Solen hade äntligen gått ner så hon kunnat ge sig ut igen. Dagarna hade aldrig känts så långa som sedan hon förvandlats till en mäktigare varelse. Men nu var solen nere och hon hade kunnat testa sin nya kropp. Den onaturliga styrkan var berusande, hon behövde inte längre smyga på sina byten för att fälla dem. Endast vargens blod kunde lugna den vrålande hungern hon kände konstant. Och hon visste vilkas blod som skulle få äran att släcka hennes törst, så fort hon lärt sig kontrollera sin styrka. Fler gånger än hon skulle erkänna ens på dödsbädden hade hon hoppat för långt, missbedömt vart hon skulle bita och på andra mer eller mindre förargliga vis missat sitt byte.
De gånger hon försökt sig på att använda Evens teknik för att komma nära sitt byte hade hon misslyckats så fatalt att hon enbart jagat efter vargen för att den inte skulle berätta för någon. Blodet hade inte sjungit lika ljuvt för henne då.

Men det här bytet hade varit enkelt, en ensam vandrare, på väg bort från något annat, lågt hummande. Den bruna pälsen hade svarta fält i sig men annars var det en ytterst oimponerande varg. Hon hade fortfarande inte lärt sig hur man skulle söla mindre så blodet täckte en stor del utav den namnlösa vargens päls. Skyndsamt såg hon sig omkring innan hon såg tillbaka på vargen.
Vore ju synd att låta det gå till spillo...
Funderade hon och efter ännu ett kort ögonkast omkring sig började hon slicka blodet från vargens päls. Nöden känner ingen lag.

Mörker, ett evigt mörker hade letat sig fram och täckt den väl rotade skogen. Det var sällan den fjälliga tiken sökte sig ut nattetid men rastlösheten gav inte med sig och tillslut bestämde hon sig för att de sig ut på en promenad, sträcka på dom långa benen och vingarna. Om än det mer eller mindre är omöjligt för en så stor individ som henne att lyfta bland alla täta träd och rötter så stoppade inget ifrån att sträcka på dom.
Försiktigt hummade hon och slingrade sig fram, bra seende i mörkret hade aldrig varit hennes starka sida. Inte på marknivå iallafall, luften gav ett helt annat ljus och vinkel. Men Mirage hade inte sökt sig ut från skogen för att kunna lyfta utan längre in istället.
Plötsligt hoppade den stora honan till och ett doft reptil liknande morr växte fram i den djupa strupen. Framför henne befann sig en annan varg och det tog några ögonblick innan Mirage insåg vad som händer framför henne. Det var inte bara en utan två vargar framför henne men en av dom var allt annat än vid liv. Förskräckt såg hon emot liket och sen emot den andre men dom ljusa gröna pupillerna.

[Hon låter som en liten raptor när hon morrar^^']

Hon blev abrupt avbruten i sin syssla när ett okänt hackande ljud skar genom nattens ljuva tystnad. Med ett ryck såg hon upp och blicken fastnade på en gul och blå varg som stod nästan så långt bort i skuggorna som den kunde komma, och så hade den mage att låta åt henne. Surt mötte hon blicken och höll fast den. Blodet var fortfarande fuktigt runt munnen, även om det börjat torka på halsen och bringan.
"Haru käka blängsylta elle?" frågade hon den stirrande vargen. Det var faktiskt oförskämt att stirra.
Blodet i den andra vargen tycktes sjunga i Arkals ögon och hon tog ett steg över den livlösa kroppen vis sina tassar. Hon brummade lågt, nöjd, när hon närmade sig. Det fanns ingen anledning att avstå från den ljuva sången när det inte var någon utav de vargar Even pekat ut.
Förhoppningsvis rörde hon sig inte på ett alarmerande sätt.

Tikens ord fick Mirage att genast blänga till innan hon slog ner blicken mot marken och strök bak öronen.
Det var någonting som inte stämde med individen framför henne och hon såg upp emot främlingen med nyfiken min, hur mycket den mörka nosen än vädrade så fanns det ingenting att fånga upp. Det var som att den brunblåa varginnan inte ens existerade, ändå stod hon där med blod i pälsen.
"Vad är du för någonting?" rösten var låg och aningen rispig, ett djupt vasst ljud bubblade runt i strupen på drakargen. Ljudet påminde om en katts purrande och det var många som misstog det för allt annat än ett hotfullt varnande morr.

Arkal fnös och skakade på huvudet utan att tveka på sina steg.
"Ä du blind elle?" fnös hon och mötte stint vargens ögon "Ja ä en Lawar förstås" Den färgglada manen var väl bevis nog.
Det var ju nästan lite roligt att leka med maten, även om den här lät som att den var trasig. Hon rynkade pannan mot främlingen.
"Haru satt nå i halsen elle?" snäste hon, nu var det bara fem meter emellan dem. Hon fortsatte fram mot vargen utan att slå av på farten.

Utrymmet mellan dom blev mindre och mindre, den blåa tiken framför henne tycktes inte stanna upp fören det bara var några meter mellan dom. Mirage rynkade ihop pannan och släppte inte den andra blicken, hon påstod sig vara en Lawar och om det nu var vad hon var så hade Mirage mycket svårt att tro det.
Det reptil lika purrandet övergick till ett högt klickande som växte fram långt back i halsen på henne. Tårna spändes och borrade sig djupare in i marken och med en kvick plötslig rörelse särade den reptil liknande tiken brett på käkarna och ett vansinnigt skri lämnade henne. Träden framför henne rörde sig som om en mycket kraftfull storm drog förbi. Ljudet som lämnade Mirage var inte lik något annat ljud man fann i denna skog, det var som en uråldrig demon som skrek efter blod och kamplystan. Hade en vanlig individ stått framför henne så hade deras trumhinnor sprukickt direkt och dom hade mest troligt blivit halvt förlamade av chock och smärta. Vad det nu än var som befann sig framför henne så förstod Mirage att den inte hade några som helst vänliga avsikter.

[Mirages krafter är väldigt lika Present Mic från Boku no Hero]

Främlingen svarade inte på hennes fråga och såg istället ut som att hon satt nått surt i halsen. När hon öppnade munnen och det öronbedövande vrålet lämnade den mindre tiken vinglade Arkal till och stannade för en kort sekund upp. Världen tycktes gunga och det fortsatte ringa i öronen trots att främlingen stängt truten. De blå ögonen mörknade och blev med ens svarta.
"Nä nu jävlar." muttrade hon utan att höra sina egna ord. I ytterligare någon sekund stod hon stilla, världen slutade gunga så kraftigt och blicken fastnade på fegisen några steg framför henne.
Med sin nyvunna styrka och snabbhet rörde hon sig framåt i en omöjlig hastighet. Världen fortsatte att ringa i hennes öron och hon kunde inte höra tassarna som träffade marken när hon slöt avståndet mellan sig själv och främlingen.
Det här skulle fulingen få betala för! Hon skulle sluta ut stämbanden ur den andras strupe innan hon tömde den på blod!