräcklig för att dansa så som Dimitrijs eld kunde. Att den inte spridit sig i det gulnade gräset var ett under. Olikt de andra i flocken som bar eldens kraft var lågan övervägande blå till färgen med skiftningar i orange. Försiktigt sneglade Oberon på ledaren, men fann det lika omöjligt som alltid att läsa henne. Han hade aldrig sett någonting liknande. Kanske var allas eld blå till en början. Om det nu var hans. Omedvetet bet Oberon sig i läppen. Tänk om det var Niyaha eller Dimitrij själv som skojat med honom och satt fyr på grenen? För att skrämma honom och få honom att tro att det var han. Oberon svalde hårt och hoppades att så inte var fallet. Då skulle han få skämmas för en lång tid framöver. ”Jag gjorde det där. Tror jag.” Helveteshunden smög fram mot grenen för att studera lågan närmare. "Den ... den är blå." sade han och tittade frågande upp mot Dimitrij. 

[Så där, Oberon har upptäckt sina krafter! Det finns att läsa om på wikin för de som vill. Ungefärligt utseende på elden (färg och så) finns att kika på här.]

Dimitrij vände sig mot Oberon och höjde öronen över huvudet när hon hörde honom ropa hennes namn. Hon hade känt hans sinne snabbt närma sig, men det var inte ovanligt att ynglingarna i flocken sprang mellan en punkt och en annan i sina lekar och övningar. Theano och Loke, vilkas träning Dimitrij hade bevakat, såg på varandra medan den blå unghanen andfått talade. De jäktade, flämtande orden fick ledaren att närma sig den unga novisen, redo att röra sig. Den uppjagade känslan hela Oberons sätt och uppenbarelse gav ifrån sig fick henne att för en stund befara det värsta, men tanken avfärdades när han lyckades få fram något om en gnista. Hon förblev redo, jagad av den panikartade blick hon mötte i hans ögon. En pinne? En gnista, som hennes? Vad hade hänt? Var det allvarligt? Hon nickade när han med en bedjande väsning sade att hon måste komma, och vände bara kort blicken mot de båda äldre hanarna.
     ”Återgå.” De nickade utan att ifrågasätta när hon vände efter Oberon och följde hans hastande steg. Hon skyndade med honom ut mot revirets sydliga utsiktspunkt, där ynglingen stannade upp och såg på henne med ett nervöst leende. Dimitrij såg förbi honom och tog sig snabbt bort till källan till den brända doft som stack i hennes nos. Med sänkt huvud och fokuserad blick upptäckte hon pinnen med en liten, blå låga i änden. Den tidigare jagade känslan som hållit henne försvann snabbt, men hennes blick förblev skarpt fokuserad när hon gick fram till lågan. Valpen hade haft tur som lämnat lågan utan att den spridit sig.
     Oberon smög upp vid hennes sida och förklarade att han trodde att det var han som hade skapat lågan. Hon nickade tankfullt åt hans kommentar om att lågan var blå, och sänkte sitt ansikte mot pinnen för att se närmare på den. Hon grep kraften inom sig, och kände på lågan med den. Det var eld, som vanligt, fast blå. Hon hade sett blåa nyanser i eld förut, men aldrig en helt färgad låga på det viset. Hon ströp snabbt lågan efter bara en kort stund, och rätade på sig för att möta Oberons flerögda blick.
     ”Du ska vara glad att det inte spred sig”, sade hon med en nästan monoton stämma, innan hon drog ett djupt andetag och slappnade av något. Den sedvanligt tankfulla rynkan dök upp i hennes panna. ”Blå eld.” Hon skakade långsamt på huvudet, och såg sedan på honom igen. ”Andas, och berätta igen vad du gjorde när lågan dök upp.” Hon satte sig ner för att lyssna, och bad honom att förklara vad han känt, om han kunde komma ihåg det. Hon misstänkte, eller var snarare nästan helt säker på att lågan var hans kraft, eldens kraft, om än blå. Ju mer han kunde komma ihåg och berätta, desto lättare skulle det bli att bli säker på saken, och i så fall se till att han fick lära sig om det så snart som möjligt innan han råkade sätta eld på något annat.

Dimitrij ströp lågan utan svårighet. Oberon kunde inte låta bli att känna en uns av besvikelse över att den blå lågan var borta. Bara så där. Han drog på munnen något demonstrativt men kom snabbt på andra tankar när ledaren talade till honom. Ursäktande lade Oberon öronen längst ut med sidorna och kroppen sjönk ihop en aning. Att lämna lågan obevakad var förstås dumt, speciellt med tanke på vad Dimitrij sagt om att inte bruka destruktiva krafter i närheten av skogen. Men detta var första gången för honom. ”Mmm, förlåt.” sade han ursäktande, men vikaanen verkade redan ha tankarna på annat. Han var osäker på om hon ens hört hans ord.
    Hon verkade försjunken i tankar där hon stod. Oberon kände igen det säregna uttrycket i hennes ansikte. Han hade sett det hos henne många gånger och varje gång kom han på sig själv med att undra vad det var som krävde så mycket tanke och reflektion. Blicken var nyfiken och frågande medan han studerade henne. Dimitrij verkade inte allt för bekymrad över den udda kulören lågan haft och det lugnade han hårt bultande hjärta. Det kanske var lika vanligt som att ingen individ såg densamma ut. Ungefär som att han fader var blå medan Beata var grön. 
    Oberon rätade snabbt på sig när de grå såg naglade sig fast i honom. Hon bad honom berätta, berätta vad som hänt när lågan framträdde. ”Erhm, ja jag …” började han men avbröt sig själv och följde ledarens exempel och satte sig ned. Historien var trevande till en början men orden växte sig stadigare en bit in. ”Jag hittade den där och jag… ja, jag tuggade på den. Sedan kom det en sådan där flygande sak. En insekt!” Oberon höll blicken stadigt fäst på grenen framför honom, men lät den då och då avvika för att möta sin ledares blick. ”Den var jättejobbig, bara flög kring mitt ansikte och satte sig överallt. Den kittlade mina öron. Hela tiden. Till sist blev jag irriterad.” Han skruvade på sig där han satt innan han slutligen tillade: ”Väldigt irriterad. Arg nästan! Jag slog efter den med min tass … och kanske skrek något åt den.” För en kort stund såg Oberon ner på sina stora framtassar. Han mindes att han känt sig väldigt varm, vilket han ofta gjorde, men varmare än vanligt. Inte som vid träningarna när någonting var ansträngande och jobbigt utan en annan slags värme. Oberon blickade upp mot Dimitrij och fortsatte. ”Jag missade den tror jag. Insekten alltså. Men jag fortsatte tugga på grenen hur som helst, och helt plötsligt var den bara där!” sade han med ett tonläge som började bli mer och mer panikartat. En kort suck lämnade honom i samband med att han försökte lugna ner sig. ”Lågan bara var där. Jag vet inte hur eller när den kom dit. Jag tänkte att det kanske var du, e-eller någon annan som …” Oberon avbröt sig själv och såg häpet på Dimitrij, som om en uppenbarelse slagit honom. Med triumfen närvarande i sin blick kunde han inte hålla tillbaka ett leende. ”Men, d-det … det var jag?” Kunde Dimitrij bekräfta det? Han vågade knappt tro att det var sant. Skulle han kunna göra det igen, om det nu var han? Åh, detta skulle Arno få höra. Mamma och pappa också, och alla andra.

Hon lyssnade till hans berättelse om hur han blivit i det närmsta arg på en envis insekt. Han hade varit arg och tuggat på pinnen, och sedan hade lågan varit där. Dimitrij satt orörlig och studerade den blå ungvargen. När han med trevande ord undrade om det var han som skapat lågan så nickade ledaren stilla.
     ”Blev du varm? När du blev arg.” Det var inte ovanligt att krafter visade sig i samband med starka känslointryck. Hon hade själv varit med om det, och sett det hända gång på gång under sin uppväxt. Elden var en stark, vild förmåga. Hon hade sett och känt den flöda ur passion och ilska många gånger. Hon blev själv varm av kraften, av elden som spred sig ur hennes bröst ut i kroppen. Niyaha hade också sagt sig känna värme.
 
[Vet inte om vi sade att det här skulle vara något kort eller om vi skulle rolla vidare, men jag lämnar ett inlägg till här xD ]

Hans undran stillades av ledarens svaga gest. Ögonen vidgades och Oberon drog exalterat luft genom nosen. Ett brett leende klöv det brunblåa ansiktet när tänderna blottades. Det var han. Det var han, det var han, det var han. Elden var hans. Hållningen sjönk i vad som såg ut att vara förberedelserna inför ett glädjeskutt när Dimitrijs närvaro gjorde sig påmind. 
   Oberon sträckte på sig och tvingade ner ett glädjeskri. Leendet gick dock inte att dölja. Inte heller den varma, bubblande känslan i hans bröst. Han var tvungen att behålla fokus, vilket var något han fortfarande hade problem med. Han visste det. I sin extas hade han totalt missat den andras ord. "V-va?" upprepade han och mötte glatt den grå blicken som studerade honom. Ledaren upprepade sin fråga, metodiskt och lugnt. Kanske fanns det en bitterhet i orden, men det var ingenting helveteshunden märkte. "Åh, varm? Jag känner mig ofta varm. Men jo ..." Oberon drog på munnen i en tankfull min. "Jo jag kände mig varm, varmare än vanligt. Det som, brände till. Fast inte på ett läskigt sätt." Orden var inte helt begripliga men ynglingen försökte kompensera för det hela med ännu ett leende, detta mer mjukt än det tidigare.

[Vi behöver inte göra det jättelångt. Vi kan börja avsluta eller se det som avslutat nu om du vill. Åh just det, PPade Dimi lite, men antog att det var ok. Ändrar annars.]

När Oberon förklarade att han känt sig mer varm än vanligt, och gav henne ännu ett av sina leenden, så nickade ledaren långsamt igen.
    "Kan du göra det igen?" Hon nickade lugnt mot pinnen. Hon tvivlade på att han skulle kunna framkalla kraften igen omedelbart, men om han kunde det så gav det Dimitrij chansen att se vad han gjorde, och ställa fler frågor. Hon skulle behöva fråga, förklara och gå igenom grundläggande vad hon hoppades skulle kunna hjälpa valpen att inte råka tända eld på något utan att mena det. Hon ville inte riskera att det skapades en brand, varken här eller i skogen, som ingen hade ordning på. Hon hade sett nog med okontrollerad eld för att det skulle räcka en livstid eller mer.

[Vill du svara igen så kan du göra det, annars kan vi nog säga avslutat och säga att de satt kvar där och Dimitrij förklarade så gott hon kunde lite grejer som hon hoppas hjälper även om det är lite olika för alla och sådär. Whoop :D]